En längtan bortom kapitalet

En längtan bortom kapitalet

Populärkulturen, kommersialismen – kapitalet – styr vår längtan. Snärjer in oss i sina lättsamma stereotyper. Det är en stark kraft, längtan, som varje system oavsett styre har gjort sitt bästa för att kontrollera. Vi tillåts inte längta efter vad som helst.

Med stor omsorg rör jag mig inom de för mig utslagna strukturerna. De som reglerar vad jag får och inte får göra, som binder mig till systemets kontrakt av vad jag är. Jag lär mig att behärska de rum jag frivilligt och lika ofrivilligt rör mig inom. Jag lär mig att vara systemets karikatyr av en kvinna och dess karikatyr av en man på samma gång. Jag lär mig. Jag jonglerar med mina stereotyper, gör tricks. Och omgivningen nickar som om de tror att de har sett något äkta.

Kapitalet expanderar sin marknad på vår kropp, kroppsdel för kroppsdel, skapar värde, laddning och således profit på yta som bara borde få vara. Kapitalet jagar oss in i sina karikatyrer. Och vi söker oss in i dem; för att få vila i dem, få gömma oss om så bara för en liten stund.

Kapitalismen bor i mig. Ser genom mina ögon. Jag för en daglig och tröttsam monolog med systemet om huruvida jag duger. Tillslut resignerar jag inför det faktum att jag är otillräcklig. Jag vill så gärna bli hel. Men min längtan efter att bli hel är en logik inom systemet jag inte tillåts röra mig utanför.

Vi får inte längta utanför systemet. Men ändå längtar jag ut, Hollywoodproduktionerna till trots. Jag letar efter en exit-dörr. Det gnager i mig.

Kapitalet vill få oss att tro att servicepersonalen, kvinnorna – allt för ofta rasifierade – inte ser. Att vi bara finns till förfogande. Du ser oss, äger vår uppmärksamhet, men vi tillåts inte titta tillbaka. Men vi ser. En kassör på en stormarknad träffar minst en kund i minuten, 60 kunder på en timme. Vi ser. Vi känner lukten av alkohol på dig, vi känner lukten av din dyra parfym, vi ser vems händer som varit på manikyr, och vems händer som darrar av utslitna nerver.
Kapitalet vill få oss att tro att vissa människor hör hemma i service, i omsorg, i industri. Med enkla formler naturaliseras klasskillnader. Med enkla formler naturaliseras rasism, sexism.

Jag längtar efter något annat. När minuterna går som långsammast, när drömstadiet sätter in, när jag inte minns hur den senaste kunden såg ut. När det smärtar i axlar och nacke. När förslitningen letar sig ner mot armbågen, handleden, när det kittlar i fingrarna. Då är min längtan som störst.

Systemet håller oss otillräckliga för egen vinnings skull. Människor som är hela går inte att profitera på eller exploatera. Åtminstone inte utan motstånd. Människor som är upptagna med sin otillräcklighet längtar sig inte bortom systemet.

Jag längtar mig bortom systemet. Det är en så stark känsla att jag ibland inbillar mig att jag har varit där. I en kultur som istället för att organisera sig kring hierarki organiserar sig kring likvärdighet, där behov och förmåga står i centrum istället för profit, där ingen kan profitera på människors otillräckligheter.

Kapitalet gör sitt bästa för att kontrollera, begränsa, snärja och stympa vår längtan. Jag inbillar mig att förändring börjar just där, i enkel och äkta längtan till något helt annat.

Frida Jansson

Frida Jansson har arbetat som kassör inom detaljhandeln i ett drygt decennium. Hon har studerat statsvetenskap och är organiserad i den kommunistiska rörelsen.

Foto: Dan Paluska.

Svensk kultur och Cultural Appropriation

Svensk kultur och Cultural Appropriation

Varför är CA så utbrett och populärt i Sverige? CA har idag blivit norm inom vad vi kallar för kulturutbyte, mångfald eller globalisering. Problemet är att det varken är ett utbyte, mångfald eller en del i ett fint världsomfattande nätverk där kulturer integrerar eftersom det inte sker på lika villkor.

Jag har funderat över: kan ett kulturutbyte ske på lika villkor och hur skulle det här utbytet se ut rent praktiskt? Debatten kring CA delas ofta upp i två läger där den ena parten skriker om hur kulturell segregation är dåligt och den andra tror att CA handlar om att springa fram till folk på stan och förklara om hur bindi och dreads är hemskt. Många ställer sig kritiska till påståendet att kultur är något en kan appropriera då ingen äger en kultur och undrar om lösningen är att kulturer inte alls blandas?

Jag tror det här är ett vanligt fenomen.

Min upplevelse är att debatten kring CA är relativt ny i Sverige, främst inom den feministiska diskursen. Det leder till att många inom privilegierade positioner inte vill ta till sig ny information och se sin egen del i ett förtryck. Det innebär också att många nyinformerade eller nyfrälsta tar sig rätten att bedöma vad som är CA och inte gällande kulturer och kulturella företeelser dom själva inte tillhör eller tagit del av. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan – är dreads eller bindi CA? Mitt svar är: du får vända dig till människor som har dreads eller bindi som ett kulturellt uttryck, jag kan inte svara för alla rasifierade i världen enbart för att jag själv rasifieras. Tolkningsföreträde, som med allt annat.

Som vi kan se så hamnar debatten alltid kring – vad får vi och vad får vi inte göra med andras kulturer? Det jag undrar är – vad gör ni/vi med er egna kultur? Den svenska kulturen, den vi alla lever i, tar del i, växer upp i och fostras in i? Var finns den? Jag saknar en diskussion kring svensk kultur och historia. Varför är CA så utbrett och populärt när Sverige som land har ett enormt rikt kulturarv att ta del av? Varför approprieras andras religiösa kulturella uttryck exempelvis när Sverige har så mycket av den varan själv?

En del av svaret är självfallet att en enorm del av Sverige historiska arv idag förknippas med ett uttryck för rasism eller nazism. Jag tänker på hur Tors hammare, den svenska flaggan och allt som har att göra med fornnorden idag förknippas med nazism då dessa grupper använder sig av historiska symboler just som en symbol för Sverige. Den svenska kulturen har alltså till en stor del approprierats av vita svenskar själva och har i dagens samhällsklimat en rätt unken länk till nazism och rasism. Det viktiga att komma ihåg här är att den svenska kulturen inte förlorats till någon annan, den har smutskastats av landets invånare själva.

Den andra delen av svaret är helt enkelt: för att vita kan. Privilegier visas i sådant vi själva inte ser. Anledningen till att så många inte ser eller förstår problematiken kring CA är för att de helt enkelt inte måste, finns inget socialt, kulturellt, ekonomiskt eller på något sätt personligt bakslag om en Whitewashar en kultur som står i underläge till ens egen. Det är ett enormt privilegium att vara normen till den grad att en inte ens behöver bry sig om sin egen kultur utan kan fokusera på att ta till sig andras kulturer. En vilar alltid säkert i vetskapen om att ens egen kultur alltid kommer finnas där, den är aldrig hotad.

Hur kan ett utbyte på lika villkor ske då?

Om Sverige i viss mån inte har tillgång till sin egen kultur eller rättare sagt: möjligheten att uttrycka sin egen kultur utan att det förknippas med nazism eller rasism är det kanske inte så ovanligt att vi tar så mycket av andra kulturer? Blir inte CA ett nödvändigt ont då vi uppenbarligen har ett mänskligt behov av att vara en del av något större än oss själva? Ett utbyte på lika villkor kan enbart ske när båda parter är lika i sina egna kulturer.

