Vad skriver du?

Säg det! Det kan handla om ätbara ruiner, kattsandade golv eller en begagnad Freudspis där det undermedvetna ska gräddas. Om hur det är att, täckt med koralldjur, förflyttas från havsbotten till en främmande lägenhet där olika rum uppstår och försvinner. Min tredje bok har arbetstiteln Ambivalencia. I en scen befinner huvudpersonen sig på en sidenklinik där hon ska lära sig konsten att tveka, vara behagligt skygg, ta ängslighetsmedicin. Hon har varit alltför öppen och impulsiv, nu ska hon lära sig att bli sval och mager. Det går inte bra, hon spränger de strama sidenbandagen med sitt hungriga späck. Hennes liv skiktas dubbelt fram i prosalyrik (denna accepterade hybridform) och surrealistiska dikter. Andra litterära projekt är ett diktsamarbete med Ulrika Nielsen samt så kallad blankettpoesi: textfragment av María Luísa Bombal, Lars Norén, Anne Carson, Jorge Luís Borges och andra som vävs in i vardagligt absurda texter om vildmarksföreningar, KBT, grillfester och geologiska undersökningar.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Man kan ju ta med anteckningsboken eller datorn till en djurpark eller ett födelsedagskalas. Nej, när man är inne i text uppfylls man av den, det som händer med bildspråket och gestalterna, materialet som rör sig på oväntade vis. Överraskningar och frustration kan uppstå, precis som i ett kärleksförhållande. Koncentration behövs, i perioder drar man sig undan vissa sociala medier. Att skriva kollektivt är förstås annorlunda, det är vackert att språkligt invadera varandra och få infall som kanske inte skulle uppstå i det egna textarbetet. Tror att skrivkramp skapar ensamhet, inte skrivandet i sig.

Drömmer du i bilder eller ord?

Ofta i hallucinatoriska filmsekvenser. Uppskattar mardrömmar, får ibland diktfrön genom väldigt skrämmande nätter. Drömmens logik är betryggande eftersom den är obegriplig.

Hur stor betydelse har språket för att vi ska kunna nå sanningen?

Ordet ”sanning”, särskilt i bestämd form, är svårt att uttala sig om. Begreppet är splittrat, relativt, individuellt, maktfullkomligt och religiöst färgat. Men om frågan avser språkets betydelse för att avslöja orättvisor och förtryck är det en annan sak. I diktaturer är alltid regimkritiska författare farliga. Läste nyligen Jennifer Clements roman En bön för de stulna som på ett gnistrande sätt belyser fattiga mexikanska flickors öden utan att offerglorifiera dem. När jag läst klart upplevde jag att skönlitteratur fortfarande har möjlighet att förändra. Nya former av litterär och annan feminism ifrågasätter också normer, beteenden. Men som vanligt ställs frågan: når språkets kraft ut/fram till dem som verkligen skulle behöva ha den i kroppen, tanken, agerandet?

Finns det någon moral i ditt skrivande?

I den senaste boken finns en viss stridsmoral. Min karaktär Violencia vill hämnas sin mors död genom att konfrontera sin far. Fadern sårade även Violencia mycket djupt, hon vill straffa honom, demonstrera sin makt över de egna trasiga erfarenheterna. Det finns många former av våld som inte är moraliskt försvarbara, men det våld jag skriver om är inre drama, yttre konsekvens, en sorts feministisk aggression, rätten till utbrott.

Vem skriver du för?

Om jag skulle tänka på att andra ska läsa och döma det jag gör skulle jag hårdgranska varje mening innan den ens är klar – ett destruktivt bevakande av lusten. I skrivprocessen behövs frihet och hämningslöshet. I redigeringsfaserna ska man förstås vara kritisk och osentimental, skala bort till exempel upprepningar, lägga till något som saknas. Sedan, när boken verkligen finns som ett konkret ting, kommer tankar på att familj, vänner och ovänner med olika uppsåt läser det man skrivit. Stackars kritiker som tvingas läsa!

Varför skriver du de texter du skriver?

Naturligtvis är jag påverkad av den litteratur jag läst och läser. Somliga böcker är levande fyrverkerier som stannar inuti, de slocknar inte. Något jag är rädd för är litterära trender, jag är gärna omodern och fel. Plötsligt rådande poesiklimat skrämmer. En författare sa till mig att Nina Cassian är ”ute”, César Vallejo är ”extremt ute”, jag höll inte med. Det som berör berör. Det handlar för mig om värme också. Ambivalencia är som ung vidöppen, skållhet, vild, rinner över, upplevs som manisk men är inte sjuk. Jag tycker om att skriva om intensiva märkliga kvinnor.

Har du haft ångest för något du skrivit?

Stora delar av mig består av ångest, men inte den skriftliga delen. Det betyder inte att jag är glansigt tillfreds med det jag fått publicerat. Jag skulle i dag instinktivt och enkelt kunna ändra i de två böcker jag skrivit, men det vore förljuget. Man lär sig förhoppningsvis något om man varit vårdslös i text, nya och annorlunda böcker ska skrivas.

Vem vill du ska besvara denna enkät? 

Hanna Hallgren.

Lina Hagelbäck är författare och litteraturkritiker. Hennes prosalyriska debut Violencia (2013) nominerades till Borås tidnings debutantpris 2014.