Orden med Sara Gordan

Vad skriver du?

Jag har gett ut tre böcker som några skulle kunna kalla prosalyrik, i alla fall de två första, men som jag hellre kallar lyrisk prosa, det vill säga ett berättande som använder sig av lyrikens redskap. För något år sedan skrev jag texterna till ett operaperformance (Amforta på Folkoperan i Stockholm), det var udda och roligt och spännande för mig som alltid utgår från tonen och rytmen i språket. Att kunna dra till med en aria. Eller en cymbal. Just nu arbetar jag med texter till ett eventuellt dansperformance, och med en berättelse som jag inte kan säga något om förrän (om) den är (blir) klar.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Jo. Det är själva poängen.

Drömmer du i bilder eller ord?

Båda. Mycket färg, mycket händelse. Men jag drömmer sällan, korta perioder av en vecka eller två. Sedan vilar jag i mörker.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Jag vet inte om sanningen finns. Jag vet knappt om världen finns. Men jag tänker att språket kan vara våra händer, som vi trevar oss fram mot världen med. Känner på den. Upptäcker den, upptäcker den lilla yta som vi kan nå. Jag tänker att våra händer och våra ord är små, de kan bara täcka en väldigt liten yta i taget. ”Sanningen” är i så fall allt sammantaget, samtidigt, men det är ju omöjligt för en enda människa att nå, eller ens om vi alla trevade mot den samtidigt. Små ytor bara. Med händernas och ordens hjälp.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Vet inte om moral är rätt ord, men kanske – ömhet. Jag tänker på rätten att vara svag. Rätten att vara sjuk, inte riktigt orka, rätten att vara ful och tänka dåliga tankar. Att inte riktigt fatta. Att inte riktigt hänga med. Rätten till svaghet som sagt, om nu den kan översättas till någon sorts moral. Och ömheten inför det svaga, hos andra, hos mig, hos alla. Motsatsen till uppvisningssamhället, prestationssamhället, köpsamhället. Motsatsen också till den förväntade eller framgångsrika litteraturen.

Vem skriver du för?

Med risk att låta vag – för den som vill läsa. Jag vet inte vem det är, men jag hoppas att det är någon. Annars i första hand för mig själv, för att kunna tänka. För att kunna förhålla mig till världen.

Varför skriver du de texter du skriver?

Jag skriver för att det är det enda jag kan. Och för att det är något jag aldrig kan lära mig. Det upptar mig ständigt, möjligheten, omöjligheten. Jag gnolar på fraser som jag kan tänka mig att andra gnolar på musik. Jag behöver språket för att kunna möta världen, för att se den, hitta konturerna. För att klara av att vara människa. Varför just de här texterna? Det handlar förstås om mig, indirekt. Tankar jag har gått med i olika perioder. Vad är svek? Vad är förlust? Vad är omsorg? Eller snarare ”hur är”! Jag skriver för att jag vill förstå något, och vill hitta det språk som jag kan ställa frågan med. En ton och en rytm och ett sätt att kunna treva, än en gång, över någon liten yta av världen. Och så detta med svagheten igen, alltid det.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Jag får ångest när något jag lämnar ifrån mig inte är riktigt färdigt. När jag slarvat eller stressat och inte har gått till botten med allt, varje detalj, varje tonläge. Det har hänt alltför många gånger när jag har skrivit kritik, skrev för DN i flera år, och har arbetat mot en deadline; men i kritiken är det delvis en del av konceptet, snabbheten; nu-heten. Min andra bok (Uppställning med albatross, 2009) borde jag ha arbetat längre med. Jag ångrar att jag inte gjorde det. Den är som ett ostämt instrument, den låter inte rätt.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Ida Linde. Vendela Fredricsson. Elisabeth Hjort.

Sara Gordan debuterade 2006 med En barnberättelse som 2009 följdes av Uppställning med albatross. 2013 gav hon ut boken Martin Andersson – Ett skuggspel. Gordan har också tillsammans med Kertsin Munck översatt Hélène Cixous Inuti och är i nuläget upptagen med nästa översättning av Cixous. Sara Gordan arbetar också på Biskops-Arnös författarskola. 

Utdrag: In medias res

Rusar ut i trafiken. Blindseendet påslaget. Kastar mig framför fordon. Röd. Gul. Vit och Svart. Gör detsamma. Har Han sagt.

 

Raskt åter. Hastar vidare till nästa. Nästa. Livmoderimpulsen. Händer i ögon. Ansikte mot ansikte. Osynligheten bakom skärmen. Skrot och metall.

 

Det finns ett lockbyte mellan skärmen och skärmens skugga. Den som jagar är den som anger tonen. Verbaliserad tomhet. Torra skratt. Självbespegling. Den sortens åtrå.

 

Urjaget fixerat. Ormen ur. De djupare schakten.

 

Det nylonmjuka och helt luktfria i mötet. En slags beröring. Autonom. Sekundsnabb och evighetslång. Nu. Nu. Nu.

 

Den eventuella skammen transporteras bort. Avlägsnas. Avväpnas. Via socialiseringsprocesser. Kompetens.

 

Det finns alltid samtalsämnen. Saker att avhandla. Som ett säkert att sätt förvandla värme till kyla. Barn och arbete. Inredning. Vid det politiska världsläget går gränsen. Det kan tangera hetta.

 

Den imaginära röken som stiger. Stiger och stiger. Blicken i taket. Glider över gardiner. Hål och stängsel.

 

Lättnaden när allt är över. Nyckeln i låset. Tystnad och väntan. Väntan på nya impulser.

 

Kraschrapporterna i krokusrabatten. Långt efteråt. En sko kastad i gräset. Den brandgula lågan på andra sidan gräset. Inte längre anonym.

 

Konvulsioner. Som kantas av suget efter surhet. Basmotgång. Tagelskjorta. Det lent sträva kravet på måttfullhet. Att inte längta.

 

Kanske. En slags förhandling pågår. Kanske. Gjorde du något med mig. Trots allt. Kanske trotsade jag något i motviljan. I ögonvrån. Troskanten.

 

Klängigheten som förnekad. I plast. Vakuumförpackad. Så måste den förbli. Casual. Chosefri och så, sååå liberal.

 

Klisterkatapulten som moderförbrännare. Blindgång. [jag tänker på dig, bambi buscuit. Eller dig manboy. Den oförlösta dikten]

 

Revan mellan verklighet och värklighet. Hur den skevar mellan hus och hus. Tankarna på dess fyra inre väggar. Rumrummen. Vad är det egentligen som försiggår här? Vad är det som fortplantar sig i mitt inre?

 

Krokus och husfasader. Blotta åsynen får något i mig att krevera. Längtan bort. Till ett annat inre. Något förbipasserat.

 

Minnen. Som maskrosfrön i vinden. Som drömmar du inte längre minns. Som sedlars vattenstämplar.  Vad drömde jag om?

 

Glesa möten. Tivolin. Öken.

 

Varje morgon håller jag möte med min skugga.

 

Jag ska överge dig. Du ska sköljas bort. Som vattenvirvlar i en vask.  Och jag kommer inte längre att minnas vilka spår du bär i ditt ansikte. Av trötthet och sand.

 

Här vill jag smyga in en röd ton. En ny nyans av elegans.  Motmunnen. Som när jag lånade en diktsamling och fann en att-göra-lista en tidigare låntagare lämnat kvar.

 

Som ett parallellt spår. Som ett sätt att signalera: Här är jag! Ord i vardagspraktik. Gå till torget. Köpa paprika och gurka. Plocka nässlor. Träffa en vän. Skriva mitt CV.

 

Det fanns ingenting som förvånade mig utom: Göra frukost. Som en påminnelse. Som ett sätt att befästa sitt eget värde. Sin existens. Jag skriver. Alltså finns jag till?

 

Det fanns en effektivitet. En matt hållning. Ett ljusgrönt ark som solkats av tid och tider av besvikelser.  Tickande stavelser på ett papper som snart ska brännas upp.

 

Den mörkt purpurröda orkidén lyste med sin frånvaro. Liksom munnen och tungan. Liksom långsamheten i dina smekningar.

 

 

 

Metallängel. Porslinsblomma. Bok av blod. Jag hänger strumporna på tork. Sot och elfenben.  Och de där dammpartiklarna som dansar i solljus. Blodljus.

Jag är en myra på Guds dansgolv. Och jag älskar det.

 

Diktsamlingen är skriven av pseudonym Liv Ulfsdotter, född 1969 och bosatt i Lund.

Den osynliga kvinnan och frånvarons betydelse

Den osynliga kvinnan och frånvarons betydelse

 

Det här är det andra av två inlägg om Tahar Djaouts roman Les Vigiles.

Den ena av romanens två huvudpersoner är alltså uppfinnaren vid namn Mahfoud Lemdjad. I den första delen av den här recensionen tog jag upp betydelsen av Algeriets koloniala historia och om hur skuggorna från denna tid har en stor betydelse i romanen. Jag skulle även vilja ta upp betydelsen av den maskin som Lemdjad i boken lägger så mycket tid och energi på. Eftersom det är en uppfinning kan man ju tänka sig att det är innovation och därigenom också framtiden som denna maskin symboliserar. Men jag uppfattar det som att det även här återigen framför allt handlar om historia. För ett av de främsta problemen Lemdjad har när han ska begära patent på sin uppfinning är att den inte bedöms som tillräckligt intressant. Att det handlar om en simpel vävstol och inte om något uppseendeväckande som ett vapen eller en rymdraket eller liknande gör att Lemdjad får utstå både spott och spe under sina många turer fram och tillbaka mellan de olika myndighetskontoren som han måste besöka. Varför? Om inte annat måste väl en vävstol ses som något mycket harmlöst? Svaret ligger i att vävstolen inte är ny, utan snarare mycket gammal.

I romanen beskrivs att Lemdjad mycket länge har burit på idéen om denna vävstol och att den första inspirationen kom till honom redan som barn då han brukade titta på när hans farmor använde sin vävstol till att framställa vackra tyger med alla möjliga former av intrikata mönster och tecken på. I en tillbakablick till just ett sådant tillfälle i Lemdjads barndom beskrivs farmoderns hantverk nästan som något magiskt. Det är inte svårt att se att det här är något viktigt, både för Lemdjad som karaktär och för hela romanens handling. Det beskrivs också att farmodern vid den här tiden var en av de sista som fortfarande kunde använda dessa gamla traditionella verktyg dit vävstolen hörde, de flesta valde istället att kasta ut dessa gamla reliker från vad som ansågs vara en svunnen tid. För övrigt borde Lemdjads barndom ungefärligen sammanfalla med Algeriets första år som ett självständigt land, alltså sent 60- eller tidigt 70-tal vilket ger denna observation en symbolisk mening. Det handlade om en brytpunkt i landets historia, en tid då man (i det här fallet bokstavligen) slängde ut det gamla för att kunna ersätta det med något nytt.

Men ungefär 30 år senare väljer alltså den vuxne Lemdjad att rekonstruera denna gamla vävstol. Mitt intryck är att Djaouts intention är att den ska symbolisera ett Algeriet bortom det som vanligtvis ses som kärnan av dess identitet: ett Algeriet bortom l’Algérie Française (alltså Algeriet under franskt kolonialstyre), bortom kampen för självständighet och därigenom även bortom det postkoloniala Algeriet som byggdes upp av frihetskrigets segrare. För dem som har suttit vid makten sedan 1962 (det styrande partiet Front de Libération Nationale, FLN) är detta naturligtvis en djupt omstörtande tanke. Och det är just denna postkoloniala (eller neokoloniala som Frantz Fanon antagligen skulle ha kallat dem) maktelit som Lemdjad möter på sin odyssé genom huvudstaden. De hånskrattar åt den enkla vävstolen men egentligen ser de den inte alls som skrattretande, för dem är den tvärtom farlig.

tahar djaout fanon

Det är mycket troligt att Djaout har hämtat inspiration från Frantz Fanon, framför allt från hans kultförklarade essä Les Damnés de la Terre (Jordens fördömda) från 1961. Där skriver Fanon bland annat om risken att de som då i stora delar av Afrika stred för sin frihet från kolonialt förtryck själva till slut skulle kunna utvecklas till förtryckare och därmed gå mot vad han kallar neokolonialism.