Lösningen är inte mer CA då det skadar kulturer och människor som står i strukturellt underläge till den svenska kulturen. Begränsad ”tillgång” till egen kultur får aldrig vara en ursäkt för att ta över någon annans redan underpriviligerade kultur och göra den till sin egen.

Lösningen är helt enkelt mer kultur åt alla, mer information kring olika kulturer i skolan.

När jag gick i grundskolan kunde jag mer om varför påsk och jul firades än svenska vita barn. Det förvånar mig alltid hur ointresserade vita svenskar är av sig själva. Invandrare förväntas lära sig om kulturen och landet dom kommer till men förvägras rätten att delta på lika villkor på grund av den strukturella rasismen som finns överallt. Vita tar sig rätten att ta över andras kulturer utan kunskap kring kulturyttringar de approprierar. Balansen är väldigt ojämn. För att kunna mötas jämnlikt så måste den privilegiade parten backa och den underpriviligerade få mer plats. Kravet rasifierade har på att assimileras, att bli en del av den svenska kulturen är så paradoxalt då vita svenskar själva inte tar en del av sin egen kultur på det sätt de kräver att andra ska ta del av den

.392874_10151520670381212_2066283072_n

Resultatet för underpriviligerade grupper blir då: ge upp din egen kultur för att ta del av något du aldrig kommer få vara en naturlig del av fullt ut och se på när privilegierade grupper i samhället approprierar kulturen du själv tvingas skämmas över och ge upp.

Läs mer om Cultural Appropriation här: del 1, del 2.

 

Amra Bajric

Amra Bajric är frilansskribent som skriver kring marxistiska teorier/analyser, intersektionalitet, feminism och antirasism. Hon bloggar på amra.nu och twittrar under namnet OndTon. Amra är Stephen King-fanatiker och kattälskare.

Foto: Nicolas Raymond.

Farnaz Arbabi: “Vi måste satsa på barn och unga”

Farnaz Arbabi: “Vi måste satsa på barn och unga”

Hej Farnaz Arbabi! Vilken var den senaste bok du läste?
Om kolonialismen av Aimé Césaire.

Vilken var den senaste film/serie du såg?
American History X.

Hur ser din relation till kultur ut?
Hatkärlek till både ordet och företeelsen. Älskar det, lever på det, lever av det, men avskyr det mesta förknippat med det.

Varför är kultur viktigt?
Konst och kultur ger oss verktyg att förstå varandra och vår omvärld. Människor söker mening och kultur och konst ger det. Vi behöver relatera till andra, och få upplevelser som väcker känslor och tankar för att må bra.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?
Utrymme.

Vad önskar du av kulturpolitiken?
En rejäl satsning på barn och unga. Att människor i tidig ålder både ska exponeras för, men framförallt få delta i konstnärliga och kulturella aktiviteter. Utvidga Kulturskolan. Gör den tillgänglig för alla barn i hela landet. Låt konstnärliga ämnen ta plats i ALLA grundskolor.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?
Från kulturens sida: en medvetenhet om att samhället håller på att springa förbi. Och fler affirmative actions.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?
Att belysa och diskutera, lyfta upp i offentligheten. Vi är varken politiker eller experter, men vi är engagerade människor som vill göra samhället till en bättre, öppnare och bättre plats. Sen har varje enskild konstnär ett ansvar för det hen producerar.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?
Att jag som kulturkonsument kan få ta del av relevant kultur och lättare hitta sådant som tilltalar mig. Samt att vi utövare, som sitter på makt att förändra organisationer (och i förlängningen branschen) sätter fart och faktiskt gör det.

Last Famous Words?
I know the world can live without me, but I can’t live without the world. /Laleh – Salvation

Farnaz Arbabi är regissör och konstnärlig ledare på Unga Klara. Hon är aktuell med pjäsen “X” som är en studie i Sveriges rasistiska och koloniala historia. Från slavfort i Afrika via rasbiologiska institutet, erövrandet av samernas land och till dagens islamofobi.

 

Foto: Sara P Borgström

Ett marginaliserat kollektiv

Min ursprungliga tanke till den här texten var att skriva om hur lite representation skribenter med invandrar bakgrund ges i dom fina kulturella rummen i Sverige. Hur våra röster ofta representeras av andra, hur våra upplevelser återges av dom som redan har en plattform, en röst. Jag tänkte skriva om allt det här men insåg sedan att det inte handlar om något så enkelt som representation, rasifierade kroppar i media och kultur, att det på något sätt räcker med att ha en jämn fördelning av kroppar för att motverka den homogena framställningen av kultur och media i Sverige.

Det vi behöver prata om är vad vi får skriva om och vilka infallsvinkar och perspektiv som tillåts inom kultur och media i Sverige idag. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit kontaktad av olika medier för att skriva om ”min” sak. Min sak i det här fallet verkar vara Islam, muslimer och allt som på något sätt berör dessa ämnen. Jag är visserligen både muslim och har kunskap om Islam men mitt skrivande och min kompetens sträcker sig längre än så. Jag är mer än så, jag är mer än en vandrande representation av mitt kulturarv. Mycket mer. Min kompetens, intressen och mina hjärtefrågor sträcker sig ända hit, till den här texten, min analys av skillnaden mellan att skriva om något ämne och att skriva utifrån det ämnet.

Det är oerhört problematiskt att låta skribenter med rötter i andra kulturer enbart få höras i egenskap av deras egna kulturer. Vi som bemästrat konsten att vara kulturella hybrider förblir alltid en representation, det nya perspektivet, infallsvinkeln, kikhålet in i en annan kultur, något annorlunda, något exotiskt och samtidigt något så otroligt omöjligt och orättvist.

Att konstant göras till en representation av en kultur, religion eller en grupp människor enbart påg rund av att en själv råkar tillhöra den gruppen försätter skribenten inför två val. Antigen representation eller tystnad. Eftersom tystnad inte är ett val utan en standard position för många så återstår enbart representation vilket leder till att vi tvingas anpassa oss, skriva utifrån andras perspektiv om oss själva. Våra röster blir en bekräftelse av deras världsbild. När kulturen och debatten styrs av en privilegierad minoritet så tvingas den orepresenterade massan anpassa sig till den skeva representationen av verkligheten. En liten del talar för alla och även när vi talar för oss själva så talar vi för dom för vi måste hålla oss inom gränserna dom satt, inte vi.

Vi är alltid en representation, aldrig en reflektion. Vi utlovas en plats som individer på bekostnad av ett marginaliserat kollektiv. Problemet med att skribenter med utländsk bakgrund görs till ”one trick pony” är att ingen vill se samma trick två gånger. Det kan bara finnas plats för en person som skriver om just den kulturen vilket gör att vi får höras i egenskap en representation av något större på individnivå. Vi förblir perspektivet inifrån vår kultur positionerad i utanförskap och exkludering.

Det är ett privilegium att alltid kunna analysera saker utifrån. Att vara kulturellt överskridande. Att vara universal. Rösten. Analysen. Den skarpa tänkaren. Det är ett privilegium att tillåtas och ses som självklar i alla sammanhang, att någon med bakgrund i medelklassens Stockholm exempelvis ses som en vettig skribent gällande hederskultur inom Islam. Det är lite som att vi skulle gå till doktorn och inte reagera på att bilmekanikern hoppat in som vikarie.

Just på grund av det här är plattformar som Kultwatch så värdefulla då dom tillåter skribenter som annars alltid tvingas stå mitt i sin egen kultur att ställa sig utanför, ta ett djupt andetag och analysera samhället runt en själv istället för att analysera sig själv runt samhället.

