Sarah Hansen Karaduman medverkade i Lys upp skuggorna, en dokumentär om Kartellen. Där uttalade hon sig om relationen mellan Kartellen och bilden av förorten. Något som senare fick en reaktion i Kim Silow Kallenbergs artikel Lys upp och lyssna! Kartellen som skuggsidan hjältar som gick upp på Kultwatch 26 mars. Nu svarar Sarah Hansen Karaduman på det hon menar är felcitat av henne och hennes argument i Kallenbergs text.

Tyvärr så tycks det ha uppstått lite oklarheter kring mina uttalanden i dokumentären Lys upp skuggorna, som handlar om Kartellen, och sändes på SVT [reds. anm. dokumentären finns att se på SvtPlay via länken]. Detta har jag förstått efter att jag läst Kim Silow Kallenbergs artikel här på Kultwatch, i vilken hon diskuterar dokumentären och felciterar det jag sagt. Jag förklarar därför igen.

Mitt argument handlar inte om att försöka tysta ner Kartellen – alla ska ha rätten att få höja sin röst (utan att hetsa någon). Jag säger heller aldrig i dokumentären att Kartellen ska sjunga mer om “de som grillar på fälten”. Det jag gör är att berätta om en onyanserad bild av förorten och oss som kommer härifrån, och hur denna bild till största del byggts upp av hur media presenterar dessa områden, men även via populärkultur som musik, där den forsätter reproduceras och cementeras. Det är därför jag frågar dokumentärfilmarna varför de valt att filma mig framför de absolut högsta husen i Akalla, och inte framför 1800-tals gården, de röda husen med de vita knutarna där djuren går omkring bredvid. Det korta svaret på den frågan är, för att den bilden av förorten och dess invånare inte är det som säljer. Den är inte lika tacksam att reproducera. Och om jag, en brud från orten, ska prata om orten så är det enligt denna logik självklart att jag placeras i den delen av Akalla som ser mest ut som detta “ghetto” man vill porträttera. Här undrar jag hur Kallenbergs felcitat fungerar. Hur kommer det sig att hon hör det som passar in i hennes egen bild av hur Kartellen beskrivs och bemöts?

Men min och Kallenbergs åsikter går också isär något när Kallenberg skriver att Kartellen är rösten för människorna vars röst inte hörs. Kan Kartellen ens representera alla de ungdomar som har/haft en komplicerad och kriminell uppväxt och kommer ifrån förorten? Det är för mig en för långtgående reduktion att tänka att en grupp som sjunger om grov kriminalitet i förorten representerar alla kriminella ungdomar i förorten.

Kallenberg skriver att vi ska lyssna på och lära oss av Kartellen, för att de representerar en grupp som sällan hörs. Och det är ju jättebra om de kan lära människor som Kallenberg, som är högutbildade och bor i helvita områden, att förstå andra människor lite bättre. Det finns extremt mycket sjukt bra musik som handlar om just människor som är från orten och har hamnat i knas, Kartellen är inte dom enda som sjunger om den verkligheten. Problemet är inte att en del ungdomar kan känna igen sig i Kartellens texter, utan problemet uppstår när detta är den enda bilden som lyfts fram av både media och musikvärlden, och när åttaåringarna sen börjar tro att det mest respektingivande är att snacka och bete sig likadant som Kartellen. Det normaliserar en extremt negativ syn på sig själv och sin närmiljö, extra mycket så i Kartellens fall eftersom de faktiskt har väldigt mycket respekt bland de som lyssnar på dem. Däri ligger problemet med att nästan enbart en sida av förorten hela tiden lyfts fram, den kriminella.