Viljan till vithet

Viljan till vithet

Idén att nynazister i första hand är främlingsfientliga och hatar invandrare är djupt inbäddad i svensk retorik kring rasism. Vad säger en sån analys om den svenska självbilden? Med utgångspunkt i filmen John Hron söker Stellan Beckman svar i kritiska vithetsstudier, i vilka som inkluderas i en svensk vithet och i hur begreppet invandrare skiftat betydelse under det sena 1900-talet.


Filmen John Hron från 2016 är Jon Petterssons långfilmsdebut som regissör, manusförfattare och producent. Filmen kretsar kring ett av 90-talets mest uppmärksammade våldsdåd utfört av nazister: mordet på den 14-åriga John Hron i Kode i augusti 1995. Filmen John Hron återberättar hela skedet som ledde upp till mordet på John Hron och rättegången mot förövarna. Vi får inte bara följa alltsammans från John Hrons perspektiv, utan mycket tid ges till att utveckla antagonisten och hjärnan bakom dådet: den något äldre Pontus, genom filmen mer känd som Rambo.

Filmatiseringen ställer en pockande fråga om den svenska vitheten: antagonisten Pontus rasifieras i filmen som invandrare som rör sig i en vit makt-miljö. Detta ställer vissa frågor kring vad rasism är och vad vithet innebär i Sverige idag. Regissören Jon Pettersson beskriver uttryckligen i kommentarsspåret att han “utnyttjade [sin] konstnärliga frihet att fundera över” Rambos position som invandrare i vit makt miljön. Pettersson beskriver det som ”en mycket märklig dualism helt klart, och nästan lite svår att förstå sig på.” Men hans slutgiltiga analys landar ändå in på ett spår som påminner om dominanta föreställningar om rasism i Sverige:

 

Men ett sätt att närma sig det här tycker jag är att det är inte alltid handlar så mycket om ideologi utan snarare om känslor, att det är en känsla av tillhörighet, att det finns en aggressivitet och en vilja att få utlopp för det här. Där blir de här grupperna väldigt tilltalande då. Det är ju klart att känslan av att tillhöra blir starkare då man blir utesluten kan man tänka sig. […] Rambo blir mobbad, han blir mobbare själv.

 

Det är inte bara Pettersson som beskriver Rambos narrativ som en fråga om mobbning och känslor. Även recensenter beskriver inte Rambo som mer än en mobbare. De mer komplexa dimensioner som ändå finns i filmens representation av Rambo som karaktär, hans motivation till sina handlingar, och hans relation till den svenska vitheten, blir med andra ord överslätade i dessa tolkningar.

Rambos möjlighet att göra sig en plats inom vit makt-miljön trots sin ”invandrarbakgrund” kan tolkas som att det speglar en specifik kontext. I det här fallet 90-talet som historisk kontext och samhället i Kode som rumslig kontext. Utifrån kulturgeografen Allen Preds Even in Sweden, går det att betänka det faktum att Sverige under 90-talet såg en förskjutning i betydelsen av begreppet invandrare till att åsyfta någon som inte är vit. Etnologen Åke Daun påpekar i tredje upplagan av Svensk Mentalitet från 1998 att begreppet invandrare har fått en kulturell betydelse som skiljer sig från det ordet ursprungligen betecknade. Även då begreppet invandrare brukar användas om och av de som faktiskt har invandrat från kanske Norge, Tyskland eller Finland, menar Daun att det inte längre är invandring från dessa länder som begreppet invandrare syftar i vardagliga samtal. I anknytning till Preds forskning innebär det att ”invandrare” i vardagligt tal främst åsyftar någon som inte är vit.

I anknytning till Preds forskning innebär det att ”invandrare” i vardagligt tal främst åsyftar någon som inte är vit.

