Mammor

Jag vet ingenting om att vara mamma men.

Jag vet allting om att vara dotter till en mamma.

Det är varken glamouröst eller romantiskt.

Romantiken dog tillsammans med självuppoffringarna. Med att någon annan blev viktigast i världen, mamma. Glamouren dog när jag tog huvudrollen i ditt liv.

Jag vet inte om jag ska ge dig en ursäkt eller en lavett,

Tre.

Två.

Ett.

Och jag blev tyst.

Jag vill inte att våra mammor ska tävla i vem som lever mest för sina barns skull.

Minst för sin egen.

Jag vill inte att våra mammor ska hålla ihop med våldsamma män för vår skull.

Jag vill inte att våra mammor ska sluta drömma, sluta tro på att drömmarna kan bli verklighet, bara för att vi blivit deras realitet.

Jag vill inte höra fler hyllningslåtar till mammor som klarar sig genom helveten. Jag spyr på dom låtarna.

För, det finns inget romantiskt i att varva mellan tre olika jobb, under ett dygn, komma hem till en ettårig dotter som somnat och pussa henne på pannan och hoppas att hon inte glömmer bort sin mammas ansikte.

Hoppas att hon inte växer upp och anklagar sin mamma för att inte ha funnit där för henne.

Hoppas att hon kommer att förstå att kapitalet styr deras familjesituation.

Lägga sig ensam i en kall säng för att hennes man följer sina visioner och tänker att en bättre värld är viktigare än hans familj.

Och tro mig pappa, jag är helt med dig, men du kunde använt kondom om du inte hade tänkt stanna.

För mammas skull, inte min.

Men det fina med oskyddat sex är ändå att en sådan underbar människa som jag kan komma till världen.

En kvinna som vågar drömma och vet att drömmarna kan bli verklighet.

Du får kalla det för naivitet. Men jag har gjort exempel, jag vet och ja, jag älskar att vara självgod.

För jag har av far och mor fått mod. Och jag vet att jag är en gren av en stark stam.

En som vandrat kontinenter med eller utan män.

Som burit familjer på sina ryggar till och från åkern.

En stam av arbetande kvinnor. Och det finns inget romantiskt i det.

För deras ryggar har behövt läka. Men tiden läker inga spår. Det enda som kan försvinna är sår.

Och ibland, blir ärren kvar. Och ibland, bryts grenen av.

Och jag vet att det är ironiskt mamma, att trots att jag vet allt det här så ställer jag mig i pappas led.

Och jag vet att du tycker att jag alltid tycker att jag vet allt.

Och jag vet att du tycker att det är ayb att jag ens nämner att du och pappa haft sex, fast det är uppenbart.

Och jag vet att du vill att jag ibland bara ska vara en vanlig kvinna, men det finns inget romantiskt i att vara kvinna mamma. Och jag vet att du vet det.

Så tack, för att du respekterar mig som människa fast du ofta inte förstår mig och ibland tycker att jag gör fel. Och förlåt för alla gånger jag tycker att jag är bättre än du.

Mamma, du är störst.