392874_10151520670381212_2066283072_n

Amra Bajric är frilansskribent som skriver kring marxistiska teorier/analyser, intersektionalitet, feminism och antirasism. Hon bloggar på amra.nu och twittrar under namnet OndTon. Amra är Stephen King-fanatiker och kattälskare.

Foto: Alice Popkorn.

“Svart hud är inget vapen”: Om Ferguson

“Svart hud är inget vapen”: Om Ferguson

Du står här redo att skydda oss, men vem skyddar oss från dig?

Vi är flera som delar mina erfarenheter.

“Polisen skyddar inte mig”

Polisen skyddar nazisttåg. Polisen övervakar romer. Polisen skyddar överklassen. Polisen spottar på blattar. Polisen dödar oss. Polisen skyddar dem.

Samtidigt i USA, Ferguson, Missouri, sköts 18-åriga Michael Brown oskyldigt ihjäl av en polis. Han var obeväpnad. Hans största brott var att han var afroamerikan.

“Svart hud är inget vapen”.

Idag kom domen mot hans mördare, Darren Wilson. Åtalsjuryn väljer att fria Darren Wilson från mord på 18-åriga Michael Brown.

Spelar svarta kroppar någon roll? Tydligen inte i Obamas USA.

Slagorden “No Justice, No Peace, Don’t Trust The Police!” och “Hands Up, Don’t Shot!” ekar bland invånarna i Ferguson. Invånarna är trötta på det grova övervåldet av ordningsmakten.

Afroamerikaner utgör en tydlig majoritet av befolkningen i Ferguson. Trots detta är poliskåren överväldigande vit. 50 av 53 poliser närmare bestämt. Makten finns hos dem som styr.

Det är viktigt att komma ihåg att den svenska verkligheten inte ser likadan ut. Men grundproblematiken är densamma. Det är samma rasistiska människosyn som genomsyrar den svenska polisen.

Poliserna som utgjorde Baseballigan (även känd som Norrmalmsligan) härjade fritt i Stockholm på 80-talet och tog lagen i egna händer. De utsatta var, som så många gånger förr, narkomaner, alkoholister, hemlösa och invandrare.

Michael Lundh, före detta polis inom Norrmalmspolisen, beskriver i DN hur polisen “diskriminerar ekonomiskt och socialt utsatta människor, invandrare och medborgare långt ner på samhällsskalan, främst i storstädernas förorter där sällan samhällets toppar bor eller sätter sin fot”. Medan polisen gömmer sig bakom rättvisans sköld står vi där hjälplösa, utan skydd.

Polishögskolans egna rapport visar att minst 30 personer har omkommit i Sverige i samband med polisövervåld, bara de senaste 25 åren. Som så många gånger förr går polisen fri. Ostraffad.

Och till mina framtida barn så ska jag lära er att er hudfärg får andra att uppfatta er som farliga. Och rädslan för er kan leda till er död.

“Om ni inte visste er plats i samhället vet ni det nu”.

Vila i frid Michael Brown. Din kamp är min.

Vila i frid Trayvon Martin. Din kamp är min.

Vila i frid Johan Liljequist. Din kamp är min.

Vila i frid Eric Garner. Din kamp är min.

Vila i frid Osmo Vallo. Din kamp är min.

Vila i frid Rodney King. Din kamp är min.

Ingen fred utan rättvisa.


Foto: Elvert Barnes

“Gulingbingo” av Lisa Wool-Rim Sjöbloms

“Gulingbingo” av Lisa Wool-Rim Sjöbloms

Lisa Wool-Rim Sjöblom är verksam som illustratör och serietecknare, är medlem i det feministiska, separatistiska seriekollektivet Dotterbolaget och har medverkat i bl.a. Bang och Galago. Tidigare har hon främst illustrerat för barn och utöver serier om söta kaniner har hon även gjort de omtyckta barnböckerna Hitta barnen! och Leta loppan!. Du hittar Lisas hemsida här.

Numera använder hon främst sitt tecknande för att gestalta rasism, utanförskap och adoptionsproblematik, och tror på bildens förmåga att kommunicera sådant som ibland kan vara svårt för orden att uttrycka på egen hand. Nästa år planerar hon att debutera med det självbiografiska seriealbumet Palimpsest, som med utgångspunkt i det egna sökandet efter ursprung riktar en kritisk blick på adoptionsindustrin. Vid sidan om ritandet kämpar Sjöblom aktivt för att belysa och stärka adopterades rättigheter.

Kultwatch publicerar här Lisas “Gulingbingo”. Det är även Lisa som illustrerat självporträttet ovan.

Gulingbingo

 

Varför ska just vi se över vårt språkbruk?

Varför ska just vi se över vårt språkbruk?

Denna första text från mig kommer att vara lite navelskådande och utgörs snarare av funderingar kring hur snacket går allmänt i samhället idag än konkret om kultur.

Jag vill utgå från det råd Daniel Sjölin i SVTs kulturpanel gav oss när Kultwatch togs upp i Gomorron Sverige. Detta för att fundera lite kring det samtalsklimat rådet är en del av. Sjölin menade att vi för att vara så inkluderande som vi ger oss i kast med att vara, borde se över vårt språkbruk. Göra det mindre akademiskt.

Jag tycker detta är intressant, eftersom att jag suttit på ett flertal seminarier där genusvetare kritiserat akademiska texter på ett liknande sätt. Jag tycker att detta är spännande då det väl knappast kan vara så att en student på grundnivå kan ha samma utgångspunkt som en författare som sitter i ett av Sveriges mest sedda morgonprograms kulturpanel? Jag tror att utgångspunkterna är olika, men att kritikens själva kärna är densamma.

Det är bra invändningar, absolut. Det är viktigt att inte skriva svårt endast för sakens skull eller att skälla ut folk efter noter på Twitter eller i kommentarsfält för att de använt fel begrepp. Där kan vi snacka om elitism. Men jag ogillar samtidigt inställningen att någonting som är svårt att förstå eller ta till sig, per definition också blir exkluderande. För så är det inte. Ibland räcker inte redan existerande ord och uttryck till för att beskriva samhällsfenomen, då är det jättebra att dessa också kommer ur de akademiska sammanhangen och gör nytta i samhället i sin helhet. Så länge de används ansvarsfullt och med ödmjukhet.

Att kalla en text, en pjäs eller vad som helst elitistisk endast för att vara svårförstått är ett led i att tillskriva vissa den vita medel- och överklassen akademin eller kulturen. Även om det görs av största välvilja och trots att det som sagt är lätt hänt att hamna i elitistträsket så är det inte bra att tala om vissa resonemang och verk som tillhörandes en samhällselit. Detta ökar känslan av att en viss typ av kunskap eller intressen är onåbara för marginaliserade grupper.

Samtidigt kan det bidra till att bli ett slagträ för exempelvis Sverigedemokraterna i deras kunskapsföraktande kamp, där de pekar ut vissa väl valda akademiska fält eller kulturyttringar som de finner vara elitistiska och utan folklig förankring, och det är ingen slump att de vill ta bort genusvetenskap från den akademiska floran och styra över kulturbidragen.

Kulturen och akademin behöver demokratiseras kraftigt. Fler yttringar behöver ingå. Men det är farligt att i alla lägen göra det ”lättare”.

Marco Zamorano-Tóth

Foto: Bengt A. Lundberg.

Ett Tal För Oss “Andra”

Ett Tal För Oss “Andra”

“Kanske gled kulturen oss ur händerna, därför att politiken har svikit oss” skriver Peter Weiss i boken Motståndets estetik.

Kanske har vi glömt att kunskap och uttryck är oändliga. Kanske har vi glömt att kultur, konst och kunskap kan skapas från kärlek, glädje, från ilska, fattigdom och exkludering. Kanske har vi glömt att kultur kan skapas i moll.

