Den 9 september är det val i Sverige! Kultwatch riktar in sig på kulturpolitiken för att du ska få bättre koll på vad partierna vill göra med kulturen. Förutom korta analyser så svarar varje parti på våra frågor om kulturens roll och framtid, om jämlikhet och representation. Idag tittar vi närmare på vad Kristdemokraterna vill.

En kulturpolitik som mer än alla andra borgerliga partier pratar om minoriteters rättigheter – och en hårdför krigsförklaring mot “den våldsbejakande islamismens brott”. Högt värderade andliga värden, ett konstant återkommande vurmande för ett kristet kulturarv – och en partiledare som uttryckligen säger att de vill minska de statliga pengarna till kulturen, eftersom “i det läget vi är i just nu måste vi i första hand prioritera sjukvården.”

Kristdemokraterna är ett parti som har en kulturpolitik som uppenbart hämtar näring från helt olika håll.

Det ena är en mjuk, nästan allmänhumanistisk tradition, med utgångspunkt i den europeiska kristdemokratins mest människotillvända tänkare – som Jacques Maritain, en av huvudförfattarna till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Få partier till höger i det svenska samhället beskriver kulturens roll lika andaktigt som Kristdemokraterna. De pratar varmt om “öppen och pluralistisk” kultur, en “god” kulturpolitik, “helhetsperspektiv” på människan och dess “själsliga dimensioner”. De ser på ett nästintill universalistiskt sätt positiva värderingar i alla slags religioner: som “bärare av människosyn och etik” i sina olika “kulturer”.

De pratar också varmt om minoriteters rättigheter (ja, de använder ordet rättigheter), och har ett helt stycke i kulturavsnittet i sitt principprogram som talar om den svenska ursprungsbefolkningen och de nationella minoriteterna. I ett annat stycke beskrivs hur “vår samtids kultur berikas ständigt av människor med annan kulturell bakgrund än den svenska”. (Här är det värt att komma ihåg att Kristdemokraterna själva har sitt ursprung i en religiös minoritet, frikyrkorörelsen, i en tid när Svenska kyrkan med stöd av staten fullständigt dominerade religiositeten i Sverige.)

Men lika mycket kommer tankegodset från ett annat håll – från värdekonservativa katolska kristdemokrater i Europa och hårdföra evangeliska högerpolitiker i USA. Det är inte en tillfällighet att partiets kulturtalesperson, Roland Utbult, uttrycker en beundran för den högerradikala mansprofeten Jordan Peterson vars idéer om en kulturkamp mot vänstern absolut syns i Kristdemokraternas retorik.

Näst Sverigedemokraterna är Kristdemokraterna det parti som mest pratar om en unik västerländsk tradition och betonar hur det svenska kulturarvet specifikt är kristet. Och trots talet om pluralistiska värderingar bygger principprogrammet tydligt på att den dominerande grunden för svensk etik ska vara enbart kristen: “I vår del av världen [är] kristendomen den tongivande förmedlaren av den människosyn och de grundläggande värden, som motiverar mänskliga rättigheter och skyldigheter”, står det i principprogrammet. Här ligger partiet och skvalpar farligt nära till etnopluralismens tankar om geografiskt uppdelade kulturer.

“I vår del av världen [är] kristendomen den tongivande förmedlaren av den människosyn och de grundläggande värden, som motiverar mänskliga rättigheter och skyldigheter”, står det i principprogrammet.

När det gäller konkreta förslag lyser det hårdföra igenom. (Roland Utbult säger hellre “bestämda” i ett mejl till Kultwatch). Kristdemokraterna har i många år kämpat för en specifik, kulturellt bunden svensk kulturkanon, som en konservativ motvikt mot “historielös, normkritisk dissekering”, det vill säga en maktkritisk läsning av litterära texter. I den senaste kulturbudgeten är formuleringen borta och den litterära kanonen nedpetad som toppförslag. Längst upp står i stället ett förslag om att belysa “den våldsbejakande islamismens brott” – något KD vill att myndigheten Forum för levande historia ska ta på sig. Det ska ske genom upplysning i skolan om “ideologier och deras ursprung”. Att förslaget dykt upp samtidigt som asylpolitiken har blivit allt mer restriktiv, Islamofobin blivit mer rumsren och KD kämpar internt mellan sin humanistiska och sin hårdkonservativa impuls även i migrationsfrågan, det är knappast någon slump.