Men det finns ytterligare en intressant faktor här som jag tycker är mycket viktig att påpeka, jag tycker till och med att det är ett av de mest intressanta och geniala dragen i hela romanen. Jag tror nämligen att det är av stor vikt vem som inspirerar Lemdjad till att konstruera den här maskinen, alltså farmodern. En kvinna. Detta är något jag tänkte mycket på under det att jag läste boken eftersom den på ett mycket tydligt sätt nästan helt och hållet saknar kvinnor. Det finns bara två kvinnor som spelar någon som helst roll för berättelsen och den ena är namnlös och (antagligen) död sedan länge, alltså farmodern. Den andra är Lemdjads partner Samia (de bor ihop men de är inte gifta vilket är ytterligare ett av sätten som Lemdjad bryter mot de samhälleliga reglerna på. Det är till och med något som tas upp på ett av de förhör som han måste genomlida för att få sitt pass och det är definitivt inte till fördel för honom i det sammanhanget). Några enstaka andra kvinnor nämns eller anas i bakgrunden någonstans (bland annat Ziadas hustru) men de har aldrig något som helst inflytande på det skeende som historien handlar om och de ges överlag väldigt få tillfällen att yttra sig.

Detta var först något som förbryllade mig. Normalt sett är detta något som jag definitivt skulle klassificera som ett dåligt drag i en roman eftersom representation är så otroligt viktigt, och försöker man dessutom hävda att kvinnor inte har haft så stor inverkan på vår historia så har man helt enkelt fel. Men efter ett tag så insåg jag att detta var långtifrån en tanklös frånvaro som kom sig av författarens okunnighet och oförmåga att se bortom den gängse historieskrivningen som skrivs av, om och för män. Istället tror jag att det här är en mycket medveten frånvaro som i sig betyder något. En viktig ledtråd till detta finner vi exempelvis i det enkla faktum att huvudpersonen vid flera tillfällen faktiskt bokstavligen påtalar denna frånvaro och också beklagar den. Genom allt som händer Lemdjad, framför allt genom alla hans farsartade möten med Algeriets små och stora makthavare, signalerar Djaout att denna roman är ämnad inte som en spegel utan som en skrattspegel, alltså satir. Och i en sådan framstår inte nödvändigtvis saker och ting så som vi är vana att se dem utan är ofta istället förvridna till sin raka motsats. På så sätt kan till exempel den respektable borgmästaren i Sidi Mebrouk helt plötsligt avslöjas som den skurk han egentligen är. Och just därför är det också viktigt att undersöka romanens frånvaro för det är där som jag upplever att Djaout hämtar mycket av sin subversiva kraft. Och i denna frånvaro hittar vi kvinnan. Vi hittar också sex och alkohol. Därför anser jag att Les Vigiles, en text i stort sett total avsaknad av kvinnliga karaktärer, är en roman som i mycket hög utsträckning handlar om kvinnor. Om jag tidigare sa att jag tolkar den här romanen som ett försök att hitta en ny algerisk identitet bortom den gamla invanda kan det här tokas som en uppgörelse med en patriarkal tradition som länge starkt har missgynnat kvinnor. Jag ser till och med den här romanen som en hyllning till den algeriska kvinnan:

”Quant à ma modeste machine qui reçoit ce soir des hommages un peu démesurés, je rappellerai seulement tout ce qu’elle doit aux autres, en particulier aux femmes qui sont absentes de nos célébrations, mais qui se sont attelées des siècles durant à des travaux éprouvants pour tisser brin à brin notre bien-être, notre mémoire et nos symboles pérennes. A travers un métier où elles se sont usé les yeux et les mains et que je réinvente aujourd’hui qu’il a presque disparu, je leur exprime toute ma reconnaissance et je leur restitue une part infime des multiples choses qu’elles nous ont données.” (Tahar Djaout, Les Vigiles s. 193-194)

”När det gäller min maskin som ikväll får ta emot nästan överdrivna hyllningar, skulle jag bara vilja påminna om de den står i tacksamhetsskuld till, framför allt om kvinnorna som är frånvarande vid detta firande men som under århundraden har utsatt sig för de mest prövande arbeten för att kunna väva samman, tråd för tråd, vårt välbefinnande, vårt minne och våra eviga symboler. Genom en vävstol som de har slitit ut sina ögon och sina händer på, som jag nu uppfinner åter då den nästan har försvunnit, uttrycker jag mitt stora erkännande av dem och jag återbördar en obetydlig del av den stora mängd av värden som de har skänkt oss” / Mahfoud Lemdjad håller tal (Tahar Djaout, Les Vigiles s. 193-194. Min översättning.)

Jag skulle vilja avsluta med ett utdrag ur en dikt av Tahar Djaout som idag, 22 år efter hans död, får en nästintill profetisk klang. Om jag skulle använda ett enda adjektiv för att beskriva den här dikten och Djaouts författarskap så skulle det bli detta: subversivt!

poem 1

DjaoutPoeme2

Detta är ett fragment av den dikt som ursprungligen publicerades i diktsamlingen L’Arche à vau l’eau 1978 och är här hämtat från Julija Sukys utmärkta biografi Silence is Death: The life and work of Tahar Djaout som finns tillgänglig som e-bok via bland annat Stockholms Universitetsbibliotek. Även översättningen till engelska är hennes. Denna dikt, i likhet med Les Vigiles, känner jag hämtar sin subversiva kraft från en utpräglat kvinnlig och sexuell symbolvärld vilket fascinerar mig mycket


 

Victoria Gustavii studerar för närvarande litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet. Hennes stora intresse är litteratur från norra och västra Afrika, särskilt franskspråkig sådan. Tyvärr är just denna litteratur på många sätt underrepresenterad när det gäller exempelvis översättning och utgivning i Sverige. Victorias ambition med bloggen Books and Poetry to Protect Me är därför att försöka lyfta röster från denna del av världen som annars sällan uppmärksammas i Sverige.

Omslagsbild: källa

 

I kläm mellan minnet av det koloniala förtrycket och den ouppfyllda drömmen om självständighet

I kläm mellan minnet av det koloniala förtrycket och den ouppfyllda drömmen om självständighet

Det här är det första av två inlägg om Tahar Djaouts roman Les Vigiles.

Tahar Djaout (född 1954) är en algerisk författare, poet och journalist. Såväl hans romaner som poesi och hans journalistiska gärning inspirerades i hög grad av hans kamp mot korruption och fundamentalism, vilket gjorde att han ofta uttryckte sig i form av sylvass och subversiv satir. När Algeriet blev alltmer oroligt mot slutet av 80-talet, slitet mellan statlig totalitarism och religiös fundamentalism, kom han att bli ett av det algeriska inbördeskrigets första offer, skjuten med två skott utanför sitt hem i maj 1993. Han avled några dagar senare. Idag, i ett Algeriet som på många sätt står inför samma utmaningar nu som då, är Djaout en mycket respekterad författare och ses av många som en demokratins och yttrandefrihetens martyr. Personligen räknar jag honom som en av mina absoluta favoritförfattare och anser att det är en stor skam att inget han har skrivit någonsin har översatts och publicerats i Sverige (med undantag för ett kortare utdrag ur just Les Vigiles). Jag har velat skriva om Tahar Djaout länge men det har inte blivit av eftersom jag har varit rädd för att inte kunna göra honom rättvisa, men jag hoppas på att fler i Sverige ska få upp ögonen för denna oförtjänt bortglömda författare. För den som inte vill eller kan läsa hans texter i franskt original finns två romaner, bland dem Les Vigiles som jag recenserar här, i engelsk översättning (The Watchers).

djaout2

Källa

År 1991 publicerades Tahar Djaouts roman Les Vigiles (= De vaksamma eller Övervakarna). Den skildrar författarens hemland Algeriet mellan två blodiga krig: ett historiskt för frihet från det franska kolonialförtrycket (1954-62), och ett framtida inbördeskrig som snart skulle komma att bryta ut (ca 1992-2000). Det finns mycket i den här romanen som är höjt i dunkel och som är svårt att sätta fingret på, som till och med ibland inte är vad det verkar vara och där ingen av karaktärerna har en fullständig överblick över det skeende som gestaltas. Men det är precis så det är tänkt att vara och det bidrar till en surrealistisk och mardrömslik stämning (tänk ungefär Kafkas Processen). Det är faktiskt ganska svårt att redogöra för handlingen i romanen eftersom den är så komplex, i alla fall om man ska vara hyfsat kortfattad och dessutom inte avslöja för mycket. Men en sak är i alla fall säker (kanske är det det enda som är säkert?), de båda krigen spelar stor roll.

Ja, egentligen kan man ju inte tala om två krig än, eftersom det som idag är känt som det algeriska inbördeskriget inte hade brutit ut ännu när romanen publicerades (lång historisk parentes, läses av den intresserade: det beror i och för sig på hur man ser på saken. Själva grejen med inbördeskrig är ju att de ofta är inofficiella, böljande och svårdefinierbara vilket i sin tur ofta gör det svårt att avgöra exakt när de började och när de slutade. I Algeriets fall brukar man säga att inbördeskriget bröt ut i januari 1992, då de första demokratiska valen avbröts, medan andra påstår att det inleddes redan under 80-talet som markerades av ett ökande folkligt missnöje, framför allt bland den berbiska minoriteten som ansåg sig diskriminerad. Om inte annat befann sig det algeriska samhället i alla fall i upptrappningen mot vad som skulle komma att bli ett inbördeskrig under den period som Djaout skrev denna roman.). Ändå är faktiskt den exakta tidpunkten för berättelsen en av romanens många oklarheter. Inga exakta årtal nämns och dessutom ges få övriga ledtrådar som hade kunnat ge en ungefärlig känsla för historiens tid (exempelvis gällande teknik och mode och liknande). Även historiska referenser är få. De enda som ges är ganska vaga, det handlar om kolonialt förtryck, ett frihetskrig och sedermera vunnen självständighet (som ligger ca tre decennier tillbaka i tiden) som dock följs av just det samhälle som beskrivs, där inkompetens och korruption härskar.

Detta får som effekt att även den geografiska platsen förblir höjd i dunkel. Enbart två ortsnamn som har någon större betydelse för historien nämns i hela romanen: Sidi Mebrouk som är namnet på den lilla staden där större delen av handlingen utspelar sig och Heidelberg. Den senare är en stad i Tyskland, ett land långt bort, och den berättas bara om indirekt och den förstnämnda, Sidi Mebrouk, är såvitt jag kan avgöra en fiktiv stad (den som vet om detta stämmer eller ej får gärna höra av sig). Denna lilla stad får vi veta är en förort till en huvudstad som aldrig nämns vid namn. Det är dock fråga om ett muslimskt land med ett varmt klimat präglat både av närheten till ett stort hav och av ökenvindar. Alla dessa ledtrådar, tillsammans med det faktum att boken är skriven av en algerier, får oss att anta att det rör sig om Algeriet och om huvudstaden Alger och att tidpunkten antagligen är sent 80-tal eller tidigt 90-tal, alltså den samtid i vilken boken publicerades. All denna osäkerhet kring tid och plats ger två huvudsakliga effekter: för att få en grundläggande förståelse för texten måste du som läsare vara hyfsat insatt i det du läser om, annars kan du inte dechiffrera gåtorna. Men det ger dessutom intrycket av att Algeriet, och kanske framför allt maktcentrumet Alger (och för den delen även den gamla kolonialmakten Frankrike liksom Europa som helhet), är onämnbara. Kanske för att de representerar något skamligt som författaren inte vill behöva förhålla sig till, eller kanske för att det är något skräckinjagande, något som man måste akta sig för att tala för mycket om, särskilt om man är kritisk?

