Två fåglar kom in i mitt liv

En kom flygande fri till fångenskap

Den andra låg död framför mig på asfalten

Det är 2015. Nutid. Jag är 30 år.

Jag sms:ar min syster och frågar om hon minns den där fågeln. Den som flög vilse i det rum som jag och mina syskon delade. Jag var kanske fyra år. Vi befinner oss i Pakistan, i ett hus jag minns som ett slott. Jag minns doften av sten. Doftar sten nåt? Minns du fågeln? Jag frågar min syster.

Hon skriver att vi antagligen plågade fågeln medan vi försökte fånga den. Vi kanske eventuellt åt upp den. Hon vet inte säkert och hon vill inte minnas det. Påminn mig inte, skriver hon.

Dåtid. Sverige/Morgongåva.

Slottet har bytts ut till ett radhus. Pakistan till Sverige. Jag är kanske 6 år. Först i ledet går någon, kanske jag, i handen håller, kanske jag, en död fågel. Jag och mina vänner har grävt ett hål i jorden som någon, kanske jag, placerar den döda fågeln i. Vi skyfflar jord över den, lägger dit grästuvan, sticker en pinne i jorden och avslutar med en påhittad bön. Vi finner denna sorgritual ganska underhållande så vi beger oss ut för att leta efter fler döda djur. Fågeln som vi hittade död på asfalten, visar sig bara ha varit ren tur. Det räcker som skäl för att döda ett djur – men bara ett jättelitet djur, inte alls lika stort som fågeln. Den här gången avancerar vi ritualen, finslipar den med att klä upp oss sofistikerat (av respekt för den döde, såklart). Vi bygger ett narrativ med början i toppen av backen och slut trehundra meter längre ner. Okej! N u går vi symmetriskt och sammanbitet i takt till gropen där djuret ska begravas under jord för all framtid. Den som inte håller tempot blir tillrättavisad, annars måste vi börja om från början.

Dagarna före. I vardagsrummet.

Det är nersläckt. Tystnaden är mörk och får gardinerna att se ut som tunga draperier.

Jag sticker in mitt huvud i rummet och pappas ansikte ser ledset ut. Han säger ord jag inte begriper. Mamma säger att pappa har förlorat någon, att någon – en människa har dött. Men pappa gråter inte. Inte som när vi barn tar avsked av det döda djuret med våra blöta engagerade tårar.

Vad hände med fågeln i Pakistan? Den som flög vilse in i vårt rum, i vårt slott. Jag frågar min syster och hon svarar att fyra barn som är syskon eventuellt kan ha plågat och dödat den. Men jag minns att vi med stor omsorg la den vid fönsterblecket, uppmanade fågeln att söka sig till frihet och knuffade ut den.

Och vad är ett barn

om inte ett djur som vill lära sig flyga och blir knuffad nerför ett fönsterbleck

Eller

en människa som vill tämja det vilda och fria som finns i ett par vingar

Det är 2014. Sommar, Gotland.

Jag befinner mig på promenad i min väns barndomslandskap. Han pekar på Lönnen, den är speciell, den sträcker sin krona högt upp i skyn och brer ut sina blad och grenar. Längs med en av grenarna hänger ett rep som jag gungar på. Titta! Han pekar på grannhuset och berättar om vilka som bott där över tid. På grusvägen ner till stranden säger han: här har jag gått varje sommar sen jag föddes. En av hans vänner dyker upp på cykel, de pratar lite. Vi går vidare. En dag tar vi bilen till hans barndomskompis Wilhelm. Jag får möta hans far och grisarna Honky och Tonky, som ska bli skinka på deras julbord. Trettio års kontinuitet. Han och Wilhelm bär sin barndom i naturen, husen, i människorna som är deras vänner. Jag möter dem alla – ansikten, välbekanta för varandra, ett helt liv av somrar med trygghet, rutiner, kontinuitet. I kontinuitet med det som har varit, och som bärare av detta något, curlas de av det förflutna för att växa i nuet som människor, inte som avvikande skuggor förpassade till samhällets bakgård, utan vid havet, lönnen.

Jag läser min barndom i fonden av hans minnen, förankrade i naturen, i möblerna, i böckerna i bokhyllan. Jag tänker att varje gång han återvänder så återvänder han till ett barns bekymmerslösa tillvaro, som genom ett hål i tiden. Varje ting, från det minsta till det största i hans omgivning bekräftar och erkänner honom som människa.

Ett barn har sällan, om någonsin

någon påverkan i detta

I omgivningens blick och i dess famn

blir barnet till

Nutid, 2015, händer precis i detta nu, på ett café på Södermannagatan i Stockholm.

På avstånd hörs ett spädbarnsskrik och allas, inklusive min blick, kräver dess tystnad. Modern lyder blickarnas uppfordran och skriket sveps in under en filt, omhuldad i en kram och dolt för blickar: barnets törst släcks av modersmjölken.

Skriket får mig att undra

Vad är det att vara ett barn

Om inte en begränsning

Eller en kropp som inte är barnets kropp utan som tillhör andra kroppar;

samhällets, tidens, föräldrarnas.

Aldrig sin egen

Alltid andras

Dimen Abdulla är dramatiker och är aktuell med “och någon blev inte knivhuggen” på Uppsala stadsteater och “nomnomnom” på unga Dramaten. Poesin är tidigare publicerad i Kritiker #35-36.