Idag är det 8 mars, och då brukar vi ställa lite frågor om feminism till några kvinnor i kulturen. Mariama Jobe är poet, skribent och projektledare.
Vilka feministiska frågor tror du kommer att vara centrala i år?
– Skillnaden på att vara kvinna och kvinna, intersektionalitet..
Vilka feministiska frågor skulle du speciellt vilja lyfta?
– Stereotyper gentemot women of color och särbehandlingen
Det finns ju olika feminismer. Vilken feminism sympatiserar du med, och varför?
–Intersektionell feminism and the African Womanize.
Vilken feminism ligger långt från din analys, och varför?
– Vit feminism är ljusår ifrån min verklighet. Den vita kvinnan och jag delar bara förtrycket av att vi är kvinnor men sen är det slut. Hon är min förtryckare mer gånger än hon väljer att vara en vän, sköld eller allierad. Just för att hon sitter på privilegier hon inte vill släppa taget om. Vit feminism är den världsliga bilden av feminism, det är orakade armhålor, enhörningsfärgat hår, en free nipple, en fråga om mens och alltid män som fiender. Vi, kvinnor som står ställda i ett annat socialt landskap kämpar emot sociala frågor så som rasism, sexism, afrofobi, ekonomiskt förtryck och en mängd andra klassfrågor. Den vita kvinnans kamp är sannerligen inte min. Men min kamp bör vara en del av hennes.
Vilken feminist inspirerar dig mest?
– Min mamma, mina aunties och vänner. Folk tar för givet att en förebilder måste vara nedskrivna i historie böckerna. Mina går med mig varje dag.
Ett feministiskt citat som inspirerar dig?
– So many strong women began as broken girls. –r.h. Sin.
Idag är det 8 mars, och då brukar vi ställa lite frågor om feminism till några kvinnor i kulturen. Paloma Madrid är koreograf, performer, rörelseregissör och dansare. Hon är också utbildare på DOCH, Dans & Cirkushögskolan i Stockholm.
Vilka feministiska frågor tror du kommer att vara centrala i år?
– Frågor av olika slag, som förflyttar och förändrar fokus från normaliseringen av rasistiska högerpartier.
Vilka feministiska frågor skulle du speciellt vilja lyfta?
– Kropp, konst och scenkonst med fokus på klass
Det finns ju olika feminsmer. Vilken feminism sympatiserar du med, och varför?
– Pharmacopornografiska ”feminismen” som inte är en –ism utan en fem-alys, en analys av vår samtid så som filosofen Paul B Preciado tänkte i början av 2000-talet.
Vilken feminism ligger långt från din analys, och varför?
– Höger, neo-nyliberala patriarkala feminismer.
Vilken feminism inspirerar dig mest?
– Feminismo Communitario från Bolivia
En historisk kvinna som ligger dig särskilt nära hjärtat. Varför?
– Juana Inez de la Cruz. Född samma dag som jag, 12 november. Hon klädde ut sig till pojke för att kunna skriva poesi och dramatik på 1600-talet i Mexico, och levde sedan som nunna för att slippa gifta sig men samtidigt kritiserade hon katolska kyrkan.
Ett feministiskt citat som inspirerar dig?
– Ett nej är bara början. — Marina Abramovic, konstnär.
Idag är det 8 mars, och då brukar vi ställa lite frågor om feminism till några kvinnor i kulturen. Patricia Palma är journalist och ordförande för Orten i Fokus.
Vilka feministiska frågor tror du kommer stå i centrum i år?
–Jag vet inte, hänger inte med i det snacket…
Vilka feministiska frågor skulle du speciellt vilja lyfta?
– Förortskvinnors möjlighet till att ta upp eller igen studier för att kunna få möjlighet till bättre jobb och bättre löner. Kvinnors pensioner och arbetarkvinnors hälsa och ohälsa, framför allt psykisk ohälsa.
Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?
–Den feminismen som utgår från ett intersektionellt perspektiv.
Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?
–Priviligerad vit, akademisk feminism. Som utgår från teorier och inte kvinnors verklighet.
Vilken feminist inspirerar dig mest?
–Det finns många kvinnor som inspirerar mig. Men det är framför allt gruppen “Streetgäris” som inspirerar mig och ger mig hopp om systerskapet och kvinnokamp. Och svenska hijabis tycker jag är väldigt inspirerande.
Vilken historisk kvinna ligger dig särskilt nära hjärtat och varför?
–Angela Davis, för hennes livslånga kamp, Violeta Parra, inte som uttalad feminist, för det var hon nog aldrig, men för det hon lyfte och satte ord på den chilenska proletära kvinnans kamp.
Ett feministiskt citat som inspirerar mig:
–“I’m a feminist. I’ve been a female for a long time now. It’d be stupid not to be on my own side.” Maya Angelou.
Sjätte delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandiya i Palestina. Har ni inte läst del 1 –5, så gör det först.
