Idén att nynazister i första hand är främlingsfientliga och hatar invandrare är djupt inbäddad i svensk retorik kring rasism. Vad säger en sån analys om den svenska självbilden? Med utgångspunkt i filmen John Hron söker Stellan Beckman svar i kritiska vithetsstudier, i vilka som inkluderas i en svensk vithet och i hur begreppet invandrare skiftat betydelse under det sena 1900-talet.
Filmen John Hron från 2016 är Jon Petterssons långfilmsdebut som regissör, manusförfattare och producent. Filmen kretsar kring ett av 90-talets mest uppmärksammade våldsdåd utfört av nazister: mordet på den 14-åriga John Hron i Kode i augusti 1995. Filmen John Hron återberättar hela skedet som ledde upp till mordet på John Hron och rättegången mot förövarna. Vi får inte bara följa alltsammans från John Hrons perspektiv, utan mycket tid ges till att utveckla antagonisten och hjärnan bakom dådet: den något äldre Pontus, genom filmen mer känd som Rambo.
Filmatiseringen ställer en pockande fråga om den svenska vitheten: antagonisten Pontus rasifieras i filmen som invandrare som rör sig i en vit makt-miljö. Detta ställer vissa frågor kring vad rasism är och vad vithet innebär i Sverige idag. Regissören Jon Pettersson beskriver uttryckligen i kommentarsspåret att han “utnyttjade [sin] konstnärliga frihet att fundera över” Rambos position som invandrare i vit makt miljön. Pettersson beskriver det som ”en mycket märklig dualism helt klart, och nästan lite svår att förstå sig på.” Men hans slutgiltiga analys landar ändå in på ett spår som påminner om dominanta föreställningar om rasism i Sverige:
Men ett sätt att närma sig det här tycker jag är att det är inte alltid handlar så mycket om ideologi utan snarare om känslor, att det är en känsla av tillhörighet, att det finns en aggressivitet och en vilja att få utlopp för det här. Där blir de här grupperna väldigt tilltalande då. Det är ju klart att känslan av att tillhöra blir starkare då man blir utesluten kan man tänka sig. […] Rambo blir mobbad, han blir mobbare själv.
Det är inte bara Pettersson som beskriver Rambos narrativ som en fråga om mobbning och känslor. Även recensenter beskriver inte Rambo som mer än en mobbare. De mer komplexa dimensioner som ändå finns i filmens representation av Rambo som karaktär, hans motivation till sina handlingar, och hans relation till den svenska vitheten, blir med andra ord överslätade i dessa tolkningar.
Rambos möjlighet att göra sig en plats inom vit makt-miljön trots sin ”invandrarbakgrund” kan tolkas som att det speglar en specifik kontext. I det här fallet 90-talet som historisk kontext och samhället i Kode som rumslig kontext. Utifrån kulturgeografen Allen Preds Even in Sweden, går det att betänka det faktum att Sverige under 90-talet såg en förskjutning i betydelsen av begreppet invandrare till att åsyfta någon som inte är vit. Etnologen Åke Daun påpekar i tredje upplagan av Svensk Mentalitet från 1998 att begreppet invandrare har fått en kulturell betydelse som skiljer sig från det ordet ursprungligen betecknade. Även då begreppet invandrare brukar användas om och av de som faktiskt har invandrat från kanske Norge, Tyskland eller Finland, menar Daun att det inte längre är invandring från dessa länder som begreppet invandrare syftar i vardagliga samtal. I anknytning till Preds forskning innebär det att ”invandrare” i vardagligt tal främst åsyftar någon som inte är vit.
I anknytning till Preds forskning innebär det att ”invandrare” i vardagligt tal främst åsyftar någon som inte är vit.
Karaktären Rambo kan sägas presenteras i olika etapper, och publiken får inledningsvis se honom som en central gestalt i den mobbning som sker på skolan där John Hron och hans vänner går. Men det är i en scen där han får utskällning av sin styvfar som Rambo först presenteras som icke-svensk. Hans mamma talar till honom på slovenska, och han svarar på slovenska, vilket irriterar hans far. Detta befäster Rambos position som vit, men inte svensk, en slags slovensk vithet som i Svenskt 90-tal kan förstås som en inte-riktigt-vit position.
Något senare får vi se Rambo i en domstol, där en av killarna i skinnskallegänget som Rambo umgås med åtalas för att ha huggit en annan man med kniv upprepade gånger. När rättegången är klar hänger Rambo med skinnskallegänget och en äldre man som till synes har rötter i den svenska högerextrema miljön. Han hälsar intresserat på Rambo, vilket bekräftar att han har möjlighet att göra anspråk på en plats i skinnskallegänget. En av skinnskallarna gör visserligen narr av honom, men han blir inte direkt exkluderad från gruppen i och med detta. Här verkar inte någon av medlemmarna i gruppen rasifiera Rambo som icke-svensk och invandrare, utan han kan sägas passera som vit inför de högerextrema skinnskallar han umgås med.