Vad betyder det när vi talar för en förändring i politiken – för jämställdhet, antirasism, för demokrati men bemöts av motstånd när man vill förnya förlegad och antidemokratisk kultur?

Det finns något fantastiskt med att vara olika, men hittills har västerländsk kultur gjort det svårt för mångfald att florera. Mycket av den västerländska kunskapsproduktionen har kretsat kring kontraster: vitt och svart; gott och ont; ljust och mörkt; manligt och kvinnligt; vi och dem.

De här kategorierna är varken neutrala eller jämbördiga. Tvärtom. Det finns en hierarki mellan de här kategorierna. De har en tydlig historia. De påverkar också hur vi ser på vår värld. Det leder till att våra åsikter präglas av ett “kontrasttänkande” och får oss att ofta dra onyanserade slutsatser om vår verklighet:

“Konst är fint. Invandring är dåligt. Kvinnor är känslosamma. Grafitti är fult”. Och så vidare.

Vi skapar alltså en hel värld baserad på lösa antaganden, vilket slutar med att vi generaliserar och essentialiserar hela grupper. Det vi menar med “essentialisera” är att olika grupper ses som att ha vissa inneboende egenskaper:

Till exempel att alla kvinnor är, av naturen, moderliga, feminina, mjuka och sköra. Det är en föreställning som oftast inte har någon verklighetsförankring utan bygger på en social konstruktion.

Det är här kulturen har potential att förändra. Genom att hela tiden lyfta fram och problematisera det här tankemönstret, kan vi skapa en annan verklighet. Bort från det så kallade “kontrasttänkandet”. Det gör vi genom att ständigt förnya oss själva, öppna upp för nya röster, nya perspektiv och tänkesätt.

Det gör vi också genom att vara självkritiska och framförallt ödmjuka inför våra egna privilegier.

Vad menar vi egentligen med privilegier? Vi menar framförallt att inse sina begränsningar. En person som är man och feminist kan spendera flera timmar åt att läsa feministisk litteratur – men han kommer aldrig fullt ut förstå känslan av att vara kvinna. Den insikten innebär att han som man måste inse att han inte tar för mycket plats i t.ex. feministiska rum utan visar ödmjukhet. Det här är ett exempel på hur man kan använda ödmjukhet som ett verktyg för att skapa en bred och inklusive kulturrörelse.

Vi vill vara ödmjuka inför våra egna privilegier, vi vill lyssna, vi vill också synligöra vilka berättelser som vanligtvis hörs. Och det som vanligtvis hörs är det som median eller akademin kallar för “objektivitet”. Kultwatch ifrågasätter medias så kallade objektivitet. Vi menar att den inte finns. Objektiviteten, så som vi känner till den, maskerar ett ideal som är baserat på en “vit, frisk, medelålders, medelklass, heterosexuell man”. Men den här personen finns inte i verkligheten. Det är alltså inte medelklass-Svensson som är problemet. Det är idealet. Det är ett ideal som vi alla har lärt oss att eftersträva. Det är också ett ideal som får oss att känna att vi inte duger till, att vi inte syns, att vi inte får ta plats. Vi tänker:

Jag önskar att jag var en man.

Jag önskar att jag var vit.
Jag önskar att jag var frisk.

Jag önskar att jag var ung.
Jag önskar att jag hade pengar.

Jag önskar att jag var heterosexuell.

Och så vidare.

Vi har format större delen av samhället utefter det här idealet. Inte minst kulturen.

Men att vi står tillsammans kräver inte en enfald;
att vi är enade betyder inte att vi måste vara lika;
att vi är identiska är inte en förutsättning för solidaritet.

Det finns något fantastiskt med att vara olika.

Men när vi ser mångfald i dagens kulturvärld är det allt för ofta en mask. Och vad betyder det när mångfald är en mask för ett system som är uppbyggd på hierarkier där vissa aldrig får möjlighet att påverka?

Audre Lorde sa, ”The master’s tools will never distmantle the master’s house”. En marxistisk jämförelse skulle kunna vara att man inte kan använda sig av bourgeoisiens verktyg för att bekämpa bourgeoisien.

Därför vill vi inte bara prata om mångfald, utan om rättvisa.
Vi har ett stort ansvar när vi säger att alla röster ska höras lika mycket.

Det räcker därför inte att en Jonas Hassen Khemiri-liknande-artikel kommer upp vart tredje år som ett enstaka bloss som slocknar snabbt. Vi måste få brinna året runt.

Kulturvärlden idag är en reaktion och en produkt av historien men vi har också alla ett ansvar att förändra den.

Kultwatch är ett initiativ. Ett försök till att demokratisera kulturen. Kultur av folket, för folket.

Vi vill bredda möjligheterna till att tillgodose kultur – fler människor ska bli delaktiga.
Genom att lyfta upp röster som inte hörs och jämställa den informationen med informationen som finns på andra håll. Vi på Kultwatch tycker att olika konstuttryck ska få lika mycket plats. Varför kan vi inte få läsa en helsida om den senaste Samiska Fashion Week i Norge på samma sätt som vi läser en helsidesrecession av Stockholms Fashion Week. Till exempel.

Vi som konsumerar och producerar kultur har ett ansvar. Låt oss spränga våra konventionella idéer och uppfattningar om hur kulturen måste se ut, kännas eller höras. Genom att försumma de röster som faller utanför vår idé om idealet, reproducerar vi och förstärker de redan existerande hierarkierna.

Kulturen är inte bara Stockholm. Kulturen är inte bara Södermalm. Kulturen är inte bara DN. Kulturen är heller inte SvD. Kulturen är det vi gör den till. Vi känner därför att det är dags för en förändring och vi behöver eran hjälp att åstadkomma den.

Tack.

Talet hölls på Socialistiskt forum 22/11/2014.

Foto: Maha Suliman.

Kajsa Ekis Ekman: “Kultursidorna saknar kunskap”

Kajsa Ekis Ekman: “Kultursidorna saknar kunskap”

Varje vecka besvarar olika personer Kultwatchs kulturenkät. Först ut är Kajsa Ekis Ekman.

Hej Kajsa! Vem är du?
Jag är 34 år och ensamstående mamma till en 8-åring. Jag har varit politiskt aktiv sedan tonåren, bland annat i klimatrörelsen. Jag har skrivit två böcker, den senaste om orsakerna till eurokrisen och hur krisen påverkat Grekland. Jag är med och gör Brand, skriver för DN och tidningen ETC och arbetar nu internationellt för ett stopp på surrogatmödraskap. Föreläst om kvinnohandel på Kuba, i Belgrad, Finland, Tyskland, Australien medmera. Förra året var jag med och startade ett solidaritetsnätverk för krisen i Grekland. För närvarande åker jag runt Sverige med min son och berättar om vad kapitalism är och hur den fungerar. Jag bor i Högdalen i Stockholm med min son och en kompis.

Vilken var den senaste bok du läste?
Jag håller alltid på med flera böcker samtidigt. Nu är det Den stulna romanen av Nawal El Sadaawi, Merci pour ce moment av Valerie Trierweiler och Villa triste av Modiano. Jag är bokoman. Jag läser hela tiden och allt.

