Makda Embaie tar sin kandidatexamen i fri konst vid Konstfack och har valt att visa sina verk i en bostadslägenhet. Ett val som kontextualiserar verkens agens och sätter gränser på spel men som även utmanar konstens institutionella utställningskontext. Embaie har arbetat med nationalstatens villkorandet av språket. Utställningen Vad vore språk om det uppstår här? Ifrågasätter nationalstatens diktering av språkliga ramar genom att finkänsligt koppla ihop det personliga med politiska händelser i världen.
Det är en mörk onsdagseftermiddag när jag tar mig fram genom Tenstastråket till lägenhetens adress och vernissage för Makda Embaies utställning. Väl framför lägenhetsdörren läser jag på brevinkastets namnskylt ”Vad vore språk om det uppstod här?”. Jag ringer inte på dörren som det är brukligt när en besöker andra människors hem, utan jag vrider på dörrhandtaget. Mitt val att överskrida försiktigheten inför främmande rum – oavsett om det är en konsthall eller någon annans lägenhet – är ett direkt svar på frågan jag ställs inför utanför lägenheten. Jag träder in i här.
Frågan Vad vore språk om det uppstod här? är utställningens titel vilket även kan signalera ett påstående. ”Här” i frågan kan peka på kombinationer av olika sammanhang, till exempel geografiskt område, rumslighet, historia, existens. Så, vad kan det innebära att ett språk uppstår i ett här? Makda Embaie skriver i utställningspresentationen att språk är “en handling, ett pekande inåt till den som betraktar det.” Eftersom Embaie är intresserad av hur språket annekteras av nationalstater vill hon förhandla bort denna besittning. Då kan språkets alla lager “träda fram”, skriver hon. Det skulle kunna betyda att ett språk som uppstår i ett här ifrågasätter att språket är fixerat till något avgränsat och definitivt. Eller som konstnären skriver: “Språket blir en gestaltning av en mycket specifik erfarenhet. En erfarenhet som inte alla gånger är känd för språkutövaren själv.”
Väl inne i lägenheten befinner jag mig i en fullt möblerad bostad. I verklistan förstår jag att utställningen består av ljudverk och textverk utplacerade i de olika rummen. Ljudverken finns inkorporerade i bostadens inredning och arkitektur; i badrummet kan en sitta på toa och lyssna; i köket ska en stå under fläkten och ta del av ljudverket; i sovrummet ska en ligga på sängen och lägga huvudet mot kudden för att lyssna; i vardagsrummet finns det hörlurar vid soffan och fåtöljerna. I sovrummet lyssnar jag på fyra olika samtal, berättar Makda Embaie när jag besöker utställningen. Ett av samtalen är mellan två släktingar som försöker kommunicera med varandra trots koloniserad språk, dialekter och migration. Jag förstår inte vad som sägs och samtalet fylls ibland av omgivningens ljud. Det är som ligga och somna till släktträffens konversation som håller på långt in på natten.
I ljudverket i vardagsrummet hör jag konstnären berätta att hon har velat försvaga kopplingen mellan nationalstat och språk. Makda Embaie konstaterar att det är en enkel uppgift eftersom nationalstaten, i relation till språket, är en ganska ny konstruktion. Hon fortsätter berätta att inom ett konstsammanhang har nationalstaten blivit en “essentiell del av till exempel konstnärens identiteter”. I en utställningsammanhang, till exempel, kopplas konstnärens namn till en viss nation och språklig tillhörighet: om du tillskrivs Sverige som nationalstat tillskrivs ditt språk vara svenska. I detta ljudverk får vi följa med på en resa mellan modersmål, tigrinja, hemspråk, Embaies systrar, vänner, förhör, svenska missionärer, Eritrea och Palestina där konstnären undersöker hur språk “förändras och förflyttas med människan och narrativen.” Det är ett personligt och politiskt undersökande verk där kolonialismens byggande av narrativ som påverkat föreställningen om nationalstatens officiella språk – till exempel genom arkeologi – uppenbarar sig.
Textverken är installerade på väggarna. I form av tidslinjer består verken av ord, meningar, namn och årtal. Det är ett pedagogiskt grepp att använda sig av tidslinjer för att tydliggöra hur tiden har utvecklats historiskt. Den linjära synen på tid och historia är ett västerländskt koncept där en tidslinje gärna presenterar fram en giltig historia och utesluter annat. Konsthistoriskt är tidslinjen ett verktyg i den västerländska konstkanon utifrån synen att konsten har utvecklats framåt. Ett sätt att särskilja sig från kulturer, artefakter och estetiska uttryck som ansetts primitiva. Modernismen bygger på detta koloniala angreppssätt.
Makda Embaie utmanar den förenklade och västerländska tidslinjen genom att inte ha en kronologisk årtalsföljd. Tidslinjerna i textverken tycks börja och sluta mitt i händelser. Det kan antyda en fortsättning: bakåt i tiden, nutid och bakåt igen. Textverken är parodiserande, autonoma och personliga på samma gång. I textverket vid hallen står det “1968” och “Skriftspråket uppstår”. Årtalet och påståendet i samma tidslinje ger sken av att verket menar att skriftspråket uppstod 1968. Själva årtalet för även tankarna till det som i väst hänvisas till 68-rörelsen. Men 1968 är året då den marxistiska gruppen ህዝባዊ ግንባር, ህግ (Eritreanska folkets befrielsefront) grundades.
