Analys › Politik
Kulturpolitik 2018: Feministiskt initiativ

Kulturpolitik 2018: Feministiskt initiativ

Den 9 september är det val i Sverige! Kultwatch riktar in sig på kulturpolitiken för att du ska få bättre koll på vad partierna vill göra med kulturen. Förutom korta analyser så svarar varje parti på våra frågor om kulturens roll och framtid, om jämlikhet och representation. Idag tittar vi närmare på vad Feministiskt initiativ vill.

Feministiskt initiativ har ett av de mer fördjupade och utvecklade kulturpolitiska programmen bland de svenska partierna. Deras kulturpolitiska program är upplagt i nio huvuteman. Feministiskt initiativs kulturpolitik visar att de har god kännedom om kulturskaparnas villkor, och de överraskar med reformer och förslag för att göra kultursektorn mer demokratisk. De lanserar även ett nytt område eller begrepp: “Social kultur” som försöker formulera och lyfta fram kulturens kraft i samhället.

På flera punkter är Feministiskt initiativ tydliga med att det fria kulturlivet och demokratisering av kultursektorn ska prioriteras. De erkänner att den etablerade kultursektorn kännetecknas av ojämlika maktförhållanden och strukturell diskriminering – de vill verka för en kulturpolitik som bygger på demokrati och mänskliga rättigheter. Här lägger de tyngd på vilka som utövar, skapar och får vara delaktiga. Partiet stannar inte vid besök av kultur, vilket är en passiv form av deltagande.Feministiskt initiativ vill att demokratisering ska ske genom inflytande, skapande och utövande. Här används inte begrepp som mångfald utan istället vill Fi lagstadga allas rätt till kultur.

En av reformerna är att Kulturdepartementet ska ge Statens kulturråd i uppdrag att arbeta emot snedrekryteringen i de offentligt finansierade kulturverksamheter. Syftet är att se till att kultursektorn ska spegla samhället. Det märks att Feministiskt initiativ har skaffat sig kunskap om de fria kulturarbetarnas villkor, och om maktstrukturerna inom kulturen som påverkar vilka som får vara del av kultursektorn och vilka som exkluderas.

Det framgår tydligt att partiets kulturpolitiska fokus ligger hos vilka som får utöva kultur och vem kulturen är till för.

Partiets kulturpolitiska program använder ett medvetet språkval, till exempel använder de begreppen snedrekrytering och representation istället för breddad rekrytering. Vad gäller användande av begreppet mångfald används det inte exkluderande såsom det har gjorts inom kulturpolitiken, och samhället, där ett skillnadstänkande tynger begreppet. Här används mångfald för att peka på vad kulturarbetarna skapar och inte på kulturarbetarnas bakgrund och identitet. Det framgår tydligt att Feministiskt initiativs kulturpolitiska fokus ligger hos vilka som får utöva kultur och vem kulturen är till för.

Samverkansmodellen är viktig i arbetet för en mer jämlik kultursektor, menar Feministiskt initiativ. De vill verka bland annat för att mindre landsting och regioner ska prioriteras i resursfördelningen, vilket är viktigt för decentraliseringen av kultursektorn. Idag får de nationella institutionerna större delen av den statliga kulturbudgeten och det är skillnad på hur mycket kommunerna i landet satsar på kulturen.

En annan av huvudpunkterna är kulturarvet. Feministiskt initiativ tar upp kampen om definition av kulturarvet och vill att det ska ses som något rörligt och gränslöst, som en motvikt till en nationalistisk, ensidig, exkluderande och ofullständig bild av vad som är kulturarv. En mycket viktig punkt är att Feministiskt initiativ vill verka för att statliga institutioner ska lämna tillbaka ”otillbörligt införskaffade objekt”, vilket innebär stulna konstverk och kulturella föremål från andra kulturer.

Något som utmärker Feministiskt initiativs kulturpolitik är en ingående vilja att formulera kulturen som en viktig komponent i det civila samhället. De lanserar begreppet Social kultur och föreslår att arbetet ska ske över flera politikområden.

Politiken ska ovillkorligen följa principen om en armlängds avstånd, anser Feministiskt initiativ. De pekar särskilt på att principen är viktig i tider då antidemokratiska krafter växer i samhället. Partiet vill öka kulturbudgeten – minst en procent ska avsättas till kulturen. Idag får kulturen 0,8 procent av statens budget.

Något som utmärker Feministiskt initiativs kulturpolitik är en ingående vilja att formulera kulturen som en viktig komponent i det civila samhället. De lanserar begreppet Social kultur och föreslår att arbetet ska ske över flera politikområden. Kulturens roll i stadsbyggande och offentliga rum är ett exempel. De menar att det finns en mängd verksamheter som arbetar i “gränslandet mellan kulturell och social verksamhet”. Det handlar om verksamheter som ofta drivs ideellt, har det svårt ekonomiskt men har stor betydelse inom sitt område. Det kan vara verksamheter av och för kvinnor eller marginaliserade grupper.

På ett sätt liknar Feministiskt initiativs kulturpolitiska program ett manifest för en demokratiserad kultursektor. Visionerna är stora och nytänkande. Det märks också att man har yrkesverksamma kulturarbetare i sitt parti, eller så har partiet lyssnat noga på kulturarbetare med olika kompetensområden. Exemplen är flera, till exempel att de vill att ”politiskt marginaliserade kulturformer, som graffiti och spel” ska inkluderas i konst- och kulturbegreppen. Men också i deras strävan efter att samhällets sociala trygghetssystem även ska gälla för kulturarbetare.