Handlingen är som sagt komplex och i centrum för romanen står ett förvecklingsdrama mellan de två huvudpersonerna. Den vi först får stifta bekantskap med är gamlingen Menouar Ziada. Han bor i Sidi Mebrouk sedan landets självständighet och han är en av dem som deltog i det krig som vann friheten från det koloniala förtrycket. Tack vare detta är han på sin ålders höst, då romanen utspelar sig, en av de som är privilegierade med en statlig pension och ett fint hus i denna förort till huvudstaden. Men trots detta plågas han av en känsla av att hans egen och kanske hela landets säkerhet, den som han i sin ungdom riskerade sitt liv för, är hotad. Han känner att han är märkt av döden och tillbringar sina dagar med att fylld av onda aningar speja över grannskapet.

Samtidigt får vi också följa den betydligt yngre Mahfoud Lemdjad. Han är lärare i matematik i en av huvudstadens gymnasieskolor men lägger all sin lediga tid och energi på sitt stora projekt: färdigställandet av en maskin som han har designat. Maskinen i fråga är en traditionellt inspirerad vävstol och större delen av romanen handlar om hur Lemdjad först flyttar till Sidi Mebrouk för att kunna färdigställa den och sedan, när den väl är klar, söker patent på den och även ansöker om ett pass för att kunna åka till den tyska staden Heidelberg för att där kunna ställa ut maskinen på en innovationsmässa. Men för att erhålla dessa två papper som han behöver måste han gå genom den statliga byråkratin och där tar det stopp. Han åker fram och tillbaka till olika kontor i staden, talar med en mängd olika människor, får motstridiga och till och med felaktiga uppgifter, får utstå förolämpningar och slösar mängder med tid utan att aldrig veta vem som motarbetar honom eller varför.

“Si tu parles, tu meurs. Si tu te tais, tu meurs. Alors, dis et meurs!”

(En ungefärlig översättning skulle lyda: ”Om du talar, dör du. Om du tiger, dör du. Alltså: tala och dö”)

Det här är ett citat som ofta förknippas med Djaout men enligt Alek Baylee Toumi, som skrivit ett förord till den engelska översättningen till Djaouts sista roman Le dernier été de la raison, så väl som enligt franska Wikipedia, stämmer inte detta. Det rör sig istället om rader ur en dikt skriven av den palestinske poeten Moeen Bessissou. Men det är trots det rader som reflekterar Djaouts författarskap och gärning mycket bra och det verkar dessutom ha varit rader som han faktiskt läst och som inspirerade honom i verkliga livet

Jag tolkar den här historien om Mahfoud Lemdjad och hans maskin som en sorts allegori över Tahar Djaouts hemland och samtid och jag tror att bland annat åldersskillnaden mellan dessa två huvudpersoner har en central betydelse. Genom att tillhöra två olika generationer representerar de också olika saker och här kommer vi tillbaka till de två krigen. Ziada tillhör den äldre generationen som framför allt har formats av det koloniala förtrycket och av kampen för självständighet. Han är till och med en av de veteraner som har deltagit i kampen som gav landet dess frihet. Den yngre Lemdjad däremot hör till den generation som antagligen har få om ens några minnen av den koloniala perioden. Ziada och andra av hans generation som deltog i kriget är, fortfarande 30 år efter dess slut, gynnade av den orubbliga hjältestatus dessa veteraner åtnjuter. Lemdjad däremot ser framförallt alla de unga algerier i hans egen ålder som inte har några privilegier alls, som har svårt att hitta jobb och bostad, som inte har råd att lämna föräldrahemmet eller gifta sig och som dessutom förnekas eller skambeläggs för de få nöjen som finns tillgängliga som exempelvis utomäktenskapliga sexuella förbindelser och alkoholkonsumtion. Missnöjet med den styrande eliten, det vill säga med de gamla krigarna som tog makten i och med självständigheten, är påtagligt och deras privilegier framstår mer och mer som orättvisa förmåner som enbart genererar korruption.

Jag tror att det i den här sortens skarpt kritiska verklighetsbeskrivning finns något som vi bör ha stor respekt för. Grundläggande för i stort sett alla postkoloniala teoribildningar är att det är svårt att rikta kritik mot det egna samhället, den egna kulturen, efter det att frihet från förtryck utifrån har uppnåtts. Det här är något som exempelvis kvinnor, etniska och kulturella minoriteter och hbtq-personer inom grupper som har utstått kolonialt förtryck ofta har fått känna på. Kritik som inte riktar sig utåt utan istället inåt, angående exempelvis patriarkala traditioner eller bristande demokrati ses ofta som ett svek och kan därför inte tolereras. Och jag tänker att det är just det här som Djaout har lyckats så väl med att representera i Les Vigiles, där skildringen av Mahfoud Lemdjads och Menouar Ziadas vardag antar närmast schizofrena drag (återigen, tänk Kafka). Spåren och såren från rasismen är fortfarande ett levande minne i Algeriet (Djaout gör flera hopp bakåt i tiden till Ziadas ungdom och skildrar exempelvis hur hans beslut om att gå med i den antikoloniala motståndsrörelsen skedde efter att han bevittnat mordet på en man i sin hemby) men rättfärdigar ändå aldrig den ofrihet som råder även efter självständigheten. Den som inte blundar för detta måste leva med en sorts kluvenhet.

Även om Mahfoud Lemdjad, uppfinnaren, är den karaktär som ägnas mest utrymme i boken får jag ändå intrycket av att det är åldringen Ziada som är bokens verkliga huvudperson och tragiska anti-hjälte. Han framstår som en person som under hela sitt liv har manipulerats av andra personers viljor, personer som sällan haft särskilt högre motiv än att berika sig själva med makt och pengar. Ziada är ingen ”ond” person men är ändå den som ligger bakom Lemdjads bekymmer med den statliga byråkratin. Det avslöjas nämligen ganska tidigt i romanen att det är Ziada som i tron om att Lemdjad sysslar med någon form av omstörtande verksamhet anger honom till det maffialiknande nätverk av veteraner som inofficiellt styr staden. Han tror att han skyddar sin stad och sitt hemland men hjälper alltså i verkligheten till att upprätthålla ett korrupt system. Offret blir Lemdjad som med sin maskin symboliserar ungdom, innovation, intellektualitet och företagsamhet. Men även Ziada är ett offer för de krafter som manipulerar honom.

 

tahar djaout böcker

Les Vigiles finns tillgänglig i engelsk översättning och heter då The Watchers men går tyvärr bara att få tag på via Amazon (vad jag har kunnat se). Ytterligare en bok finns i engelsk översättning: The Last Summer of Reason (det franskspråkiga originalet Le Dernier été de la raison har jag ännu inte lyckats få tag på). Övriga böcker, inklusive all poesi och den novellsamling som Djaout författat finns inte tillgängliga i översättning och är dessutom mycket svåra att få tag på i original.]


Victoria Gustavii studerar för närvarande litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet. Hennes stora intresse är litteratur från norra och västra Afrika, särskilt franskspråkig sådan. Tyvärr är just denna litteratur på många sätt underrepresenterad när det gäller exempelvis översättning och utgivning i Sverige. Victorias ambition med bloggen Books and Poetry to Protect Me är därför att försöka lyfta röster från denna del av världen som annars sällan uppmärksammas i Sverige.

Omslagsbild: Hichem Merouche

Det värsta är att blicken vänjer sig

Krönika

Poeten och dramatikern Rojda Sekersöz reflekterar över orättvisor, och hur de blir till något som vår blick vänjer sig vid.

Awin är sju år. Hon är späd, har blont hår, bruna ögon och sneda tänder. Hennes tshirt har en gång förmodligen varit kritvit. Hennes namn betyder kärlek. Det fattas någon cent för att hon ska kunna köpa vatten, butiksbiträdet försöker förklara att hennes pengar inte räcker till. Det är 35 grader varmt ute. Det är en grekisk ö. Vi är vid havet. Vi står utanför polisstationen. Awin sitter bredvid sin kompis som presenterar sig vid det turkiska namn som står på hennes pass men som inte är hennes tilltalsnamn, Günes – sol.

Gunes är mörkare än Awin. Hennes ögon är kolsvarta, hennes hud mörk och hennes ansikte ganska hårigt. Gunes vill bara prata turkiska med mig. Hon säger att hon lärt sig språket via “tevlizion” och jag förstår att hon menar “television”. Hon är 8 år. Dom frågar vad skolan jag gått på heter. “Dramatiska institutet” säger jag och tjejerna brister ut i ett gemensamt gapskratt. De gör den universella handrörelsen för “vafan menar du?!” och fortsätter vika sig av skratt. Vilket konstigt namn! 

Gunes vill bli doktor. Dom är sånna glädjespridare Awin och Gunes, kärlek och sol, och jag hoppas att de inte behöver förstå vad det är för resa de håller på att göra alltför tidigt. De är för unga för att behöva inse att människor vill mörda dem eller använda dem som sexslavar enbart pga deras etnicitet och tro. Att de vid så ung ålder betraktas som kriminella på grund av att rika män delat upp världen mellan sig. Och att det runt hörnet står en fet privatägd båt med tre våningar, marmortrappa och kostar som över 100.000kr att tanka varje gång.
Awins mamma ansluter sig till oss.

Hennes femåriga son kan inte gå, det är något med hans ben. Hon var lärarinna i Rojava innan kriget tvingade dem att fly. En lång stund förtrollas jag av Awin och Gunes charm och tänker att de nog mer ser det här som en jävligt jobbig och lång resa än flykt, tills jag ska säga gonatt. Awin vägrar titta på mig. Hela hennes sprallighet är borta. Jag skojar lite för att få hennes uppmärksamhet men utan framgång. Jag vill säga “vi ses” men vet att sannolikheten är otroligt liten. Hennes mamma säger åt henne att sträcka fram handen till mig och säga hejdå. Nästan med tvång ger hon mig sin hand, men utan att säga något. Jag säger en sista gång godnatt på kurdiska och hon lyfter på sitt huvud för att titta på mig. Och hennes blick. Hennes blick är något annat. En blandning av sorg och besvikelse. Hennes energi är helt förändrad på bara några sekunder och jag förstår att hon nog vet. Hon vet att hennes liv värderas lägre än några andras. 

På polisstationens terass fotograferas person efter person från morgon till kväll. Människor håller upp en skylt och bilderna tas ur tre olika vinklar, som mugshots. Och jag vänder mig om, med ryggen mot kärleken, solen och polisstationen. Går förbi den privatägda lyxbåten och sätter mig ner på en bar och skriver den här texten. Och vet ni vad det farligaste av allt är? Det är att ögat vänjer sig.

