På konsthallen Index visas Roxy Farhats första(!) soloutställning i Sverige. En skarp och genomgående utställning där ett feministiskt manifest framträder i rummet.

Min första träff med Roxy Farhats konst var genom videoverket Middle Class Paradise (2010) som är en parafras på artisten Coolios 90-tals raplåt och musikvideo Gangsta’s Paradise. Konstnären har i sitt verk bytt ut problematiken om gansta-livet i LA till problematiken om medelklassnormen på konsthögskolan där hon utbildade sig: Konstfack i Stockholm. Formen, de populärkulturella referenserna och kritiken som avhandlas i verket (med en underton av kall humor) är några anledningar till att jag intresserat mig för Roxy Farhats konstnärskap.

Det första verket i utställningen på Index som jag möter är ett porträtt i form av ett loopat videoverk där två kvinnor ler stort. Kvinnorna rör sig inte, utan står bara med handen i midjan, något översminkade och festklädda. Ju mer jag tittar på verket desto mer stelt framstår deras leende. Kvinnorna tittar tillbaka på mig med en fast blick, som en utmaning. Verket Acting Woman (2017) är både olustigt och märkligt roande på samma gång. Kritiken av hur kvinnor tvingas in i trånga, sexistiska och objektifierande roller återkommer i flera verk. Acting Woman välkomnar mig till en utställning där ett feministiskt manifest framträder i gallerirummet allteftersom jag tar mig fram genom de olika videoverken.

Roxy Farhats användande av musikvideos är ett smart och roligt sätt att ägna sig åt kritik. Verken bär på flera referenslager och ett exempel är videoverket United Colors of Bitchaton #3 (2019), som är del av en serie videoverk med samma huvudtitel United Color of Bitchaton (som givetvis en parafras på en känd klädkedja). Här parafraseras låten Wait (The Whispers Song) av rapduon Ying Yang Twins men där konstnären byter ut den grovt sexistiska raptexten mot (feministiskt)buskis dito. Här parodieras gangsta rap-estetiken och används för att ändra på maktordningen. Gestalterna i verket bär, bland annat, överdimensionerat tjockt och långt könshår, svartmålade tänder samt mycket bling-bling. Här är ordningen omvänd, kvinnan objektifierar mannen, äcklar sig och rappar om sina (nedre) läppar.

Humor är återkommande i Roxy Farhats konstnärskap. Det används som ett sätt att kommentera såväl som diskutera erfarenheter, stereotyper, kapitalistiska och patriarkala strukturer i samhället. Det är tunga ämnen som konstnären avhandlar på ett till synes lättsamt sätt, men bakom den raljerande tonen får vi allvarsam samhällskritik slängd mitt i vårt ansikte.

Det direkta tilltalet är något som utmärker Roxy Farhats konstnärskap, vilket förstärks av DIY-estetiken. I vissa verk för det tankarna till analoga hemmagjorda videocollage, eller, ihopsatt film med hjälp av smarttelefonens olika appar. Vissa av videoverken har element som anspelar på billig produktion, det kan till exempel vara dansen som utförs i videon, ett filter som läggs på den “färdiga” produktionen eller enkel och banal raptext, vilket förstärker absurditeten i verken.

I videoverket HOUSEKEEPING (2009) som gestaltar en hotellstädare som rap-konverserar om sitt arbete tar konstnären upp frågan om städarnas villkor. Här ser vi konstnären, ibland ensam och i vissa sekvenser är det tre versioner av konstnären, med iklädd hotellstädarutstyrsel medan hon bäddar hotellsängar, gör rent toaletter, gör rent golv och utför något som kan liknas vid kulturskole-koreograferad dans:

We are foreign, we are female, we get it done for you, everybody grab your list, ain’t no time to be pissed, baby don’t forget your keys, get to work now, one two three. I’m a housekeeper, in the hotell biz, underpaid labor on a daily basis.

Till låtens beat har Farhat lagt till inslag av ljud från dammsugare och toalettspolning vilket fungerar som ett autentisk element och som givetvis bidrar till det parodiserande uttrycket. Hon tittar rakt på dig och här finns inget undergivet eller glorifierande. Konstnären lyckas förmedlas villkoren för en städare med humor. HOUSEKEEPING är så aktuellt det kan bli idag i ett samhälle där medelklassens självförverkligande vilar på att exploatera underordnade grupper. I Sverige har RUT skapat möjligheten för medelklasskvinnan att både göra karriär, ha familj, inreda hemmet och ägna sig åt mindfullness (rosa yogamatta på ryggen cyklandes till SATS) på bekostnad av marginaliserade kvinnors osäkra arbetsvillkor och sönderarbetade kroppar.

Det direkta och humoristiska tilltalet i konstverken kan ses som en metod för att ta upp de komplexa frågorna som verken berör: konstens smakhierarkier, konstens exkluderingsmekanismer, sexism, subjektivitet, klassfrågor, rasism och patriarkatet. Farhats institutionella kritik berör både konstens domän och samhällets strukturer. Konstvärlden är ju del av ett samhälle som upprätthåller sunkiga hierarkier och ideal. Kanske är det därför Roxy Farhat samarbetar med andra personer, som ett sätt att bryta med bilden och praktiken av den ensamme konstnären i sin ateljé.

Kritikaliteten i Roxy Farhats konstnärskap kan sägas ligga i hennes gränsöverskridande arbete. Hon närmar sig flera praktiker som performance, film, kollektivt arbete, dokumentär och musik. Film eller videoverk verkar vara ett verktyg för Farhat att befinna sig i och där videoverkets potential kan undersökas. Att ställa ut arbeten som inte självklart anses ha en plats i konstens vita heliga kub upplever jag som ett tydligt ställningstagande. På så sätt ter det sig självklart att uppdrag i form av musikvideo som Zhala – I’m In Love (2014) och The Knife – A Tooth For An Eye (2013), visas i utställningen. För övrigt är Zhala – I’m In Love en av de vackraste gestaltningarna av syskonskap jag tagit del av.

Utställningen är curerad på så sätt att videoverken tillsammans formar en känsla av att komma in i ett rum med olika TV-utbud. Lite som att zappa mellan kanaler eller skrolla i mobilskärmen, fast en förflyttar sig mellan olika TV-apparater och några iPads. Alla videoverk som visas på TV-skärmar är placerade och fördelade på tre oliksidig formade podier där kanterna känns i rummet. Utställningstiteln WUH-PSHHH! refererar till ljudet av när piskan viner. Inom BDSM-praktiken används piskan för dominans och underkastelse, podierna som bär videoverken passar bra i denna inramning. För Roxy Farhats konst är så skarp att det är klart att podierna som bär hennes verk har vassa kanter. De pekar åt olika riktningar, och i likhet med konstnären, tar plats, står ut, sticker hål, är i vägen.

I tider av feministisk backlash efter #MeToo och i tider där feminism används för att marknadsföra företag, politiska partier och mediepersonligheter är det viktigt att Index visar Roxy Farhats första(!) soloutställning i Sverige. Och vi behöver smarta konstnärer att skratta tillsammans med medan vi kämpar mot patriarkatet. 

Utställningen Roxy Farhat: WUH-PSHHH! visas på Index – The Swedish Contemporary Art Foundation mellan 6 april-26 maj 2019. Besök deras hemsida här.

Toppbild: Roxy Farhat, HOUSEKEEPING, 2009. Stillbild.