Nu är avsnitt två av Fatima & Saras Podcast ute!
Vi pratar om varför Karin Dreijers sommarprat som hon höll för tio år sedan fortfarande är relevant idag, varför vi inte kan konsumera oss till mindre konsumtion & hur vi kan känna oss drabbade av feminism som enbart utgår från vita kroppar.
Vi finns också på iTunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/fatima-saras-podcast-kultwatch/id950820623?l=en&mt=2
Förra månaden spelade hiphop-artisterna Method Man och Redman på Berns. En konsert som hyllats i dem få recensionerna som går att hitta, “Allt fanns. Wow!”avslutade en recensent med att skriva. Det som fanns men ingen kommenterade på var det sexistiska budskapet som dessa artister skickar genom sina uppträdanden och sina texter som: “ Now all the ladies / all the ladies in the house / your pussy clean /let me hear you scream”; men även det drogliberala budskapet som skickas genom äldre texter som “If you find a bag of weed on the floor motherfucker / what the fuck you gon do / pick it up, pick it up”. Bara för att texterna är gamla, bara för att artisterna är kända och bara för att patriarkatet ännu frodas betyder det väl inte att det är ok? Var är kritiken från recensenterna, var är ansvaret från både artist men även Berns och Live Nation som arrangörer i detta fall? Kritiken och ansvaret är ingenstans och allt som är kvar är acceptansen, normaliseringen och den höga okunskapen som råder särskilt vad gäller drogbruk.
”Jag är så trött på alla som ska lägga sig i om jag dricker alkohol, tar droger eller röker. Låt människor få vara ifred, it’s non of your business” – ungefär så uttryckte sig Lilly Allen i somras på festivalen Popaganda innan hon spelade låten ”Everyone’s on it” vars budskap går i samma linje som uttalandet. Efter denna akt uteblev mina applåder under resten av konserten. Några låtar senare tar Lilly en cigg på scen medan hon sjunger, något som även Veronica Maggios bassist Jesajah Mårskog gjorde. Efteråt ropar Maggio, ”nu måste jag ha lite öl, skål på er”. Allen försökte förmedla en känsla av feminism och frihet men trovärdigheten fanns inte där då bland annat alkoholbruk inte löser upp genuskontraktet utan snarare förstärker det. Vi kan inte supa oss till jämställdhet. Ökad alkoholkonsumtion bland kvinnor är främst ett uttryck för högre inkomst och högre acceptans av att konsumera alkohol bland kvinnor, något som industrin har en bidragande faktor i och har nyttjat, men det har inget med jämställdhet att göra. För vi kan och bör inte krossa en destruktiv norm genom att främja en annan och det skulle vi veta ifall vi visste mer om dessa normer och deras roll idag.
När Beyoncé, som är en stor förebild för många i sin låt 7/11 sjunger “Hold that cup like alcohol, don’t you drop that alcohol, never drop that alcohol, never drop that alcohol, I know you thinkin’ bout alcohol” så leder detta till en normalisering av alkohol, oavsett om det var Beyoncés intention eller inte. Ett av problemen är att de flesta artisterna inte har intentioner, den normkritiken som finns är mycket smal. När förebildskap diskuteras, något som det har gjorts en del under det gångna året, bland annat på bloggar och sociala medier, så har meningarna varit delade. Samtidigt som en del kända profiler har gått ut och berättat att de säger upp sig ifrån förebildskapet har andra svarat med att det inte är så lätt att bara ”göra slut” med förebildskapet som en dessutom tjänar mycket pengar på.
På instagamkontot @kvinnohat diskuterades denna fråga om förebildskap vilt i mitten på juli förra året när frågan om Rihanna verkligen kunde vara en förebild för unga eller inte kom upp. Meningarna var delade, en person skrev: ”ingen är perfekt, och hon gör vad hon kan för att hålla sig relevant i branschen, inget fel med det”. Eller en favorit: ”Rihanna knarkar öppet och det är ju också vad en förebild bör stå för, visa sina svagheter med the middle finger in the air like fuck off”. Sedan när blev det ok att göra vad som helst så länge vi är öppna med det? Med dessa resonemang kan vi göra väldigt mycket utan att behöva ta ansvar för det. Och vad har drogbruk med att hålla sig relevant i branschen att göra? Det är här argumenten och värderingarna inte går ihop längre och det åter igen blir tydligt att det finns en kunskapsbrist kring vissa produkter hos allmänheten, men även kring förebilders påverkan. Det behövs kanske en Musikhjälpen 2016 där vi kan belysa att drogbruk ifall vi inkluderar tobak och alkohol är den mest förebyggbara skälet till förtidig död i världen idag vilket få känner till och där tobak idag är den största boven.