Sila tiden

ett träd där lemmarna vikts undan

och sökt ett annat sätt att växa på

inget är mer levande än klorofyllet,

medan det är blodet som löser upp

särdelningen i fogen mellan stam och mark

gör att munnen förlorar kontakten med syret:

det skapas alltid två huvuden ur samma kropp,

hörseln och smaken däremot går samman

armen simmar vid sidan av den andra armen

snida rotens nät

ska tiden bygga stammens bredd

snida rotens nät

och sila tiden.

halveringstid följer på halveringstid

en dragen tråd under ytan

räcker till andra sidan ängen

och sedan in i berget

en uppbyggnad lever vidare till annan:

spruckna höljen

beklädnaden, ursinnet växer sig större

när kroppen är levrad förlorar också köttet kontakten med huden

som spiraler riktas talet inåt

verktygen tas i beredskap,

skallarna delas,

att vittna särslitningen gör kontrasten tydligare:

den skrovliga insidan

en svidande spänd hud som stramar åt, och formar sig

världen, personen

som ömsom slitit skinnet från kroppen ömsom stått orörlig

barnet förpuppas inifrån och ut:

världen tecknas och spänns över en glob

den ena tiden blir till den andra, drivande öar

dagar blir varandra lika som ansikten

en sträckt rörelse bänder tiden

och kroppen stannar till i den tjocka luften

innanför ögonlocket kurar ögat

bidar blicken som var blind

såret flödar

ur ytan stiger den nya tiden

lite mer tillbakadraget

som ett mindre djur kan det kravla

eller människor i mitten av en natt

utrymmet i nerv och yta blir oändligt

pulsens förändrade rytm

gör sönderdelning transformerad

och när sprickor i mark och golv vidgas

måste barnen räddas

måste alla ligga brygga över avgrunder

ett barn lutar sig mot det andra

en värld är grönskan

även om barnet är fött

koagulerar det direkt

och rösten kan inte höras

eftersom skogen är svald

och väggarna brutna

det hetsas fåglar

på ett sätt som påminner om storm

de känner inte igen sättet

handen för dem framåt

det är ett uttryck för den gamla tidens frihet

rör sig allt närmare i cirklar, dagarna.

kamma vägar i försök att finna ordning,

men vräka dem omkull i trassel

havet enklare att sköta

ingen stad, ingen fågel att mata

huvudskålen som en putsad skål

de putsade benen sorterat ett och ett

först mitt på dagen blir dörren öppen

röster är inte längre ett hinder

det nya rummet är byggt

Charlotte Qvandt bor i i Stockholm. Verksam som poet. Debuterade 2007 med Söka min mors ro. Aktuell med diktsamlingen Vi, Tigerhjärtat (Holmstrand böcker) och i början av 2016 släpps Epikris på Sadura förlag.

Denna text är ett sätt att se på tid, och se på dess transparens och/eller sönderfall.

Pippi – det vanartiga barnet

Kim Silow Kallenberg replikerar på Freke Räihä och Lidija Praizovic, om en Pippi som kanske framträder ännu tydligare – sedd ur ett funktionalitetsperspektiv. 

 

Att Pippi Långstrump är en sagobokskaraktär som uppmuntrat kvinnligt kodade människor att våga ta för sig och våga vara något annat än den ständigt närvarande och duktiga Annika är ett väl avhandlat ämne i det kulturella samtalet. Lidija Praizovic skriver till exempel i Aftonbladet Kultur den 13 augusti om hur Pippi är en person som vågar utmana borgerliga normer och vuxenvärldens patriarkala ordning, med sin orädda attityd och rebelliskhet. Det här är en central del av det kulturella arv som Pippi har gett oss. Jag vill dock mena att det inte är här som Pippi blir mest radikal, berättelserna om henne kan till och med läsas på motsatt vis. För på vissa sätt infogar hon sig i en patriarkal fantasi om att det är det kvinnliga som är problematiskt. Att det kvinnliga och det feminint kodade är vad som är problemet i vårt samhälle, vad som bör bekämpas. Här förenas paradoxalt nog vissa aspekter av den feministiska rörelsen med de krafter som förtrycker med utgångspunkt i kön. Att kvinnor inte tar för sig förstås i den här diskursen som anledningen till varför jämställdhet aldrig fullt ut realiseras. Små flickor ska inte gärna kläs i rosa utan bör anamma mer manligt kodade attribut. Annika får här representera den korrekta, men också i en mening felaktiga och icke-önskvärda kvinnliga normen. Pippi är det ovanliga undantaget som är så avvikande att ingen på allvar tror att hon finns eller någonsin kan finnas. I detta blir hon också ganska ofarlig. Hon är en fantasi som samtidigt är förtjusande och förfärande. Ett undantag som genom sitt utmanande av rådande normer bekräftar de samma.

 

Precis som Freke Räihä konstaterar (Kultwatch den 17 augusti) kan inte en enskild individ förändra världen. Vad gäller könsaspekten i Pippi Långstrump håller jag med; hon är ett undantag som bekräftar regeln att flickor är tysta och snälla, inte utåtriktade och bråkiga. Då är Pippi Långstrump kanske mer radikal när vi betraktar henne utifrån en annan norm; den om funktionalitet, som den gestaltade sig i 1940-talets Sverige. Det 40-tal som var i det närmaste besatt av social ”renhet” och samhällelig ordning. Där vanartiga barn, framförallt flickor, utsattes för tvångssteriliseringar vid sidan av andra grupper som betraktades som avvikare. Pippi kan nämligen på många vis läsas som en gestaltning av ett vanartigt barn. ”Vanartig” och ”välartig” var det motsatspar, den dikotomi, som barn på den tiden sorterades in i. Det fanns naturligtvis också en hierarkisk ordning i denna kategorisering där det vanartiga underordnades det välartiga. Idag används inte dessa benämningar, men fenomenet lever kvar. Idag talar man istället oftare om neuropsykiatriska diagnoser när personer som förstås som avvikande i funktionellt avseende kategoriseras. Framförallt syftar jag då på de ”avvikelser” som upptäcks och ska korrigeras i vårt skolsystem och vid de behandlingsinstitutioner där en del av dessa avvikare placeras. Även idag behandlas människor, både barn och vuxna, som kategoriserats som avvikande illa i vårt samhälle. Men trots det är nog övergreppen de utsattes för förr att betrakta som värre. Det är i det ljuset som vi bör se Pippi Långstrump. Hon är ett radikalt inlägg i den tidens debatt om funktionalitet. Hon avviker från normen, men Astrid Lindgren skriver gång på gång fram hennes förmåga att klara sig och att leva ett gott liv. Hon må vara vanartig men samtidigt är hon mer kompetent och förmögen än de flesta av de som skulle betraktats som normala enligt dåtidens normer.

 

I detta blir Tommy och Annika en kontrastbild som belyser det galna med uppdelningen i vanartiga och välartiga barn. De välartiga är här till och med de som klarar sig sämst. De är ängsliga och osäkra på sig själva och sin egen förmåga. Vanarten är det som vi förväntas identifiera oss med i berättelserna om Pippi – och sträva efter att efterlikna. Jag vågar säga att inget annat litterärt verk med en huvudkaraktär av det slag som hon är har fått ett så stort genomslag som just Pippi Långstrump. Det befriande med Pippi är att hon inte låter sig inkorporeras i samhällets syn på vad som är normalt och avvikande. Hon kräver att få leva sitt liv på sina villkor. Den löjligt porträtterade Prussiluskan får gestalta samhällets ordningsskapande behov som gång på gång får gå hem med oförrättat ärende. I en ofta citerad passage talar Prussiluskan om för Pippi att hon ordnat henne en plats på ett barnhem. Pippi förklarar då att hon redan har plats på ett barnhem då hon är ett barn och Villa Villekulla är hennes hem; alltså är det ett barnhem. I denna mening omdefinierar hon samhällets förklaringsmodeller för vad ett riktigt och önskvärt liv är och ska vara.

 

Ja, Pippi har tillgång till ett enormt ekonomiskt kapital och är i den meningen att betrakta som en privilegierad person. Hon kan köpa vad hon vill. Tillgångarna tycks i stort sett vara oändliga. Men att hon därmed skulle vara att betrakta som överklass som Freke Räihä menar – det skulle jag inte påstå. Delvis av de anledningar jag redan har diskuterat. De barn som definierades som vanartiga tillhörde till stor del (om inte enbart) underprivilegierade klasser i samhället.

 

För att bättre belysa fenomenet Pippi och hennes eventuella klassposition skulle jag vilja hänvisa till sociologen Pierre Bourdieu och dennes kapitalbegrepp. Bourdieu talar om kapital som något bestående av fyra underkategorier. Det ekonomiska kapitalet finns visserligen med som en viktig del, men vid sidan av det talar han även om symboliskt, kulturellt och socialt kapital. Det symboliska handlar kortfattat om att behärska de koder som gäller i ett visst sammanhang; att förstå vad till exempel ett visst varumärke signalerar. Det kulturella kapitalet handlar om sådant som utbildning eller bildning; att äga sådant som inte går att ta på men som hjälper en att föra sig och att ta sig fram i ett visst sammanhang. Det sociala kapitalet handlar om kontakter; om nätverk. Om att när arbetsförmedlingen inte har några jobb att erbjuda till exempel kunna fråga sina vänner på Facebook om potentiella jobb. Att inte bara fastna vid det ekonomiska kapitalets betydelse menar jag är enormt viktigt för att förstå klass som en identitetsskapande faktor. Om det bara handlade om ekonomi skulle ett begrepp som ”nyrik” till exempel inte existera för att beskriva karaktären och stilen hos människor som har finansiella medel men som inte har knäckt koderna för hur överklassen bör bete sig och som därmed inte accepteras.

 

Vilket kapital besitter då Pippi Långstrump förutom det ekonomiska? Hon är relativt ensam i världen. Hon har Tommy och Annika, men hennes far befinner sig i ett annat och avlägset land och hennes mamma är död. Hon är ganska illa omtyckt i sin sociala omgivning och jagas av samhällets ordningsmakter. Hon kan därför knappast sägas behärska vare sig det sociala eller det symboliska kapital som är gällande i hennes sammanhang. Hon är dock ganska skicklig vad gäller att åtminstone framstå som ägare till ett stort kulturellt kapital i form av bildning och världsvana. Enligt egen utsago har hon varit nästan överallt i världen, talar många språk och vet att föra sig på en söderhavsö likväl som i Egypten. Men vi vet egentligen aldrig hur det ligger till med sanningshalten i dessa påståenden då hon enligt egen utsago ofta och gärna ljuger och inte ser något större problem med den saken. Någon formell utbildning har Pippi dock inte. Hon gör ett försök att gå i skolan tillsammans med Tommy och Annika men tröttnar redan innan första skoldagen har passerat.

 

Pippi är kanske inte ett ideal, men trots hennes unika karaktär eller snarare på grund av den framstår hon i högsta grad som en människa. Hennes fel och brister förstärker snarast hennes mänsklighet. Därför menar jag att vi utan dåligt samvete kan låta oss själva och våra barn inspireras av henne och se upp till henne. Det kommer bara att göra oss mänskligare.

 


Kim Silow Kallenberg är doktorand i etnologi och skriver avhandling om tvångsvård av ungdomar. Kim är även aktiv feminist. De områden Kim gärna skriver om är sociala frågor, maskulinitet och klass. 

 

Foto

Från kroppshat till satmara

Krönika

Bim Eriksson skriver om kroppen: inte bara som ett verktyg, utan också som ett vapen.

I hela mitt liv har jag fått höra att jag är för tjock, för smal, för lång, har för stora fötter, har för små bröst, är lite äcklig eller lite för hårig, det slutar aldrig. Listan kan göras hur lång som helst. Människors iver att gång på gång göra dig medveten om din kropp och ditt utseende bitchslapar dig ständigt i ansiktet.

Det är fredag, discolamporna rör sig mjukt, musiken pumpar och trots att halva Stockholm verkar befinna sig på Way Out West så fylls stället stadigt på med människor. Ungefär samtidigt som en av mina favoritlåtar smyger fram i högtalarna så drar det stora vemodet in.

Jag hinner inte förstå att jag mitt i ett samtal blir granskad och bedömd. Att jag mitt i ett samtal om någonting helt annat plötsligt befinner mig i en föreläsning om hur och vad min kropp är och inte är, från en helt främmande människa.

