Nordenhof upplöser skiljelinjen mellan personligt och politisk

Sedan jag läste den danska poeten och författaren Asta Olivia Nordenhofs diktsamling det nemme og det ensomme i början av december förra året har jag längtat efter att läsa den svenska översättningen. Inte enbart för att min danska är knapp och språkets nyanser således lätt går mig förbi, utan främst för att få befinna mig i Nordenhofs lyriska universum igen. För att hon i dikterna rör sig i en värld som är smärtsamt igenkännbar och på samma gång framskriven på ett sällsynt och nyskapande sätt.

I Danmark har diktsamlingen hyllats och Nordenhof tilldelades 2013 det prestigefulla Montana-priset, både för det nemme og det ensomme och för sin blogg jeg hedder mit navn med versaler. Den svenska utgåvan, i översättning av Tom W-O Silkeberg, som fått titeln det enkla och det ensamma utkom i dagarna på förlaget Modernista. 

Omläsningen gör mig inte besviken, den får mig snarare att längta efter att börja om igen, att återvända till vissa stycken, att upptäcka fler nyanser i texterna. Nordenhofs dikter upplöser den föreställda skiljelinjen mellan personligt och politiskt till den grad att det blir tydligt att uppdelningen aldrig ens var möjlig till att börja med. Diktjagets erfarenheter av patriarkalt våld och kvinnoförakt är på samma gång specifika händelser och struktur, det är här varken möjligt eller önskvärt att skilja dessa nivåer åt. Det är på samma gång introspektivt som kollektivt solidariskt.

Diktjaget rör sig kring sina minnen, sitt nu och kring sorgen efter att ha förlorat både en mor och en far för tidigt. Men också kring de oupplevda, minnen som i efterhand skapats med hjälp av brev, fotografier och andras berättelser. Nya bilder av fadern framkallas genom brev som adresserats till honom, men istället hamnat i diktjagets ägo då hon sedan hans död tagit över lägenheten. 

”..remember how I gave you this or that

 a ring / a pair of shoes /

 can you help me get to denmark 

 in eternal devotion 

om en kvinna skrivit brevet kan det finnas en bild bifogad där hon poserar i underkläder

om det är en man kan det finnas en bild bifogad där han poserar framför ett ställe där han och min pappa har varit” 

En lågmäld humor löper genom diktsamlingen som om den vore jagets ständiga livlina i en ogästvänlig samtid, ett sätt att hantera det kärlekslösa med en viss ömhet utan att för den sakens skull varken förminska ilskan eller sorgen.

”..jag har arkiverat brev som de här, lagt dem i en plastficka och satt dem i en mapp, märkt papa på ryggen. jag har gjort mig av med materialet, så att jag slapp avgöra om jag skulle svara eller kasta breven

har tvivlat på om jag skulle kunna svara något som skulle vara mindre nedslående än ett uteblivet svar

i’m sorry to inform you that my father is dead. hope you’ll find your way out

my father who may or may not have been a total fuckface is dead and i can’t help, sorry

de är omfattande, de saker ens pappa har gjort i världen” 

Språket ligger ofta nära talspråk och formen är vid första anblick anteckningslik, som om orden vore nedskrivna mitt i en tankebana. På närmare håll är dikterna poetiskt intrikata, men aldrig på ett upphöjt och oåtkomligt sätt. Formen är också tillåtande så en dikt med mer direkt tilltal, som börjar med orden ”jag vill prata om arbete”, varken känns apart eller stelbent. Istället blir den en logisk och inkorporerad del av diktjagets tankevärld. Det omöjliga i att separera det privata från det politiska.

Det rör sig om det vardagliga – det enkla och det ensamma, och om att leva i en oanständig tid. Om människoföraktet som ligger i krav på varje individs samhälleliga lönsamhet. Om skeva maktförhållanden. Om kön, social bakgrund och ”danskhet” i relation till dessa maktförhållanden. Om att anses respektabel som människa, och om motviljan i att ens försöka uppnå det respektabla. 

Läsningen av det enkla och det ensamma ger mig både tröst, skönhet och kampvilja. 

lisas bild till kultwatch

Lisa Burénius Ekström har läst genusvetenskap och litteraturvetenskap. Hon sitter i styrelsen för Forum för feministisk forskning i Stockholm och går för närvarande Biskops Arnö författarskola. OCH: Lisa älskar katter!

 

AV

Kommentera

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.