Konstvetaren Anna Dubra Jimenez besökte utställningen RESPECT: Hip-hop Style & Wisdom som visades på Oakland Museum of California (OMCA) under sommaren 2018. För Kultwatch diskuterar Dubra Jimenez kulturell appropriering, generaliseringar och hur museet presenterar hiphop i ett utställningssammanhang.
The Bay
I East Bay, området i norra Kalifornien som innefattar San Francisco och Oakland, finns radiostationen KMEL som spelar hiphop och R&B. Den är alltid på i bilen när vi kör på motorvägarna mellan städerna. Vilket vi gör, varje dag. Att sitta i bilen är en stor del av vardagen, lika självklart som att äta och sova i The Bay. I rusningstrafik är det trångt på vägarna, bilarna sniglar sig fram. Och rusningstrafiken sträcker sig i princip från sex på morgonen till minst sju på kvällen. Trafiken börjar bli ett allt större problem i området, dit allt fler flyttar för att få jobb på något av de lukrativa, växande IT-företagen, som Google, Airbnb, Adobe, Pixar eller Dropbox. Alla vill ha stora skrytiga kontor i The Bay; främst San Francisco och Silicon Valley. Allt medan områdets ”locals” suckar och skakar på huvudet åt de nyrika programmerarna, projektledarna, produktdesigner, etcetera. De som bodde i området innan IT-boomen består till stor del av generationer inflyttad arbetskraft med rötter i Kina, Filippinerna och Centralamerika, och så klart afroamerikaner. Dessa grupper befann sig här när hyrorna fortfarande var billiga. Nu stiger de i rasande fart och det blir svårare att bo kvar utan en IT-lön.
San Francisco är litet till ytan och begränsas dessutom av vatten, så utvecklingen väller långsamt som den sniglande trafiken över Bay Bridge vidare till Oakland. Även om städerna ligger så pass nära varandra att de nästan vuxit ihop och kan betraktas som en, råder det samtidigt en rivalitet dem emellan. Enligt gammalt East Bay-tugg är San Francisco ”The City” medan Oakland är ”The Town”. Stor och liten. Rik och fattig. Oakland är historiskt den av de två städerna med större andel svart befolkning, flest arbetare och industrier, mest drogproblematik och störst kriminalitet. I Oakland finns ”ghetton”, även om gentrifieringen nu i snabb takt börjar nå även hit. Oakland är också vaggan för Bay Area-rap. Det är Oakland som artisten 2Pac rappar om i låten Do for Love med raderna ”Remember when I treated you good. I moved you up to the hills, out the ills of the ghetto hood.” The hills syftar på Oakland hills, dit de med lite mer pengar gärna flyttar. En bit bort från de socialt utsatta platserna med öppen drogproblematik, en bit upp i den socioekonomiska skalan, och med en hisnande vacker utsikt.
De spelar 2Pac ofta på KMEL, liksom de allra senaste kommersiella hitsen med rötter i ”black music” (det vill säga musik som producerats eller inspirerats av den afrikanska diasporan såsom afrokaribisk och afroamerikansk musik; gospel, blues, jazz, soul, funk, ska, reggae, house, detroit techno, R&B och hiphop). Denna sommar är det hits av Drake, Kendrick Lamar, Cardi B, Post Malone, Nicki Minaj, Wiz Khalifa, Gucci Mane som rullar på repeat. Som svensk är det en speciell upplevelse att vara mitt i denna kultur som västeuropa på avstånd bevakar så flitigt, konsumerar och approprierar. Allt runt omkring mig är så främmande och bekant på samma gång, en underlig känsla. Hiphop finns i luften du andas i The Bay (luften som faktiskt är ren i jämförelse med många andra storstadsområden, tack vare närheten till havet.)
När jag umgås med några lokala tonåringar undrar jag om de gillar Drakes nya album. ”Lyssnar du på Drake?! Suck!” utbrister de. ”Han är gammal! Drake är för folk som är trettio”, menar de. ”Vad lyssnar ni på då?” Undrar jag. ”Gucci Gang!” Jag går hem, googlar och suckar. Vi befinner oss i olika generationer och i viss mening olika universum. Jag förstår inte storheten i låtar som Gucci Gang, och de förstår inte varför man överhuvudtaget ska lyssna på någon som i stort sett är medelålders. Vem är förresten Janet Jackson? Undrar de senare.