Vilken var den senaste film/serie du såg?
Jag ser nästan aldrig film eller tv. Jag har kanske sett 15 filmer i mitt liv. Jag ser bara Gudfadern om och om igen och ett program om plastikkirurgi som heter Botched. Film gör mig mycket illa till mods. Man måste sitta still i över en timme och se folk mörda varann utan att kunna ingripa, ha sex utan att man får vara med och missförstå varann utan att man kan säga åt dem. Man måste se allt detta och vara passiv, nej det kan jag inte. Inte får man prata heller, då blir de andra sura, film är verkligen det mest elitistiska som finns. Sist var jag tvungen att se Draktränaren 2 med min son på en Finlandsbåt. Jag räknade verkligen minutrarna och sen blev jag känslomässigt indragen mot min vilja och började gråta när pappan dog. Det är det jag ogillar med film, de tvingar en att känna känslor man kanske inte har lust med just då. Hellre då sport, man vet alltid utgången, någon av de två lagen vinner, men det finns också ett spänningsmoment, man vet inte vilket av dem.

Hur ser din relation till kultur ut?
Jag läser allt. Romaner, fackböcker, rapporter, dokument, bloggar, skvallertidningar, Hemmets Journal, Body, Dagens Industri, London review of books, Le Monde Diplomatique, Proletären, reklambilagor, sportbilagor. Livet är kort och jag måste hinna förstå så mycket. Jag ser knappast alls på teater, film, tv, konst. Jo, jag lyssnar på musik och dansar. När jag var i Grekland led jag av att folk aldrig dansade. De satt bara och pratade hela nätterna.

Varför är kultur viktigt?
Genom romanerna kan man lära sig hur människorna var förr i tiden och hur de är i olika sammanhang. Det gör att man klarar sig bättre i världen. Inget går upp mot riktig livserfarenhet, men litteratur är andras livserfarenhet i koncentrerad form. Att läsa romaner har gjort att jag inte längre tror att det går att skapa en ny människa, som anarkisterna tror. I alla romaner återkommer samma mänskliga drag; stolthet, narcissism, generositet, rövslickeri, revolt, de tar sig bara olika uttryck, men de går inte bort. Nawal El Sadaawi visar det mycket väl, hur rövslickarna alltid anpassar sig till olika system: under monarkier är de rojalister och dagen innan revolutionen blir de revolutionärer.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?
Eftersom 80 % av tidningarna är borgerliga har kultursidorna kommit att bli vänsterns informella ledarsidor. Där trängs recensioner av opera och dans med manifest, idé och kritik och manifest av olika slag. Det är en ganska unik skandinavisk blandning. “Kulturartikeln” som resonerar över ett ämne, ofta i jag-form och i skärningspunkten mellan politik och kultur, har uppstått här. Men de senare åren har kultursidorna skurit ner så mycket att de knappt går att känna igen. Det är samma arvoden som när jag började skriva 2003, ofta till och med lägre. Utan pengar blir journalistiken inte bra. När jag åkte till Istanbul och skrev om Gezi-rörelsen för DN förlorade jag pengar på det: arvodet på 5000 kr minus skatt täcker knappt resa och uppehälle. Då är det inte konstigt att kvar blir analyser av Mad Men, Beyoncé, löst tyckande med en droppe genusanalys, typ intellektuell kitsch som jag kallar det.

Med andra ord: det jag saknar är kunskap! Kvalitativa och väl underbyggda analyser. Det är för mycket luft, ställningstaganden för sakens skull. Smetiga brev till Åkesson och sånt. Ska ens ord vara värda att sprida till hundratusentals människor ska man ha något att komma med, annars, låt bli. De intellektuella har något de flesta människor inte har: tid att studera. Använd den tiden, lär dig saker och dela med dig av din kunskap på ett begripligt sätt, det är den intellektuellas ansvar.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?
Stäng av internet en dag i veckan, kalla det kultur- och idrottsdagen och alla måste gå på gym eller göra något kulturellt. Till slut får man in vanan. Vi skulle också få en kollektiv känsla, och de som hatade den dagen skulle känna ännu mer samhörighet med varandra och skapa motståndsrörelser, det kan inte slå fel. Måndag skulle passa perfekt, alla avskyr redan måndagar.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?
Inget. Kultur är inget substitut för politik. Politik har ansvar, kultur finns för dess egen skull, om man är besviken på politiken ska man inte tvinga kulturen att bli politisk, för kulturen påverkar men den har inte verkställande makt.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?
Att folk läser mer böcker, kan ni inte ha debatter för och emot en roman? Det skulle höja temperaturen på litteraturkritiken.

Last Famous Words?
Om det har kommit vitlök i vattnet, byt glas.

Kajsa Ekis Ekman är journalist och författare.

Foto: Privat.

De andras kultur

De andras kultur

Det finns ett starkt tryck från myndigheter och politiker på olika kulturyttringar för att de ska förändra sig, bli okritiska mot makten och anpassa sig. Ibland vill man att uttrycket helt ska upphöra och försvinna så som med graffiti. Ibland vill man bara att den ska ändra sig och vara okritisk eller sluta belysa vissa saker, så som rap när den kritiserar polisen eller berättar om droger eller bara är politisk.

Vad uttrycken som ska bort eller begränsas har gemensamt är att de oftast är ungdomskulturer. Många ungdomskulturer har i varierad grad motarbetats. Det finns dock en kultur som skiljer sig från de andra och som trots att den funnits i 30 år och sedan länge dominerat skivförsäljningingarna och samtidskonsten ännu inte funnit acceptetans av det svenska majoritetssamhället.

Hiphop (rap och graffiti) ifrågasätter makten på ett helt annat sätt än de andra kulturerna. På ett rakt och tydligt, reellt sätt. Hiphop är politisk. Det gör den särskilt farlig för makten. Det är en anledning till varför hiphopen fortfarande motarbetas medan punken, som kom samtidigt, nu är accepterad. Punken kan avfärdas som en revolt, det kan inte hiphopen. Graffitin ifrågasätter i realiteten äganderätten varenda dag. Den tar rätten till det offentliga rummet just nu. Samhällets svar har varierat, men oftast genom stenhårda nolltoleranser, hårda straff och inskränkningar i fri- och rättigheterna. Och skandaler som etablissemanget blundar för.

När Labyrint uppmanar till kamp från Gröna Lunds scen, så svarar polisen med motattack. Razzior och pressmeddelande där det konstateras att arrangören nu inte kommer vilja ha liknande konsert igen samt att konserten drog till sig människor som “inte hör hemma hos femkampare och småbarnsfamiljer”. Alla brott kopplade till konserten förklaras med att Labyrints låttexter är problematiska, enligt polisens bedömning. Medier rapporterar ”Säsongspremiären för sommarkonserterna på Gröna Lund kunde inte börja sämre.”

Samtidigt som dessa mycket tydliga inskränkningar i yttrandefriheten och de konstnärliga fri- och rättigheterna sker, så beviljas nazistdemonstationer runt om i Sverige av samma myndighet med argumentet att yttrandefriheten är grundlagsfäst. För polisen är nazisters yttrandefrihet värd att rida ner människor för, samtidigt som rappares yttrandefrihet aktivt ska begränsas. Likadant resonerar många borgerliga politiker. Samma politiker skulle säkert försvara demonstrationsrätten och yttrandefrihet, men de ser olika på rätten beroende på vem som använder den.

Ett stenkast från Gröna Lund sitter SKAP som organiserar musiker i sitt panoramakontor med utsikt över halva Stockholm och har möte med andra kulturorganisationer och talar stolt om hur de som enda svenskar är med i FN:s rapport om konstnärlig frihet. X antal pressmeddelanden om detta skickades och de förekom i flera olika medier. I konsekvensens namn skulle man kunna tro att SKAP skulle gå i taket och omedelbart kräva att polis och andra myndigheter upphör med sin jakt på rap, men icke. Inte ett ord yttrades om övergreppen som dessutom fortgår. Tidigare i höst stoppades Cleo av en rektor från att leda ett hiphop-projekt för att hennes texter är politiska och nyligen stoppade politiker Dani M från att uppträda i Linköping. Det verkar vara enklare att försvara vitryska musikers texter än att försvara musiker i Sverige.