JUST KIDS
Nu ligger jag i solstolen på Snow bar, poolen i centrala Ramallah, och min yngre kusin Zaid rullar en cigarett till mig, vid baren. Han jobbar här men är också precis hemkommen till Ramallah från studier i England. Han är britt på papper och är därför en privilegierad palestinier, som jag. Han kan till skillnad från de flesta palestinierna åka i väg, lämna och resa, utan att gång på gång bli nekad ett visum. Dalia och jag brukar säga att vi är palestinier med de mest privilegierade förutsättningarna, trots att vi lever i diaspora. Och eftersom vi bär svenska pass är vi fria att besöka ”andra sidan” utan tasreeh, ett särskilt tillstånd. Därför att vi, som sagt, är svenskar. Men inte alla palestinier som bär svenska pass kan det, utan endast de personer som INTE bär ett palestinskt id-kort. Alltså vi, min familj och jag. Detta eftersom båda mina föräldrar avtjänat tid i israeliskt fängelse. De hade efter det blivit utvisade, statslösa och bortglömda av den israeliska staten. Deras flykt gav dem valmöjligheten mellan Cypern och Sverige och de lottade sig hit och kom sedan att bli svenska medborgare, någon gång strax innan de återvände tillbaka som främlingar, eller turister, till sitt eget hemland.
•
Jag var sex år gammal när min familj och jag för första gången skulle besöka Palestina. Mamma hade klätt Dalia och mig i likadana röda sammetsklänningar. Vi hade lugg båda två, precis som nu, och mitt hår var även då alltid långt och rufsigt. Dalia, är min syster. Hon skulle bli Sveriges ambassadör till Palestina när hon blev stor. Hon skulle frita sådana som mamma och pappa – fängslade politiska hjältar. Hjältar. Det sa hon, när vi var små, när vi var tonåringar, och även under hennes samhällsvetenskapliga studier på universitetet. Idag är hon konstnär. Hon målar tavlor av muren och ansiktsporträtt från Qalandyia. Hon porträtterar ockupationen av Palestina genom starka kvinnor som förlorat sina barn med kulor i bröstet, trots att de aldrig kastade sten mot beväpnade soldater. Hon porträtterar ockupationen eftersom det är hennes kamp, i ett land hon aldrig fått leva i.
Första resan till Palestina var 1995 och vi vinkade hejdå till pappa vid tåget som skulle ta oss till Kastrup och från Kastrup till Tel Aviv, för ett första möte med ”Ben Gurion flygplats”. Mamma visste säkert (men inte vi) att resan dit skulle bli lång. Och därför använde hon hela tågresan som förberedelse för de kommande timmarna i våra liv. Hon gick igenom hur vi skulle bete oss, vilka frågor som skulle ställas och vad vi skulle svara – ”Säg aldrig namnet på platsen vi ska till, säg aldrig Falastin” viskade hon och såg sig omkring, så att ingen annan på tåget hörde var hon sa. Hon gick igenom allt för att vi tillslut sedan kunde försäkra henne om att läget var under kontroll.
Väl framme i Kastrup, plockades vi ut i en ”random check” som det kallas…, tvungna att gå igenom en metalldetektor. Bara vi, Mamma, Dalia, jag och min bröder. Inga andra. Vi barn går först och mamma sist. Och hela detektorn tjuter. Självklart tjuter den. Hon bär bälte och skor med spännen och säkert fyra olika ringar på fingrarna och halsband om nacken och armband och ja, allt det som jag idag brukar ha på mig, som jag sedan brukar vara tvungen att klä av mig för att det inte ska tjuta när jag fortfarande plockas ut i ”random checks” på både ut och inresor. Det fortsätter att tjuta om mamma och mamma grips av panik. Hennes armar höjs upp i luften och hon försvarar sig med orden ”I have not done anything” följt av ”Jag har inte gjort något, jag är svensk”. Mamma slänger fram våra pass och försäkrar den israeliska säkerhetspolisen i Kastrup om att vi alla är svenska medborgare och ingenting annat.
Hennes ögon fylldes med tårar. Och där stod vi, vid sidan av vår mamma, lejoninnan som leder vår flock, och kände oss skyldiga till något vi inte hade gjort… Misstänkta för något vi inte hade gjort framför andra svenskar eller danskar eller vita människor, som skulle turista i vårt hemland. I mitt huvud, slutade det aldrig att tjuta. Mitt hemland.
Jag förstår nu när alla mina ursäkter för min existens i den här världen började. Dom började där, på Kastrups flygplats, i mammas rädsla. I ljudet av metalldetektorn. Jag såg min mammas sorg för första gången bli trampad på, när alla andra fick en plats före oss till hennes hemland, inte deras. Och så började det, mitt ständiga ursäktande av vem jag var, vad jag hette, och hur mitt namn uttalades eller varför vi i min familj inte firade midsommar eller varför jag skulle äta minus fläsk trots att min mamma inte bar slöja. Varför jag aldrig var tillräcklig mycket muslim eftersom jag drack. Eller varför jag kallade mig muslim fastän jag inte hade slöja. Varför jag sa Palestina och inte Israel. Ja, alla dessa ursäkter utvecklades till förklaringar och försvar av vem jag var. Dom slutade aldrig riktigt… Och mest av allt ville jag boxa killen i klassen som sa att jag inte hade något land eftersom Palestina inte fanns på någon karta. Och läraren som instämde ville jag ha ihjäl.. Nej, jag skojar inte. Men jag lyckades spruta trälim i håret på henne, det fick räcka.