En vandring i utställningen
Det är en kokhet sommardag när jag besöker Oakland Museum of California (OMCA) och utställningen RESPECT: Hip-hop Style & Wisdom. Men inne i byggnaden av sten och cement är det svalt. En modern arkitektonisk känsla, sparsmakat och lite rått. Den trendiga cafeterian serverar sallader till överpris, och de breda trapporna tar dig mellan museets tre våningar. En sektion behandlar Kaliforniens historia, en annan visar konst från Kalifornien, och så finns en sektion för tillfälliga utställningar där konst, kultur och historia blandas fritt, inom ett museipedagogiskt ramverk. Tidigare utställningar har haft teman som nutida svart maskulinitet i USA, sneakers-kultur, Svarta pantrarnas historia i samband med deras 50-årsjubileum liksom en utställning om marijuana; ”den första museiutställningen över denna provokativa växt”, enligt museet självt.
Jag vandrar in i utställningsrummet och möts av dånande hög rap från ett gigantiskt högtalarsystem. Jag har aldrig hört så hög musik på ett museum förut och finner mig själv stelt undra om de verkligen håller sig inom decibelbestämmelserna. En uttråkad vakt står mitt framför en av de stora förstärkarna och verkar inte särskilt brydd, vare sig om sin arbetsmiljö eller om huruvida jag har biljett. Här råder inte den klassiskt sterila ”vita kuben” som förväntat på konstutställningar, det är snarare spotlights på i övrigt dovt belysta väggar. Hela stället känns mörkt, grottlikt. Rakt framför ingången, några meter in i lokalen, tronar en inglasad monter upp. Den visar sig innehålla två slitna skivspelare, eller turntables. De ser ut att vara lappade och lagade, men de är värdefulla: originalskivspelare från Grandmaster Flash. Hiphop-pionjären som var med och skapade scenen i Bronx, New York på 1970-talet. Placeringen är dramaturgisk, det var så allt började, med två turntables. ”Boom! The Birth of A Culture” står skrivet i stora bokstäver på den första väggen besökaren möts av.
Jag vandrar vidare, längs väggarna hänger fotografier på mer eller mindre kända rap-grupper och breakdansare från olika generationer, från dåtid till idag. Det finns ingen direkt kronologi utan presentationerna är främst uppdelade efter fotograf. Däribland Jamel Shabazz och Martha Cooper med sina ikoniska dokumentärfotografier från New York. Här finns även verk av konstnären Kehinde Wiley, som målade det officiella porträttet av Barack Obama. Jag svänger runt en krök och kommer till en sektion med fler föremål, såsom kläder, installationer, en bokhörna där besökare kan plocka böcker och läsa om hiphop och afroamerikansk historia, och stationer där en kan sitta ner och lyssna på musik och berättelser (lite som en högteknologisk jukebox). Här finns till och med en hel bil: en lowrider från 1964. En sektion tillägnas 2Pac med presentationstext, ett antal fotografier och i ännu en monter ses originalskisser till några av hans låttexter. 2Pac är en stolthet för The Bay. Fast rapparen själv var född på östkusten och endast bodde i Oakland under ett antal år av sitt liv så var det, enligt 2Pac själv, Oakland som låg honom varmast om hjärtat. Och det var Oakland han oftast representerade och återkom till i sina låttexter. Oakland ”väckte något i honom”, det var där han började leva har han själv sagt i intervjuer.
I motsatt hörn ses en stor väggmålning med graffiti och en docka som ser ut att spreja på väggen med en mekanisk arm som rör sig fram och tillbaka (tänk Ensam hemma-filmen när Kevin anordnar hemmafest med skyltdockor). Två stora väggar tas upp av graffiti, men jag blir inte tillfredsställd. Målningarna är inte särskilt välgjorda eller intressanta, och ingen ytterligare inblick i eller förklaring till graffiti-kulturen ges. Det finns så mycket mer att berätta, så många fler ingångar, utvecklingar, djupdykningar att göra. Det är en känsla jag får överlag av utställningen. Att det är småplock, så brett att det riskerar att bli ytligt. Det är lite upp till besökaren själv att informera sig i det bibliotekslika hörnet och dess ”lyssningsstationer”.