Jag är trött. Jag har fått nog, jag orkar inte bry mig. Ändå blir jag ledsen. Jag blir ledsen för att samhället och olika människor under hela min uppväxt fått mig att tro att det faktiskt är något fel på min kropp. I ungefär 20 år av mitt liv har de fått mig att tro det. Och nu på stående fot slungar en vilt främmande människa mig tillbaka till den tiden och alla det år som jag spenderat med att inte tycka om, tid som jag kunnat göra så mycket annat med. I all den tiden ligger makt, det är tid då jag mått dåligt och där av valt att inte ta plats eller höjt min röst. För om jag inte ens är passande nog att ta upp yta i ett offentligt rum, varför skulle då någonting jag gör räknas?

Jag blir inte ledsen över vad ni tycker om min kropp. Jag blir förbannad över att jag i era ögon inte ens förtjänar den lilla respekten som skulle få er att hålla tyst om hur jag kan ända på mig för er njutnings skull.

Jag blir arg för att folk inte verkar fatta att min kropp och mina systrars kroppar inte är en Nyheter24-artikel att tycka till om. För så här är det. Vi står inte i skuld. vi står inte i skuld till snygghetsbanken när vi vistas i det offentliga rummet. Vi står inte i skuld till någon som kanske skulle velat ragga på oss om vi bara snyggat till oss lite mer i morse.

Vet ni vad? Jag känner min så jäkla lurad. Låt oss nu rensa lyft. När samhället säger åt oss att våra kroppar suger kan vi inte ställa oss på samhällets sida och tillsammans mobba våra kroppar. Även fast det är så vi är uppfostrade. Vi har inte råd med det. Vi måste vara bästa kompis med vår kropp oavsett vad samhället säger. Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att jag vet hur det går till, jag menar bara att det måste hända. Och vi behöver hjälpa varandra. För feminismen, för framtiden och för vår psykiska hälsas skull.

Så till min egen kropp. Förlåt att jag varit en satmara. Förlåt att jag tagit samhällets och skönhetsindustrins parti när jag tittat på dig i spegeln. Uppslukad av ideal som är allt annat än realistiska. Förlåt för att jag varit så elak, även fast du gett mig allt. Nu i efterhand fattar jag att du måste gråtit hejdlöst på insidan, oförstående inför varför jag hatat dig så, även fast du gett mig starka händer, lungor och ben, ben som kan springa snabbare än någon annan. Och slutligen, förlåt att jag inte fattat vems sida jag ska backa. Nu fattar jag.

Jag är inte en ny Netflix-serie och jag är inte den senaste iPhonen, jag och min kropp är helt enkelt inte ett objekt för allmänheten att säga sitt om. Min kropp är heller inte till för någon annans allmänna njutning. Min kropp är ett verktyg. Mitt verktyg. Ett verktyg som jag använder mig av för att demonstrera, höja min röst, springa, driva opinon, ta mig fram, dansa och göra saker som gör mig glad. Jag är syster, jag är gudmor, jag är politiker och jag är konstnär. Men jag är inte någon att kuva under ditt tyckande om min kropp.

Jag förundras över hur vi lyckas provocera så, ett hårigt ben eller en axelryckning när du talar om för mig att jag inte är tillräcklig. Då, när vi också blivit bästa vän med våra kroppar så är den inte bara ett verktyg. Utan också ett vapen. I all sin prakt.

Bim Eriksson är serietecknare och politiker. Bim tecknar punkiga och brokiga karaktärer utan pupiller som oftast ifrågasätter maktordning, normer och skönhetsideal. Just nu jobbar Bim på sitt första seriealbum, följ resan via Instagram.

Fotograf: Amanda Nilsson

Recension: Taikon

Recension: Taikon

Arazo Arif har sett dokumentären Taikon om författaren och aktivisten Katarina Taikon.


Katarina Taikon säger: ”Jag bryr mig inte om folk går på mig personligen, därför jag kan försvara mig. Men det är när de ger sig på mina barn som det känns så fruktansvärt hårt.”

I ett klipp från en intervju i Fokus (1963) – som nu lever vidare i filmen Taikon av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas – pratar hon om våldet som hennes dotter utsattes för i en skola i Stockholm. Under medborgarrättsrörelsens år i USA stod hon i förgrunden för en i Sverige liknande strid, kampen för romernas rätt att leva på lika villkor som andra svenska medborgare.

I lördags (15/8) hade Way Out West filmfestival den stora äran att visa filmens världspremiär, också gästad av regissörerna Mohtadi och Tamas. En förväntansfull publik intog biosalongens mörker mitt på ljusa dagen och trots strålande sol, för att ta del av den gripande berättelsen om Katarina Taikon.

Hon föddes i ett tält 1932, lyckligtvis under sommaren, påpekar hon i en annan intervju i filmen. Lyckligtvis jo, eftersom många romska barn som föddes i tältlägren under vintern inte överlevde. Under den här tiden förnekades svenska romer rätt till bostad, arbete och utbildning. Förhållandena under vilka de levde kan jämföras med hur romer med övriga europeiska nationaliteter lever i Sverige och runt om i EU än i dag.

Hon gick i skola där hon blev utsatt för trakasserier, på grund av vilket hennes utbildning blev bristfällig. Sedan giftes hon bort, 13 år gammal. Det äktenskapet flydde hon ifrån för att ta sig vidare till Stockholm, dit även systern Rosa Taikon gjorde henne sällskap.

Katarina Taikon fick en roll i en film av Arne Sucksdorff, varefter systrarna bägge två fick spela romska flickor i en annan film, Smeder på luffen av Hampe Faustman, i vilken de av regissören tvingades prata med viss brytning, för ”trovärdighetens skull”. Skådespeleriet blev en ingång till kulturvärlden och systrarna umgicks intensivt med konstnärer, författare, poeter.

Hon som i tonåren på egen hand hade fått lära sig läsa och skriva, debuterade som författare med boken Zigenerskan endast 30 år gammal. I samband med det la hon in växlarna i den politiska aktivismen, visar filmen. Hon blev snabbt en känd debattör, högt och ljudligt krävde hon lika villkor för alla människor. I samtal med Palme, i en romsk sektion i socialdemokraternas förstamajtåg. Hon skrev en diktsamling, startade en tidskrift, skrev Katitzi-böckerna. Och kämpade för romernas rättigheter.

Hennes ihärdiga ansträngningar för förändring gav resultat. 900 svenska romer blev sedda och deras behov till viss del tillgodosedda. Hon var klok, retoriskt skicklig och socialt begåvad. Hon drev en glassbar som gått i konkurs och serverade alla möjliga slags människor, alla med vilka hon skapade en nära kontakt och bekantskap. Men det ständiga stridandet kostade henne. Kusinbarnet och vännen Hans Caldaras säger i filmen att hon också bar på stora sår och en osäkerhet inom sig.

En av de sista frågorna hon slogs för var 49 fransk-romska familjers rätt till asyl i Sverige, vars släktingar var överlevare efter förintelsen. Under den tiden fick romerna endast vistas två timmar på varje plats i Frankrike. Hon förlorade den kampen, hennes livspartner ville ta en paus från deras relation, hon blev utbränd. Katarina Taikon låg i koma i flera år innan hon dog.

Filmen om Katarina Taikon är baserad på Mohtadis bok Den dag jag blir fri, om den svensk-romska författaren och aktivistens liv och livslånga strid för att alla människor ska ha sina mänskliga rättigheter tillgodosedda i Sverige. Genom privata foton, intervjuer med familjemedlemmar och andra personer med relevant kunskap, samt ljud- och videoklipp från olika arkiv har regissörerna skapat en rörlig dokumentärfilm i vilken författarens liv skildras från födsel till bortgång. Den visar ett vackert, nyanserat och ytterst mänskligt porträtt av en människa med sann godhet i hela kroppen.

Jag var tagen redan från första minuterna. I inledningen visas ett klipp från en tv-intervju där Taikon säger att hon är hoppfull, att man måste vara det, annars går det inte. Rent dramaturgiskt är filmen oerhört skickligt klippt och redigerad. Det går inte att värja sig mot kraften i berättelsen, eller kraften i Taikons budskap för den delen. En halvtimme in på filmen kunde jag inte annat än att hänge mig känslorna den väckte. Tårarna rann hejdlöst (fel dag att sminka sig) när jag såg jämförelsen med den svarta medborgarrättsrörelsen i USA och Taikons möte med Martin Luther King. Inte upphörde gråten därefter. Allt eftersom hördes snyftningar överallt i biosalongen. Det var starkt. Det gjorde ont.

Det gjorde ont eftersom inget har förändrats. Svarta i USA lever ännu under strukturellt förtryck och våld, såväl ekonomiskt våld som fysiskt, den senaste tidens uppmärksammande av polisens dödande av oskyldiga och obeväpnade människor har startat en ny våg av protester i landet. Kanske är en ny medborgarrättsrörelse på väg att växa fram, vilket i sig är ett tecken på organisering och styrka, men behovet av en ny revolt för allas lika rättigheter är likväl sorgligt.

I Sverige använder politiker samma retorik om romerna som kommit hit inom ramen för EUs fria rörlighet, som användes mot svenska romer under den samtid som utspelar sig i filmen. Det talas ännu om människor som förnekas sina mest grundläggande rättigheter i termer av ”massor”. Någon vecka innan filmen hade världspremiär kunde man läsa ännu en nyhetsrapportering om hatbrott och mordförsök mot romer som bodde i ett husvagns- och tältläger i Göteborg. Samtidigt som SL tillät SDs affischering i tunnelbanan och hamnade i blåsväder för det, nekade dem Stockholms Stadsmission att affischera välmenande hälsningar till människorna som försörjer sig på våra gator.

Aftonbladets recensent (15/8) skriver att vi hade behövt Katarina Taikon i dag. Och jag tänker att det finns många som ännu kämpar likt henne för en rättvisare värld, men att motvinden är starkare nu. Taikon levde under en tid då socialdemokraterna styrde, under några av Sveriges mest trygga politiska år, präglade av ekonomisk tillväxt och mindre klassklyftor. Ändå orkade hon till slut inte mer. I dagens samhälle är det nästan omöjligt att orka. Vi är många som redan innan vi fyllt trettio har stångat oss blodiga mot strukturernas våldsamma väggar. Många som redan innan vi fyllt 25 har varit sjukskrivna för utmattning. Vi är många som slåss och har slagits för att ta oss in i politikens centrum och skapa förändring. Dokumentären är högaktuell och tajmingen kunde inte varit bättre. När jag ser berättelsen om Katarina Taikon blir jag inspirerad. Men samtidigt är känslorna av uppgivenhet ett faktum. För om samhällsutvecklingen fortsätter i samma takt mot fördärvet kommer vi kanske vara många som till slut inte orkade mer.

På spaning efter en vänsterdebattör som flytt

Politik/Kulturdebatt

Allt åt Allas feministiska kampgrupp i Stockholm ser en vänsterdebattör som svänger till höger, och hamnar i grumliga vatten.

I Sverige får inget annat än invandring diskuteras. Den som inte är motståndare till invandring, eller åtminstone inte vill diskutera den så kallade ”volymfrågan” kallas för åsiktspolis. På Göteborgspostens ledarsida pumpas dag efter dag ut direkt rasistisk propaganda som beskriver tiggare som kriminella och invandrare som dyra. I Expressen och Svenska Dagbladet följs det upp med metadiskussioner om åsiktskorridoren som beskrivs som för smal och där ingenting får yppas om invandrare. Diskussioner som går helt på tvärs med verkligheten. Om någon politiker vid något tillfälle skulle vilja prata om något annat än invandring, eller till exempel inte vill säga något alls vid något tillfälle beskrivs de som hukande knähundar tuktade av feminister och vänsterextremister.

Hur de helt kan ha missat att åsiktskorridoren i Sverige uteslutande består av de egna tidningarnas borgerliga ledarsidor är svårt att förstå. Är det verkligen så att de, som kontrollerar hela medielandskapet i Sverige, sitter och gnäller över att inte alla håller med dem?

