I en text om bildkultur diskuterar konstnären Afrang Nordlöf Malekian ”teasing” som begrepp och handling. Det handlar om bilder som förför, lockar, upphetsar eller retar betraktaren och som har rötter i gay-communityt. Om hur dessa bilder är visuell representation för tillbakahållning av information.

Bildflödet på appar som Grindr, Whatsapp, iMessage och Messenger är enormt. De har en central roll i konversationer där de av oss som ingår i gay-communityt flirtar med varandra och samtalar om sex. I många av dessa bilder döljer sig en lång historia rörande spår och anonymitet som material för bild- och idéframställning. Spår, ibland som ögonblicksbilder från en händelse – en mage som är nedsmetad i sperma – eller anonymitet i form av fotografier som utelämnar ansiktet men visar resterande del av den nakna kroppen. Där finner vi potentialen för skapandet av en annan värld.

I våras visade jag mitt videoverk, Mise-en-scène, för konstnären Anna Daučíková. Det mynnade ut i ett samtal om olika strategier för att lösa upp kärnfamiljens stränga struktur. Vi kom fram till att teasing – att locka, reta, förföra eller upphetsa – kan vara en queer metod för det.

Den teasande bilden kan bygga vidare på betraktarens inre referensbilder.

Mise-en-scène är en film som bygger på fotografier av min familj. Det är en samling bilder som tagits under en veckas tid med en digitalkamera. Alla objekten som syns på ett fotografi har skrivits ned på baksidan av motsvarande foto. De nedskrivna orden, som anger objekten, är skrivna på tre språk: svenska och persiska, vilka är språken som talas i min familj, samt engelska, språket som visas på displayen i min familjs digitalkamera. Orden skapar ett index på baksidan av fotografiet, en bild som aldrig visas för betraktaren. Den ser enbart fotografiets baksida.

Jag ville teasa betraktaren genom att enbart visa spår av ursprungsbilden och därmed väcka ett intresse för materialet. Den teasande bilden kan bygga vidare på betraktarens inre referensbilder. Den synliggör tillbakahållning av viss information och triggar därigenom åskådarens tänkande kring det betraktaren inte ser – bilden teasar.

Ett narrativ till för att locka och upphetsa dess mottagare.

Flödet av nakenbilder på appen Grindr är oerhört stort. Frågor som “more pics?”, “dick pic?”, “ass?” och “can I see more of your face pls?” ingår i många konversationer. En närbild på kalsonger där formationen av en hård kuk syns genom tyget, en nedragen kalsonglinning där kukhuvudet kikar fram, en röv som stretchas och ett hål som exponeras inför kameran. Inte sällan följer ordningen av bilderna ett narrativ där varje bild som följer visar mer hud och kropp. Det är en bildkomposition och berättarstruktur, som är byggd utifrån teasing. Ett narrativ till för att locka och upphetsa dess mottagare. Det är visuell representation av dold information.

Nakenbilderna i dessa forum, och därmed teasandets struktur, har inte som primär uppgift att på förhand illustrera en händelse eller akt. Bilderna är snarare till för att leda in på samtal om sex. Hur vi ska ligga med varandra? Eller hur vi ska fantisera om varandra med varandra? Därigenom är teasing material för att generera framtida tankar, händelser och konversationer. Det sker utifrån ett kollektivt handlande. I nakendbilderna ryms en gemensam plats utifrån samtalets villkor – ett imaginärt såväl som icke-imaginärt utrymme. Genom ett teasande narrativ kan vi således komma i kontakt med vårt och andras ännu okända känsloliv.

Anonymiteten möjliggör ett utforskande av sex utanför cis-heteronormativitetens premisser.

Inte sällan är ansiktet dolt i nakenbilderna på Grindr eller befinner det sig utanför bildens ram. En del visar till och med allt förutom just ansiktet. Det handlar delvis om teasing men också relevansen av den här formen av bildkomposition i en cis-heterosexuellt centrerad värld. Anonymiteten möjliggör ett utforskande av sex utanför cis-heteronormativitetens premisser. Den ansiktslösa bilden möjliggör därigenom användandet av den egna kroppen som material för sex och tänkande.