Det finns en påtaglig klyfta mellan majoritetssamhällets kultur och alla andras kultur. Institutionerna subventioneras kraftigt. Institutioner som i princip uteslutande är vita, som anställer andra vita och som gör kultur för en publik som till största del är vit medelklass. Kring detta finns lite reflektion eller kritik från de etablerade kulturdebattörerna, som också oftast är vit medelklass. Samtidigt som vi betalar nästan hela biljetten till den vita medelklasskulturen, så kan arbetarklassen och den icke-vita kulturen inte få samma stöd. Tvärtom försöker myndigheter aktivt tysta kulturyttringar som inte är majoritetssveriges.

I Stockholm har vi i sexton år haft en nolltolerans mot ett konstnärligt uttryck. Som enda huvudstad i Europa har Stockholm en nolltolerans mot graffiti. Vilket har lett till stängda kurser på kulturskolan, rättskandaler med parapolisiära väktarbolag, stängda utställningar, stoppade annonser, krav om betalning för att ett evenemang om graffiti arrangerats, krav om att riva en vägg med graffiti. Allt från Stockholm stad. Utan nämnvärd reaktion från etablissemanget. Bisarrt för alla som försvarar de demokratiska värdena.

Konstnärernas Riksorganisation (KRO) konstaterar: “Nolltoleransfrågan har inte KRO:s styrelse tagit ställning till ännu”. En organisation som organiserar konstnärer stödjer alltså kanske censur av konst, eller bryr sig i vart fall inte om det tillräckligt för att ta ställning. I valet hade KRO en ambition att samla alla organisationer inom bild och formområdet, för att lyfta konstnärers villkor tillsammans. Tio organisationer bjöds in och Graffitifrämjandet var till en början inbjudna. När den formella mötesinbjudan skickades ut fick Graffitifrämjandet dock ingen. Det passade av någon anledning inte att graffiti var med i detta sammanhang. Någon förklaring gavs aldrig. KRO stänger dörren till graffiti och definierar och begränsar därmed konsten efter politikernas önskemål. En tydlig effekt av nolltoleransen. Att KRO inte gjort något för att belysa denna internationellt unikt repressiva inställning till konst är minst sagt anmärkningsvärt. Att de stoppar organisationer som vill är förskräckligt.

Vi har alltså ett kulturliv som med politiskt styrning är riktad mot majoritetssverige, vi har politiker och polis som försöker stoppa kultur och vi har media som inte bryr sig. Till detta adderas de etablerade kulturoganisationerna som i bästa fall blundar och i värsta fall arbetar med de censurerande krafterna.

Så vem representerar vår kultur? Tyvärr, enbart vi. Tidigare landvinningar i rättigheter har aldrig tillskänkts. De har tagits. Så är det även nu.

Mathias Leveborn low-res

Mathias Leveborn är bland annat styrelseledamot i Graffitifrämjandet och politiker i Vänsterpartiet. Han har arbetat med politik och kulturorganisationer och är särskilt intresserad av medborgardeltagande och rättighetsfrågor.

Foto: Erin Nekervis.

När Vinden Vänder

När Vinden Vänder

Någon har skapat ett ”dom och ett ”vi”. Det sanna och det osanna. Någon har skapat ett enskilt rum för det som är främmande.

Vi är ”dom” och dom är ”vi”. Men ändå står vi och stampar i samma hårda, kalla landskap. Landskapet där angreppen från den rimfrostigt vita eliten svept in över våra ängar och bildat dimmoln som inte vill försvinna. Som gång på gång försöker fånga våra tankar och sinnen i en håla av oförmögenhet.

I landskapet där den vita kölden har kopplat sitt järngrepp runt våra vrister och vi barfota står och vrider oss mot det frostiga gräset.

Vi kan springa. Vi vet att vi kan springa och att benen inte skulle svika om vi bara kunde komma loss.

Det kalla järngreppet som bildat sår på våra lemmar tänker inte självmant släppa taget. Vi är placerade här, under de isiga trädens kronor. Placerade här fastän det stormar. Fastän åskan och dånet varje natt omfamnar oss så står vi här ensamma i det dunkla, kalla mörkret.

Men så ska vinden vända, det gör den alltid. Fantasierna har löpt genom våra huvuden om hur det känns när de kalla vita vindarna har bytts ut mot varma sommarbriser.

Vi vill inte fantisera. Vi ska slita oss loss och springa. Springa, springa, springa. Springa över den vita frosten, nedför isen, igenom den tjocka vita snön och ut för dalen. Ge våra kroppar röster och skrika det vi annars aldrig får skrika. Det som ingen hör under de kala stora trädkronorna. Det som ingen hör där vi står barfota i det vita frostiga gräset. Det som ingen hör, för de har slutat att lyssna innan vi ens har börjat tala.

Vi vill springa skrikandes nedför dalen och simma ut över vithetshavet tills vi nått land på andra sidan. Där ska vi skrika det vi annars aldrig får skrika och tillsammans omfamna varandra. Tacka varandra för att vi tillsammans kan gå samman, för att vi tillsammans kan ge våra kroppar röster och låta våra ben springa. Tacka varandra för hoppet som aldrig svek.

Foto: Moyan Brenn.

Kvinnors minoritet i proffsköken

Kvinnors minoritet i proffsköken

I min värld är ämnet “kvinnors minoritet i proffsköken” ett populärt ämne, men ett där få aktiva kvinnliga kockar själva deltar i diskussionerna. Det är lätt att känna att frågan drivs ovanför våra huvuden, och även om vissa av oss kan bli inbjudna i diskussioner är det inte säkert att vi känner oss särskilt hemma i de sammanhangen. Det vore kanske roligare att bli uppmärksammad för sin kompetens första gången man ska framträda eller synas utanför restaurangköket, snarare än att förklara för andra varför man är så sällsynt.

När det pratas om orsaker till problemet är förklaringen ofta sexistisk humor, familjeliv eller livspussel, tungt och slitigt jobb, mer eller mindre kassa arbetsförhållanden. Men orimligheten i att dessa orsaker ska godtas som faktiska orsaker till kvinnors minoritet i proffsköken är hög.

Dessa saker är onekligen problem som finns i branschen, grov humor är till exempel extremt vanligt i proffskök, jag själv lärde mig tidigt att uppskatta konsten att få mina kollegor att rodna, när det från början var deras avsikt att jag skulle göra det. Men alla kan inta uppskatta den sortens skämt och huruvida man gör det, eller har koll på var gränsen för kul går, har inte med kön att göra. Familjeliv och fritid kan vara svårt för den som jobbar långa dagar, mestadels kvällar och helger, men inte heller det är ett könsrelaterat problem.

Huruvida ens kropp klarar av att stå i tio timmar och utföra monotont arbete i en långt ifrån ergonomisk miljö, eller om man är anställd på månadslön utan betald övertid har inte heller att göra med kön. Att bilda familj är inte heller problemfritt om man vill satsa på en karriär som kock och nästan alla krogfamiljer jag känner har gjort någon form av karriärmässig förändring efter att de blev fler än två. Ofta måste minst en förälder ändra sina arbetstider och ibland ambitionsnivå, men jag ser också att många av de som försöker stanna kvar i karriären kämpar med att få ihop både och. Både kvinnor och män.

Nästan alla dessa problem är arbetsgivarnas nöt att knäcka, och försvinner inte för att kvinnor säger upp sig. Jämförs kockyrket med andra yrken med liknande arbetsförhållanden, där det snarare finns dominans av antalet kvinnor ser man ännu mer hur orimligt det skulle vara att just kockyrket skulle vara extra svårt för kvinnor. Hur det fungerar bland till exempel föräldrar som är undersköterskor, tunnelbaneförare eller nattstädare vet jag inte, och det diskuteras i princip aldrig öppet, mig veterligen i alla fall.