Mammas rädsla gjorde att hennes darrande fingrar släppte taget om halsbandet som föll till golvet. Säkerhetsfolket ställde fråga på fråga. Vart ska ni? Vem ska ni besöka i Israel? Hur länge ska ni stanna i Israel? Vad finns i Israel för er? Mamma såg svimfärdig ut. Dalia hjälpte mamma mest, det har hon alltid gjort. Min äldre bror tappade arabiskan så fort han kom till Sverige, och förblev helt apatisk i situationen. Jag, jag bara stod där, tittandes på min mamma, på hur Dalia tog upp halsbandet från golvet och höll mamma hårt i handen. Mamma var så nervös att hon började recitera koranen men kom på sig själv och tystnade. Vi är alla tysta när en av säkerhetspoliserna pekar på oss, mina syskon och jag. Och inte förrän nu ser jag, för första gången, mammas flykt framför mig.
–Vilka är dom? frågar säkerhetspolisen, samtidigt som han pekar på oss, mina syskon och jag…
–Det är mina barn.
–Allihop?
–Ja…
–Varför är dina barn födda i olika länder?
Det är sant, min mamma har lyckats föda alla sina barn i olika länder pågrund av flykt. På grund av brist på säkerhet. På grund av osäkerheten utan en nationalitet i en värld full av nationer. När jag tänker på det som säkerhetspolisen då sa, brukar jag tänka att om han var smart, kunde han lista ut det själv. Och kanske gjorde han det. Kanske var han tillräcklig smart, men ville bara strö salt i såret. Den palestinska förbannelsen i ett ständigt sökande efter frihet någon annanstans. Jag lovar, nästan alla min palestinska vänner är födda i ett annat land än Palestina..
Visste ni att det palestinska passet är det sämsta passet att ha? Att bära ett svenskt, är rankat som topp tre. Jag brukar skratta och le, och känna tacksamhet när jag tänker på att jag älskar att resa. Kanske reser jag för att jag kan och vet att jag kanske inte hade kunnat som palestinier med ett palestinskt pass. Fucking pass alltså. Jag blir trött. Jag blir trött på att hela tiden behöva kategorisera mig i olika papper av olika färger, jag blir trött på att vi slutar att vara människor och blir istället länder med färger och flaggor och språk. Shit, jag tänker igen. För mycket igen. Sluta Dima, sluta tänka på det här, sluta nu. Jag slutar. Jag börjar tänka på Qalandiya, på pojken från Gud, på hans dammiga hår, på hans gröna T-shirt och ifall han drömmer om att resa eller om molnen ovan är detsamma som någon annanstans. Frihet. Tänk om pojken från gud som sålde mig armbandet med paletten också drömmer om ett pass från ett annat land, ett land som Sverige… Fuck Sverige. Fuck pass. Fuck allt.
•
Mitt i dagdrömmandet avbryts jag av en färdigrullad cigarett. Jag sitter vid baren. Min kusin läser upp en dikt för mig. Han är poet och drömmer teater långt ifrån Palestina. Jag ler, tänder min cigarett, öppnar min bok och försvinner i väg till New York på 60-talet. Boken ”Just Kids” får mig att tänka på Olof, på att det är sant, att så mycket i mitt liv påminner om honom. Påminner om oss och hur vi båda är konstnärer i ett annat universum, i en annan tid där länder inte existerar och gränser är broar för pojken med paletten att gå över.
Jag avbryts.
Ännu en gång avbryts jag. Mitt i de finaste drömmarna, när jag är Dima med Olof förvandlas jag till Dima från Ramallah. Framför mig står Seri, Razan, Dana, Karam, Rasha och Ahmad – Palestinas finaste människor. Jag är hemma nu. Jag är lycklig nu. Just nu är jag Palestina i det här universumet, Vi kramas. Tillhörigheten känns inte längre främmande, trots att jag fortfarande söker min plats bland människor här. Men för varje gång som jag återvänder, så hittar jag hem. Mina vänner frågar mig om mina resor, om vart i världen jag har varit nu och vart jag ska näst. Har du varit där, och där och där, frågar Seri mig. Jag är tyst men nickar och ler. Seri, blir ofta nekad visum men han försäkrar mig, gång på gång, om att vi snart ska resa tillsammans. Jag tror honom.
Mitt möte med mina palestinska vänner i Ramallah utvecklas till en dagsfest, vi beställer öl vid baren, någon sjunger vid poolen. Vi badar, pratar, diskuterar och informerar varandra om livet. Om omständigheter och förutsättningar och kärlek såklart. För dem har jag aldrig behövt ursäkta mig, jag har aldrig förklarat för dem vem jag är. Här ÄR jag och det räcker.