Jag har tagit mig långt in i utställningsrummet, svängt runt flertalet hörn och ställts inför mer eller mindre överraskande inslag som flyers från historiska hiphop-events, en Adidas-tröja tillhörande Run-DMC eller LL Cool Js avlagda jumpsuit. Här längst in i det labyrintlika utställningsrummet hittar jag en vägg som pryds av en karta över historiskt betydande platser för East Bays egen hiphop-historia. Från den sömniga förorten Hayward söder om ”The Town”, till Vallejo i North Bay. Här utmärks exempelvis Eastmont Mall i Oakland, där kulturen med det som kallas för sideshows började. För den icke invigda är detta ett säreget fenomen signerat East Bay. Kanske ett slags hiphopens raggarkultur, där ungdomar möts upp på stora parkeringsplatser, dricker och tar partydroger, spelar hiphop på bilstereon, gasar bilen i botten och kör den i stora cirklar på stället. Ibland i så hög fart att den ställer sig på ena långsidans hjul.
I sektionen om Bay Areas hiphop lyfts även den Oaklandbaserade 90-talsgruppen Hieroglyphics fram, liksom rapparen E-40, andra lokala ikoner från hyphy-rörelsen, graffitikonstnären Mike “Dream” Francisco och filmmakaren Yak som anses ha satt lokal streetdance på den globala kartan. ”The Bay är mycket inflytelserikt när det kommer till den oberoende hiphop-rörelsen” säger Trey Amos, en av utställningens curatorer. Han tycker att The Bay ofta förbisetts för sitt inflytande på många olika områden, vilket är allt ifrån mode till språkbruk. Amos nämner installationen med gravljus som är en slags minneslund över bortgångna lokala utövare som sin favoritdel av utställningen. Här finns förstås ett ljus för 2Pac, liksom ett för rapparen Mac Dre som gick bort 2004.
Spretigt och med ett otydligt syfte
I anslutning till utställningen har även ett program med aktiviteter hållits (”the Dojo”), med bland annat breakdance- och dj-workshops, men också mindre traditionella inslag som hiphop-yoga. Instruktören till detta heter Shakira Scott och är en del av initiativet Black to Yoga, en yogastudio som välkomnar alla men där samtliga instruktörer är svarta. Detta för att försöka väga upp den vithetsnorm som väger så tung i den västerländska yoga-världen, ge utrymme och representation till de som inte passar in i den. En av de eftermiddagar då Shakira höll sin klass inne i Dojo-delen av utställningen gick jag återigen till OMCA. ”Hi I’m Shakira, or as I like to call myself, your local yoga dealer” välkomnade instruktören oss. Att ha en icke-vit yogainstruktör och en klass ackompanjerad av en hiphop-mix var något jag inte upplevt tidigare, trots att jag gått på yogaklasser i snart ett decennium. Att ligga raklång och meditera på golvet bland besökare och utställningsobjekt, var också det en speciell upplevelse.
Men tyvärr lämnar mig utställningen som helhet något otillfredsställd, trots en hel del intressanta inslag och extraordinära estetiska objekt. Jag uppskattar hur den sträcker sig utanför ramarna för vad som är förväntat av en museiutställning. Den konstant dånande musiken inne i utställningsrummet, det omfattande programmet av aktiviteter och workshops får utställningen att kännas levande, och understryker hur hiphopen är det likaså. Trots det har jag en känsla av att något saknas. Jag finner ingen riktning, blir på något vis vilseledd. Bok- och multimedia-hörnan är förvisso omfattande och intresseväckande, men kräver en ro att sitta ned och läsa, titta eller lyssna på ett sätt som i alla fall jag inte är bekväm med inne i ett utställningsrum. Jag hade önskat att museet lagt mer ansträngning på att presentera ett urval av detta material istället. Men främst hade jag önskat mig mer fokus, ett tydligare syfte.
För varför vill OMCA egentligen göra en museiutställning om hiphop? Är det möjligtvis publikfriande? Som att museet vill rida på en våg av framgång, för vem gillar inte hiphop i dessa dagar? Eller är inte åtminstone lite nyfiken på detta gigantiska, kulturella fenomen? Enligt OMCAs chefscurator René de Guzman vill de med utställningen hylla hiphopens mångfacetterade natur, men också belysa dess lokala utövare från The Bay Area. Själv tänker jag att en utställning som endast berörde Bay Areas hiphop-historia kunnat vara mer intressant och givande. Kanske en utställning endast tillägnad 2Pac, eller hyphy-rörelsen? En renodlad fotoutställning med historiska fotografier från hiphopens tidiga era. Eller varför inte ett ordentligt sammanförande av graffitins historia?
de Guzman har sagt att de hoppas att utställningen ska locka besökare i alla åldrar, med både inbitna fans av genren och ”människor som inte anser sig vara hiphop-personer”. Att de ska bidra till en förståelse för de saker som förbinder människor genom kultur. Det är en av de saker som hiphop har skapat, menar han, en plattform för mångfald. Hiphop har varit inkluderande eftersom det har fötts ur afroamerikanska erfarenheter. Liksom de från latinos, asiater och européer, menar chefscuratorn. ”Jag tror det förklarar varför det är en global styrka.”
