Vad skriver du? 

– Jag har just gjort klart en diktsamling, nu skriver jag en aggressiv och förtvivlad och vacker och sylvasst rolig roman. Den är totalt kompromisslös. Planen är att outstrindberga Strindberg. Alla män vill vara Strindberg, men i vår tid är det bara kvinnor som har förutsättningen. Dvs: inget att förlora.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

– Hela existensen är ensam. Att skriva är inte värre än något annat. Att gnälla över ensamhet är pjosk. Förresten har jag ett gäng insmickrande sällskapsdjur runt fötterna.

Drömmer du i bilder eller ord?

– Jag drömmer i rumslighet, särskilt när jag går i sömnen.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

– All betydelse. Att identifiera och formulera skumma underströmmar och förtrycksmekanismer, både personligt och politiskt, är livsnödvändigt. Motsatsen är tystnadskulturen och normalitetsfasaderna och marknadens dolda agenda. Det oformulerade och grumliga lämnar öppet mål för skuldbeläggning och manipulationer. Det krossar människor och kväver politisk handling. Den språklösa tystnadskulturen gör människor fega och handlingsförlamade.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

– En fruktansvärt hård moral. Det är författarens förbannade plikt att avslöja lata tankar och infantila känslor och beteenden. Poeten gör det genom att uppfinna ett eget språk, genom att vidareutveckla och överlista maktspråket. Det är ingen slump att mina två kommande böcker heter Hackers och Kvinnofällan. De hänger ihop. Båda fuckar upp systemen inifrån. Queerar, hackar, outsmartar och vägrar tiga. Jag kommer hädanefter se det som mitt kall att uppvigla.

Vem skriver du för?

– Min poesi – jag skiter i vem som läser den. Den är nåt slags drönare som jag skickar ut planlöst, med en liten terrorladdning i, det kan dröja åratal innan den detonerar. Den pågående romanen är däremot riktad till kvinnor i klorna på förtrycksstrukturer, dvs: alla kvinnor. Jag uppmanar er att bli haggor, att hagga – ordet är också en handling, ett verb. En hagga är ett slags hacker, en medelålders Mad Max-kärring, en överårig dieselvamp i patriarkatet. Ett betydligt bättre ord än den förgulligande etiketten kulturtant.

Varför skriver du de texter du skriver?

– Livet tvingar mig – jag hamnar i grejer där det personliga är politiskt, som måste analyseras, sättas i sammanhang och samla till aktion. Mina erfarenheter är inte särskilt originella. Men alltför få gör komplex litteratur av förtryck. Jag måste. Det är mitt sätt att spränga kvinnofällan.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

– Så in i helvete. Jag har konstant ångest nu. Jag käkar Atarax som om det vore jordnötter. Jag brukar inte ha ångest, eftersom jag troligen har nåt slags bokstavskombination och saknar samvete och skamkänslor, men det är också mycket enklare att gömma sig i undertext när man skriver poesi. Romanen jag skriver – med ett berättarjag som känns skärande autentiskt – löper risk att privatiseras. Det blir lätt så när kvinnor skriver i jagform. Jag kommer antagligen att hamna i en patriarkal skitstorm som påstår att jag är galen. Det är den mallade dramaturgin. Det är en svår balansgång att göra de spridda monsterkvinnornas personliga ursinne och smärta till politik, och att undvika de smutsiga bomberna och de mest plumpa tricken – inte för att jag har nåt emot plumpa trick, tvärtom, men det får inte skymma sikten för den skitiga maktobalans jag vill avslöja.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

– En annan litterär haggaktivist ur monsterblobben under uppsegling: Nina Lekander.

Aase Berg är författare och litteraturkritiker, bosatt i Njutånger och Stockholm. I augusti kommer diktsamlingen Hackers. Ett utdrag ur romanen Kvinnofällan finns i nya numret av Tidskriften 10TAL.

Fotograf: Elisabeth Ohlsson Wallin