En tredje ideologisk aspekt – om än mer ambivalent i detta frivilligorganisationernas parti – är den nyliberala, som i olika mån är en aspekt av all borgerlig politik i Sverige. Kristdemokraterna vill till exempel införa kurser i entreprenörskap i de konstnärliga utbildningarna, göra välgörenhetsgåvor avdragsgilla och slopa spelmonopolet. Det innebär också överlag mindre statliga resurser till kulturen. Kristdemokraternas kulturbudget ligger 823 miljoner, ungefär 5%, lägre än regeringens, vilket placerar dem i mitten av de borgerliga partierna som alla föreslår lägre kulturutgifter. Man ska då vara medveten om att regeringen har föreslagit en rejäl höjning – Kristdemokraterna ligger närmast av alla de borgerliga partierna den tidigare nivån på kulturstödet.

Var sparas de här pengarna in? Den stora satsningen som regeringen gör på biblioteken får inte plats i Kristdemokraternas budget, en satsning de menar “riskerar att inte fullgöra syftet”. En annan stor utgiftspost som i det närmaste halveras är filmstödet, där Kristdemokraterna vill spara in 190 miljoner som istället ska gå till “Forum för levande historia, kultursamverkansmodellen och satsningar på andra utgiftsområden, exempelvis vården”. 60 miljoner i nya stipendier riktade till konstnärer i regeringens budgetproposition ska också slopas. En rad andra områden föreslås få lägre stöd, medan några enstaka, bland annat Forum för levande historia, får begränsade, riktade höjningar.

Var ligger Kristdemokraternas kärna i kulturpolitiken? I motsats till många andra partier kanske det inte är en kärna, utan flera – de humanistiska, hårt kulturkonservativa och nyliberala om vart annat. Än så länge finns det en balans som gör att Kristdemokraterna ligger nära den politiska mitten i svensk kulturpolitik, men frågan är om den förskjutning högerut som partiet redan påbörjat också kommer leda till ännu mer tydlig värdekonservatism i kulturpolitiken, när Sverigedemokraternas framgångar hägrar vid horisonten.

Sex frågor till Roland Utbult, Kristdemokraternas kulturpolitiska talesperson

Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?

— Kulturen är en av grundpelarna i samhället och väsentlig för människors välbefinnande. Den ska berika människors livsmiljö men också skapa reflektion inför det outgrundliga.

▾

Hos både den professionella kulturvärlden och de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med en kulturell medelklassbakgrund från de stora städerna överväldigande överrepresenterade, medan stora delar av samhället nästan helt saknar plats i kulturvärlden. Vilka strategier arbetar ni med för att främja bred representation, en spridning av kulturyttringar och jämlikhet i konsten och kulturen?

— Vår strategi är kopplad till olika förslag. Vi satsar mer än den nuvarande regeringen på kultursamverkansmodellen genom vilken man når ut till personer som inte normalt nås av eller blir en del av kulturarbetet. Dessutom vill vi återinföra avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer som arbetar kulturellt med att stödja och supporta personer i socioekonomisk utsatthet. Vi vill också se över och främja MU-avtalet och visningsersättningar för konstnärer.

▾

Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?

— Det område jag känner bäst till är Västra Götaland där jag bor. Jag menar att kultursamverkansmodellen, som infördes av Alliansregeringen och anammades av den nuvarande regeringen, fyller sitt syfte men kan utvecklas.

Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?

— Framförallt så har kultursamverkansmodellen inte hängt med i kostnadsutvecklingen vilket betyder att den måste tillföras mer resurser. Det är anledningen till att vi kristdemokrater satsar extra pengar i vår budget.

▾

Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?

— Vi menar i Kristdemokraterna att estetiska perspektiv bör få större utrymme i skolan. Jag är den första att bekräfta att få utveckla sina estetiska uttryckssätt berikar både individen och samhället i stort. Jag har också sett elever klara teoretiska ämnen på ett mycket bättre sätt om de också får utveckla båda hjärnhalvorna dvs även den mer kreativa delen.

Det vi vänder oss emot i regeringens förslag är att estetiska ämnen måste vara obligatoriska på alla program. Man kan redan idag välja till estetiska ämnen inom valbara kurser. Vi vänder oss också emot att det estetiska ämnet ska betalas med 50 poäng på gymnasiearbetet. Å ena sida vill regeringen att alla ska ha högskolebehörighet samtidigt som man vill skära ner en central del av gymnasieutbildningen, den del som tränar elever för högre studier. Att genomföra ett självständigt arbete, att lära sig om källkritik och källhänvisningar och att utveckla ett vetenskapligt förhållningssätt är centralt för att klara högre studier.

▾

Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens fria utrymme från politikerstyrning?

— Vår strategi bygger på att bevaka att politiken inte går in och styr kulturen på ett felaktigt sätt. Armslängd avstånd gäller.

▾

Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i världen, inklusive Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?

— För mig handlar det om utbildning och bildning. Det betyder att skolan har en central plats i att utveckla ungdomars förmåga att se sig själva i ett större sammanhang. Det är också viktigt att de som kommit hit från andra länder ges möjlighet att bli en del av kulturlivet.