de Guzman sätter en trevlig alla-ska-med-stämpel på hiphop-kulturen, men gör han det med rätta? de Guzman säger att han hoppas att utställningen ska bidra till att demontera de missuppfattningar folk har om hiphop-kulturen som misogyn och att den skulle handla om gäng. Det är bara en liten del av den, menar han. ”Hiphop har utvecklats från en rebellisk ungdomskultur till en positiv kulturell kraft, och nu när den närmar sig sitt 45-årsjubileum är de människor som var en del av hiphopens ursprungsberättelser ledare inom rörelsen. Det finns en känsla av stolthet och acceptans för att du hör till rörelsen, och du är stolt över att ha en plats i rampljuset. Vi vill visa på sätt människor kan bli en del av denna kultur.”
Om kulturell appropriering och att ställa ut hiphop
Är något automatiskt inkluderande bara för att det härrör från en marginaliserad grupp? Det skulle jag inte vilja påstå. Kanske är hiphop i vissa sammanhang inkluderande och i andra sammanhang det motsatta. Det finns ju till och med ett självändamål i det, att en marginaliserad grupp utövar något tillsammans för och med varandra, och utesluter den som inte är del av kulturen eller gruppen. Idag är hiphop i vissa sammanhang övertagen av vita utövare, och i många fall är detta säkert okej, men i vissa fall befinner det sig mer i en gråzon. Gränsen mellan kulturell appropriering och kulturell uppskattning är en fin linje, och det är viktigt att vara uppmärksam på skillnaden. Särskilt som chefscurator och som kulturell institution. På den feministiska tidskriften Busts hemsida skriver Hoda Katebi ”I Förenta staterna händer detta [kulturell appropriering] svart kultur alltför ofta. Svarta i USA ses (felaktigt) som kulturlösa, samtidigt som deras kultur normaliseras och tas ifrån, och approprieras genom att man avfärdar eller inte krediterar svart identitet [’Blackness’] som källan till det kulturella utövandet/den kulturella symbolen.” Katebi menar att vita tar av ”svart kultur” simultant som de ser ner på svarta när de när de ägnar sig åt sin egen kulturella utövning, de anses inte bidra med något av värde till samhället. ”Appropriering har allt att göra med maktstrukturer, och lite att göra med att uppskatta kulturella praktiker och kreditera ursprungliga källor” skriver hon. Är de Guzman medveten om dessa maktstrukturer, när han som vit curator för en mäktig kulturell institution kallar hiphop-kulturen en inkluderande ”plattform för mångfald”?
Katebi förtydligar vad som krävs för kulturell uppskattning, och inte appropriering, av en kultur; det innebär att förstå betydelsen av en särskild kulturell praktik, objekt eller tradition och inte undergräva eller skada dess innebörd eller värde. Att förstå de historier som finns om förtryck och marginalisering kring den särskilda praktiken, objektet eller traditionen och göra en uppskattning om huruvida det är passande att du agerar i relation till dess historia. Håller sig OMCA inom dessa ramar? Till viss del, ja. Men som sagt så är det en fin linje där det är lätt att göra övertramp. Och vem bestämmer egentligen om det exempelvis är ”passande”, eller att en innebörd inte tar skada? Katebi framhåller också detta, att något kan uppfattas kränkande, som kulturell appropriering, av en person tillhörande en viss kultur, även om en annan från samma kultur har gett sitt ”tillstånd” till tolkningen.
Genom att berätta om hiphopens bakgrund och ursprung gör OMCA i denna mening ”rätt”, likaså när de i utställningen erbjuder besökaren möjlighet att vidare informera sig i ämnet och dess relation till afroamerikansk historia och hur den är bunden till politisk kamp. Men när de Guzman på samma gång antyder att hiphop-kulturen är till för alla och kan fungera som ett medel att förbinda människor (av alla möjliga bakgrunder) genom kultur, så verkar det förenklande, och en undrar om inte chefscuratorn själv bör sätta sig ned i utställningens bokhörna för närmare studier. För vad händer när en vit privilegierad människa tar plats i sammanhanget, och representerar var denne kommer ifrån? Det blir något annat. Det blir ett kulturuttryck med hiphop-touch, inspirerat av hiphop-kulturen men inte härrörande från. Kanske är den rätta approachen snarare vad yogastudion Black to Yoga antagit, ”alla bakgrunder, alla genus, alla kroppar, alla generationer är välkomna”, men instruktören är svart.