Karaktären Rambo kan sägas presenteras i olika etapper, och publiken får inledningsvis se honom som en central gestalt i den mobbning som sker på skolan där John Hron och hans vänner går. Men det är i en scen där han får utskällning av sin styvfar som Rambo först presenteras som icke-svensk. Hans mamma talar till honom på slovenska, och han svarar på slovenska, vilket irriterar hans far. Detta befäster Rambos position som vit, men inte svensk, en slags slovensk vithet som i Svenskt 90-tal kan förstås som en inte-riktigt-vit position.

Något senare får vi se Rambo i en domstol, där en av killarna i skinnskallegänget som Rambo umgås med åtalas för att ha huggit en annan man med kniv upprepade gånger. När rättegången är klar hänger Rambo med skinnskallegänget och en äldre man som till synes har rötter i den svenska högerextrema miljön. Han hälsar intresserat på Rambo, vilket bekräftar att han har möjlighet att göra anspråk på en plats i skinnskallegänget. En av skinnskallarna gör visserligen narr av honom, men han blir inte direkt exkluderad från gruppen i och med detta. Här verkar inte någon av medlemmarna i gruppen rasifiera Rambo som icke-svensk och invandrare, utan han kan sägas passera som vit inför de högerextrema skinnskallar han umgås med.

Det är inte förrän en bit in i filmen som Rambos slovenska bakgrund uppdagas för de andra i skinnskallegänget. En av skinnskallarna, Danne, ska köpa hembränt hos en bekant som äger en större gård. Samma gård visar sig även hyra ut ett bås i stallet till Rambos mamma som har en häst. Danne ser Rambo stå och prata slovenska med sin mamma medan de matar hästen. När Dannes bekanta kommer tillbaka utspelar sig följande dialog:

 

Danne: Vilka är de, känner du dem?

HB-säljaren: Det är någon svartskallekärring som hyr stallplats av oss. Vi låter henne betala dubbelt men det vet hon inte om.

Danne: De andra två då?

HB-säljaren: Hennes söner. Ser du han i bombarjackan? Han ser bra förvirrad ut. Klär ju sig som en nazist.

 

Rambo upptäcker att Danne är där, men verkar vara bestört av situationen, som om han medvetet inte har varit öppen med de andra skinnskallarna att hans mamma är från Slovenien. Detta blir uppenbart i scenen som kommer direkt efter där skinnskallegänget står i en gränd och hänger. Rambo ses gå fram till övriga i skinnskallegänget och inleder med att han ”har lite att förklara” för dem.

Men istället för att Rambo tillåts att tala så får han stryk. De tre skinnskallarna kallar honom förrädare och de brottar ner honom på marken och sparkar honom upprepade gånger. Rambo vädjar:

 

Rambo: Jag är en av er…

Göran: En av oss? Du är en äcklig jävla invandrare, det är precis vad du är.

Rambo: Det är fan inte jag som är det. Det är min morsa. Det är min morsa som är invandrare. Det är fan inte mitt fel. Jag hatar invandrare, jag tycker fan dom är äckliga.

 

En i gänget får de andra att upphöra med sparkarna. Men Rambo stannar inte bara vid att avsäga sig sitt ”invandrarskap” genom att ta avstånd från sin mammas bakgrund utan han menar även att han stått upp för de andra skinnskallarna i skolan. Detta gör han med hänvisning till sina bråk med John Hron som Rambo menar har kallat ”nazister för äckliga”. Rambos ord får de tre skinnskallarna att sluta misshandla honom, de går bort en bit för att diskutera saken för att sedan ge Rambo en andra chans.

Filmens gestaltning av Rambo utmanar implicit en dominant tolkning i svensk offentlighet av vem som är rasisten. Denna tolkning brukar utgå ifrån att nazister hatar invandrare, och att antirasister måste skydda invandrare från de onda nazisterna. Men i Petterssons film ställs denna dominanta tolkning på sitt huvud då Rambo framställs både som en invandrare och en medlem i ett gäng nazister. Även om det kan framstå som ganska subtilt framgår av Petterssons resonemang i DVD-utgåvans kommentarsspår just kring scenen där Rambo får stryk att han ville lyfta fram detta.