Senast i raden av metadebattörer finns Lotta Gröning. I en krönika från den 15 augusti i Expressen beskriver Gröning ett Sverige i sönderfall. I efterdyningarna av ett tragiskt knivdåd på IKEA några dagar tidigare målar Gröning upp ett Sverige som allt mer polariserats. Politiker som inte vill prata om invandring skyddas i Grönings världsbild av åsiktspoliser som stämplar folk som rasister så fort de kommer åt. Ordet som används är ”partietablissemanget”, men det skulle lika gärna kunnat stå ”sjuklövern” som är det begrepp Sverigedemokraterna (SD) använder för att beskriva samma sak. I Grönings värld borde statsministern gett sig ut och kommenterat ett mord, bara därför att den som begick det hade mörk hudfärg.

Om detsamma gäller övriga knappa nittio mord som begås i Sverige varje år förtäljer dock inte historien.

Lotta Gröning menar att det är hemskt att det blivit en spricka mellan människor i Sverige och att vi borde börja närma oss varandra i stället för att kasta glåpord efter varandra. Men sanningen att säga så har vi redan pratat jättemycket med varandra. Vi har försökt, och försöker, till och med prata med de som hotar, misshandlar och diskriminerar oss. Vi argumenterar föredömligt mot hävdandet av osanningar som sprider en politik som skadar oss, som hotar oss till livet. En politik som understödjer och validerar en gerilla av sympatisörer för vilka kvalitet i argumenten och intellektuell hederlighet är oviktigt. Oviktigt eftersom de aldrig haft som ambition att följa det civiliserade samtalets regler. De ljuger. De förlöjligar. De hotar. De sätter kors i rabatter och tänder eld på dem. De misshandlar människor. Med Våld. De försöker bränna ihjäl barn.

Det går inte att vinna med hederligt spel ifall din motståndare fuskar. Vi har försökt länge, men nu vill vi inte spela längre. För faktum är att Sverige skulle må bra av betydligt mer polarisering. Att de som inte håller med rasister och fascister ställer sig upp och säger ifrån. Det vore bra om en ordentlig spricka verkligen öppnade sig mellan de som tycker att alla människor har rätt till sitt liv och de som tycker att bara de själva ska få ha rätt till ett tryggt liv. För problemet i Sverige idag är inte att rasister kallas för rasister. Problemet är att rasister bränner kors utanför asylboenden och försöker sätta eld på ställen där det ligger barn och sover. Att fattiga EU-migranter knivhuggs, får syra kastad på sig och att de utsätts för mordbrand.

Det här är något som måste stoppas, så snart det bara är möjligt.

Vi vet redan vad som krävs för att sätta stopp för fascism när den lämnats orörd för länge. Senast behövdes ett världskrig och många miljoner människors död för att få slut på mördandet och våldet från ultrahögern. Det tog lång tid innan liberaler och konservativa förstod vad som väntade den gången. En snäll och beskedlig borgerlighet stod med mössan i hand och hjälpte Hitler till makten. 

Så länge kapitalet är ohotat bryr sig knappast de vita männen i styrelserummen om vilken diktator som sitter på makten. I Spanien, Grekland och Portugal fick fascistdiktatorerna sitta kvar även efter andra världskriget, eftersom de bara förtryckte människor i det egna landet. Den linje som borgerligheten hade då, drivs fortfarande på borgerliga ledarsidor landet runt idag. ”Sitt i båten, ta in SD i finrummen så att en stabil borgerlig majoritet kan säkras i riksdagen. Än finns det många skatter att sänka och många sociala trygghetsförsäkringar att slopa.”

Sedan år 2000 har skatteintäkterna minskat med 248 miljarder genom skattesänkningar som framförallt kommit de redan rika till del. Arbetslösheten och fattigdomen har ökat kraftigt under den här tiden som en konsekvens av en nyliberal politik som förts, först under Göran Person och därefter under Fredrik Reinfeldt. Det är en massiv omfördelning från arbetare till kapitalägare som skakat välfärdssamhället i grunden. Det enda sättet det är möjligt att genomföra så här stora försämringar på, är om de som utsätts för försämringarna inte riktar sin ilska dit den hör hemma.

Det som gör att SD framgångsrikt kan utnyttja denna situation för att driva sin människofientliga agenda är att alla politiska partier som varit delaktiga till försämringarna är i stort behov av att peka ut en syndabock, vem som helst som gör att de själva inte behöver ta ansvar för den politik som försatt oss i den situation vi är i dag.

Så länge vi pratar om tiggare pratar vi inte om angreppet på hela arbetarklassen som nu pågått under lång tid. Så länge invandrare kan pekas ut som skyldiga för välfärdsstatens fall, går politiker och kapitalägare fria. Det är också främst här vi behöver en spricka. Det behöver uppstå en djup spricka mellan arbetare och kapitalägare, där de människor som har gemensamma intressen kämpar emot dem som likt vampyrer försöker livnära sig på deras blod.

Men i Sverige får inget annat än invandring diskuteras. Här ska invandrare och fattiga människor göras skyldiga till att arbetslösheten ökat, att välfärdssystemen dränerats på pengar och att sjuka tvingas ut i arbete trots att de inte mår bra.Så länge sprickan går mellan arbetare med olika etniskt ursprung, är sprickan något bra, tycker ledarsidornas debattörer. Det är bara när sprickan öppnar sig där den riktiga konfliktlinjen går som ropen kommer på sammanhållning. När arbetare med olika etniskt ursprung håller ihop och kämpar tillsammans då hörs vargarna yla från ledarsidor och krönikor.

När det gäller Håkan Boström, Ivar Arpi och Per Gudmundsson är det lätt att förstå varför de driver denna agenda, men varför Lotta Gröning springer ärenden åt dem som vill ha det på det här viset är svårt att förstå. Kanske är det så att det inte går att tjäna två herrar. Lotta Gröning som tidigare synts i mediesammanhang betitlad vänsterdebattör tycks nu ha kommit helt till ro som krönikör på borgerliga Expressen där kapitalets intressen går före människors rätt till liv.

Allt åt Alla Stockholms feministiska kampgrupp.

Pippi — en stureplansbracka?

Freke Räihä replikerar på Lidija Praizovic om en långstrump som vi får lurade i oss vara värsta klasskämpen, men som i själva verket är så borgerlig att man storknar.

Lidija Praizovic skriver en artikel i Aftonbladet under rubriken ”Arbetarklassens bästa kompis” om bland andra Pippi Långstrump (vars samlade berättelser bara råkade ha kommit ut på Rabén & Sjögren ganska precis) om hur viktigt det är att arbetarklassen — Praizovic fokuserar på de som kodas till kvinnor — borde uppfostra våra barn till en avbild snarare mer lik Pippi Långstrump än hennes grannar, de ängsligt tillrättalagda Annika och Tommy Settergren.

Jag vet inte riktigt. Annika och Tommy är visserligen inga särskilt bra förebilder när det gäller en modern människa (ett begrepp, som liksom synen på vad bra litteratur är, förskjuts genom tiden, de litterära gestalterna är visserligen gamla men just dessa föddes i ljuset av ett 40-tal i förändring en förändringen i ett slags langettsöm — ursäkta den märkliga metaforen, jag föreläser mig lätt i nya ämnen och jag har tolkat den återvändande rörelse som historien gör genom att använda denna bild i relation till text och väv). Men Pippi Långstrump är verkligen inte heller någon fungerande förebild. Inte fullt ut utan snarare komplex, mänsklig — som en saga. Å ena sidan fungerar hennes exempel som ett stöd för utvecklandet av självständighet och en vilja att motgå en förlegad och smaklös normativitet, samt! — att det går att utläsa hur den förhärskande synen på barn som mindre värda genomsyrar vårt genomruttna samhälle.

Jag undrar, hur skulle en enskild persons klassresa kunna förändra världen? Något som Praizovic, jag och många med oss, skulle vilja. Förändra något alltså. Är inte steget ”upp” till medelklassen en egoistisk dröm om egen trädgård och ett gödande av bankväsendet genom studielån, bostadslån, privatbilism? Bankväsendet som i princip är högst delaktig, i betydligt högre nivå än oss andra — att stå utanför kapitalismen är lika dödsdömt omöjligt som att diskutera politik med en ”Sverigedemokrat” — i det omoraliska spel som förgör all möjlighet till liv på lång sikt.

Smaka på den fasta frasen ”ekonomiskt oberoende”, alltså att inneha sådana monetära tillgångar, så mycket pengar, att en aldrig någonsin behöver tänka på ett inköps värde eller behov. En kappsäck full med guldpengar — antagligen stulna från andra (Pippis pappa är pirat och kolonialistisk, om än demokratiskt vald på grund av sin häpnadsväckande styrka — en idé som ligger kolonialisterna varmt om hjärtat, härskare över en ö i Söderhavet). Ett enormt arv. Liksom har Pippi en självägd bostad införskaffad utan synbar ansträngning, inte hyresrätt eller en plats som egentligen kan anses vara bankägd. En egen häst, en dröm för många — inte minst de som internaliserat den forna överklassens exklusiva hållande av hästdjur, alltså inte för att bruka åkermark eller dra kärror utan för att förflytta sig i rent nöje, som sport i skog och hedmark eller vid jakt på egen mark. Samma tanke om att äga en häst lever kvar i denna glamourösa dröm om att vara lika fin och bra som överklassen. Ett rent förräderi.

Mina barn har haft samma drömmar om sockerätande hästar och eftersom drömmen om Pippi Långstrump i hög mån samtidigt representerar självständighet, ansvar och andra grundläggande anarkistiska värden så lägger jag inte ut saken så för dem om det. Däremot ställer jag mig generellt kritisk till husdjur som fenomen och den ambivalens som makt kontra ansvar det förpliktigar till. Maktmissbruk är ju sällan något som kommer som en överraskning.

Men Pippi själv då — den bortskämda överklassmänniska som hon är, med sin bossiga stil och det nonchalanta förhållande till egendom som bara de reellt besuttna uppbär. Den låt-gå frihet hon möter livet med är å ena sidan just en sådan attityd som generellt och ytligt sett återfinns i den icke-arbetande klassen, hos stureplansbarnen. Varför är det ett ideal? Å ena sidan bohemen som rör sig i en flykt utan ansvar — läs exempelvis Anna ”Trylle” Petris artikel ”Hvordan kan du se normal ud efter sådan en opvækst?” i Information — å andra sidan det med frihet genomsyrade lugn som oberörbarhet konstruerar — i Pippis fall representeras det sociala arvet (överklasspappas kontakter med snut eller advokat) dessutom av det genetiska, alltså Pippis enorma fysiska styrka. Hon står med dessa attribut utanför de samhälleliga ramarna, en superhjälte, med ett ofrivilligt utanförskap. Ett utanförskap som omfamnas av barn (och poeter) vilka står som främmande andra inför en skitdryg och komplicerad värld. Nej, hellre då behålla sin ungdomliga vishet, hellre fortsätta att vara 9 år gammal, innan världen tränger sig in med sin smuts innanför huden.

Men om något i världen ska förändras så måste det finnas en kollektiv bas, inte bara en mängd lösryckta individualister. Pippi Långstrump tar chanser för att hon inte är påverkbar från yttre stimuli, men samtidigt nyfiken och ifrågasättande — betänk det klassiska ”det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert” som tillskrivs Astrid Lindgrens Pippi. Befriande och någonstans eftersträvansvärt — som läsning är det orimligt just befriande med Pippis ständiga brott mot de sociala reglerna. Som oftast är rätt löjliga ändå. Vadå inte peta sig i näsan? Jag har ju skräp där. Men den som har för mycket att förlora då? Eller är det bara giltigt för den som har allt eller inget alls har. Vad skulle mina barn tycka om jag slutade tramsa runt med lönearbetstjafs för att försörja mig som poet? Skrattretande. Vi skulle bli bostadslösa vecka två. 