Visst är det ett något akademiskt författat program med mycket text – en nackdel då det kräver en del av läsaren att navigera i. Något som hade underlättat är en ordlista som kunde förklara vissa begrepp och meningar. Det text-tunga programmet kan å andra sidan ses som ett ställningstagande för kulturens viktiga roll i politiken och samhället. Det är också glädjande med ett kulturpolitiskt program som är fördjupat, tydligt och insatt i frågorna. Och visst behövs det en rad förändringar för en mer rättvis demokratisk kultursektor. Dock saknas närvaron av samernas och minoriteters kulturella villkor i deras kulturpolitiska program.

Läs Feministiskt initiativs kulturpolitiska program här.

 

Sex frågor till Feministiskt initiativs kulturutskott

Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?

— Kulturen är fundamental för en levande demokrati. I sin bästa form är kulturens politikområde ett fält för öppensinnade processer och möten mellan kunskaper och kvaliteter, erfarenheter och uttryck. En feministisk och antirasistisk kulturpolitik ska verka för ett demokratiskt, jämlikt och inkluderande kulturliv. Kulturen ska ge utrymme för en mångfald av idéer och möjlighet till både identifikation, överskridande och olikhet. Vår politik bygger på kunskap om kulturers och människors grundläggande interaktion, rörlighet och sammanblandning.

▾

 

Hos både den professionella kulturvärlden och de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med en kulturell medelklassbakgrund från de stora städerna överväldigande överrepresenterade, medan stora delar av samhället nästan helt saknar plats i kulturvärlden. Vilka strategier arbetar ni med för att främja bred representation, en spridning av kulturyttringar och jämlikhet i konsten och kulturen?

— Ojämställdhet, homogenitet och segregering präglar stora delar av kulturlivet, även om viljan att göra upp med detta ofta är stor. Feministiskt initiativ vill skapa verktyg som omformar den politiska viljan till verklighet. Feministiskt initiativ ska verka för en rättvis kulturpolitik där alla ges samma rättigheter och jämlika möjligheter till makt, inflytande och resurser. En kulturpolitik som bygger på demokrati och mänskliga rättigheter. Feministiskt initiativ vill ge Kulturdepartementet och Statens kulturråd i uppdrag att åtgärda snedrekryteringen inom offentligt finansierade kulturverksamheter och kulturmyndigheter så att de demokratiseras och speglar samhället i sin helhet. Störst krav ska ställas på aktörer med störst resurser. Mindre aktörer ska tillföras resurser för att arbeta med kompetensutveckling och breddad, icke-diskriminerande rekrytering.

I andra europeiska länder har aktivt arbete med att motverka snedrekrytering gett resultat tack vare tydliga målbeskrivningar och ekonomiska incitament som kommit med kraven på förändring. Därför bör utebliven förändring av snedrekryteringen innebära ekonomiska sanktioner för institutionerna. Projekt för breddad representation löper risk att bli kortsiktiga om de inte kompletteras med ytterligare insatser. Samhällets ekonomiska, bostadspolitiska och utbildningsmässiga ojämlikheter, samt bristen på tillgänglighet utgör fundamentala faktorer när det gäller människors ojämlika tillgång till och deltagande i kulturlivet. Därför behöver även andra politikområden ta ansvar för att uppnå demokratiska och kulturpolitiska mål som är omöjliga för kulturpolitiken att uppnå på egen hand.


Fi ska verka för att kulturområdet ska ingå i den nationella jämställdhetspolitiken som syftar till allas lika rätt till makt och inflytande, och inte som idag ha separata jämställdhetspolitiska mål. De nationella målen ska förtydligas och kraven på återrapportering skärpas.

▾

 

Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?

— Kultursamverkansmodellen är en nyckelfråga för ett jämlikt kulturliv. Om modellen fortsatt ska utgöra fundamentet i den regionala fördelningen av kulturmedel måste den utvecklas på flera punkter för att främja likvärdighet och goda villkor över hela landet.
Fi ska verka för att en uppräkning av statens del av samverkansmodellen sker och att dialogen från statens sida förbättras.

▾

 

Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?

— Skolan är en mycket viktig kulturinstitution. Kultur för barn och unga ska vara likvärdig och tillgänglig för alla. Såväl möten med professionell kultur och amatörkultur, samt elevernas egna skapande är nödvändiga delar av skolans innehåll. Det är inte bara viktigt att ha tillgång till en viss kvantitet av kulturaktiviteter, utan även att säkerställa tillgång till en mångfald av estetiska kvaliteter och praktiker. Kulturens betydelse för skolarbetet behöver föras fram av både skol- och kulturpolitiken. Estetiska ämnen ska ses som kunskapsområden i sin egen rätt, samtidigt som det blir tydligare att kultur bidrar till skolans läroplan och till elevernas skolresultat. Kulturen ska inte vara på tillfälligt besök utan ingå som en integrerad del i skolans arbete. Vi anser därför att de estetiska ämnena i gymnasieskolan ska göras obligatoriska igen.

▾

 

Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens fria utrymme från politikerstyrning?

— Politiken måste ovillkorligen följa principen om en armlängds avstånd, att den aldrig får styra det konstnärliga innehållet. Den har ett särskilt ansvar för en stark demokrati och yttrandefrihet, inte minst i tider då antidemokratiska krafter växer sig allt starkare i politiken.

▾

 

Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i världen, inklusive Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?

— Antidemokratiska krafter strategiskt och framgångsrikt missbrukat begrepp som yttrandefrihet och konstnärlig frihet för att skapa utrymme i offentligheten för att sprida hat och hot mot särskilda grupper, och för att manipulera den breda opinionen i riktning mot en normalisering av rasism och sexism. Ifråga om konstnärlig frihet och juridiska påföljder är det viktigt att skilja på aktörer som talar fritt och kritiskt, och aktörer som strävar efter att undergräva grundläggande mänskliga värden genom att hetsa, skada och hota. Fi ska bland annat verka för en ordentlig handlingsplan mot hot, hat och trakasserier mot kulturarbetare och journalister.