Vi kan ha åsikter om hur förebilder, exempelvis kända människor, bör vara och inte vara, men i förhållande till vilka konsekvenser vissa beteenden har på samhället så är det inte en fråga om tyckande, likt feminismen är det byggt på fakta. Varje gång en känd profil, eller även en okänd person uttalar sig positivt eller lägger upp eller är med på ett foto eller en filmsnutt med alkohol, tobak eller narkotika så backar det förbyggande arbetet några steg. Det kända, precis som föräldrar och vänner, väljer att lyfta upp är det som är med och formar våra val och åsikter. Det är bara en fråga om när vår syn på detta ansvar går ifrån otänkbart till populärt och policy.
Det högsta ansvaret ligger hos politikerna, och metoderna för att minska alkohol och drogbruket och ändra på normer är många. Begränsandet av industrins makt och att använda sig av beskattning är centrala medel. Men även vi är en del av det arbetet. Vi ska inte censurera, även om det i vissa fall är mycket befogat. Vi behöver dock öka kunskapen kring dessa produkter och därmed hur vi väljer att ställa oss till dem. För jag väljer att tro att denna acceptans som finns idag mer handlar om brist på kunskapen än ignorans.
Okunskapen visar sig när Redman och Method Man under kvällen ger en ”shout out” till kända men bortgångna artister inom hiphopen vilket i sig är viktigt och fint, men problemet är att många av dessa artister har gått bort direkt till följd av droger eller där droger har en varit en del av det men även på grund av den patriarkala struktur som finns och som de reproducerar. Frågan är vem det är som gör en ”shout out” till alla dem okända som faller offer till följd av den ökade glorifiering i det budskapet de skickar?
Lika självklart som det är för Popaganda att representera kvinnor på scen idag, något de gjort bra, lika självklart ska det vara att ta det ett steg längre och ha ett intersektionellt perspektiv men även att ta avstånd från droger och i det inte tillåta bruk av något slag på scen eller kommentarer om någon substans. Samma sak gäller förstås sexism och diskriminering. Vad hindrar att kanal 5, till exempel, i en tydlig policy kräva att deras program och programledare inte får vara sexistiska, rasistiska, diskriminerande, eller främja drogbruk? Skulle då Filip och Fredrik kunna vara med efter att de nu ska vara med på en amerikansk podd där de ska röka en hel del cannabis samtidigt som de intervjuas?
Vi behöver inte föreläsa för varandra om droger eller patriarkatets avigsidor, eller vara partipolitiska, men vi bör definitivt inte få ha fritt spelrum att få försköna och befästa destruktiva normer. Här bär arrangörer och andra kanaler som är med och ger detta utrymme till dessa artister ett ansvar, ett ansvar som idag sällan tas. I arbetet att förbättra och utveckla ett samhälle så ingår det att ständigt öka medvetenheten kring olika sakfrågor och inte vara nöjd eller förneka problem eller vår roll i dem. Jag efterfrågar inte perfektion, vad det nu än är, jag efterfrågar bara ansvar, eftertanke och medkänsla i våra handlingar när vi för vår kamp för samhällsförbättring.
Farida al-Abani är folkhälsovetare och drogförebyggare på Smart Ungdom.
Foto: Emiliano.
Termen kulturell appropriering (KA) gjorde intåg i det feministiska samtalet i Sverige under 2014 tillsammans med begrepp som rasifiering och trans. Själva termen är inte ny och har diskuterats flitigt de senaste åren, bland annat i USA. Nu har det sökt sig till Sverige där begreppet antigen förkastas som överanalyserande trams, eller används som ett sätt att särskilja de som handlar kläder utan att tänka från dem mer medvetna och pålästa. Diskussionen kring begreppet handlar just nu om vem och vilka som får ha på sig kläder från andra kulturer. Precis som med alla strukturer och maktanalyser så har även KA en praktisk verklighet, precis som äktenskap kan ses som ett personligt patriarkalt val så kan valet av kläder ses som ett reproducerande av rasistiska strukturer. Det som däremot uteblir är en diskussion kring mekanismerna bakom KA: postkolonialism och kapitalism.
Den västerländska koloniseringen av resten av världen gick ut på att exploatera och utnyttja andra länders nationella rikedomar, varor och arbetskraft i form av slaveri. Kolonisering handlade dock inte enbart om utnyttjande av nationers resurser och kroppar utan det fanns även en aspekt av påtvingad kulturell assimilering. Den västerländska kulturen exporterades och gjordes till normen till den grad att den kultur, tradition, religion och själ som fanns i de länder som koloniserades gjordes till något onaturligt. Det egna blev det exotiska, ”det andra”. Det egna, det som alltid funnits där blev smutsigt, oönskat, bakåtsträvande och underutvecklat. Det västerländska stod för civilisation, kulturell, social och ekonomisk utveckling. Det västerländska och framförallt det vita blev universalt medan allt annat blev ”det andra”, specifikt och fragmenterat.
