Nej, jag vet inte. Krönika. Att återge och kommentera ett faktiskt förlopp i samtiden. Att tycka. Jag tycker massor med saker. Att landsgränserna borde upphöra och administrationen decentraliseras. Att hushållsost är trevligare att ha och göra med än vällagrad, grynig, märkesost. Jag kommer fortfarande på mig själv med vilken ofattbar lyx det är att kunna äta bröd varje dag; en gång i tiden utbildade jag mig till bagare, sedan till skribent och nu senast förlagsarbetare. Jag arbetar med att vara sjukskriven. Mina sinnen börjar om. Så detta, en krönika, är inte arbete. Det är inte arbete för att jag inte får betalt. Jag hade antagligen skrivit en krönika även om jag fick betalt för något annat. Prosa är som att bara öppna upp för pladder. En sjuk poet som pladdrar, det är jag det. Och obegriplig när jag arbetar — det är viktigt för litteraturkritiken, just det att de inte vill eller kan förstå vad jag gör när jag arbetar. Några år skrev jag litteraturkritik, men ideellt, det är inte heller arbete. Som poesi, gestaltande kritik. Tyckandet har aldrig varit särskilt viktigt för mig, jag tycker om att leta efter mönster. Jag får berättat för mig att det jag en gång ansett vara arbete, om än med litteratur, bara handlar om mina egna små projekt. Vilket gör att det tar emot att skapa ord med bokstäver.

Ett mönster som är ovanligt tydligt så här års är den dramatiska kurvan i skolavslutningsceremonin. Det börjar med klockringande. Den allsmäktige berättaren inleder med att förklara förutsättningarna, mindre händelser följer — det förekommer kapitellistor och eller annan händelseordning, som program — aptiten retas då slutet anses förlösande. Upptrappningen vid utdelning av bevis, den trånga vägen ut. Det kan sluta med regn eller med solsken. För en del slutar det med övergrepp under alkoholintag, men de flesta är hemmavid när det händer. Nyktra. Ensamma. En blomstertid som kommer. Du reser på semester inuti en katalog, på en hemsida, i ditt huvud. Mjölken gick ut förra veckan. Det är samma historier som upprepas. Det är olika historier. En del lär sig aldrig att reflektera, utan stannar av vid produktionen. En del åker på semester. Jag skriver på poetens dikt — den om att titta ut genom fönstret. Men kommer inte längre än till tanken om att jag borde putsa fönstret.

Varför borde jag skriva en krönika då? Finns det inte mer lämpade, skickligare, skribenter som har intressantare saker att säga? Varför läsa det här istället för den av Migrationsverket dödsdömda Samira Motazedi? Jag vet inte. Varför läser du fortfarande? För att du väntar på ett klimax, en upplösning, något spännande som gjorde allt pladder värt läsandet. Det kommer inte. Jag har läst för mycket narratologi, läran om berättandet och dess strukturer typ, för att vilja berätta på det sättet.

Mitt arbete, det jag nu är rädd för, har under de senaste sju åren bestått i att leta upp eller erhålla information för värdering, tolkning och processande genom det redan uppsamlade; att skapa utifrån kunskapen om det redan gjorda. Innan dess bodde jag i ett töcken för jag inte orkat med alla de intryck som världen skapat. Det finns tillfällen då världen tränger sig in i mig på ett sätt som jag inte kan värja mig mot. Där jag upprepar det jag utsatts för. Att kunna fungera helt enligt de normativ som konstruerats, att vara handlingsdriven, intresserad av att kommunicera om oväsentligheter om rykten; prat om prat; när huden, ytan omkring oss, spricker bildas stjärnformade mönster, området — där huden lösgjort sig — bleknar i sjok. Huden bildar fjäll. Jag säger det här för att jag vill att du ska veta vem det är som talar. Som suttit, snarare legat, och sammanställt dessa ord. Det jag kan säga är att jag en dag inte orkade, inte mer, efter att ha orkat mer än jag orkat alldeles för länge i ett sammanhang där jag inte har någon självklar plats. Den platsen måste en ta, när jag snarare ville känna mig välkomnad. En arbetsplats där jag som arbetssäljare är nödvändig för att skapa det merarbete som behövs för att avlöna de som kanske helst intresserat sig för annat som möjligen är relaterat.

Jag vet inte.

Jag kan inte arbeta längre, det gör att jag inte heller kan tänka. Denna text har ändå, sitt lättsamma format till trots, tömt mig till en sådan grad att jag nu kommer att vara utslagen, uttröttad, förstörd, febrig, arg och i andnöd resten av nästa vecka. Jag hoppas det är värt det.

Freke Räihä är en queerliknande halvblod och poet. Aktuell (våren 2015) med den poetiska essäboken «Logos», dennes tionde bok.