Jag har läst Frantz Fanon på sistone. Jag har funderat kring det koloniala, kring systemiskt förtryck. Jag har suttit med Slavoj Zizek också, och hans funderingar kring våld. Det har varit en del av den forskning jag gjort inom ramen för min masteruppsats om utsatta barns subjektskap. Dessa funderingar kring våld, kring barn, kring systemiska förtryck, har blivit som en del av mitt syreupptag. Oavsett vart min forskning leder mig så finns det en fråga som hela tiden dyker upp: När ska vi börja prata om det koloniala föräldraskapet? Nu pratar jag inte om infantilisering av koloniserade befolkningar långt härifrån. Jag pratar inte heller om föräldraskap inom dessa befolkningar. Jag talar om föräldraskapet som en kolonialmakt.

Zizek organiserar våld i tre kategorier. Han särskiljer subjektivt våld, symboliskt våld och systemiskt våld. När vi diskuterar våld mot barn landar det alltid i det subjektiva våldet, föräldrar som misshandlar och våldtar sina barn. Detta behöver fortfarande uppmärksammas då det är ett allvarligt problem i samhället och än mer för barn som lever under sådana omständigheter. Men jag vill fokusera på de andra två formerna. Det symboliska våldet handlar om hur vi talar om människor, grupper och företeelser, vanans språk. Det systemiska våldet är de förtryckande konsekvenser som uppstår när vårt ekonomiska och politiska system fungerar som det ska. Dessa två våldskategorier utgör koloniseringen av barn.

Hur pratar vi egentligen om barn? De är oansvariga, ovetande, egendom, medel för att uppnå ändamål. Vi talar om barn nästan enbart i termer av något som inte är färdigt (som om vuxna någonsin är färdiga). Språkligt berövas barn sin agens, sin självständighet, om och om igen. Frasen “(att skaffa) barn är ingen rättighet” dyker konstant upp i debatten kring surrogatmödraskap. Jag håller med. Definitivt. Dock indikerar sättet det sägs på att barn är ett privilegium. Vad säger det om vår syn på barn när vi pratar om deras existens som rättigheter och privilegier? De är bihang. De är förlängningar, proteser, ägodelar. De är ting som ska höja vuxnas status. När får barn vara personer? Om de har nån bestämmanderätt över sina livsförhållanden är det alltid vuxna/föräldrar som ska först bestämma vilka möjligheter som finns tillgängliga. “De måste ju lära sig att en inte kan få allt en vill.” Nä, de får bara välja sådant som föräldrarna tycker är okej. De får inte välja nya föräldrar.

Detta ligger i samhällssystemet. Det ligger i hur barn inte anses kunna göra något, eller iallafall inte göra något rätt. De är potentiella samhällsmedborgare. De kan kanske göra något bra när de inte längre är barn. De har fötts in i ett kolonialt system. Det är för deras egen skull. När Fanon skriver att den koloniserade drömmer om att ta kolonisatörens plats, kasta bort den och själv ha makten, ser vi detta i barns aktiviteter (barnlek är ett ord som bara befäster att barn inte klarar svåra saker). Hur ofta är barn vuxna i olika former när de roar sig? Hur ofta önskar barn att de inte har några föräldrar? Det finns starka drömmar om att inte längre vara koloniserade. 

Frågan är som alltid: jaha, hur ska vi göra då?

Fanon säger att avkolonisering alltid är våldsam. Den är alltid blodig. Den är alltid förgörande. Vi ser med jämna mellanrum barn som våldsamt bryter upp från koloniseringen. De mördar föräldrar. Det är väl däri det ligger. Att mörda föräldrar. Fast inte bokstavligt. Vi ska mörda föräldraskapet. Vi behöver ta död på föräldraskapet som kolonialmakt. Vi behöver ta död på ideologin som reproducerar barn som ägodelar, som statusprylar. Vi måste sluta säga att barn är något en skaffar, som att det är det mest normala i världen. Om barnen inte får göra som dom vill, få det dom vill, så ska inte föräldrar få göra som dom vill med barnen. Föräldraskapet är en maktposition som intersektionell feminism glömmer om och om igen, förutom när det ska diskuteras subjektivt våld, men då är det mäns våld som diskuteras och barnen blir objekt igen. 

Kan vi istället prata om föräldraskapande? Moderskapande? Faderskapande? Kan vi ge barnen makten att skapa sina familjer, att producera sina föräldrar? Kan vi låta barn (som vi hela tiden insisterar är fyllda med mer visdom än vuxna i andetaget innan vi säger åt dom att vara tysta för att vi inte hör oss själva prata) ta över kommandot gällande hur deras familjer ser ut, vilka som ingår och i vilken kapacitet? Antingen är barn personer eller så är de objekt som vuxna äger.

Bestäm er. Gör om. Gör rätt.

Vanim Zetreus är en ordsamlande, ordbråkande och ordspridande genusteoretiker.