Idag skulle många säga att vi lever i en annan tid, att kolonisering och synsättet på väst som överordnat andra nationer är en förlegad och historisk syn på världen. Problemet är att när ett strukturellt utnyttjande system sätts i spel, när förtryck och rasism normaliseras och saturerar kulturer, normer och strukturer, blir det nästan som en del av människans DNA. Vissa föds in i överordnad position medan andra föds in i underordnad. Vi lever idag i en postkolonial värld, den koloniala andan lever med andra ord vidare men har bara reproducerats och tar sig olika uttryck.
Marxismen talar ibland om hegemoni. Hegemoni betyder kortfattat ”att styra eller ha makt/kontroll” över något. Uttrycket används flitigast när vi talar om politisk makt, såsom att USA och deras politik utövar makt och inflytande över resten av världen. USA och dess politik blir då normen, det utgör det ”normala” och ”riktiga” och alla länder rättar sig efter detta och mäter sig själva utefter det USA förespråkar. Det gör att allt som är annorlunda eller inte så som USA blir ”det andra” eller upplevs som hotfullt mot den rådande dominanta politiska strukturen i världen. Hegemoni kan också användas när vi pratar om kulturell makt och dominans och det är den aspekten jag vill fokusera på i det här inlägget.
Inom Marxistisk filosofi beskriver termen kulturell hegemoni hur en minoritet av människor med specifika ideologier och strukturer/normer styr ett samhälle där massorna har varierande ideologier och normer/strukturer. Den styrande gruppen i samhället manipulerar kulturen och själva samhället (idéer, förväntningar, perceptioner, förklaringar, normer, strukturer och värderingar) så att massorna tar till sig deras världsbild och på så sätt blir denna världsbild, som är i minoritet, påtvingad och sedan accepterad som kulturell norm. Denna världsbild som bara tjänar ett fåtal blir då den universala, validerade, dominanta ideologin som massorna tror att de har valt själva. Individer försöker desperat uppnå och uppfylla denna dominanta ideologi för att känna att deras liv har en mening. Det klassiska uttrycket: ”The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist”.
Om vi som folket tror att allt är som det ska vara, att allt vi lever och lär är naturligt, om vi inte ifrågasätter något så lever vi under kulturell hegemoni och tjänar en dominant minoritet i samhället. Slutsatsen blir status quo, d.v.s. sociala, politiska och ekonomiska ojämnlikheter blir motiverade, de framstår som något naturligt och bra för oss alla. Vi ser helt enkelt inte att samhället i sig är en social struktur konstruerad till att tjäna en dominant ideologi, struktur, norm, osv.
Hegemonisk världsordning är inte statisk utan flytande, det är en världsordning som konstant utmanas av marginaliserade kulturer som försöker slå sig fria från förtryck. Ett sätt för förtryckta kulturer och människor att slå sig fria från förtryck har varit just avskaffandet av koloniseringen i dess traditionella form. Det betyder inte att koloniala idéer och strukturer försvunnit och att vi idag har jämlikt utbyte och maktbalans. Vi lever fortfarande i en hegemoni där väst utnyttjar resten av världen både kulturellt, socialt och ekonomiskt. När ideologier, kulturer, folkrörelser och andra utmanar den hegemoniska världsordningen så svarar hegemonin med att ge upp den del av sin makt som den längre inte har användning för, i det här fallet så upplöstes kolonisering på pappret eftersom det motståndet blev för hårt och det inte längre fanns en användning för det.
Vi lever idag inte bara i en postkolonial värld men även i en värld där vi är lurade till att tro att kolonisering, alltså utnyttjande av andra kulturer och nationer, inte längre är ett globalt problem. Precis som det idag finns en allmän tro om att vi lever jämställt mellan könen för att kvinnor fick rösträtt, så lever vi i tron om att kulturer är jämställda på grund av globalisering och avskaffandet av det koloniala systemet.
Kulturell appropriering är en del av postkolonialismen. Idag lever vi i en globaliserad värld, sägs det. Globalisering för västvärlden innebär kulturella, sociala och ekonomiska fördelar medan det för resten av världen innebär fattigdom, misär och stölden av den egna kulturen. Förut så tvingades koloniserade nationer att ge upp sin kultur till förmån för den västerländska. En del i befriandet från det förtrycket har varit att ta tillbaka och hitta sätt att uttrycka sin kultur på. Resultatet är att andra kulturer får ett socialt, ekonomiskt och kulturellt värde enbart när dom bekräftas och används av västerländska kulturer och vita kroppar. Kulturell appropriering är ett kapitalistiskt system byggt på rasistiska strukturer, det är ett postkolonialt sätt att utnyttja marginaliserade kroppar och kulturer men utan kostnaden att faktiskt behöva åka dit och vara fysiskt närvarande för att manifestera sin makt.