 

Analys › Politik
Kulturpolitik 2018: Kristdemokraterna

Kulturpolitik 2018: Kristdemokraterna

Den 9 september är det val i Sverige! Kultwatch riktar in sig på kulturpolitiken för att du ska få bättre koll på vad partierna vill göra med kulturen. Förutom korta analyser så svarar varje parti på våra frågor om kulturens roll och framtid, om jämlikhet och representation. Idag tittar vi närmare på vad Kristdemokraterna vill.

En kulturpolitik som mer än alla andra borgerliga partier pratar om minoriteters rättigheter – och en hårdför krigsförklaring mot “den våldsbejakande islamismens brott”. Högt värderade andliga värden, ett konstant återkommande vurmande för ett kristet kulturarv – och en partiledare som uttryckligen säger att de vill minska de statliga pengarna till kulturen, eftersom “i det läget vi är i just nu måste vi i första hand prioritera sjukvården.”

Kristdemokraterna är ett parti som har en kulturpolitik som uppenbart hämtar näring från helt olika håll.

Det ena är en mjuk, nästan allmänhumanistisk tradition, med utgångspunkt i den europeiska kristdemokratins mest människotillvända tänkare – som Jacques Maritain, en av huvudförfattarna till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Få partier till höger i det svenska samhället beskriver kulturens roll lika andaktigt som Kristdemokraterna. De pratar varmt om “öppen och pluralistisk” kultur, en “god” kulturpolitik, “helhetsperspektiv” på människan och dess “själsliga dimensioner”. De ser på ett nästintill universalistiskt sätt positiva värderingar i alla slags religioner: som “bärare av människosyn och etik” i sina olika “kulturer”.

De pratar också varmt om minoriteters rättigheter (ja, de använder ordet rättigheter), och har ett helt stycke i kulturavsnittet i sitt principprogram som talar om den svenska ursprungsbefolkningen och de nationella minoriteterna. I ett annat stycke beskrivs hur “vår samtids kultur berikas ständigt av människor med annan kulturell bakgrund än den svenska”. (Här är det värt att komma ihåg att Kristdemokraterna själva har sitt ursprung i en religiös minoritet, frikyrkorörelsen, i en tid när Svenska kyrkan med stöd av staten fullständigt dominerade religiositeten i Sverige.)

Men lika mycket kommer tankegodset från ett annat håll – från värdekonservativa katolska kristdemokrater i Europa och hårdföra evangeliska högerpolitiker i USA. Det är inte en tillfällighet att partiets kulturtalesperson, Roland Utbult, uttrycker en beundran för den högerradikala mansprofeten Jordan Peterson vars idéer om en kulturkamp mot vänstern absolut syns i Kristdemokraternas retorik.

Näst Sverigedemokraterna är Kristdemokraterna det parti som mest pratar om en unik västerländsk tradition och betonar hur det svenska kulturarvet specifikt är kristet. Och trots talet om pluralistiska värderingar bygger principprogrammet tydligt på att den dominerande grunden för svensk etik ska vara enbart kristen: “I vår del av världen [är] kristendomen den tongivande förmedlaren av den människosyn och de grundläggande värden, som motiverar mänskliga rättigheter och skyldigheter”, står det i principprogrammet. Här ligger partiet och skvalpar farligt nära till etnopluralismens tankar om geografiskt uppdelade kulturer.

“I vår del av världen [är] kristendomen den tongivande förmedlaren av den människosyn och de grundläggande värden, som motiverar mänskliga rättigheter och skyldigheter”, står det i principprogrammet.

När det gäller konkreta förslag lyser det hårdföra igenom. (Roland Utbult säger hellre “bestämda” i ett mejl till Kultwatch). Kristdemokraterna har i många år kämpat för en specifik, kulturellt bunden svensk kulturkanon, som en konservativ motvikt mot “historielös, normkritisk dissekering”, det vill säga en maktkritisk läsning av litterära texter. I den senaste kulturbudgeten är formuleringen borta och den litterära kanonen nedpetad som toppförslag. Längst upp står i stället ett förslag om att belysa “den våldsbejakande islamismens brott” – något KD vill att myndigheten Forum för levande historia ska ta på sig. Det ska ske genom upplysning i skolan om “ideologier och deras ursprung”. Att förslaget dykt upp samtidigt som asylpolitiken har blivit allt mer restriktiv, Islamofobin blivit mer rumsren och KD kämpar internt mellan sin humanistiska och sin hårdkonservativa impuls även i migrationsfrågan, det är knappast någon slump.

En tredje ideologisk aspekt – om än mer ambivalent i detta frivilligorganisationernas parti – är den nyliberala, som i olika mån är en aspekt av all borgerlig politik i Sverige. Kristdemokraterna vill till exempel införa kurser i entreprenörskap i de konstnärliga utbildningarna, göra välgörenhetsgåvor avdragsgilla och slopa spelmonopolet. Det innebär också överlag mindre statliga resurser till kulturen. Kristdemokraternas kulturbudget ligger 823 miljoner, ungefär 5%, lägre än regeringens, vilket placerar dem i mitten av de borgerliga partierna som alla föreslår lägre kulturutgifter. Man ska då vara medveten om att regeringen har föreslagit en rejäl höjning – Kristdemokraterna ligger närmast av alla de borgerliga partierna den tidigare nivån på kulturstödet.

