Vad skriver du?

Jag har gett ut tre böcker som några skulle kunna kalla prosalyrik, i alla fall de två första, men som jag hellre kallar lyrisk prosa, det vill säga ett berättande som använder sig av lyrikens redskap. För något år sedan skrev jag texterna till ett operaperformance (Amforta på Folkoperan i Stockholm), det var udda och roligt och spännande för mig som alltid utgår från tonen och rytmen i språket. Att kunna dra till med en aria. Eller en cymbal. Just nu arbetar jag med texter till ett eventuellt dansperformance, och med en berättelse som jag inte kan säga något om förrän (om) den är (blir) klar.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Jo. Det är själva poängen.

Drömmer du i bilder eller ord?

Båda. Mycket färg, mycket händelse. Men jag drömmer sällan, korta perioder av en vecka eller två. Sedan vilar jag i mörker.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Jag vet inte om sanningen finns. Jag vet knappt om världen finns. Men jag tänker att språket kan vara våra händer, som vi trevar oss fram mot världen med. Känner på den. Upptäcker den, upptäcker den lilla yta som vi kan nå. Jag tänker att våra händer och våra ord är små, de kan bara täcka en väldigt liten yta i taget. ”Sanningen” är i så fall allt sammantaget, samtidigt, men det är ju omöjligt för en enda människa att nå, eller ens om vi alla trevade mot den samtidigt. Små ytor bara. Med händernas och ordens hjälp.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Vet inte om moral är rätt ord, men kanske – ömhet. Jag tänker på rätten att vara svag. Rätten att vara sjuk, inte riktigt orka, rätten att vara ful och tänka dåliga tankar. Att inte riktigt fatta. Att inte riktigt hänga med. Rätten till svaghet som sagt, om nu den kan översättas till någon sorts moral. Och ömheten inför det svaga, hos andra, hos mig, hos alla. Motsatsen till uppvisningssamhället, prestationssamhället, köpsamhället. Motsatsen också till den förväntade eller framgångsrika litteraturen.

Vem skriver du för?

Med risk att låta vag – för den som vill läsa. Jag vet inte vem det är, men jag hoppas att det är någon. Annars i första hand för mig själv, för att kunna tänka. För att kunna förhålla mig till världen.

Varför skriver du de texter du skriver?

Jag skriver för att det är det enda jag kan. Och för att det är något jag aldrig kan lära mig. Det upptar mig ständigt, möjligheten, omöjligheten. Jag gnolar på fraser som jag kan tänka mig att andra gnolar på musik. Jag behöver språket för att kunna möta världen, för att se den, hitta konturerna. För att klara av att vara människa. Varför just de här texterna? Det handlar förstås om mig, indirekt. Tankar jag har gått med i olika perioder. Vad är svek? Vad är förlust? Vad är omsorg? Eller snarare ”hur är”! Jag skriver för att jag vill förstå något, och vill hitta det språk som jag kan ställa frågan med. En ton och en rytm och ett sätt att kunna treva, än en gång, över någon liten yta av världen. Och så detta med svagheten igen, alltid det.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Jag får ångest när något jag lämnar ifrån mig inte är riktigt färdigt. När jag slarvat eller stressat och inte har gått till botten med allt, varje detalj, varje tonläge. Det har hänt alltför många gånger när jag har skrivit kritik, skrev för DN i flera år, och har arbetat mot en deadline; men i kritiken är det delvis en del av konceptet, snabbheten; nu-heten. Min andra bok (Uppställning med albatross, 2009) borde jag ha arbetat längre med. Jag ångrar att jag inte gjorde det. Den är som ett ostämt instrument, den låter inte rätt.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Ida Linde. Vendela Fredricsson. Elisabeth Hjort.

Sara Gordan debuterade 2006 med En barnberättelse som 2009 följdes av Uppställning med albatross. 2013 gav hon ut boken Martin Andersson – Ett skuggspel. Gordan har också tillsammans med Kertsin Munck översatt Hélène Cixous Inuti och är i nuläget upptagen med nästa översättning av Cixous. Sara Gordan arbetar också på Biskops-Arnös författarskola.