I Petterssons film ställs denna dominanta tolkning på sitt huvud då Rambo framställs både som en invandrare och en medlem i ett gäng nazister.

Även om det inte var Petterssons tanke från början så synliggör filmens gestaltning av Rambo flera former av rasifiering, bland annat de som kretsar kring utseende, hudfärg och språk. Rambo passerar i första delen av filmen som vit och med det också som svensk, tack vare sitt utseende. Det är inte förrän hans samtal på slovenska med sin mamma som han blir en ”förrädare” för sina skinnskallepolare. Här räcker det inte att prata om rasism, inte ens i den här formen, som att det främst hänger på en föreställning kring ”invandrare” och ”svensk”. Rambo gick i filmen från att vara en i gänget, en icke-främling, till att bli ”avslöjad” och därmed hotad med livet.

I kommentarsspåret stannar Pettersson inte vid Rambos berättelse. Han tar även upp Lasermannen som ett exempel på hur någon med högerextrema tankegångar kan ha ”en invandrarbakgrund”. Det är visserligen sant att Lasermannen, eller John Ausonius, invandrat till Sverige, men då från Tyskland. Ausonius berättelse, väl beskriven i Gellert Tamas bok om densamme, kan ses som ett bra exempel på hur den svenska vitheten har kommit att inkludera de som en gång var ”inte-riktigt-vita” och hur viljan att bli en del av vitheten kan driva någon till våldsamma handlingar gentemot en icke-vit andre.

En liknande slutsats går att dra av berättelsen om Peter Mangs. Mangs mord riktade sig gentemot en icke-vit andre, han var osynlig för det svenska polisväsendet i och med att han är en vit man. Men han slapp undan att bli dömd för hatbrott då svenska rättsystemet rasiferade honom som invandrare. Och på grund av att han var invandrare, resonerade man, kan han ju inte ha mördat med rasistiska motiv. Den flytande innebörden som begreppet ”invandrare” har i Sverige idag kan med andra ord få blandade konsekvenser, inte minst för den antirasistiska analysen. Om rasism beskrivs som ett hat mot invandring och invandrare missar det hur vissa invandrare anses vara mindre invandrare än andra.

Det kan även vara värt att förstå att vit makt-miljön vid tiden för mordet på John Hron kommit att inkludera vita icke-svenskar. Exempelvis kunde nazistgrupperingar i Västerås inkludera ättlingar till italienska, finska och kroatiska invandrare. Ett rätt intressant exempel på detta återfinns i den före detta nazisten Patrik Asplunds memoar Med Hatet som Drivkraft, där han beskriver sin tid i vit makt-miljöer och i synnerhet sin tid med bandet Midgårds Söner:

 

För [bandmedlemmen] DP var det lite rörigt med allt det rasistiska och allt prat om att slänga ut invandrare. Han var ju själv andra generationens invandrare. Nu efteråt ter sig vår låt ‘Bevara Sverige Svenskt’ och de andra texterna som anspelade på svenskhet lite löjliga. Det var ju bara två personer i Midgårds Söner som kunde räknas som helsvenska: Robban var halvfinne, Fabbes pappa tysk, DP:s serb.

 

Vithet, och vita privilegier, är ingenting statiskt, utan kan beskrivas som föränderligt även beroende på tidsmässiga och rumsliga kontexter. Att Rambo kunde ingå i en vit makt-miljö kanske var speciellt för 90-talets Kode. Filmen om John Hron gör det relevant att tala om den svenska vithetens gränser, ändå har detta inte uppmärksammats av någon recensent. Inte heller verkar Jon Pettersson göra något för att lyfta frågan ytterligare. Efter att Rambo hamnat i onåd hos sina vänner tas frågan aldrig upp igen, vilket Pettersson menar berodde på tidsbrist.

Om rasism endast handlar om  främlingsfientlighet, är Rambos berättelse en uppenbar paradox: en invandrare som hatar andra invandrare.