Var sparas de här pengarna in? Den stora satsningen som regeringen gör på biblioteken får inte plats i Kristdemokraternas budget, en satsning de menar “riskerar att inte fullgöra syftet”. En annan stor utgiftspost som i det närmaste halveras är filmstödet, där Kristdemokraterna vill spara in 190 miljoner som istället ska gå till “Forum för levande historia, kultursamverkansmodellen och satsningar på andra utgiftsområden, exempelvis vården”. 60 miljoner i nya stipendier riktade till konstnärer i regeringens budgetproposition ska också slopas. En rad andra områden föreslås få lägre stöd, medan några enstaka, bland annat Forum för levande historia, får begränsade, riktade höjningar.

Var ligger Kristdemokraternas kärna i kulturpolitiken? I motsats till många andra partier kanske det inte är en kärna, utan flera – de humanistiska, hårt kulturkonservativa och nyliberala om vart annat. Än så länge finns det en balans som gör att Kristdemokraterna ligger nära den politiska mitten i svensk kulturpolitik, men frågan är om den förskjutning högerut som partiet redan påbörjat också kommer leda till ännu mer tydlig värdekonservatism i kulturpolitiken, när Sverigedemokraternas framgångar hägrar vid horisonten.

 

Sex frågor till Roland Utbult, Kristdemokraternas kulturpolitiska talesperson

 

Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?

— Kulturen är en av grundpelarna i samhället och väsentlig för människors välbefinnande. Den ska berika människors livsmiljö men också skapa reflektion inför det outgrundliga.

▾

 

Hos både den professionella kulturvärlden och de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med en kulturell medelklassbakgrund från de stora städerna överväldigande överrepresenterade, medan stora delar av samhället nästan helt saknar plats i kulturvärlden. Vilka strategier arbetar ni med för att främja bred representation, en spridning av kulturyttringar och jämlikhet i konsten och kulturen?

— Vår strategi är kopplad till olika förslag. Vi satsar mer än den nuvarande regeringen på kultursamverkansmodellen genom vilken man når ut till personer som inte normalt nås av eller blir en del av kulturarbetet. Dessutom vill vi återinföra avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer som arbetar kulturellt med att stödja och supporta personer i socioekonomisk utsatthet. Vi vill också se över och främja MU-avtalet och visningsersättningar för konstnärer.

▾

 

Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?

— Det område jag känner bäst till är Västra Götaland där jag bor. Jag menar att kultursamverkansmodellen, som infördes av Alliansregeringen och anammades av den nuvarande regeringen, fyller sitt syfte men kan utvecklas.

Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?

— Framförallt så har kultursamverkansmodellen inte hängt med i kostnadsutvecklingen vilket betyder att den måste tillföras mer resurser. Det är anledningen till att vi kristdemokrater satsar extra pengar i vår budget.

▾

 

Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?

— Vi menar i Kristdemokraterna att estetiska perspektiv bör få större utrymme i skolan. Jag är den första att bekräfta att få utveckla sina estetiska uttryckssätt berikar både individen och samhället i stort. Jag har också sett elever klara teoretiska ämnen på ett mycket bättre sätt om de också får utveckla båda hjärnhalvorna dvs även den mer kreativa delen.

Det vi vänder oss emot i regeringens förslag är att estetiska ämnen måste vara obligatoriska på alla program. Man kan redan idag välja till estetiska ämnen inom valbara kurser. Vi vänder oss också emot att det estetiska ämnet ska betalas med 50 poäng på gymnasiearbetet. Å ena sida vill regeringen att alla ska ha högskolebehörighet samtidigt som man vill skära ner en central del av gymnasieutbildningen, den del som tränar elever för högre studier. Att genomföra ett självständigt arbete, att lära sig om källkritik och källhänvisningar och att utveckla ett vetenskapligt förhållningssätt är centralt för att klara högre studier.

▾

 

Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens fria utrymme från politikerstyrning?

— Vår strategi bygger på att bevaka att politiken inte går in och styr kulturen på ett felaktigt sätt. Armslängd avstånd gäller.

▾

 

Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i världen, inklusive Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?

— För mig handlar det om utbildning och bildning. Det betyder att skolan har en central plats i att utveckla ungdomars förmåga att se sig själva i ett större sammanhang. Det är också viktigt att de som kommit hit från andra länder ges möjlighet att bli en del av kulturlivet.

Analys › Politik
Kulturpolitik 2018: Moderaterna

Kulturpolitik 2018: Moderaterna

Den 9 september är det val i Sverige! Kultwatch riktar in sig på kulturpolitiken för att du ska få bättre koll på vad partierna vill göra med kulturen. Förutom korta analyser så svarar varje parti på våra frågor om kulturens roll och framtid, om jämlikhet och representation. Idag tittar vi närmare på vad Moderaterna vill.

Det första vi möter på Moderaternas hemsida är informationen att vi lever i ”en orolig tid” med ”större motsättningar”. Därför är kulturen viktigt just nu menar Moderaterna som skriver att det som behövs är ett ”levande kulturliv och ett starkt civilsamhälle”. Denna ståndpunkt följs av en kort programförklaring där kulturen framhålls som viktig och grunden för demokratin. Så länge bra och viktigt. Men sedan lyfts nationen Sverige fram genom begrepp som nation och ett ”starkt Sverige”. Civilsamhället ses som en viktig komponent i ”ett Sverige som håller ihop”. Här utvecklas inte vad som menas och hur detta hänger ihop med kulturen.