Anledningen till detta skulle kunna vara att kockar har en viss rockstjärnestatus, med tv-program så det räcker och blir över. Galor, tävlingar, utmärkelser, stjärnor, guider, radioprogram och tusentals följare på instagram. Men nästan alla dessa kockrockstjärnor är vita män, som med massa olika bakgrunder och gastronomiska färdigheter gladeligen lyfts fram i rutor och i mittuppslag, och har gjort så sedan 50- och 60-talen, då Tore Wretman byggde ett av Sveriges första krogimperium, tog den svenska matlagningen från just matlagning till gastronomi och var den första kocken att laga mat i svensk tv.

Nu, däremot, är det inte längre Wretmans tid, den är till och med över för länge sedan, men för att som kvinna få samma mängd ryggdunk och uppmärksamhet som sina manliga kollegor ska man ha en stor mängd tur. Gärna också ett fördelaktigt utseende och en rolig, glad, snabbtänkt, kaxig och rapp personlighet, så kallat ”skinn på näsan”.

Jag stöter ofta på patrull när jag påpekar detta, även av de som engagerar sig och har jobbat aktivt för att lyfta kvinnor tycker att jag överdriver när jag säger att unga killar som kommer in i restaurangkök tillåts i högre utsträckning att vara på olika sätt. Att de ändå döms efter prestation, medan de unga tjejerna lättare bedöms utifrån andra kriterier. På ett sätt kan jag förstå att man inte vill se en sådan sak eftersom det ju innebär att behöva erkänna att man inte är rättvis i sin bedömning, och att man känner sig anklagad. Men det är inte min mening. Jag vill inte peka ut någon och säga ”Du är kass”, jag vill lyfta en fråga och få folk att tänka efter. Kan jag göra annorlunda? Jag själv behöver också tänka på sådant, hela tiden. Vem backar jag? Och varför?

Det är också något som alla som jobbar med jämställdhet behöver göra, särskilt de med makt och möjlighet att synas. Skribenter som jobbar med ämnet behöver vara mer pålästa för att backa upp sina artiklar mot de som inte tror på oss. De som castar till projekt eller anställer folk måste tänka på hur de presenterar sitt förslag. Ingen vill höra att man fått frågan för att det är så svårt att hitta tjejer och man var en av få de hittade. Man vill få sina uppdrag på samma premisser som de andra deltagarna eller sökanden: för att de tror att man skulle passa och för att de hört att man är bra. Krögare behöver ha de duktiga kvinnorna i åtanke oftare, när det gäller att lyfta upp nya förmågor. Sedan behöver vi hjälp att bli uppbackade mot de som fortfarande tror att det är Wretmans tid. Vi behöver hjälp av de med makt och möjlighet att lyfta oss, och hjälp att säga ifrån.

Till det positiva hör att det finns sådana människor. Några av dem som aktivt agerat har bland annat påverkat antalet kvinnliga sökande till årets kock, och även coachat flera av dem, vilket delvis har lett till att det för första gången någonsin är två kvinnor i finalen av denna prestigefyllda tävling, som vid vinst både ger ett skjuts i ekonomin och en massa uppmärksamhet.

Många krögare är lika bra på att lyfta fram duktiga medarbetare oavsett kön, och det finns de som skriver bra och nyanserade artiklar om de kvinnor i branschen som förtjänar rockstjärnestatus. Projekt, tv, eller radioprogram som aktivt väljer att lyfta duktiga kvinnor för att de är duktiga, och det, mina vänner, är det enda sättet vi kan förändra saker till det bättre. Genom att aktivt agera och dunka de ryggar som dunkas bör.


IMG_0160 (1)

Foto: Olle Svensson.

Hipster-ekonomi – för vem?

Hipster-ekonomi – för vem?

För ett tag sedan snubblade jag över en gammal, men relevant, ETC-artikel från i somras. “Till hipsterns försvar”, löd rubriken.

I sin ledarsida försvarade Johan Ehrenberg hipsterns närvaro på Södermalm i Stockholm och välkomnar den fysiska, sociala, ekonomiska och kulturella utveckling som hipstern medfört: “Det finns ingen anledning att hata att något blir mer rikt, mer blandat, mer öppet. Det finns däremot anledning att hata om det går åt andra hållet.”

Det Johan Ehrenberg beskriver är en gentrifieringsprocess. Gentrifiering innebär att arbetarklassområden, gärna nära centrum, blir förvandlade till stadsdelar för mer välmående befolkningsgrupper. Och därefter kommer resten: en hel industri byggs upp kring hipstern. Hippa fik. Trendiga restauranger. Coola barer. Något som idag slarvigt kan beskrivas som en “hipster-ekonomi”.

För inte så länge sen var Södermalm ett hem för arbetarklassen. Sedan inflyttningen av välbärgade invånare har Södermalm idag förvandlats till en internationell hipsterscen. Idag är det Stockholms kanske hippaste stadsdel. Gentrifieringsprocessen har i princip sopat bort alla spår av den arbetarklass som en gång huserade här. I takt med att priserna höjdes lämnade allt fler arbetarklassfamiljer Södermalm. Det har resulterat i en omvänd utvandring – att arbetarklassen tvingas flytta längre och längre bort från centrum. Det är en utveckling som så ofta har kommit till tack vare överklassen. Vilka vinner på den här utvecklingen? Överklassen?

Enligt Johan Ehrenberg är överklassen och hipsterns blotta närvaro en förutsättning för utveckling. Men jag undrar: varför krävs det ett inflöde rika människor för att utveckla, renovera och förbättra ett tidigare utfattigt område?

Som född och uppvuxen i olika förorter i Stockholm påminns jag om hur utvecklingen alltid skedde någon annanstans. Våra områden förblev missgynnade. Våra skolor underinvesterade. Våra ungdomsgårdar nedstängda. Mantrat var nedskärningar istället för investeringar.

Men på Södermalm tycks saker och ting se annorlunda ut.

Ehrenberg beskriver vidare “här finns massor med teater (till och med opera), bio, musikställen och fler kaféer och restauranger än man hinner besöka. Och vill du lyssna på musik är det bara att gå några kvarter”.

Men varför blev Södermalm utvald till Sveriges trendigaste kulturmecka? Och en ännu viktigare fråga: varför satsas det inte på kultur i områden där överklassen sällan rör sig? På vems bekostnad frodas hipster-ekonomin?

Medan Södermalmshipstern unnar sig exklusive kaffe och drunknar i finkultur, kämpar kulturverksamheter i förorten för sin överlevnad. Hur kan vi blint hylla denna utveckling?

Missförstå mig rätt. Problemet är inte kulturen per se – jag älskar teater och en god espresso. Men till skillnad från andra skribenter ifrågasätter jag varför vi hyllar en utveckling som bara några få kan ta del av.

Stockholm är en enormt segregerad stad. Vi måste prata om gentrifikation på ett mer seriöst sätt. Låt kulturen frodas, verka och leva i resten av landet också. Inte bara på Södermalm.

Jag hoppas att min förort en dag kan få uppleva fysisk, social, ekonomisk och kulturell utveckling.

Oberoende av överklassen.

Om inget annat får vi helt enkelt bjuda in hipstern till betongen.

I hopp om att vi får bo kvar.

Om vi har råd.

Foto: Franklin Heijnen.

Mammor

Jag vet ingenting om att vara mamma men.

Jag vet allting om att vara dotter till en mamma.

Det är varken glamouröst eller romantiskt.