Att drömma om att alla borde uppfostras i Pippis anda känns lite kräkfärdigt, något uppdrömt i brist på frihet — men en djupt borgerlig dröm. Inte det bildningsideal som Therese Bohman i Expressen representerar med sin artikel ”Klaga inte på den duktiga flickan”. Där hon beskriver samma historielösa tidsanda som fört järnrörshögern in i politiken på riksnivå. Utan de ambitiösa och drivna, utan en allt mer bildad arbetarklass, hade lilla Svea varit en soptipp och utan normbrytande pionjärer hade vi inte heller haft röster som Bohman eller Praizovic och de hade inte haft möjlighet att få synas i offentligheten — kanske inte heller en tölp som jag hade getts den uppmärksamhet som publiceringen av denna text innebär.

Det går att väga världen mot annat fantastiskt som vi måste läsa in i fenomenet Pippi Långstrump. Hur författaren bakom återberättar hur berättelserna om prinsessan Långstrump har hjälpt flickor att bli starka kvinnor, hur de tagit mod till sig att berätta om det för Astrid själv.

Även jag bär med mig ett förakt mot det etablerade samhället och de krav det ställer på oss. Och jag har blivit en starkare, tryggare och mer våghalsig person av att ha läst Pippi. Kanske hade jag inte skrivit denna text om jag inte som barn läst om Pippi? Men främst tjänar kanske Pippi som en påminnelse om att människor kan, men de rika de gör — medan vi andra köper deras berättelser eller reproducerar dem.

Freke Räihä kan inte sova om nätterna och letar nytt jobb genom att läsa litteraturdebattsidorna och kedjeröka.

Orden med Therese Bohman

Vad skriver du?

Just nu ett romanmanus, som precis har gått från en okontrollerbar textmassa till något som kommer att bli min tredje roman, det känns helt fantastiskt. Efter båda de två tidigare romanerna har jag tänkt typ ”Nu har jag sagt allt jag någonsin kommer att kunna och vilja säga, nu är det slut, hur skulle jag någonsin kunna producera en enda mening till efter detta…” Men nu kommer jag med rätt stor säkerhet att snart ha skrivit tre romaner och det känns så fruktansvärt coolt! Kanske kan jag skriva fyra! Eller fem. Herregud.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Jo. Det är särskilt ensamt att vara utlämnad åt sin hjärna i långa perioder: att sitta och producera en massa text utan att någon annan läst den, och att vara tvungen att lita helt på sig själv, att det man gör håller. Man måste kunna hantera ensamhet för att kunna skriva, och man måste stå ut med det ständiga pendlandet mellan att tro på sig själv och att hata sig själv. Utsätter man sig för detta upprepade gånger så är man ju uppenbarligen nåt slags ensamhetsmasochist.

Drömmer du i bilder eller ord?

I bilder. Jag kan inte ens föreställa mig hur man skulle kunna drömma i ord. Jag tänker väldigt mycket i bilder också, och i scener, särskilt när jag skriver. Jag tycker nog bättre om bilder än om ord.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Om ”sanningen” är sanningen i objektiv mening så har jag ingen aning. Om det är vad som känns sant för mig, d.v.s. det jag känner att jag vill försöka formulera för andra, så är språket det bästa verktyg jag har.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Inte som i en påbjuden moral. En påbjuden moral känns för mig som motsatsen till konst. Däremot finns det gott om omoral: Jag gillar berättelser om människor som gör omoraliska saker, och frågan om det går att sympatisera med dem ändå, och hur långt man kan dra detta. Det finns definitivt en diskussion om moral i det jag skriver, men inte en moral jag vill pådyvla någon.

Vem skriver du för?

I stunden då jag skriver, skriver jag för mig själv. Alltså inte för att jag själv ska läsa det, för jag vill aldrig läsa det jag själv skrivit, men jag drivs liksom av en uppfyllande känsla av att jag håller på att skriva mig fram till något centralt, att jag närmar mig nåt slags sanning, att jag faktiskt lyckas kommunicera något som känns angeläget för mig. Men vem jag kommunicerar det till tänker jag aldrig på när jag skriver.

Varför skriver du de texter du skriver?

För att det är de texter om kommer. Jag är väldigt intuitiv när jag skriver, jag blir ibland överraskad själv över att jag har skrivit det jag skrivit, eftersom det inte gick att förutse. Däremot ser jag tydligt att jag uppehåller mig kring vissa frågor: rätt och fel, lojalitet och svek, makt, ensamhet, längtan … Det är väl liksom mina teman, som är den motor som gör att jag över huvud taget har ett behov av att formulera mig i skrift.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Själva skrivandet kan vara ångestfyllt, när det tangerar sådant som verkligen bränns inom en själv, men det är ju en del av poängen med att uttrycka sig genom konst. Ibland tänker jag ”Nu kommer alla att hata mig!” om saker jag skriver, men det har jag inte ångest över längre.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Baudelaire, men han är ju tyvärr död, så kanske Yahya Hassan.

Therese Bohman är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet på Expressens kultursidor. Hennes senaste roman, Den andra kvinnan, är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2015.

Sjukdomen är inte ett land med utstakade gränser

Sjukdomen är inte ett land med utstakade gränser

Det finns inget bestämt ögonblick då jag passerade gränsen mellan frisk och sjuk. Som om det ens vore möjligt att tala om sjukdomen som ett eget land, en plats med tydligt utstakade gränser. Ibland får jag frågan om när jag för första gången förstod att jag var sjuk, och jag vet aldrig vad jag ska svara då. Jag vill svara att det är en omöjlig fråga, att sjukdomen nästan omärkbart börja sippra in i mig, slå sig in i hjärtkamrarna. Jag vill svara att sjukdomen kanske alltid funnits inom mig, att jag inte längre kan skilja mellan vad som är sjukt och vad som är friskt i mig. Kanske har jag aldrig kunnat göra det. Kanske är det fullkomligt irrelevant. Ibland svarar jag just det, att sjukdomen är en del av mig. Ofta får jag mjuka blickar till svar, varma händer som stryker över mina armar, berättar för mig att jag inte är min sjukdom. Att jag är så mycket mer än den. Jag vet att de menar väl, men det är någonting som skaver i mig då.

Under våren visades programserien Mina två liv i SVT, där etikern och författaren Ann Heberlein intervjuar människor som lever med bipolär sjukdom. Det var fina och värdigt gjorda program. I inledningen till programmet säger Heberlein, som själv har bipolär sjukdom, att hon inte tycker om när människor talar i termer om att hon eller andra med samma diagnos är bipolära. Istället ska man säga att någon har bipolär sjukdom, för att poängtera att sjukdomen endast är en aspekt av personen. Jag kan ju givetvis inte tala för någon annan än mig själv, men jag är i allra högsta grad bipolär. Det finns inget sätt på vilket jag kan sortera in mina tankar i bipolära och icke-bipolära. Det finns inget sätt på vilket jag kan avgöra om det beror på min sjukdom eller bara lite normal livsleda när jag vaknar strax innan soluppgången en ovanligt kall morgon i början av maj och känner att jag inte orkar mer, att jag inte orkar mer nu. När jag efter varje arbetsdag känner tröttheten hugga sig in i själva märgen vet jag inte om det är friskt eller om känslan av utmattning är ett sjukdomssymptom.

En kväll sitter jag i vardagsrummet på en hemmafest. En bekant häller upp sött vin i mitt vattenglas och vi diskuterar synen på psykisk ohälsa och den psykiatriska vården som inte fungerar. Hon tänder en cigarett, för några lösa hårslingor bakom örat, säger: men du är ju inte din sjukdom. Du är ju en människa.

Ja, jag är en människa.

Jag är en sjuk människa. Sjuka människor är också människor, men vi är inte människor trots våra sjukdomar. Vi är människor med våra sjukdomar.

Att människor med psykiska sjukdomar på olika sätt vill understryka att vi inte är våra sjukdomar är fullt logiskt i ett samhälle där psykiskt sjuka människor historiskt dehumaniserats och där våra upplevelser systematiskt förminskas och förnekas. Det är givetvis fint och empatiskt att ni i all välmening berättar för oss att vi är mer än våra sjukdomar, men när vi känner behovet av att distansera oss från den ofta stora inverkan sjukdomen har på våra liv för att bevisa vårt människovärde är det någonting i mig som värker. Personligen ställer jag mig nämligen ytterst frågande till att stigmatiseringen av psykisk sjukdom bör bekämpas genom att vi som är psykiskt sjuka ska tvingas bevisa att vi är mer än våra diagnoser. Och om inte bevisa, så leva upp till bilden av den lyckade, psykiskt sjuka, kreativt lagda personen som minsann är så nyanserad, som lärt sig så mycket av sin sjukdom och som lyckats bli framgångsrik ändå.

När du talar om för mig att jag är mer än min sjukdom säger du samtidigt att min sjukdom är fel.
När du säger att min sjukdom bara är ett av mina många personlighetsdrag förnekar du mig rätten till min verklighet. Hur väl du än menar.

Ofta beskrivs individens förhållningssätt till sin psykiska sjukdom som ett aktivt val. Att det går att välja om man vill låta sig uppslukas av sin sjukdom, ”bli sin diagnos”, eller om man istället vill kämpa och lyckas trots sin sjukdom. Man behöver knappast anstränga sig för att förstå vilken av dessa inställningar som anses önskvärd i samhället. Det finns en individualism i detta som är förståelig men skrämmande. Att vilja distansera sig, vilja påpeka att sjukdomen är en så liten del av en själv. Att vilja förklara att man inte är som de där andra, de som verkligen är psykiskt sjuka. De som är galna. Ibland har jag fallit för frestelsen att peka ut min relativa välanpassning som ett sätt att framstå som frisk, som normal. En vilja att bevisa min duktighet, min högfunktionalitet och produktivitet. En vilja att bevisa mitt människovärde, min anställningsbarhet, min duglighet som samhällsmedborgare. Varje gång en smak av svek i munnen efteråt. Jag vill inte leva i ett samhälle där jag måste förneka den stora del av mig som min bipolaritet är, utan i ett samhälle där jag får vara sjuk ifred. Där jag själv äger makten att definiera sjukdomens roll i mitt liv, dess betydelse för vem jag är idag.

Vi är inte samma, alla vi med psykiska sjukdomar, men vi bär på liknande erfarenheter. När jag tretton år gammal upptäcker den amerikanska poeten Sylvia Plath i den bortglömda poesihyllan på skolbiblioteket förstår jag precis vad hon menar när hon i dikten Elm skriver;

I am terrified by this dark thing
That sleeps in me;
All day I feel its soft, feathery turnings, its malignity

När jag nio år senare sitter på ett halvfullt tunnelbanetåg i Brooklyn och betraktar den äldre, hemlösa kvinnan som nästan varje morgon tar samma tåg som jag och som oupphörligen rabblar samma meningslösa barnramsa högt för sig själv ser jag en del av mig själv i hennes ögon. Hur mitt liv hade kunnat se ut om jag haft andra förutsättningar. Jag kan inte distansera mig från det. Jag kan inte förneka det.

Min sjukdom är kronisk. Jag kommer alltså aldrig att bli frisk. Hur många yogalektioner jag än tar, hur många självhjälpsböcker om mindfulness jag än läser. Hur mycket jag än tränar i hopp om att frigöra endorfiner, hur mycket jag än försöker att tänka positivt. Det har tagit lång tid för mig att acceptera det. Att den här oron i bröstet kommer att finnas där för alltid. Att den här ångesten som ibland tycks mig omänsklig är återkommande. För att kunna leva med den tanken har jag behövt omfamna min sjukdom. Det blev möjligt först i den stund jag slutade försöka skilja på det sjuka och det friska i mig.

Smärtan strömmar till och sjunker undan som tidvatten och när jag slutar försöka värja mig mot den förlorar den också en del av sin kraft.