I Akram Zaataris film, How I Love You, från 2003 intervjuar han gaykillar i Libanon. Med anledning av artikel 534 i landets brottsbalk är det en tid då homosexuelitet fortfarande är helt olagligt i landet. Artikeln omtolkades i år och kom att ge förhoppningar för hbtqiap-rörelsen i Libanon, läs mer i artikeln, Framsteg i hbtq-rättigheter i Libanon, i SVT. Personerna som medverkar i filmen döljs under en slöja av ljus – Akram Zaatari låter kameran överexponeras. Ljuset är uppkomsten av den fotografiska bildens existens men i det här verket även det som osynliggör delar av bilden. På grund av den dåvarande tolkningen av artikel 534 skapas en essentiell anonymitet. Den här slöjan av ljus vittnar om konsekvenserna av det cis-heterosexella-communityts långa historia av förtryck mot hbtqiap-personer. Det blir en strategi för att anonymisera männen som medverkar i videon samtidigt som den möjliggör dokumentationen av deras liv.

Genom teasandet förstår vi att en fullständig berättelse aldrig kan berättas.

En annan aspekt i How I love you är att det abstraherande ljuset i filmen teasar betraktaren. Detsamma gäller filmens fotografiska inramning, som ibland utlämnar personens ansikte. Dessa grepp osynliggör delar av en större bild, samtidigt som osynliggörandet synliggör en struktur. Att använda ljus som en skyddande hinna för att underbygga anonymitet. Det grundar sig delvis på idén om att vi, genom tidigare bilder i vårt liv, ska kunna tänka oss fram kring hur bilden skulle sett ut utan detta ljus. Genom teasandet förstår vi att en fullständig berättelse aldrig kan berättas. Istället centreras konversationen kring den givna, delade bilden.

Mobiltelefonernas appkultur har en relativt kort historia. Det finns dock mötesplatser och kulturer inom gay-community med en desto längre historia av teasing. Jag tänker på darkrooms och saunas (bastuklubbar). På dessa platser hittar vi bland annat gloryholes, ett hål i väggen som enbart synliggör kuken och eventuellt pungen för personen på andra sidan av väggen. Likt kameralinsen släpper gloryholet enbart igenom en mindre del av en större bild, kroppen. Den större uteblivna bilden lämnas åt mottagarens imaginära idéutrymme. Samtidigt pekar det på gay-communityts fetischering av kuken. Att det ibland kan räcka med en kukbild för att teasingen ska nå fram.

Vi tar oss fram genom ett inre driv där vi möter kropp och kroppsvätskor – färg och canvas.

I den svagt belysta ångbastuns labyrintiska konstruktion synliggörs enbart silhuetter. En slags teasing eftersom mycket information om kroppen döljs genom rummets arkitektur och scenografi. De plötsliga såväl som skymda platserna öppnar upp för intima möten längs med väggarna. Blickar som äter upp kroppen och väntar på ögonkontakt inför ett intimare möte. Rörelsemönstret påminner om delar av den abstrakta målerihistorien och dess förhållande till materialitet och abstraktion. Vi tar oss fram genom ett inre driv där vi möter kropp och kroppsvätskor – färg och canvas. Men till skillnad från måleriet är darkrooms och saunas platser där en utifrån kollektiva premisser möter och känner sig fram. Det är fantasier och begär, som i dess ultimatum, existerar i symbios med varandra och genererar en kollektiv rörelse – det kollektiva tänkandets koreografi.

Teasing innebär därmed visuell representation för tillbakahållning av information.

Teasing är en form av queert tänkande med rötter i gay-communityn. Det kan sammantaget menas vara ett vittne om ett tidigare skeende och i dess kollektiva abstrakta natur skapar den möjligheten för en annan framtid. Teasing innebär därmed visuell representation för tillbakahållning av information. Kan det vara så att det abstrakta tänkandet och den visuella historien grundar sig i delar av gay-communityns bildhistoria och skapanden av rum som bygger på den här tankemodellen? Där teasingens uppkomst kan spåras till den ofta ännu tabubelagda och moraliserande sexkulturen som cisheteronormativiten lägger på hbtqiap-communytit. Att teasing ibland kan spåras till den kroppen som en gång var eller är ett vittne under ett sådant förtryck. Ett vittne som i dess helt öppna existens kan förtryckas. Genom anonymiteten som finns vid teasing hittas dock vägar förbi det här förtrycket.

Bilden föreställer en person som ligger på mage i en säng. Personen är enbart iförd blåa kalsonger och ansiktet syns inte i bild. Fokus ligger på personens lår, rumpa och överkropp. Bilden representerar en så kallad teasande bild