Var är hiphopen idag?
Hiphop har initialt handlat om att, främst för afroamerikaner i USA, representera och vara stolt över var man kommer ifrån. ”For Jay-Z, pride in the block has been essential and he recognized rap’s role in taking ’that embarrassment off of you. The first time people were saying: I come from here — and it’s O.K.’” Som Zadie Smith uttrycker det i sin essä The House That Hova Built (publicerad i essäsamlingen Feel Free av Hamish Hamilton, 2018). Hiphop är och har varit ett sätt att stärka identiteten som svart och marginaliserad, att representera genom att vara en röst i ett samhälle som inte lyssnar, att skapa från en plats med få förutsättningar. Och det har fungerat, den har givit generationer afroamerikaner stolthet över var de kom ifrån. Hiphopen skapades underifrån och från inget, i alla fall inte mycket mer än ett par turntables. 2017 klassades hiphop som den mest populära musikgenren, enligt en rapport från Nielsen Music (som samlar in data för musikkonsumtion i USA och Kanada och bland annat ligger till grund för Billboard-topplistorna).
Idag är hiphopen stor, större än oversize-kläderna. Större än den här utställningen. Och Grandmaster Flashs skivspelare har runt 45 år på nacken, ungefär precis som lika mycket som Jay-Z. Men hiphop verkar aldrig låta sig tyglas, begränsas eller ”växa upp”. Hiphop är kanske en evigt provokativ ungdomskultur, ungefär som sideshows. Zadie Smith igen om Jay-Z: ”He’s dressed like a kid, in cap and jeans, if he said he was 30 you wouldn’t doubt him. (He’s 42.)”. Kanske är just både Jay-Z och Grandmaster Flash också exempel på dagens ”ledare inom rörelsen” som de Guzman talar om.
Hiphopen idag är spretig, överallt. Den vill åt flera håll, den är olika saker på en och samma gång. Den är en ”local yoga dealer”. Den är en del av Black Lives Matter-rörelsen, samtidigt som den är en del av en innehållslös partykultur som glorifierar droger. Den fortsätter att stärka den svarta identiteten och självrespekten, samtidigt som den i dessa dagar även tas över av vita utövare. Den är underground, den är ansiktstatueringar och fängelsevistelser, samtidigt som den är kommersiellt gångbar och rumsren. Den är knappast en rörelse, som de Guzman gärna vill omnämna den. För att något ska betraktas som en rörelse krävs en slags kollektiv sammanhållning, en kollektiv identitet förenad i en kamp mot ett etablerat system. Hur ska hiphopen, den mest populära musikgenren idag (men så mycket mer än just det, en musikgenre) låta sig fösas ihop så? Hur ska den ta plats på ett museum, och nå ut till ”alla”?
Det är därför utställningen RESPECT: Hip-Hop Style & Wisdom på Oakland Museum of California famlar. Hiphopen låter sig inte fångas in, ungefär som ett fenomen eller en rörelse sällan låter sig sammanfattas och benämnas förrän det faktiskt är historia. Hiphopen är inte historia än, den har uppnått mogen ålder men den bär fortfarande ”cap and jeans”.
Gucci gang, Gucci gang, Gucci gang (Gucci gang!)
Spend ten racks on a new chain
My bitch love do cocaine, ooh
I fuck a bitch, I forgot her name
I can’t buy no bitch no wedding ring
Rather go and buy Balmains, aye
Gucci gang, Gucci gang, Gucci gang
Hiphopen har bjudits in i värmen på museet. In i den mer eller mindre vita kuben. Men utanför OMCAs väggar är Oaklands sociala klyftor och drogproblematik allra högst levande och synliga. Det är fortfarande Oakland som är ”The Town”. För Oakland är svart och San Fransisco är vitt. Och Jay-Z är medelålders och stenrik.
Toppbild: Kehinde Wiley, Gypsy Fortune Teller, 2007. Foto: Suzy Gorman © Verket ingick i utställningen RESPECT: Hip-hop Style & Wisdom, Oakland Museum of California, 2018. Verket är något beskuret.
RESPECT: Hip-Hop Style & Wisdom ägde rum på Oakland Museum of California den 24 mars till den 12 augusti, 2018. Teamet av curatorer bestod av Rene de Guzman, Trey Amos, Penny Jennings och Scott Moulton.