Det är inte förrän en bit in i filmen som Rambos slovenska bakgrund uppdagas för de andra i skinnskallegänget. En av skinnskallarna, Danne, ska köpa hembränt hos en bekant som äger en större gård. Samma gård visar sig även hyra ut ett bås i stallet till Rambos mamma som har en häst. Danne ser Rambo stå och prata slovenska med sin mamma medan de matar hästen. När Dannes bekanta kommer tillbaka utspelar sig följande dialog:
Danne: Vilka är de, känner du dem?
HB-säljaren: Det är någon svartskallekärring som hyr stallplats av oss. Vi låter henne betala dubbelt men det vet hon inte om.
Danne: De andra två då?
HB-säljaren: Hennes söner. Ser du han i bombarjackan? Han ser bra förvirrad ut. Klär ju sig som en nazist.
Rambo upptäcker att Danne är där, men verkar vara bestört av situationen, som om han medvetet inte har varit öppen med de andra skinnskallarna att hans mamma är från Slovenien. Detta blir uppenbart i scenen som kommer direkt efter där skinnskallegänget står i en gränd och hänger. Rambo ses gå fram till övriga i skinnskallegänget och inleder med att han ”har lite att förklara” för dem.
Men istället för att Rambo tillåts att tala så får han stryk. De tre skinnskallarna kallar honom förrädare och de brottar ner honom på marken och sparkar honom upprepade gånger. Rambo vädjar:
Rambo: Jag är en av er…
Göran: En av oss? Du är en äcklig jävla invandrare, det är precis vad du är.
Rambo: Det är fan inte jag som är det. Det är min morsa. Det är min morsa som är invandrare. Det är fan inte mitt fel. Jag hatar invandrare, jag tycker fan dom är äckliga.
En i gänget får de andra att upphöra med sparkarna. Men Rambo stannar inte bara vid att avsäga sig sitt ”invandrarskap” genom att ta avstånd från sin mammas bakgrund utan han menar även att han stått upp för de andra skinnskallarna i skolan. Detta gör han med hänvisning till sina bråk med John Hron som Rambo menar har kallat ”nazister för äckliga”. Rambos ord får de tre skinnskallarna att sluta misshandla honom, de går bort en bit för att diskutera saken för att sedan ge Rambo en andra chans.
Filmens gestaltning av Rambo utmanar implicit en dominant tolkning i svensk offentlighet av vem som är rasisten. Denna tolkning brukar utgå ifrån att nazister hatar invandrare, och att antirasister måste skydda invandrare från de onda nazisterna. Men i Petterssons film ställs denna dominanta tolkning på sitt huvud då Rambo framställs både som en invandrare och en medlem i ett gäng nazister. Även om det kan framstå som ganska subtilt framgår av Petterssons resonemang i DVD-utgåvans kommentarsspår just kring scenen där Rambo får stryk att han ville lyfta fram detta.
I Petterssons film ställs denna dominanta tolkning på sitt huvud då Rambo framställs både som en invandrare och en medlem i ett gäng nazister.
Även om det inte var Petterssons tanke från början så synliggör filmens gestaltning av Rambo flera former av rasifiering, bland annat de som kretsar kring utseende, hudfärg och språk. Rambo passerar i första delen av filmen som vit och med det också som svensk, tack vare sitt utseende. Det är inte förrän hans samtal på slovenska med sin mamma som han blir en ”förrädare” för sina skinnskallepolare. Här räcker det inte att prata om rasism, inte ens i den här formen, som att det främst hänger på en föreställning kring ”invandrare” och ”svensk”. Rambo gick i filmen från att vara en i gänget, en icke-främling, till att bli ”avslöjad” och därmed hotad med livet.
I kommentarsspåret stannar Pettersson inte vid Rambos berättelse. Han tar även upp Lasermannen som ett exempel på hur någon med högerextrema tankegångar kan ha ”en invandrarbakgrund”. Det är visserligen sant att Lasermannen, eller John Ausonius, invandrat till Sverige, men då från Tyskland. Ausonius berättelse, väl beskriven i Gellert Tamas bok om densamme, kan ses som ett bra exempel på hur den svenska vitheten har kommit att inkludera de som en gång var ”inte-riktigt-vita” och hur viljan att bli en del av vitheten kan driva någon till våldsamma handlingar gentemot en icke-vit andre.