Istället fokuserar början av Moderaternas kulturpolitiska program på begrepp som utanförskap och integration samtidigt som Sverige ska hålla ihop. Inget nämns kring maktstrukturer och nepotism på våra våra kulturinstitutioner mer än att ”utanförskapet” även präglar kulturen och idrotten. De påpekar dock att människor med mindre ekonomiskt kapital deltar mindre i dessa områden, vilket är bra. Det är sant att entrébiljetter och avstånd kan påverka ifall människor besöker kulturevenemang men kulturkonsumtion eller kulturutövning handlar inte endast om teater- eller museibesök.

Det är bra att partiet vill prioritera att barn och unga från icke-akademiska hem ska ha tillgång till kultur. Det är även glädjande att det finns en medvetenhet kring kulturdeltagande, klassbakgrund och geografisk spridning. Moderaterna pekar på barns och ungas rätt till kultur och idrott men ett problem, sedan tidigare, är att det endast talas om ”vana att besöka” kulturella evenemang. Detta måste särskiljas, då det inte är samma sak som att få möjlighet att själv få utöva kultur. Det är en stor skillnad på att besöka ett museum och få utöva konst.

Moderaterna lyckas även prata om jobb. Hur kopplas denna fråga till kultur och kulturpolitik?

Moderaterna vill även att Skapande skola ska omfatta gymnasiet. Istället för att ha estetiska ämnen som obligatoriskt ämne ska enskilda och tidsbegränsade projekt som Skapande skola täcka för kunskap om estetiska ämnen. Vi kan också fråga oss varför staten ska ta medel från kulturbudgeten för att bekosta en pedagogisk verksamhet som Skapande skola? Borde inte dessa medel komma från skolbudgeten? Moderaterna lyckas även prata om jobb. Hur kopplas denna fråga till kultur och kulturpolitik? Jo, inom ramen för liberal kulturpolitik är det besöksnäringen som är svaret på en förbättring av kulturskaparnas villkor. Fokus ligger på kulturella och kreativa näringar.

Det är en tydligt liberal kulturpolitik där kulturarbetare ska främja marknaden genom att skapa kultur som genererar besök och kapital, vilket i sin tur är mätbart. Mindre kulturaktörer som kanske inte har en stor publik men som ändå fyller ett viktigt syfte passar givetvis inte in i en sådan ekvation.

Detta välkända liberala kulturpolitiska recept kännetecknas av att vi ser yrkesverksamma kulturarbetare som perfekta egenföretagare. Istället för att driva en politik som syftar till att kulturarbetare ska ha bättre villkor så fokuserar Moderaterna på att sänka skatter för egenföretagare (oklart om det bara gäller kulturverksamheter eller om det handlar om alla egenföretagare).

Ett annat förslag som läggs fram är att sänka administrationen. Hur detta ska gå till eller vad som menas med det presenteras inte i programmet. Moderaterna vill också att fler konstnärer och konststuderande ska utbildas i entreprenörskap vilket innebär att fler ska driva eget företag. Men frågan är om kulturarbetare vill driva företag och lägga mer tid på administrationen som en egen firma innebär.

De hänvisar till att öppenhet och respekt är grundläggande i en demokrati. Partiet lyfter frågan om att politiken inte ska begränsa eller detaljstyra kulturen, vilket är viktigt.

En positiv aspekt med Moderaternas kulturpolitiska program är att partiet vill att det ska vara enklare att driva och utveckla organisationer. Det står inte specifikt kulturorganisationer vilket kan bero på att idrotten räknas med i partiets kulturpolitik. Det är när Moderaterna blandar in idrott i det kulturpolitiska programmet som avsaknaden av kultur, kulturskaparnas villkor och verkliga liv blir tydlig. Idrott och kultur är två helt olika verksamheter som inte kan likställas och bör därför behandlas separat.

Moderaterna framhåller i sitt program att deras kulturpolitik utgår från allas lika värde och rätt till frihet. De hänvisar till att öppenhet och respekt är grundläggande i en demokrati. Partiet lyfter frågan om att politiken inte ska begränsa eller detaljstyra kulturen, vilket är viktigt. Moderaterna vill se en fri mediepolitik eftersom det är viktigt för demokratin. Vidare framhåller Moderaterna att de står för en strategi för att kulturpolitiken ska vara viktig. Moderaternas kulturpolitiska program tar upp viktiga värdeord men det ger ingen fördjupning eller vidareutveckling av deras visioner. På så sätt är deras program ganska begränsat och något intetsägande. Dessutom använder de sig av en populistisk strategi för att cementera oro i väljarna när de tar upp att vi lever i oroliga tider.

Citaten i texten har hämtats från Moderaternas kulturpolitiska program.

 

Sex frågor till Josefine Dahlerus, politiskt sakkunnig för Moderaterna

Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?

— Kultur angår alla. Det är en fråga om både bildning och demokrati. Den viktigaste reformen blir därför att skapa ett samhälle där fler känner att de vill verka och kan utvecklas som konstnärer. Där fler skapar kultur och där fler kan komma i kontakt med kulturen. Stor del av vårt fokus ligger på alla barn och ungdomars rätt till kultur, och vi prioriterar särskilt barn och ungdomar från socioekonomiskt utsatta miljöer. Allas rätt till kultur är för Moderaterna en del av vårt partis övergripande arbete mot det växande utanförskapet.

▾

 

Hos både den professionella kulturvärlden och de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med en kulturell medelklassbakgrund från de stora städerna överväldigande överrepresenterade, medan stora delar av samhället nästan helt saknar plats i kulturvärlden. Vilka strategier arbetar ni med för att främja bred representation, en spridning av kulturyttringar och jämlikhet i konsten och kulturen?

