Ärligt talat. Neutralitet är ett så jävla dåligt förhållningssätt till det mesta, för det betyder inte ingenting. Neutralitet betyder allt. Det betyder att en avsäger sig solidaritet, att en förbiser människoliv och det betyder ansvarslöshet.

Det finns faktiskt vissa objektiva värden, eller åtminstone så bör det finnas, och allt är inte relativt. De flesta skulle hålla med om att solen är varm, att bajs luktar illa och att stenar är hårda. På samma sätt så hoppas vi att de flesta håller med om att systematiskt utsätta civilbefolkning för fysisk och psykisk terror och att medvetet rikta sig in och aktivt mörda dem är fel, vare sig det är en stat eller organisation som gör det.

I kriget i Syrien som pågått sedan 2011 har närmare 300 000 personer mördats varav ca. 9000 barn. Vems ansvar är dessa kroppar och deras kvarlevande familj och vänner? Hela världen vet idag på vilka brutala sätt som daesh (fd. ISIS som sedan ville kalla sig för IS och som vi bara accepterade = ger dem mer makt) avrättar sina offer och ändå är det ingen självklarhet att ta ställning. Att ta ställning innebär inte bara att fördöma, det innebär också att sätta press på andra europeiska länder som häktar och behandlar personer, som kommer hem från YPGs internationella brigad, som brottslingar. Det innebär också att aktivt motarbeta de krafter som vi vet rekryterar folk till daesh och det innebär att den svenska staten på allvar bör ta hand om sina medborgare. Vad är det som gör att ungdomar uppvuxna i det svenska samhället väljer att inte enbart offra sina liv i ett så brutalt krig men också andra civila?

Daesh har närmast blivit en naturlig del av kriget eller en legitim makt i regionen och i Syrien på grund av neutraliteten. 

Det är tydligt att vi accepterat att kriget i Syrien pågår och att vi är fullt medvetna om de brott som begås av daesh. Att de europeiska länderna på allvar skulle vilja stoppa kriget i Syrien är ju en halvtaskig lögn. Så varför låter vi våra syskonländer (för var det inte så att EU skulle bli en slags lycklig familj?) vara hinder för individer som tar ett ansvar som stater borde göra, och väljer att riskera döden för att bekämpa daesh? Om vi nu har accepterat att det finns ett krig, så är det minsta vi kan göra att balansera våldet, jämställa det. Rätten till liv och existens måste stå över alla andra principer när det hotas oprovocerat. Det är precis det som YPGs kamp går ut på. Att försvara folket, naturen och kulturen.

Kulturen har också många gånger tagit sitt solidariska ansvar när staten avsagt sitt, när borgarklassen allierat sig med fascismen. Kulturarbetare har använt sin röst för att bilda opinion och skapa känslor. Även där genomsyras vi i Sverige, idag, av någon form av neutralitet, eller kanske är det bara lathet eller ointresse.

1969-1970 visade många kulturarbetare sin solidaritet med gruvarbetarna i Kiruna när facket, socialdemokraterna och Olof Palme allierat sig med förövarna och avsagt sig solidaritet och ansvar.

Sara Lidman ägnade ett helt liv åt kamp mot orättvisor i alla dess former, genom språk men också aktivt genom att besöka drabbade länder och skriva samt berätta deras livsöden i böcker som “Gruva” som beskrev de inhumana ”arbetsförhållandena” för gruvarbetarna i Kiruna.
Peter Weiss, George Orwell, Paul Robeson, David Alfaro Siqueiros med flera deltog i att försvara spanjorerna mot Francos fascism. Dessa hyllas idag inte bara för sina insatser som konstnärer men också för sitt mod och aktiva ställningstagande. Det är realiteten.

Har ni tänkt på hur Spanien hade sett ut idag om inte 10 000 utländska medborgare och 32 000 frivilliga spanjorer aktivt tog beslutet att riskera sina liv för att bekämpa Francos fascism? Cirka 500 från Sverige men återigen var Sverige neutralt i frågan om Spanien, och tvingade individer att på eget initiativ ta ansvar. Neutralt i samma bemärkelse som under andra världskriget; handelsavtal med fascismen. Ekonomiska vinstintressen för förhindrande av mänskligt lidande och förtryck var svaret från den svenska staten.

Shovan Hedayaty, Rojda Sekersöz