Vilken var den senaste bok du läste?

Korsläser för tillfället romanen Ladivine av Marie NDiaye, i översättning av Ragna Essén, och diktboken  Det enkla och det ensamma av Asta Olivia Nordenhof, i översättning av Tom W-O Silkeberg. Båda helt fantastiska böcker, faktiskt.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Looking. Även fast jag konstant sitter och tänker “äsch, den där repliken hade kunnat vara vassare” och “men hallå den där campa referensen var väl lite väl sökt”, är jag alldeles tagen av denna serie om att åldras, älska och hålla samman i en frigjord, urban bögvärld. Den har så fin rytm. Är långsamt och liksom eftertänksamt berättad, trots att avsnitten bara är 30 minuter långa.

Hur ser din relation till kultur ut?

Först tänker jag på att “kultur” är mitt arbete. Och att förutsättningarna för detta arbete är motstridiga. Å ena sidan är det min stora passion som jag får omsätta enligt arbetets logik. Å andra sidan är det något som är laddat i samhället, som omväxlande bemöts med förakt och beundran, då det tillskrivs prestige och exklusivitet. Å tredje sidan betalas alltid mitt arbete av institutioner som kämpar för sin existens ekonomiskt. Alla dessa tre påverkar “min relation”.

Sedan tänker jag på hur författaren Dennis Coopers våldspornografiska texter förvandlade min kropp. Sedan tänker jag på hur bildkonstnären Agnes Martins abstrakta linjer fyllde mitt medvetande i timmar. Sedan tänker jag på hur poeten Caudia Rankine lärde mig om strukturellt våld som existentiell erfarenhet. Sedan tänker jag på orden “kultur betyder odling” i en grundbok i Kultursociologi. Sedan tänker jag på orden “återskapar inte bara myten att det svenska samhället före de senaste vågorna av invandring i sig var homogent, utan ger också skillnadstänkandet en ny form i termer av etnicitet och mångfald” om mångkulturbegreppet, i Aleksander Motturis bok Etnotism. Sedan tänker jag på när jag för första gången kom hem till en kompis vars mamma var konstnär. Sedan tänker jag på att jag är besatt av att bli förförd, därför läser jag.

Varför är kultur viktigt?

För att det är roligare än surdeg och mikrobryggerier. För att vi inte är ensamma och för att vi känner oss ensamma. Tror jag. Eller jag vet inte. Det finns kloka, ganska enkla svar på den frågan som jag visserligen tror på: Kultur är viktigt som en kritisk röst. Kultur alstrar en särskild sorts njutning. Kultur bekräftar erfarenheter. Kultur förskjuter erfarenheter. Kultur skapar nya former för kunskap. Kultur låter en formulera upplevelser från ställen man tidigare inte kände till.

Samtidigt känner jag mig otillräcklig när jag försöker besvara frågan så. Som att jag felbedömer både ordet “kultur” och ordet “viktigt” när jag ska koppla samman dem genom ordet “varför.”

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Pengar. Så att skribenter har råd att skriva ordentligt, och så folk utan pengar har råd att bli skribenter. Och mer poesikritik för det är det bästa jag vet.

Vad önskar du av kulturpolitiken? 

Pengar. Och för att en kulturpolitik – dvs fördelning av offentliga medel – ska vara motiverad måste den arbeta för att inkludera fler på flera plan: Det gäller både att bredda rekryteringen till de institutioner som redan finns, och att låta folk upprätta nya.

Och jag älskar ju det sossegrå ordet “folkbildning.” Det sammanfattar mycket av det som kulturpolitiken bör ägna sig åt: Ta bildningen och konsten till folket. Rent rumsligt via skolor, bibliotek, samlingslokaler, ålderdomshem och generösa öppettider. Och visa sedan hur Helena Erikssons poesi inte alls är obegriplig – den kommunicerar bara på andra sätt än berättelser, enkätsvar och sms, och det är så djupt meningsfullt att dröja sig kvar i den kommunikationen. Se sedan till att det folkbildas om helt andra saker än krävande poesi.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen? 

Se ovan.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Att kosta. Kulturen skulle misslyckas med sitt uppdrag om den var ekonomiskt lönsam.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Hoppas få läsa nya skribenter. Och att Kultwatch som plattform blir ett ställe där det med självklarhet diskuteras estetik och politik på kreativa och roliga sätt, och inte som en spänd motsättning. Jämför: Svensk dagspress kräver “kulturdebatt” lite då och då för att markera mot “tendensen”, när några enstaka kritiker gör tydligt politiserande läsningar.

Last Famous Words? 

Höj skatten.

Kristofer Folkhammar är författare och litteraturkritiker