— Det är grundläggande att konsten skall vara fri. Mångfald är viktigt, men staten skall inte gå in och villkora, det vill säga styra, konsten och de fria institutionerna – hur vällovliga dessa ambitioner än är. Det viktiga är att de statliga kulturpolitiska målen inte blir allt för styrande och därmed exkluderar vissa grupper.

▾

 

Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?

— Rollerna inom kultursamverkansmodellen måste tydliggöras för att modellen ska fungera bättre. Dessutom behöver vi förbättra kontaktytorna för kulturinstitutioner och fristående kulturutövare som känner att de saknar dialog med beslutsfattare. Ambitionen är att de resurser som staten tillför ska användas för att uppfylla de nationella kulturpolitiska målen – men sedan ska den regionala nivån avgöra hur dessa mål bäst uppnås. Tyvärr väljer regeringen istället att i flera fall att kringgå samverkansmodellen och peka ut enskilda verksamheter som ska få statligt stöd.

▾

 

Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?

— Estetiska ämnen är viktiga. Gymnasieskolan är dock en frivillig skolform och vi menar därför att estetiska ämnen ska vara valbara för alla, men inte obligatoriska. Dessutom är vi kritiska till att regeringen i sitt förslag om obligatoriskt estetiskt ämne minskar det s k gymnasiearbetet, vilket förbereder eleven för jobb eller vidare studier, till 50 poäng.

▾

 

Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens fria utrymme från politikerstyrning?

— För Moderaterna är det självklart att armlängds avstånd ska råda mellan kulturens utövare och politiker. Kulturpolitikens huvuduppgift är att se till att mer konst och kultur skapas, och att mer konst och kultur kan möta en publik. Detta har samtidigt viktiga funktioner även för andra delar av samhället i form av hälsa, utbildning, integration och tillväxt. Detta står inte i något motsatsförhållande, utan är två sidor av samma kulturpolitiska mynt. En ny regering behöver se över regleringsbrev och statliga uppdrag i syfte att minska den politiska styrningen av konsten och kulturens innehåll.

▾

 

Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i världen, inklusive Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?

— De fria konsterna är ett av våra viktigaste verktyg för att värna vår yttrandefrihet. Samtidigt ser vi med stor oro på all sorts radikalisering och extremism med antidemokratiska förtecken, oavsett om den är religiös eller politisk. Kulturpolitiken kan bidra till ökad dialog och kunskapsspridning. Ytterst måste vi sätta ned foten mot dem som vill störta vår demokrati. Därför vill Moderaterna förbjuda deltagande i våldsbejakande, extremistiska organisationer.

 

Analys › Konst
Kropp, nakenhet och den queera blicken

Kropp, nakenhet och den queera blicken

På Thielska galleriet visas just nu utställningen Nakenakter. Agunbiade-Kolawole, Karlsson Rixon och Zorn. Macarena Dusant och Hana Suzuki Ernström från Kultwatch ser en utställning som undersöker den nakna människokroppen och den queera blicken.

 

Nakenhet och aktstudie

”Motivet är en akt, vilket innebär att modellen utför en handling och intar en pose”. Så förklaras utgångspunkten för utställningen: akten. Vilket kan innebära hur kroppen avbildas i en bild. Själva “motivet” i bilden är alltså akten, en handling som genomförts av den som avbildas och som exponeras för betraktarens blickar.

Utställningens aktstudie öppnar för frågor kring konsthistoria, fotografiet som medium och en heteronormativ patriarkal ordning. Patrik Steorn, intendent på Thielska galleriet, och Karlsson Rixon, konstnär som både curerat och medverkar i utställningen, har producerat en stark och samtidigt finkänslig utställning om kroppslighet, normer, fotografi. De andra konstnärerna som medverkar är Diana Agunbiade-Kolawole och Anders Zorn.

Det första vi möter i utställningen är Karlsson Rixons fotografiska svit Nakenakt från 2016-2018, en serie självporträtt i samarbete med konstnären och musikern Mario Fjell. I 36 fotografier ser vi Karlsson Rixon stå naken i mitten av ett rum och med blicken riktad mot betraktaren. En blick som tycks bestämma avståndet till åskådaren. Stadigt står konstnären med båda benen på marken samtidigt som hens kropp bär Fjell.

Som att queerheten tagit sig ut från kroppens inre och intagit en given plats på den förväntade kroppens yta.

Mario Fjell håller sig fast vid Karlsson Rixons kropp på ett närmast självklart sätt, trots de akrobatiska ställningarna. Positionerna uppfattas solida och bärandet för tankarna till att härbärgera något som inte syns men som finns där i olika formationer. Som att queerheten tagit sig ut från kroppens inre och intagit en given plats på den förväntade kroppens yta. Akterna i fotografierna spränger normativa förståelser och ställer frågor om vart en kropp slutar och vart en annan tar vid. På så sätt får vi syn på queera dimensioner och utrymmen.

Den nakna kroppen har inom den västerländska bildkulturen gjorts till symbol för sårbarhet, svaghet och föreställningen om det naturliga. Den nakna kvinnligt kodade kroppen har inom den västerländska konsthistorien porträtterats utifrån den manliga blickens begär. Karlsson Rixons blick viker inte undan och möter betraktaren utan att be om ursäkt, utan att vara till lags. Här finns inga spår av sårbarhet, svaghet eller behagande sensualitet. Nakenhet kopplas till könsidentitet i verket och får andra betydelser än i den heteronormativa traditionen. På så sätt erbjuds en förflyttning av hur könsidentitet gestaltas.

 

Akt (#09), Karlsson Rixon feat. Mario Fjell, 2016/2018, ur “Nakenakt, en svit med 36 fotografiska verk.

