Vår historia

En powerking som tynger ner mjukisbyxorna på högersidan.
Kompenserar upp det genom att fylla vänstrafickan med nycklar, mobil, cigg och två
tändare.
Två, om någon skulle behöva.
Min mörkblåa hoodie är sönderbiten vid muddarna.
Jag överväger att byta men bestämmer mig snabbt för att behålla den på, minnen över
dom nervösa tillfällena är starka och den har funnits med mig för länge för att bli
lämnad.
Lite lätt smink för att se levande ut och en “slarvig” bulle på huvudet som jag egentligen
krigat med att få till i en timma, men ingen ska få se att jag fixat mig.
Naturlig yani.
Jag låser dörren och går ut genom porten.
Det är svalt ute och solen håller precis på att gå ner.
Jag kollar till vänster och funderar på om det är värt att springa till bussen.
Äsch, jag går.
2 cigg max sen är jag framme.
Möter upp alla i gallerian, dom sitter vid foodcourt.
En av 7 äter.
Han pallar inte mer så det blir ka chi boom om vem som får resten.
Alla har pengar, men ingen orkar köpa.
Vi sitter kvar tills väktaren säger att dom ska stänga igen.
Lite jidder med han men sen går vi ut.

“Vad händer nu?”
“Har du bil?”
“Aaa?”
“Låt oss tagga till Edsviken”
“Jalla”

Edsviken.
Vattnet.
Promenaden runt.
Det är vid sånna här tillfällen alla blir djupa.
Samtal om världen, våra föräldrar, oss och dom.
Dom som vi vill vara.
Dom som vi kommer att bli.
Jag kollar på Hedil och tänker att hon, hon måste vara med mig hela vägen.
Dom andra kommer jag att glida ifrån, det vet jag.
Vi lever nuet och vi älskar det.
Men framtiden är inte på vår sida.
Den ena kommer flytta och den andra kommer skaffa gäri.
Den tredje kommer bli praktiserande och den fjärde kommer att bli för fin för oss.
Den femte kommer jag att sakna och den sjätte kommer stå kvar på exakt samma plats
när vi andra vandrar vidare.
Han kommer jag aldrig att förlåta.
Han svek våra löften och blev det vi lovade oss själva att aldrig bli.
Han blev formad efter mallen som alla rappare rappar om.
Han kommer jag aldrig att förlåta.
Vi sätter oss i bilen igen.
Ett snabbt stopp på donken innan avsläppnings-rundan börjar.
Jag är först ut.
Stänger igen bildörren och tittar på när dom rullar vidare i tonerna till Ludacris.
Sakta promenerar jag till porten samtidigt som jag drar några snabba bloss ur den sista
ciggen i paketet.
Någon dag ska jag skriva om vår historia.
Innan jag går in tittar jag snabbt upp mot himlen.
Solen har gått upp igen.

Evyn Redar tilldelades andra pris i 2015 års upplaga av Tensta Konsthalls Textpris för sin text “Platsen där jag bor / Vår historia” med motiveringen:

“För fint iakttagna situationer och konkreta ögonblicksbilder av unga människors liv på en särskild plats, allt skildrat med varm innerlighet och distanserad kyla. Via ett rytmiskt språk genom vilket läsaren en stund får befinna sig i Evyn Redars fiktiva värld frammanar hon starka bilder av kamratskap och svek, glädje och tristess, hopp och hopplöshet.“

Mer om tävligen och dess syfte finns att läsa här