Romantiken dog tillsammans med självuppoffringarna. Med att någon annan blev viktigast i världen, mamma. Glamouren dog när jag tog huvudrollen i ditt liv.

Jag vet inte om jag ska ge dig en ursäkt eller en lavett,

Tre.

Två.

Ett.

Och jag blev tyst.

Jag vill inte att våra mammor ska tävla i vem som lever mest för sina barns skull.

Minst för sin egen.

Jag vill inte att våra mammor ska hålla ihop med våldsamma män för vår skull.

Jag vill inte att våra mammor ska sluta drömma, sluta tro på att drömmarna kan bli verklighet, bara för att vi blivit deras realitet.

Jag vill inte höra fler hyllningslåtar till mammor som klarar sig genom helveten. Jag spyr på dom låtarna.

För, det finns inget romantiskt i att varva mellan tre olika jobb, under ett dygn, komma hem till en ettårig dotter som somnat och pussa henne på pannan och hoppas att hon inte glömmer bort sin mammas ansikte.

Hoppas att hon inte växer upp och anklagar sin mamma för att inte ha funnit där för henne.

Hoppas att hon kommer att förstå att kapitalet styr deras familjesituation.

Lägga sig ensam i en kall säng för att hennes man följer sina visioner och tänker att en bättre värld är viktigare än hans familj.

Och tro mig pappa, jag är helt med dig, men du kunde använt kondom om du inte hade tänkt stanna.

För mammas skull, inte min.

Men det fina med oskyddat sex är ändå att en sådan underbar människa som jag kan komma till världen.

En kvinna som vågar drömma och vet att drömmarna kan bli verklighet.

Du får kalla det för naivitet. Men jag har gjort exempel, jag vet och ja, jag älskar att vara självgod.

För jag har av far och mor fått mod. Och jag vet att jag är en gren av en stark stam.

En som vandrat kontinenter med eller utan män.

Som burit familjer på sina ryggar till och från åkern.

En stam av arbetande kvinnor. Och det finns inget romantiskt i det.

För deras ryggar har behövt läka. Men tiden läker inga spår. Det enda som kan försvinna är sår.

Och ibland, blir ärren kvar. Och ibland, bryts grenen av.

Och jag vet att det är ironiskt mamma, att trots att jag vet allt det här så ställer jag mig i pappas led.

Och jag vet att du tycker att jag alltid tycker att jag vet allt.

Och jag vet att du tycker att det är ayb att jag ens nämner att du och pappa haft sex, fast det är uppenbart.

Och jag vet att du vill att jag ibland bara ska vara en vanlig kvinna, men det finns inget romantiskt i att vara kvinna mamma. Och jag vet att du vet det.

Så tack, för att du respekterar mig som människa fast du ofta inte förstår mig och ibland tycker att jag gör fel. Och förlåt för alla gånger jag tycker att jag är bättre än du.

Mamma, du är störst.

image

Foto: Rojda och hennes mamma.

Reyhaneh Jabari

Reyhaneh Jabari

Den 25:e oktober avrättades 26-åriga Reyhaneh Jabari för motstånd mot sin våldtäksman. Jabari är död, men hennes kamp lever vidare genom alla kvinnor som kämpar i Iran. Kultwatch publicerar här Dana Orkidehs illustration av händelsen.

 

10815937_10154835241390375_808320056_n

 

Därför behövs Kultwatch mer än någonsin

Jag har väntat länge på att en plattform som Kultwatch skulle starta. Avsaknaden av en kulturplattform med alternativa röster som får ta sitt eget utrymme är stort i dagens Sverige. När jag sedan fick möjlighet att vara med och starta Kultwatch behövde jag inte fundera särskilt länge på min medverkan. Det finns idag ett stort underskott av vissa kroppar och röster som får ta del av kulturen på olika sätt.

När jag var liten kände jag mig ofta väldigt utanför i populärkulturen, som om jag stod och tittade i dörröppningen men aldrig riktigt fick komma in. Jag minns hur jag älskade att kolla på Den enfaldige mördaren, en film av Hans Alfredsson tillsammans med min pappa. Jag drömde själv om att få vara med i en skildring av Sverige på 30-talet, men det kändes som något ouppnåligt. Jag kunde då aldrig sätta fingret på min känlsa men idag vet jag att det var för att ingen annan såg ut som jag i den svenska populärkultur som jag matades med, speciellt inte i en film som utspelar sig i 30-talets Sverige.

Trots att det är 15 år sedan jag såg filmen så har det hänt otroligt lite vad det gäller representationen i kulturens alla olika rum. Därför blir jag upprörd och väldigt bekymrad när Camilla Lundberg som utgör en del av Gomorron Sveriges kulturpanel i SVT säger under en diskussion om Kultwatch den 5 november att ”I populärkulturen har den här typen av personer redan ganska stor plats”.

Jag vet inte vilken populärkultur Camilla Lundberg tar del av men jag antar att hon syftar på den konstata reproduktion av stereotyper som ständigt produceras, vilket är ett resultat av att personerna i fråga som blir avbildade på olika sätt själva inte fått vara med i skapandeprocessen. Som rasifierad blir man ofta tilldelad en viss plats och utrymme och på andras villkor.

Vidare i diskussionen säger Björn Wiman att Kultwatch är en uråldrig reaktion och Daniel Sjölin fyller i att vi är unga och arga. Ord som inte bara förminskar vårt arbete med den här plattformen utan också ord som är lätta för den priviligerade helvita kulturpanelen att säga då dom ständigt får vara representerade i samhället och inte minst i populärkulturen.

Kultwatch startas också mitt i ett svenskt samhälle där normaliseringen av rasismen ständigt är stigande, vilket också drabbar kulturen. Kulturen är ingen frizon ifrån detta men kan spela en viktig roll men då gäller det att vi hela tiden arbetar aktivt för att den ska få göra det. Att konsten hela tiden får verka för att kommentera, ifrågasätta och belysa de ojämlikheter som råder i samhället. Jag möter ofta människor som ständigt provoceras av den senaste ”skändningen” av att ord och bilder plockats bort från kända kulturverk, att det är censur och stör yttrandefriheten.

Häromveckan lades föreställningen ”Marken brinner” på Ung Scen Öst ner på grund av rasistiska hot som tog sig i uttryck i hakkors i scenografin och pennor som kastades på ensemblen. Att inte kunna iscensätta den rasism som finns i dagens Sverige på en institutionsteater på grund av sådana angrepp är mycket allvarligt. Resultatet blir då att teaterns funktion av att kommentera och ifrågasätta begränsas och rentav stoppas på grund av den rasistiska normalisering som vi har uppnått.

Ritande hakkors och borttagning av vissa ord från olika kulturverk är inte att censurera eller att störa yttrandefriheten, utan det bidrar bara ännu mer till den rasistiska tolerans som får allt större säte i Sverige. Jag tycker också att vita skribenter i efterhand har bagatelliserat skådespelarnas upplevlser och ifrågasatt om det verkligen handlar om rasistiska påhopp vilket är ett vanligt fenomen, att återigen utifrån den vita blicken försöka lägga fram en sanning.

Berätta vad den ”andre” ska tycka och känna. Jag tänker också på de elever som sett föreställningen och kanske för en gångs skull kände att någon annan bar deras röster men nu återigen blir ensamma i klassrummen med liknande hot och kränkningar. Det bevisar bara ännu mer att vi behöver mer konst av det här slaget.

Kultwatch behövs inte bara för att lyfta kulturdebatten och ge andra kroppar röster som sällan får synas, utan också för att aktivt ta kulturen mot en annan riktning och inte mot den rasistiska normalisering som samhället i övrigt befinner sig i.

Foto: Jonathan Nausner