Linnéa Sjödin studerar litteraturvetenskap och är redaktör på Kultwatch. 

Foto

Du tycker att klarbären är Irans motsvarighet till lingon

Nazanin Raissi reser från Göteborg till sina drömmars stad Tehran, och finner ett hem i tvåhemheten: Iran och Sverige.

Tillbaka till Iran. Senast var en generation sedan. Vissa resor kräver tid. Med mig har jag min livskamrat och Willy Kyrklund. Det känns tryggt så. Khosh Amadid – “Välkommen!”  – säger den unga passkontrollanten.

Resan börjar med en folkfest. På gatorna ett hav av unga som vill fira att sanktionerna mot Iran har hävts. Unga som griper efter halmstrån för att få känna sig som unga. Vet de varför de skrattar? Stämningen är hög men du är på din vakt i folkhavet för du vet att det finns skuggor.

Iran är de ungas land. De vill ta selfies med din livskamrat och kommenterar hans hår eftersom han är ett guldhår. De undrar om du följer nya säsongen av True Detective men de kan inte hålla sin pojkväns hand på öppen gata. Iran, motsägelser. I tre veckor lever du detta parallella liv och lär dig att i Iran bor sorg och glädje i samma rum. Iran är interiörernas land. Hemma slänger du slarvigt din slöja på soffan och dricker “vodka” till Nirvana för din kusin är besatt av Kurt Cobain. Du lär dig att i Iran är kvinnorna revolutionärer varje dag. Du viskar hemligheter med din morbror. Han visar dig fotografier och säger: han är borta och han är borta och hon är också borta. På gatorna ser du bilder på unga som offrade sina liv under det åttaåriga kriget med Irak. De tittar dig i ögonen. Så många martyrer. Så många föräldrar med förlorade barn.

På din mammas gata hälsar du på mormors grannar som är lorer. Den vänliga judiska grannen några hus längre bort finns inte längre här. Du besöker ett zoroastriskt tempel och en kyrka och drabbas av nåd. Du förstår att de persiska trädgårdarna inte är så vackra som du drömde om men får tröst av Willy Kyrklund som berättar att den persiska trädgårdens själ är muren. Du tycker att klarbären är Irans motsvarighet till lingon. Du ser så mycket fulhet och skönhet. Din faster som viskar att kvinnan i chadoren framför dig är ett mandelöga och din vän som avslutar ert telefonsamtal med: “Jag kysser ditt månansikte”. Du undrar om det finns någon forskning om hur barn påverkas av att gå från en så språkligt intim kultur till något helt annat. När människor vill höra om Sverige noterar du att du citerar Stefan Löfvens regeringsförklaring eller vill välja något av Per Anders Fogelströms texter att läsa högt ur. Du är stolt det märker du. Du berättar också om Sveriges skuggor men att du aldrig aktar dig för dem. Att du blir ett vrål mot den som inskränker din rätt.

Efter tre veckor längtar du hem. I Sverige läser du dina kusiners statusuppdateringar. Det kunde du inte göra för en generation sedan. Du inser att du är välsignad som inom dig har två hem. En gång fick du höra det, men då förstod du det inte.

Nazanin Raissi är legitimerad psykolog.

Fria Relationer

Fria Relationer

Det finns ideal i vårt samhälle kring att förhållanden som innefattar sexuella förbindelser och/eller romantiska känslor ska innefatta två personer. I tvåsamhetsnormen ingår det att dessa två personer bara ska ha sex med varandra och också att dessa allt eftersom förhållandet fortskrider även ska uppfylla andra ideal som att bo ihop, fira högtider ihop, umgås med varandras familjer, spendera semestrar tillsammans och få barn med varandra (och inte med någon annan) om någon/båda i förhållandet vill ha barn. Det är ett helt koncept med romantiska drömmar där delar av dessa eller allt samman inte passar alla människor i vårt samhälle med våra inneboende olikheter.

Begreppet ”fria relationer” myntades när RFSU Stockholms polygrupp bytte namn för att inkludera alla relationsformer och flytta fokus från flersamhet till att istället öka normmedvetenheten. Fria relationer är ett dynamiskt och tillåtande sätt att leva på där man känner efter vad man själv vill och med vem man vill och tillåter sin(a) partner(s) att göra detsamma. Oavsett om man väljer att leva utan partner helt, monogamt eller flersamt finns ett normmedvetet tänk som möjliggör det för dig att inte bara falla in i ett osynliggjort koncept för att det är ”så det går till”. Vi finner det ointressant om människor har noll, en, två eller tio partners/älskare/kk (och vad man har för stunden är inte alltid lika med vad man vill ha och vad man vill ha kan variera över tid). Det finns flersamma relationer som präglas av strikta regler och kontrollbehov; alla flersamma relationer är inte lika med fria relationer.

När vi blir tillsammans med någon i en romantisk relation uttrycker vi oss i stil med att vi är beredda att offra sexuella/intima möten med andra till förmån att få bygga en nära relation med vår partner. Vissa påstår att de inte längre attraheras av andra människor längre (detta stämmer kanske i förälskelsefasen, men jag tror att det är väldigt få det stämmer för i längden). Det vi aldrig frågar oss är varför vi förväntas offra intimitet och sex med andra för att få bygga relation med en person. Svaret lyder: svartsjuka. Varken du eller din partner vill uppleva den känslan. När du känner dig svartsjuk drar du slutsatsen att din partner har utsatt dig för detta. Till följd måste partnern ändra sitt beteende. Detta kan i vissa relationer gå väldigt långt till den grad att partnern/du själv inte längre tillåts spana in andra personer, inte ha kontakt med tidigare vänner/ex som ses som ett hot för relationen, inte får ha sin mail privat etcetera.

I fria relationer vänder man på steken. Om din partner gör någonting som får dig att känna svartsjuka lägger du inte över ansvaret på partnern utan tar på dig det själv. Du ser att din svartsjuka handlar om din egen otrygghet och dina rädslor för att bli övergiven, att vara otillräcklig eller att inte vara älskad. Du kommunicerar med din partner om din svartsjuka utifrån perspektivet vad du kan göra och hur din partner kan stötta dig för att möta de känslorna utan att lägga över skulden för dem på partnern. Grundtanken är att du är fri att äga din sexualitet och ditt känsloliv och uttrycka detta till vem du vill när du känner för det och att det är din partner också. Vad du vill och vad din partner vill kan vara olika. Även om du endast vill vara sexuell/romantisk med din partner kanske hen fortfarande vill vara det med flera. Du försöker inte kontrollera partnern. Självklart kan du göra slut om ni av olika anledningar inte är kompatibla, men det är någonting annat än att göra slut för att partnern inte tillåter sig kontrolleras av dina svartsjukebehov.

Är det så lätt då? Nej. En del människor uppger att de aldrig känner svartsjuka (lyckostar), men för alla oss andra krävs det övning. Det är väldigt svårt att hantera svartsjuka, då vi är ovana vid att tänka på sättet att det ens är något vi ska lära oss att hantera och därför är det lämpligast att ta det stegvis. Även om man förstår saker och ting intellektuellt kan man ändå reagera irrationellt i situationer som triggar ens känslomässiga sår. Men som många har upptäckt är det inte så himla lätt att leva ett konventionellt liv heller. Svartsjuka uppstår oavsett och känslor av att vara otrygg har skapats tidigare i livet än i det pågående förhållandet. Oavsett relationsform finns det aldrig garantier för att relationen kommer att hålla, eller i alla fall inte att partnern kommer fortsätta att vara kärleksfull med en vilja att möta ens behov.

Jag vill avsluta detta inlägg med att efter allt prat om svartsjuka säga några fina saker med fria relationsformer. Kommunikationen är mer ärlig och transparent än någonsin. Ingen tanke eller känsla är förbjuden. Det gör det lätt att acceptera, bejaka och älska sig själv. Vidare skapar det trygghet. Dina relationer blir mindre sårbara när de inte riskerar att ta slut bara för att du känner attraktion för någon annan. Du är inte kvävd och du slipper fundera kring om gräset är grönare på andra sidan då du faktiskt är fri att beta på båda sidor hagen. Olika människor kan tillfredsställa olika behov hos en. Det skapar variation. Har du haft ett intressant möte med en person smittar den energin vidare till nästa person. Relationerna tillför på så sätt energi till varandra och blir inte på bekostnad av varandra.


 

Padma Schrewelius är journalistikstuderande med sexologisk kompetens. Padma driver bloggen sexochsamhalle.com och är aktiv i Fria Relationer i RFSU Stockholm med att hålla i samtalsgrupp. Hon håller kurser om tvåsamhetsnormen och svartsjuka tillsammans med Sofie Lyhammar. Om ni vill veta mer om RFSUs arbete kring Fria Relationer kan ni maila till friarelationer@rfsu.se.

Orden med Anneli Jordahl

Vad skriver du?

Efter tre historiska romaner skriver jag en samtidsskildring. Berättaren är en pensionerad kvinna som lever ensam med sin hund på landsbygden. Hon sörjer sin man som omkommit i en arbetsplatsolycka, och bittert inser hon att arbetarklassen inte omfattas av rättssamhället. Samtidigt följer hon demonstrationerna i Ferguson och ser hur afroamerikaners liv inte heller räknas i ett påstått demokratiskt samhälle. Så reser hon till USA, flyger för första gången i sitt liv. Hennes dotter tycker att hon blivit en rättshaverist som förlorat verklighetsuppfattningen. Är hon det?

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Kort sagt: Det är förfärligt ensamt och ångestladdat att skriva. Inför varje skrivperiod drömmer jag vidriga mardrömmar. När ett manus väl är genomskrivet (efter ett oändligt antal omskrivningar) och förklarat dugligt infinner sig ett välbehagligt rus. Slutarbetet kan vara riktigt lustfyllt.

Drömmer du i bilder eller ord?

Jag drömmer mest i bilder med enstaka repliker. Jag skriver också i bilder, scener, arbetar med stämningar, sinnestillstånd. Kapitelböcker och intriger finns inte i mitt sätt att tänka.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Språket har en enorm betydelse för att nå sanningen. Med det fiktiva språket kan man finlira sig fram till den outgrundliga och gåtfulla levande varelse som är människan. Med språket kan jag också skriva fram en historia som ännu inte finns dokumenterad i arkiven. Ofta handlar det om kvinnors historia, särskilt arbetarklassens kvinnor, där är bladen blanka.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Jag tror att det finns moral i mitt skrivande – som handlar om att kvinnor och arbetarklass har slavat och ringaktats. Däremot undviker jag att skriva moraliskt uppbygglig litteratur, där hittar man inte ”sanningen” om mänskligheten.

Vem skriver du för?

 Jag ser inga läsare framför mig när jag skriver, gjorde jag det skulle det inte bli någon roman.

Varför skriver du de texter du skriver?

Jag skriver för att begripa mig på mänskligheten, samtidshistorien och mig själv. Författare som har en vilja att arbeta konstnärligt börjar nysta där det personligen svider som mest. Mina romaner handlar om ensamhet, instängdhet, osäkerhet, socialt underläge. Det här inser jag först i efterhand, eller får påpekat av andra.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Jag hade ångest av Klass- Är du fin nog? om att komma från arbetarklassen och ta sig fram i Stockholms kulturmediebransch. Den var utlämnande, dessutom tog jag en yrkesmässigt stor risk.

Jag hade bottenlös ångest av att gå från sakprosa till det skönlitterära med romanen om Ellen Key, Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). En vändpunkt i mitt liv att den blev lyckad. Egentligen ville jag skriva skönlitterärt redan i ungdomen, men fick för mig att jag inte hade begåvning som räckte till.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Jag vill att Anne-Marie Berglund svarar på enkäten.

Anneli Jordahl är författare och journalist. Jordahl skriver litteraturkritik för bland annat Aftonbladet samt föreläser i klass- och genusfrågor.