När jag först läser den kanadensiska författaren Anne Carsons Red doc> (2013) är det en lånad kopia. Omslaget föreställer berghällar, sten som liknar vågor vilka pressas mot en strandkant, långsamt ändrar form. Det som har stelnat är i själva verket i rörelse.

Nu har boken äntligen kommit i svensk översättning av författaren Mara Lee, som även översatt Makens skönhet (2011) och Röd självbiografi (2009).

I Röd självbiografi fick vi lära känna det röda bevingade monstret vars hjärta blev krossat av den vackre Herakles. Där låter Carson den antika grekiska poeten Stesichorus fragment om jätten Geryon förvandlas från myt till levande, förtvivlad förälskelse. Röd doc> är den fristående fortsättningen på denna berättelse.

I Röd doc> har åren passerat, Geryon kallas numera enbart G. Vi befinner oss i ett efteråt (efter kriget, förälskelsen, en moders död). Han vaktar sin hjord tills hans gamla älskare en dag dyker upp igen. Hjälten, älskaren, har blivit krigsveteran och drabbad av posttraumatisk stressyndrom. Han kallar sig Sad But Great.

Carson skriver att hon flera år efter Röd självbiografi började fundera på vad som hände med de älskande. Hon skriver: ”To live past the end of your myth is a perilous thing”. Jag tänker att det, som ofta med Carson, kan läsas dubbeltydigt. Myterna överlever oss, men efter myternas slut är det vi som fortsätter leva (och det kan inte vara annat än riskabelt att fortsätta leva i en berättelse som avslutats). Men även: hur överlever vi våra egna berättelser?

säg inte att du inte
förväntade dig en vulkan de där
röda vingarna
som inte ens olycklig kärlek kan
tämja
måste betyda att någonting
någonstans
håller på att brinna upp eller
(som Proust säger)
förevigas i njutning

(övers. Mara Lee)

G lämnar sin hjord och ger sig ut på en roadtrip tillsammans med Sad. Tillsammans möter dem konstnären Ida, fladdermöss i isgrottor, tar sig över glaciärer och hamnar på en psykiatrisk klinik. De håller sig i rörelse, men lyckas inte ta sig framåt. De verkar snarare röra sig längre in i det förflutna. En rad trauman spelas upp – från Sads tid i kriget till G vid sin moders dödsbädd.

Det förflutna är ständigt pågående i Röd doc>. Det förvånar mig inte att hänvisningar till Marcel Proust “På spaning efter den tid som flytt” dyker upp med jämna mellanrum. Det är en gammal handske som från början får G att ge sig av igen, och funderar vid ett tillfälle över om någon verkligen tror på att flickan Albertine sover sig igenom fyra sidor i den femte delen medan Marcel irrar runt i rummet. Under resan kastar han ”Today I Wrote Nothing: The Selected Writings of Daniil Charms” över rummet; önskande att det var Proust han hade tagit med på resan.

Tiden och smärtan är sammanvävd i Röd doc>, men frågan om överlevnad verkar inte handla om att ställa det förflutna mot sitt presens (Gå vidare!) utan snarare om att hitta nya beskrivningar. Om siaren som enbart kan se fem sekunder in i framtiden sägs det: ”Hans presens är upphävt”. Tiden löses upp när det förflutna pågår, när den är inskriven i kroppen. Då är det inte fråga om att stelna, utan att hitta nya rörelsemönster. Kanske är det därför som boken sällan blir nostalgisk eller sorglig, snarare tvärtom – när verben rör på sig uppstår komik och oförutsedda vändningar. Språkets förskjutningar skapar friktion och glidning. När G upptäcker isfladdermössen överväger han inte flykt, utan snålskjuts.

Glidningarna är det också en del av det som kräver mer av mig som läsare. ”Rörelse är en del av lyssnandet” står det vid ett tillfälle. Jag tänker inte bara på hur orden lystrar till varandra, utan också hur jag lystrar till dem. De jämna marginalerna som ibland bryts upp av de körliknande partierna ”Wife of Brain” öppnar upp för en annan rytm än den medvetna radbrytningen.

Det måste också vara det som är det svåra arbetet som översättare – att vara lojal mot de dubbla betydelser och förskjutningar som uppstår och som särskilt Carson arbetar med, samtidigt som språket förblir otillräckligt. Någonting kommer att falla bort. För att få höra vad Mara Lee, som nu för tredje gången översätter Anne Carson, tänker om saken har jag ställt ett par frågor:

Vad anser du vara viktigt i ett översättningsarbete? 

– När det gäller vissa översättningar så är det viktigaste att det blir litteratur, och inte översättning. Att det blir underbar svenska av det. Men i andra översättningar kan det tvärtom vara viktigt att sömmarna syns, att den ”främmande” kroppen synliggörs, och hela det mödosamma språkarbetet i dess bångstyriga materialitet. Dock inte när det gäller att översätta Carson.

Det sägs ofta att det finns en omöjlighet […]? 

– Någon har sagt att poesi är det som går förlorat i en översättning. Jag antar att det är detta du syftar på. Men hela den diskussionen grundar sig på en föreställning om att översättning alltid involverar en förlust, vilken i sin tur cementerar tron på ett intakt, autentiskt ursprung. Enligt en sådan föreställning kommer översättningen att innebära en förmedling, en förvanskning av den ”äkthet” som därmed delvis går förlorad. Härmed talet om omöjlighet och förlust. Men gör ett tankeexperiment: försök att ”översätta” denna tankekedja till andra sammanhang, exempelvis mänskliga varelser och rörelser, där varje ”förflyttning” i så fall skulle innebära en förlust och en förvanskning, något som går förlorat. Hur låter det? Vill vi leva i en värld där fantasmen kring äkthet och ursprung är hegemonisk för vår syn på språk, människor, kultur? I don’t think so.

Varför inte istället beskriva översättning som en möjlighet. Och att misslyckandet, bristfälligheten samt översättningen är en inneboende förutsättning för varje talakt, varje rörelse.

Hur översätter du Anne Carson? 

– Jag läser och lyssnar. Det är dels lättheten i hennes språk, och dels fraseringarna, pauserna och tomrummen som skapar rytmen. Kanterna. Detta försöker jag överföra till en svensk språkdräkt. Det ska låta Carson om det. Det ska kännas Carson om det. Och sedan vill jag försöka förmedla det som tar höjd – hur hennes texter alltid lyfter mot det sublimas höjder.