Även om Pettersson inte hade tid att gå på djupet med Rambos berättelse, har filmen ändå gjort det väsentligt att reflektera över hur majoriteten av alla i Sverige idag förstår rasism, att det kanske inte räcker med att sammanfatta det som en fråga om främlingsfientlighet. Om rasism endast handlar om  främlingsfientlighet, är Rambos berättelse en uppenbar paradox: en invandrare som hatar andra invandrare. Om vi däremot använder oss av perspektiv inom kritiska vithetsstudier kan vi lättare förstå hans handlingar. Exempelvis har den amerikanska historikern David Roediger kritiserat föreställningen om att alla som emigrerar till USA ”delar ett förtryck” och sympatiserar med varandra. Han menar att europeiska invandrare som kom till USA under 1900-talets början kom att lära sig var rasgränserna gick, de lärde sig hur de kunde bli en del av vitheten.

Den svenska vithetens gränser har under 90-talet kommit att förändras såpass att den kommit att inkludera de som under mitten av 1900-talet var ”inte-riktigt-vita”. Jag skulle vilja påstå att många antirasister inte riktigt förstår hur denna process fungerar i Sverige. Utgångspunkten är att vithet är föränderlig utifrån tid och rum, att dess gränsdragningar är förhandlingsbara samtidigt som detta bidrar till att rasmaktordningen består. Svenska forskare som riktat in sig på frågor om rasism och vithet har påpekat att finländare, italienare, ungrare, greker, polacker och bosnier en gång inte ingick i den svenska vitheten, men att de gör det idag. De empiriska studier som kunnat söka förstå hur den processen går till lyser dock med sin frånvaro.

Filmatiseringen av John Hrons berättelse, och Rambos med den, utmanar dock oss alla att börja reflektera kring hur den svenska vitheten fortsätter att vara beständig även då den villkorat inkluderar nya grupper och målar om sina gränsdragningar gentemot den icke-vite andre. Det är uppenbart att Rambo inte var en främling för nazisterna i gänget mot slutet av filmen. Av den anledningen är det kanske på sin plats att inte heller sammanfatta rasism som enbart främlingsfientlighet. Ibland kan det helt enkelt handla om en vilja att bli vit.


Syntolking, toppbild: En engelsk nynazist står maskerad. Personen på bilden har ingenting med filmen att göra. Foto: Ben MurphyCC BY-NC-ND 2.0

Tidigare förekom bilder från filmen John Hron här, som vi mottagit av filmbolaget Glimmer Film. Eftersom regissören anser att artikeln har varit för kritisk mot honom som person har bolaget dragit tillbaka sitt medgivande för oss att visa dessa bilder, vilket de som rättighetsinnehavare har rätt att göra.

Encuesta por el 8 de marzo con Hysterix

Encuesta por el 8 de marzo con Hysterix

Para el 8 de marzo acostumbramos a hacer preguntas del feminismo a les que trabajan en el artes. El colectivo Hysteryx ha trabajado con el arte feminista en Lima desde el 2012. Les companeres del Hysteryx son Angélica Chávez-Cáceres, Cecilia Rejtman y Rossana Mercado-Rojas.


¡Hola! Cuénteme, ¿Quién son ustedes?

Angelica Chávez Cáceres:  Hola. Somos una colectiva de artistas mujeres feministas. Que experimentamos tanto en nuestros procesos de trabajo participativos (entre nosotras y la comunidad) como tbn buscamos experimentar con estéticas fuera de la academia de arte. El “velo blanco” podría llamarlo, en referencia a estas estéticas del arte contemporánea occidental, que da espaldas a un país con una inmensa riqueza iconográfica, simbólica, estéticas, contenidos y procesos que encontramos en las calles. Nuestro ámbito de trabajo es el espacio público, la calle, el cerro, la canchita, la plaza, el bar.

Cecilia Rejtman:  Hysterix, Colectiva feminista que busca desde el graffitial arte de acción, encarar, cuestionar el sistema patriarcal. Vomitamos arte, lo hacemos con las vísceras.

