Debatten om toleransprojektet borde egentligen inte föras. Därför att det verkliga problemets lösning ryms inte inom tolerans. Det är dags att benämna vad problemet är: ett system som skapar underläge och överläge, detta system påverkar vilka som får tillgång till bostäder, jobb och makten över sina egna liv.

Det är ofta en väldigt hätsk ton när frågor som berör rasism kommer på agendan i Sverige. Tyvärr med en besk eftersmak där ena parten, oftast den som berörs minst av rasism, går till personangrepp, är osaklig och raljerar över personer som hela sitt liv måste stå ut med rasism. Personer vars enda vapen är en röst som säger “stopp, nu räcker det, vi är också människor, och därför kräver vi att behandlas därefter.” Och detta krav, om det ens kan kallas ett krav, är egentligen det minsta som någon kan kräva av en civilisation, att bli behandlad som en människa, är det minsta kravet. Att lyssna, fundera, inte förminska antirasister, och i detta fall även forskare, som tar sig tid att berätta om sin kunskap och sina erfarenheter, är något som ska förmås utrymme i ett intellektuellt samtal – utan all förminskning. Vi lever trots allt i ett samhälle med rasism, och om vi inte gör något åt den, riskerar vi att förlora många saker som vi idag tar för givna.

Toleransprojektet som startade 1995 i Kungälv då nazister mördade John Hron hade med all säkerhet bäring och relevans då och i anslutning till nazismen. Men nya tider kräver nya analyser, dessutom finns det skillnader mellan hur nazism, rasism och fascism manifesterar sig. När det gäller rasism är det av största vikt att fokusera forskningen på strukturer, att undersöka hur rasism står i vägen för allas rätt till att vara en fullvärdig människa i ett samhälle. Strukturell rasism är inte alltid lika synlig som enskilda ungdomar som begår nazistiska handlingar. Därför bör vi också lyssna till alla de forskare, doktorander och professorer som skriver att toleransprojektet bidrar till att några tar sig rätten att tolerera andra, det skapas ett vi som får makten att definiera de som är okej eller inte, som ska uthärdas eller inte. Så här: vem ska tolerera vem? Och vad ska tolereras? Ska en person med svenktklingande efternamn tolerera en person vars efternamn inte anses vara svensk? Ska en vit person tolerera en icke-vit persons hudfärg? Hör ni hur illa det låter?

Ett samhälle som bygger på tolerans är ett samhälle där människors värde och varande urholkas till att den som är starkast också får bestämma. I ett sådant samhälle är vi endast människor om den med mest makt känner för att låta oss vara det. Det är väldigt allvarlig men också värdefull kritik som kommer från flertalet, närmare bestämt 100 stycken betydelsefulla forskare, doktorander och professorer – mot regeringens toleransprojekt i Göteborg. Istället för att håna de kritiska tillika kunniga rösterna, varför inte lyssna?