I texteverket installerat på väggen vid fönstret finns denna information: “1945”, “1994” och “Jag”. Årtalet 1945 för tankarna till slutet av andra världskriget men år 1945 ska italienska kolonisatörer officiellt ha lämnat Eritrea. 1994 är året då det politiska partiet ህዝባዊ ግንባር ንደሞክራስን ፍትሕን (Folkets front för demokrati och rättvisa) grundades och som än idag styr i Eritrea med Isaias Afewerki som enda ledare. 1994 är likaså Makda Embaies födelseår. Tidslinjen tar inte slut där väggen tar slut utan fortsätter till förnsterkarmens yta där ”Jag” är placerad. Det är lätt att missa “Jag“ eftersom ordet är lite gömd i fönsterkarmens mellanrum, platsen som bryter av och utgör utrymmet mellan sovrumsvägg och fönster. Det subjektiva jaget är placerad mellan det är innanför – och som avgränsas genom fönstret – och det utanför. Kanske en gestaltning av att befinna sig i kanten mellan språk, handlingar, erfarenheter, världar.
Ljudverken och textverken pekar tillbaka till varandra, de är inte åtskilda från varandra eller från rummet – eller sin geografiska position. Meningarna, namnen och årtalet i tidslinjerna fungerar som pendang till ljudverken, de pekar både inåt och utåt från rummets avgränsning.
Presentationen av utställningen (utställningstitel, verklista, kort presentation) förmedlar en avgränsad förståelse av vad som utgör utställningen. Så småningom börjar andra inslag att träda fram – inslag som inte är offentliggjorda som verk eller som del av verken. Det är finkänsliga men direkta inslag som lägger till ännu en dimension. Det är hårprodukter för afrohår i toalettens skåpshylla, sittgrupp med kuddar på en matta på golvet i vardagsrummet, en vit kaffekopp med rött läppstiftmärke i sovrummet. Jag funderar på om de ovannämnda inslagen leker med besökarens sensitivitet och utmanar betraktandet i lägenhetens rumslighet. Det är kanske former av existens som besökaren kan förhålla sig till beroende på hur besökaren betraktar – eller inte betraktar – dessa inslag.
En annan form av existens finns gestaltad i köket. På matbordet och köksbänken finns kuvert som räkningar kommer i. Dessa är lätta att missa eftersom de ligger slarvigt utspridda men när jag tar upp kuverten – att kika i andra människors räkningar är en gräns som överskrids – kan jag läsa att de är adresserade, bland annat, “Till språket/systern” och “Skammen i dig”. Inuti kuverten finns dikter som talar om längtan, sorg, styrka, kärlek. Räkningar kan i sig utgöra ett ångestfylld moment för ekonomiskt utsatta personer med sina krav på tillgångar, därför blir dikterna ett starkt inslag i utställningen. Som en vädjan.
Utställningen Vad vore språk om det uppstod här? skulle kunna ses som ett eget verk i sig. Främst tänker jag på att textverken och ljudverken inte har egna verktitlar. Inom konstfältet är det brukligt att även verk som saknar titel får en titel som antyder att verket inte har en titel, nämligen “Utan titel.” I Makda Embaies utställning radas verken upp i verklistan genom att återge vad textverken består av och hur långa ljudverken är. Det enda som kan identifieras som en titel är det som står på dörrens namnskylt. Jag funderar om mitt särskiljande av de officiella namngivna verken, de informella inslagen och resten av rummet är ett intrång i frågan kring språkets villkor, i språkets här. Det som namnskylten/utställningstiteln/verket/frågan ställer på ända.
Makda Embaies examensutställning berör personliga frågor kopplade till diasporan, kolonialism, historieskrivning och samhällets flätade relationer. Genom att se språket som en handling och som erfarenhet lyfts frågor kring varandet i en samtid med flera lager korsande linjer, där identitet inte är avgränsad till nationalstatens strävan efter språklig enhetlighet. Under vernissaget tänker jag att här finns människor som bär på flera språkliga erfarenheter. Verken behandlar diasporans villkor och det här som har lett till att språk uppstår och kan uppstå i skiftande sammanhang. En symbolisk komponent är hur Embaie har använt sig av ljuset i vardagsrummet. En fotlampa vars ljus riktas mot textverket på vardagsrummets vägg får vara spotlight. Som för att säga att detta inte ska missas, inte ska förbises, inte ska glömmas. Detta är också del av ett här.
Vad vore språk om det uppstod här? visas på Lättingebacken 16, T-bana: Tensta
Öppet mellan 22 januari – 2 februari
Måndag-Fredag: 16:00-18:00
Lördag-Söndag: 13:00-17:00
Toppbild: Macarena Dusant
Syntolkning: Text över namnskylten på ett brevinkast där det står Vad vore språk om det uppstod här?
