Kvinnan sitter på marken utanför mataffären där vi ofta handlar. Så gott som varje dag från morgon till sen eftermiddag. Hon bär sina tillhörigheter i en blå plastkasse från IKEA. Jag såg henne första gången för ungefär ett år sedan. I början nickade jag mot henne, inte mer. Efterhand blev vår kontakt något annat, och jag har en fyraårig flicka att tacka för det.

Min dotter. En dag är hon med mig när vi ska handla. Kvinnan sitter där utanför butiken, hennes hand är utsträckt i en position där hon inte behöver se på de förbipasserande men ändå kan signalera att hon är i behov av deras givmildhet. En del av de som går förbi lägger ett mynt i den där utsträckta handen och får ett översvallande tack tillbaka. Kvinnan kysser deras händer; de som ger, och sätter sig sedan tillrätta i samma position igen. Flickan har just lärt sig att göra high-five och tror att det är vad kvinnan önskar av henne. Så hon går fram och klappar till hennes hand. Detta får oss båda vuxna att skratta och ett slags samförstånd skapas. Det är ett genuint lyckligt ögonblick som stör den vanliga ordningen på ett alldeles underbart sätt. Barnet bryter mot det som förväntas i just den här sortens mänskliga möten och agerar därmed mänskligare än de flesta av oss. Efter det ögonblicket inleds en slags vänskap mellan kvinnan och flickan.

De gör alltid high-five när de ses, det blir en sådan där egen grej som vänner kan ha. En gest som påminner om den historia som finns, vänner emellan, och som skapar sammanhållning för en gemensam framtid. Efterhand börjar de också kramas när de ses. Flickan och kvinnan. Min dotter kastar sig i hennes famn och kvinnan håller om henne där. Ibland ser jag tårar i kvinnans ögon när vi går därifrån. Kanske påminner flickan om hennes egna barn som befinner sig på en annan plats.

Flickan väljer bland sina saker ut föremål som hon vill ge ”sin fattiga kompis”. För hon har också förstått att kvinnan inte lever som vi gör. Det gör mig glad att hon tänker på andra. Samtidigt gör det mig beklämd när jag försöker tänka mig in i kvinnans situation. Tänk att vara utlämnad till människors välvilja på det sätt som hon är. Till fyraåriga barns överflöd.

Vi äger inget gemensamt språk utan kommunicerar med gester och några fåtal svenska och engelska ord. Hon bor i Rumänien får vi veta. Hon har tolv barn. Hon tycker om choklad och vill även gärna ge det i present till sina barn när hon åker hem. Flickan väljer ibland ut ett par chokladkakor i butiken som vi ger till kvinnan. Vid andra tillfällen får hon lite pengar. För min del känns det alltid så futtigt. Det är ju aldrig tillräckligt. Aldrig en fullgod lösning på en situation som inte borde finnas. Och ändå det där översvallande tackandet.

Vid några tillfällen ger kvinnan istället en slant till flickan. Jag försöker protestera. Min dotter behöver inte kvinnans småmynt, som skramlar av otillräcklighet i hennes pappersmugg. Men kvinnan framhärdar och säger ordet ”friend”. Med gester visar hon att nästa gång kan vi ge henne något. Hon kräver ömsesidighet och jag slutar protestera. För vem är jag att neka henne det.

Hon sitter på marken, men de möts ändå i ögonhöjd. Flickan och kvinnan. Öga mot öga. Inte som jag, som tittar ner när vi möts om jag alls ska kunna möta hennes blick. Liksom för att markera vårt maktförhållande; hur vi är positionerade i förhållande till varandra. Inte för att jag vill ha det så. Men när någon sitter och någon annan står så kommer de inte att se varandra i ögonen. För att de ska kunna göra det krävs åtminstone någon slags aktivitet; ett val, en handling.

I det allmänna samtalet hörs ofta resonemang om hur vi som människor är positionerade i förhållande till varandra, för att beskriva hur över- och underordning fungerar. För att tala om struktur och makt på ett symboliskt plan. Dock är det påfallande ofta vi rent fysiskt över- eller underordnas, i vår vardag. Varje dag. Genom att vara den som står och som enkelt kan gå därifrån, eller genom att vara den som sitter, som först måste få kraften att resa sig upp.

Kvinnan sitter på marken utanför vår matbutik. En fyraårig flicka har fått mig att verkligen se henne. Jag önskar kvinnan möjligheten att resa sig upp, och jag önskar få möta hennes blick som en jämlike.

Kim Silow Kallenberg är doktorand i etnologi och skriver avhandling om tvångsvård av ungdomar. Kim är även aktiv feminist. De områden Kim gärna skriver om är sociala frågor, maskulinitet och klass.