Det går inte en enda dag då jag inte uttrycker mig på sociala medier för de frågor som jag bryr mig om mest, i förhoppning om att påverka läsare. Det går inte heller en enda dag då jag inte får meddelanden med kränkningar, hot om våld och önskningar om min död.
Länge har jag sett det som en motreaktion mot mina åsikter, som jag tänkt att många sett som avvikande. Men allt mer har jag insett med att denna terror inte gäller mina åsikter, snarare hur jag ser ut och att jag faktiskt vågar yttra mig offentligt.
Tanken om varje människas rätt att fritt yttra sig har varit en central del i formandet av vårt demokratiska samhälle. Hade medborgare inte getts utrymmet att få uttrycka sina åsikter skulle demokratin, där all makt utgår ifrån folket, vara i fara. I dag ses yttrandefriheten som en självklar rättighet som aldrig får kränkas. Men varför diskuterar vi alltid rasisters yttrandefrihet och inte hur många grupper som inte ens tillåts uttrycka sig utan att utstå förtryck?
Debatten om yttrandefriheten har på alldeles för kort tid gått för långt och dessutom i fel riktning. Dagligen fylls mina sociala medier av artiklar och påståenden, som hävdar att yttrandefriheten måste gälla alla, särskilt de som ifrågasätter människor på grund av etnisk, kulturell och/eller religiös bakgrund. Det skrivs om hur intolerans inte kan mötas med intolerans, att det är viktigt att förstå de som kränker och ”inte gillar olika”, hur det här är nästa steg i vår demokratiska utveckling. Samtidigt blundar vi åt vilka som skapat samhällets spelregler, yttrandefriheten och liknande rättigheter. Dessa ramar passar inte befolkningen år 2015 och exkluderar stora delar.
Jag talar ofta om ”majoritetsgruppen”, den vita, kristna/sekulära, liberala, heterosexuella mannen, och hur det är de som skapat samhällsordningen som vi alla lever under i dag. Året är nu 2015 och under den senare delen av det förra seklet började globaliseringen ta fart, där människor fick det lättare att röra sig över statsgränserna. Cirka 50 år efter globaliseringens påbörjan existerar det i Sverige många grupper som inte passar inom mallen av vad majoritetsgruppen är. Om majoritetsgruppen skapat samhällsramarna, vad händer då när andra grupper önskar ta makt och exempelvis yttra sig på samma plan, i det offentliga rummet?
Vi kämpar för att ”radikala nationalister” och rasister ska komma till tals, men ignorerar att många andra överhuvudtaget inte får yttra sig utan att utstå hot och kränkningar, endast för de inte passar in i den allmänna mallen. Historiskt och än i dag så har de som setts som främmande för majoriteten, så som icke-vita, judar, muslimer, homosexuella, kvinnor eller transpersoner för att nämna vissa grupper, inte bara ignorerats utan aktivt utsatts för diskriminering.
Rasister bjuds in till nationell TV för att påstå att islam står till grund för terrorism. Samma personer hänvisar till yttrandefriheten när de uttrycker rasistiska och hotfulla skällsord mot mig, för att jag skriver att moskébränderna är terrorism. Skillnaden är att det skrivs ledarsidor för varför de ska få kränka mig men aldrig pratas om att jag inte kan uttrycka mig utan påhopp.
Så fort denna artikeln blir publicerad så kommer jag att dela den på mina sociala medier och jag kommer att få medhåll, delningar och igenkänning för innehållet. Visst, det är glädjande och bra med möjligheten att skriva och påverka men samtidigt vet jag att jag kommer att behöva stå ut med minst lika mycket hat och hot. Hat, inte för vad jag skrivit men för hur jag ser ut. Hot, för att om jag tar mer utrymme så riskerar jag livet.
P.S. Väntar fortfarande på en ledare om det här. D.S.
Kevin Shakir är en debattör som strävar efter ökad mångfald i samhället. Han studerar Statsvetenskap och driver tankesmedjan NYSKAPET.
Kontakt: kevin.shakir@gmail.com
Kommentera