Det kapitalistiska systemet slår ut produktioner i andra delar av världen och ersätter kulturyttringar som landet själv skulle kunna tjäna på med massproducering, whitewashing och som slutskede: appropriering, stöld, kolonisering. Rasifierade kroppar ses som bakåtsträvande, obildade, smutsiga, vilda och oönskade när de använder sig av sina egna kulturyttringar och tvings återigen assimilera in i den västerländska kulturen, normen, tvingas ge upp sin själ, sin representation, sin identitet till förmån för den överordnade kulturen. Vita kroppar får mer status som världsvana, utmanande, fritänkande, snygga, förnyande, önskade och överordnade när de använder sig av kulturyttringar från andras kulturer och approprierar dessa som sina egna.
Det är den här diskussionen vi behöver föra kring KA och det är just därför det är så otroligt osynliggörande att reducera hela diskursen till: får jag ha dreads eller inte?
Amra Bajric
Foto: Eugenio Azzola.
Hej Mattias, vem är du?
Hemskt mycket förälder och på turné just nu.
Vilken var den senaste bok du läste?
Läser alltid flera böcker samtidigt. Men den jag avslutade senast var nog Viv Albertine självbiografi. Fantastiskt bra.
Vilken var den senaste film/serie du såg?
Jag gillar inte nya filmer så mycket. Ser däremot typ alla teveserier som finns. Häromveckan såg jag 35 avsnitt av Modern Family på raken.
Hur ser din relation till kultur ut?
Den är bra, rätt avslappnad. Jag tycker att kulturen har ett egenvärde, alltså att allt behöver inte vara kultur för att ha legitimitet. Jag blir lite galen på att folk säger att exempelvis ”sport är kultur” eller att ”graffiti är konst”. Sport har också ett egenvärde. Klotter med. Jag gör ingen skillnad på högt och lågt heller: Ett bra avsnitt av Lilla huset på prärien är lika märkvärdigt för mig som exempelvis en dikt av Ann Jäderlund eller en låt av GG Allin eller ett YouTubeklipp med helt grym Butohdans eller en punkspelning etc. Detta som mottagare av kultur. Som utövare är det, ja, ungefär likadant.
Varför är kultur viktigt?
För att den när den funkar kan den få mig att ompröva mig själv. Och med ”jag” menar jag ”oss och vår plats i världen”, mig själv inkluderad. Det är det viktigaste jag vet nästan. Jo, en grej till, att man kan ha fel och ändå rätt, att det inte är mätbart som pengar eller sport eller klick.
Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?
Kultur, rätt mycket. Kritik och text som inte är debatt eller rent positionerande. Samtidigt förstår jag ju att det är det som är kultur i rätt hög utsträckning nuförtiden, det som det är bråttom med. Jag antar att det har med strömningar att göra, en slags populism och högeretablissemangets medvetna vilja att förneka och förklena de traditionellt ”mjuka” värdena. Det gör att somliga frågor inte får utrymme på annan plats än kultursidorna. Tänker på HBTQ-frågor, rasism, jämlikhet etc. Situationen för vissa grupper i samhället är mer akut än någonsin och det tar förstås plats och tid av till exempel essäer och litteraturkritik. Eller musikkritik för den delen. Dessutom tycker jag att klassperspektivet saknas i nästan all analys. Det är det som gör att varenda debatt tar en triljard år att tröska sig igenom. Så många har inget mål, de bara ältar och ältar och tar illa upp i all oändlighet. Men framförallt texter om kultur, texter som är kultur. Och pengar att skriva de texterna för. Och vilja och utrymme att publicera dem.
Vad önskar du av kulturpolitiken?
Rätt mycket ändå. Alltså, jag kommer ju ur ful- och populärkulturen, motkulturen till och med, så jag blev lite förvånad av mig själv när jag häromveckan skrev två texter om att popmusiken borde institutionaliseras. De texterna kan man googla fram rätt snabbt om man vill/orkar. Som exempel på en sakpolitisk fråga, alltså.
Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?
Sänka? Rätt ofta tänker jag att tröskeln borde höjas. Eller blicken i alla fall.
Vad har kulturen för ansvar i samhället?
Samma som allt och alla. Kan/vill inte utveckla det mer än så.
Mattias Alkberg är musiker, låtskrivare och poet. Han var gitarrist och sångare i indierockbandet The Bear Quartet som skivdebuterade 1992. Samma år publicerades hans första diktsamling Separerade ägg, Alkberg har gett ut fem diktsamlingar. Han fick pris från Svenska Akademien 2004. 2009 gav han ut solodebutalbumet Nerverna. Han har medverkat som krönikör och skivrecensent i Norrbotten-Kuriren. Varje nyårsafton skriver Mattias Alkberg en dikt som han samma dag skickar till sina vänner.
Foto: Pär Olofsson.