En liknande slutsats går att dra av berättelsen om Peter Mangs. Mangs mord riktade sig gentemot en icke-vit andre, han var osynlig för det svenska polisväsendet i och med att han är en vit man. Men han slapp undan att bli dömd för hatbrott då svenska rättsystemet rasiferade honom som invandrare. Och på grund av att han var invandrare, resonerade man, kan han ju inte ha mördat med rasistiska motiv. Den flytande innebörden som begreppet ”invandrare” har i Sverige idag kan med andra ord få blandade konsekvenser, inte minst för den antirasistiska analysen. Om rasism beskrivs som ett hat mot invandring och invandrare missar det hur vissa invandrare anses vara mindre invandrare än andra.
Det kan även vara värt att förstå att vit makt-miljön vid tiden för mordet på John Hron kommit att inkludera vita icke-svenskar. Exempelvis kunde nazistgrupperingar i Västerås inkludera ättlingar till italienska, finska och kroatiska invandrare. Ett rätt intressant exempel på detta återfinns i den före detta nazisten Patrik Asplunds memoar Med Hatet som Drivkraft, där han beskriver sin tid i vit makt-miljöer och i synnerhet sin tid med bandet Midgårds Söner:
För [bandmedlemmen] DP var det lite rörigt med allt det rasistiska och allt prat om att slänga ut invandrare. Han var ju själv andra generationens invandrare. Nu efteråt ter sig vår låt ‘Bevara Sverige Svenskt’ och de andra texterna som anspelade på svenskhet lite löjliga. Det var ju bara två personer i Midgårds Söner som kunde räknas som helsvenska: Robban var halvfinne, Fabbes pappa tysk, DP:s serb.
Vithet, och vita privilegier, är ingenting statiskt, utan kan beskrivas som föränderligt även beroende på tidsmässiga och rumsliga kontexter. Att Rambo kunde ingå i en vit makt-miljö kanske var speciellt för 90-talets Kode. Filmen om John Hron gör det relevant att tala om den svenska vithetens gränser, ändå har detta inte uppmärksammats av någon recensent. Inte heller verkar Jon Pettersson göra något för att lyfta frågan ytterligare. Efter att Rambo hamnat i onåd hos sina vänner tas frågan aldrig upp igen, vilket Pettersson menar berodde på tidsbrist.
Om rasism endast handlar om främlingsfientlighet, är Rambos berättelse en uppenbar paradox: en invandrare som hatar andra invandrare.
Även om Pettersson inte hade tid att gå på djupet med Rambos berättelse, har filmen ändå gjort det väsentligt att reflektera över hur majoriteten av alla i Sverige idag förstår rasism, att det kanske inte räcker med att sammanfatta det som en fråga om främlingsfientlighet. Om rasism endast handlar om främlingsfientlighet, är Rambos berättelse en uppenbar paradox: en invandrare som hatar andra invandrare. Om vi däremot använder oss av perspektiv inom kritiska vithetsstudier kan vi lättare förstå hans handlingar. Exempelvis har den amerikanska historikern David Roediger kritiserat föreställningen om att alla som emigrerar till USA ”delar ett förtryck” och sympatiserar med varandra. Han menar att europeiska invandrare som kom till USA under 1900-talets början kom att lära sig var rasgränserna gick, de lärde sig hur de kunde bli en del av vitheten.
Den svenska vithetens gränser har under 90-talet kommit att förändras såpass att den kommit att inkludera de som under mitten av 1900-talet var ”inte-riktigt-vita”. Jag skulle vilja påstå att många antirasister inte riktigt förstår hur denna process fungerar i Sverige. Utgångspunkten är att vithet är föränderlig utifrån tid och rum, att dess gränsdragningar är förhandlingsbara samtidigt som detta bidrar till att rasmaktordningen består. Svenska forskare som riktat in sig på frågor om rasism och vithet har påpekat att finländare, italienare, ungrare, greker, polacker och bosnier en gång inte ingick i den svenska vitheten, men att de gör det idag. De empiriska studier som kunnat söka förstå hur den processen går till lyser dock med sin frånvaro.
Filmatiseringen av John Hrons berättelse, och Rambos med den, utmanar dock oss alla att börja reflektera kring hur den svenska vitheten fortsätter att vara beständig även då den villkorat inkluderar nya grupper och målar om sina gränsdragningar gentemot den icke-vite andre. Det är uppenbart att Rambo inte var en främling för nazisterna i gänget mot slutet av filmen. Av den anledningen är det kanske på sin plats att inte heller sammanfatta rasism som enbart främlingsfientlighet. Ibland kan det helt enkelt handla om en vilja att bli vit.
Syntolking, toppbild: En engelsk nynazist står maskerad. Personen på bilden har ingenting med filmen att göra. Foto: Ben Murphy, CC BY-NC-ND 2.0
Tidigare förekom bilder från filmen John Hron här, som vi mottagit av filmbolaget Glimmer Film. Eftersom regissören anser att artikeln har varit för kritisk mot honom som person har bolaget dragit tillbaka sitt medgivande för oss att visa dessa bilder, vilket de som rättighetsinnehavare har rätt att göra.