En queer blick på Zorn

Efter rummet med Karlsson Rixons fotografier möter vi etsningar av Anders Zorn, hämtade ur samlingen på Thielska galleriet. Karlsson Rixon har tagit fram ett personligt urval av nakna kvinnor med intentionen att gestalta det queera, något som kan tyckas omöjligt med tanke på att Zorns konstnärskap och motiv kännetecknas av en heteronormativ manlig blick. De som porträtteras  är ofta vita ”svenska” kvinnor, gärna nakna i naturen. Ändå lyckas utställningen öppna för homoerotiska omläsningar och queera motläsningar. Den öppnar för queera och lesbiska narrativ i bilderna.

Det handlar inte bara om det som sker i bilden, här bjuds betraktaren in att bejaka sitt eget begär och sina egna fantasier i relation till berättelsen.

Det finns flera sätt att läsa en bild. Vi kan läsa med en bild och dess berättelse, det vill säga göra en (hetero)normativ förväntad läsning, men vi kan också göra en läsning som innehåller mer motstånd. Två läsningar som framhålls inom queera feministiska kulturstudier är omläsning och motläsning. Omläsning innebär att homoerotiska inslag sätts i fokus, såsom samkönade, gay eller lesbiska berättelser. Motläsningen å sin sida,  inkluderar queera begär och en mer flytande förståelse av kön och sexualitet(er). Det handlar inte bara om det som sker i bilden, här bjuds betraktaren in att bejaka sitt eget begär och sina egna fantasier i relation till berättelsen. På så sätt blir åskådaren en aktiv del av narrativet.

I förflyttningen från Karlsson Rixons fotografiska svit till rummet med Anders Zorns etsningar får vi med oss en queer blick när vi möter Zorns objektifierade nakna kvinnokroppar. Denna förflyttning lyckas bäst i hur curatorerna planerat flödet i utställningen.

 

Anders Zorn, De tre gracerna, 1910. Foto: Macarena Dusant

 

I en av etsningarna porträtteras tre nakna, kvinnligt kodade personer som står i vattnet. Två av dem håller varandra i händerna. De tittar leende och inbjudande mot oss. Mellan de tre kropparna finns en ömsesidig närhet, kvinnorna ser avslappnade ut och oberörda av sin nakenhet. Så framträder en omläsning: här gestaltas ett lesbiskt begär, en tolkning som förstärks av de två som håller varandra i händerna. Kanske är de alla tre älskare eller partners? Fantasin får flöda och en berättelse skrivs. Vi föreställer oss att det inte är Zorn som står bakom etsningarna, utan en av de porträtterade kvinnorna i bilderna. Kanske är det inte ens kvinnor utan en queer samling personer med olika kön och kroppar. Här närmar sig våra tankar en motläsning.

Här finns en kritisk granskning som lägger grund för en maktförskjutning. Bildernas narrativ förflyttas och vi erbjuds nya möjliga berättelser.

I en annan bild halvligger två nakna personer utfläkta vid vattenbrynet. Även dessa två kan kodas som kvinnor. Personen till höger har lyft huvudet, blicken är mörk och det är svårt att se om den tittar mot oss eller ner på sig själv, kanske har den munnen lite öppen. På den andra personens läppar skymtar ett leende. Deras nakna kroppar, utsträckta positioner, den lilla beröringen och blickarna bidrar till en lekfull stämning mellan personerna. De ser bekväma ut, aktiva subjekt som genom sina kroppsspråk och ansiktsuttryck tycks reta och leka med betraktaren. Men deras blickar synar oss också, lika mycket som de lockar. Här finns en kritisk granskning som lägger grund för en maktförskjutning. Bildernas narrativ förflyttas och vi erbjuds nya möjliga berättelser. Med motläsningens blick har betraktaren bjudits in till en queer fantasi, en väg bortom en säker (norm)binär mark.

 

Anders Zorn, Najader, 1918. Bilden är beskuren. Foto: Macarena Dusant

Den ärliga bilden

I ett tredje rum presenteras utställningens tredje konstnär, Diana Agunbiade-Kolawole. Verket Honest Portrait, 2015-2018, visas i ett sterilt kaklat rum som skiljer sig från de andra medverkande konstnärerna och passar konstverken väldigt bra. Med hjälp av kemiska vätskor som används vid framkallning av fotografier gestaltar Agunbiade-Kolawole den egna kroppen på ytor som fotopapper och plexiglas. Konstnären trycker delar av sin kropp – lår, mage, händer, ansikte – och skapar (av)bilder i naturlig storlek. Bilderna talar tydligt om att det finns mer bortom det som avbildas på ytan. Det finns mer bortom kroppsdelarna som kommer med på bilden.

Verken spelar med och mot det fotografiska mediet, den tar avstånd från det frysta fotografiska ögonblicket men arbetar samtidigt med fotografiets åldrande. Här experimenterar konstnären med den fotografiska processen och använder inte fixering som är brukligt vid framkallning av foto. Förändringen blir del av verket där rörelsen pekar på att avbildningar inte är för evigt beständiga, liksom kroppen.

I förhållande till utställningens tematik lägger detta till ännu en dimension i att förstå kroppslighet och gränser, det som inte syns finns där.

Verkens titel, ärlig porträtt, anspelar på en strävan efter att skapa uppriktiga porträtt av kroppen och går i linje med utställningens syfte, att undersöka poserandet som en handling i aktstudien. Vi tycker oss se spår av hur konstnären har intagit en position inför gestaltningen av kroppen – händer och fötter som tagit stöd mot ytan innan andra delar av kroppen trycks mot papperet eller plexiglaset. På andra bilder verkar Diana Agunbiade-Kolawole ha placerat framsidan av sin kropp eller sin hand på en vertikal yta och lämnat spår av rinnande vätska. Kroppen känns på så sätt mer påtaglig, lite som när en sätter handen på kopieringsmaskinen för en bild av handflatan, som låter en skönja kroppen på ett, kanske, mer direkt sätt. Att kopiera innebär att duplicera något, en handling som innebär att göra en till version av det ursprungliga materialet, som i verket är kroppen.

