Vad skriver du?

Romanen ”Gudarna” om fullblodsfeministerna Janne, Bita och Lilly som inser att livet, om det ska gå att leva, kräver av dem att de ska hämnas. Så de hämnas! Det är min debutroman och den skälver i mig samtidigt som jag upplever en stor kontrollförlust av att ha skrivit något så stort och sårigt. Jag är tom men lycklig. Det är som att ha varit på festival i flera dygn och känna hur skön rösten är när den är hes. Själen är hes.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Det ensamma är att vara en person som skriver, själva skrivakten är bara kul, då känns det inte ensamt, förutom om jag skriver en tråkig artikel. I skrivandet är alla karaktärerna där, det bränns i hjärnan, temperamentet finns, och berättelsen. Men det ensamma i att vara en betraktare som tänker, ser och ställer sig i utkanten kan jag uppleva som plågsamt. Jag vill vara inuti, men är kanske bara inuti i skrivandet. Sen pajade jag min axelmuskel på den här romanen, det hade jag förmodligen inte gjort om jag suttit på ett kontor med fikapauser och höj- och sänkbara skrivbord.

Drömmer du i bilder eller ord?

En dröm är som en film. Bilder.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Jag kan uppleva att vi är nersulade av ord, att språket har förstört, och att skrivandet är den yttersta möjligheten vi har att ställa tillrätta det som blivit fel i världen. Att använda sig av språkets om och om igen missbrukade och raserade alfabet för att lyfta upp raset, se klarare och leta efter förståelse igen. Elisabeth Hjorth definierar det så bra i sin avhandling i etik, ”Förtvivlade läsningar”: ”Litteraturen är en kritik. Den som skriver är inte nöjd med världen sådan den ser ut.” Själva sanningen, före språket, tror jag finns i gemenskapen, i relationerna, i hjärtat. När de rasar samman är det i språket det går att hitta läkning. Men vår tid går mot så mycket mer ensamhet, små ensamma öar i världshaven är vi, utan arbetsplatser, bakom skärmar, utmattade av all ny teknik, och när det är så, tror jag osanningar kan få sjukt stort fäste. Ytan. Retoriken. Allt det som inte är grundat i en verklighetsrelation. Men en bra text är nog alltid sann. Och en sann text inte alltid bra.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Det finns en stark moral, eftersom alla människor bär på moral, och jag skriver om människor. En kass moral är också moral. Och en soldat som är bra på att kriga kanske har ”en god krigsmoral”, fast jag skulle klassa den moralen som dålig. Jag har ett starkt rättvisepatos i mina texter. Men att skriva fram en vag, bra eller taskig moral i en karaktär eller händelse är inte samma sak som att moralisera. Det är många som hittat till ordet ”moralism” när de letat efter ett nytt, okränkbart sätt att avfärda feminister på. Det är samma trams som med pk-anklagelsen: man står inte ut med ett viktigt perspektiv och attackerar det på mest oantastliga sätt. Det går inte att värja sig mot pk-anklagelsen och det går inte att värja sig mot ”moralist”-stämpeln heller, men därför är dessa metoder också så uddlösa: de säger verkligen ingenting, utom något om anklagarens uddlöshet (och om ämnets angelägenhet). Att skriva är för mig själva motsatsen till att moralisera, det inte moraliskt försvarbart att sitta och skriva, att låta alla ens begär, sår, trauman, oförrätter, händelser och relationer ge näring åt det man skriver. Det är ett våld på verkligheten att skriva. Och därför kan litteratur vara så bra. Sen har litteraturen ett yttre moraliskt incitament, som Magnus William-Olsson säger i nya numret av tidskriften Kritiker (35/36), att det är bra att läsa böcker, att böcker lär en något, att litteratur kan förmå en att se med andras ögon, osv. Men i tolkningen av ett skönlitterärt verk sitter moralen hos läsaren. Jag tror att en författare gör bäst i att inte döma sina karaktärer.

Vem skriver du för?

För den som vill tänka och känna.

Varför skriver du de texter du skriver?

För att jag har en röst, och något att säga.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Jag fick stark ångest efter att romanen var klar, det var som att föda ett dött barn, för ingen har sett texten än, den har inte börjat leva. Men att ångra något jag skrivit är annorlunda, det kan jag bara göra om jag inte har varit känslomässigt närvarande när jag skrev. I några tidiga intervjuer jag gjorde var jag fejk, ställde dåliga frågor, vågade inte visa mitt intresse för den jag intervjuade. Jag har också ångrat någon krönika. Tycker att tidningstext är så sträng och paradoxal, det ska gå att säga något om världen utan att blanda in sig själv och sin kropp. Efter att ha upplevt att skriva en roman blev all annan text så sluten, nästan omöjlig.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Hassan Loo Sattarvandi.

Elin Cullhed är skribent och redaktör, aktuell med tidskriften Kritikers temanummer om barn som hon redigerat tillsammans med Sanne Näsling, Jenny Holmqvist och Ylva Gripfelt. Debuterar med ungdomsromanen ”Gudarna” i januari 2016. 

Foto: Erik Ardelius