Agunbiade-Kolawole använder sig inte av kamera, men verken kan fortfarande läsas som fotografier. Kan kopiering, avtryck, uppfattas som mer ärligt än fotografiet? Eller, vad kan fotografi innebära egentligen? Konstnären har även strävat efter att göra avtryck av sina egna andetag genom att fånga utandningens partiklar över bildytan. I förhållande till utställningens tematik lägger detta till ännu en dimension i att förstå kroppslighet och gränser, det som inte syns finns där.

 

Diana Agunbiade-Kolawole, Honest Portrait, 2015. Foto: Konstnären

 

Placeringen av Diana Agunbiade-Kolawoles verk passar rummets form men riskerar att upplevas något frånskild vad gäller öppningar till en queer läsning. Visserligen ställs vi inför frågor som berör kropp, fantasi och i viss mån begär, inte minst av den egna kroppen. Och visst kan vi fortfarande fundera kring queer kroppslighet och queera dimensioner, men här saknas den tydliga inbjudan till betraktaren som de andra två presentationerna förmedlade. Självklart kan queera representationer skapas oavsett men som betraktare saknade vi en riktning, en möjlig väg till en homoerotisk eller queer fantasi.

 

Kroppen och gränser

Utställningens utgångspunkt, akten, förstår vi som ett sätt att ta makten över hur kroppar avbildas och vilka narrativ som skapas. Karlsson Rixon och Diana Agunbiade-Kolawole undersöker hur kroppar kan gestaltas, de arbetar med att skapa självporträtt som bryter mot konventioner som ensidig identitet och porträttbilden. För vad innebär själva poserandet framför ett medium om inte en handling som bär på maktstrukturer och reproducerar normer? Utställningen utmanar de gränser som vi gärna ramar in kroppen i, såsom identitet och kroppsliga gränser.

Utställningen utmanar de gränser som vi gärna ramar in kroppen i, såsom identitet och kroppsliga gränser.

I Karlsson Rixons fotografiska svit utmanas vår förståelse av könsidentitet. Sviten på 36 fotografier talar om för oss att så många identiteter kan en kropp bära. Så komplex är människan. Konstnärens urval av Anders Zorns etsningar strävar efter att böja den manliga exploaterande blicken genom att öppna för mot- och omläsningar. Hos Agunbiade-Kolawoles verk utmanas vår förståelse av vad ett fotografisk porträtt kan innebära, både ur en tidsmässig aspekt, där förändringen av bilden är inskriven i verket. Men också utifrån en “ärlig bild”. Det vill säga att verket i sig självt redogör för när konstnären intar bildytan och låter spår synas. Och visst öppnar Agunbiade-Kolawoles verk för synliggörandet av akten, handlingen att posera inför (av)bilden, inom ramen för utställningens aktstudie.  

 

Diana Agunbiade-Kolawole, Honest Portrait, 2016. Foto: Konstnären

 

Nakenakter. Agunbiade-Kolawole, Karlsson Rixon och Zorn pågår fram till 23 september 2018. Thielska galleriet ligger på Djurgården och buss 69 går hela vägen fram till museet. För öppettider och entréavgift besök Thielska galleriets hemsida: www.thielskagalleriet.se.

Redaktör: Johan Palme

Reportage › Musik
Musikens kraft – Ett bildreportage från WOW

Musikens kraft – Ett bildreportage från WOW

Musikfestivalen WOW-Way Out West ägde rum i Göteborg den 8-10 augusti 2018. Sara Zommorodi från Kultwatch var på plats och upplevde musikens kraft och fotograferade festivalens medryckande stämningar.

 

Ett hav av helande toner når mig när jag anländer till Way Out West musikfestival på Slottsskogen i Göteborg. Mitt sinne vibrerar och ett varmt flöde av känslor och kraft genereras.

Musik kan vara många saker. En stämningshöjare, direkt helande, något som skapar stark gemenskap mellan nära och kära, eller en kraft som väcker gamla minnen till liv på några få sekunder. Inget ger mig mer energi än att bli ett med musiken. På senare tid har den även varit en stärkande kraft i vardagen.

I mitt arbete som skådespelare har jag stor hjälp av musiken. Få saker bygger en rollkaraktär lika snabbt och starkt. Musik skapar en inre tunnel direkt, fram till ens minnen och känslor.

Jag önskar att alla någon gång har möjlighet att gå in i den magiska bubbla som uppstår under en musikfestival. För musik bör, om möjligt, upplevas live. Man ska däremot vara medveten om att alla inte har den möjligheten av bland annat tillgänglighetsskäl eller ekonomiska förutsättningar.

På Way Out West, samt det andra festivalområdet som kallas för Stay Out West, är utbudet brett, stort och inspirerande! Musiken värmer mitt sinne. Men jag märker att publiken kan breddas ur ett intersektionellt perspektiv. Därför hoppas jag att detta bildreportage förmedlar upplevelsen av WOW-festivalen och inspirerar alla som inte kunde vara på plats av olika skäl. 

Detta bildreportage är även till för er som vill påminnas om era favoritartister. Artisten M.I.A. som jag fotograferade tex, finns med bland mina favoriter.

Jag har med mina bilder velat fånga känslan från varje artistuppträdande. 

Hoppas att ni inspireras! 

 

Sara Zommorodi

 

Redaktör: Johan Palme.