Rossana Mercado Rojas:  Mujeres artistas que desde el 2012 juntamos fuerzas para enfrentar la violencia contra las mujeres que nos atraviesa a todas, violencia en las calles, en el trabajo, en el abandono patriarcal e institucional en la maternidad, en el estigma de la mala mujer, en la precariedad de la vida que nos golpea de manera más violenta a las mujeres. Somos hermanas que nos escogimos como familia.

 

¿Qué significa el movimiento feminista para ustedes y su comunidad?

A:  El movimiento feminista en primera instancia me impacta como una red de soporte acompapañamiento , con quiénes comparto problemáticas, sentires y deseos de transformación.

C:   El movimiento feminista es una fuerza de mujeres que está desde antes que nosotras estemos y va a continuar cuando nosotras ya nos hayamos ido de este mundo. El movimiento feminista ha logrado el voto femenino, el acceso a educación, que el divorcio sea legal, el jornal de 8 horas de trabajo, en nuestro país aún falta los derechos a decidir, aborto legal y gratuito, paridad en lo político, entre otros. 

El movimiento feminista busca la equidad de género, derechos iguales para mujeres y varones y diversidades, es por eso que se lucha por los derechos de mujeres, comunidades lgtbiq, comunidades étnicas oprimidas, derechos a defensores y defensoras del medio ambiente, derechos fundamentales de niñxs, leyes que respalden y cuiden a la diversidad, a las mujeres y niñxs y sean fuertes y contundentes en caso de violaciones, desapariciones, agresiones verbales y físicas.

R:   Un hogar. A nivel personal, en los movimientos feministas he encontrado apoyo concreto y  soporte a todo nivel. Las primeras personas que me apoyaron con soporte legal cuando quise denunciar al padre de mi hijo por violencia fueron las abogadas de la asociación feminista Flora Tristán. Este fue un punto de quiebre porque con este apoyo, también me ayudaron a abrir los ojos y cuestionar todas esas ataduras sociales que hacen que una mujer permanezca en una situación de violencia física, psicológica y económica, al ser obligada a solventar economicamente y criar absolutamente sola. A partir de ahí pude reconocerme como feminista y ver el trabajo enorme que realizan diferentes grupos, desde los organizados hasta los contraculturales. Sobre todo los grupos conformados por mujeres autogestionadas que se organizan para proteger sus propias vidas y las de sus hijes. El Perú está sostenido por las mujeres desde siempre; pero nos siguen exigiendo tener al hombre como Cabeza. El trabajo es inmenso en un país empobrecido y precarizado como el Perú y hay muchas cabezas simbólicas que cortar.

 

¿Cómo puede el arte contribuir al movimiento feminista?

A:   Creemos que un enfoque feminista en cada actividad que hagamos y sea socializada es un aporte. Que al apoyar al movimiento es apoyar a un cambio de paradigma que trascienda al movimiento.  A través del movimiento y redes de mujeres, se pueden presionar para poner temas en agenda.

C:   El arte es un gran vehículo comunicador para enunciar, denunciar, cuestionar, reflexionar, por tanto es importante para el movimiento feminista porque detona, saca del confort de normalizar la violencia contra poblaciones lgbti, mujeres y niñxs. Cuestiona y detona, moviliza al espectador, lo interpela, lo confronta con el entorno, coyuntura, con la vida, moviliza consciencia, activa, abre mente y alma.  Su contribución es desde ahí.

R:   El arte es una plataforma importante en su capacidad y responsabilidad de enunciar. El arte entra a espacios que se prohíben y abre las puertas, así sea a la fuerza. El potencial creativo que tenemos todes es una fuerza que alimenta nuestra resiliencia para continuar viviendo. El arte, en sus métodos y contenidos , debe reflejar también estéticas y formas de sentir y de pensar que se buscaron borrar con la invasión europea a los territorios.

 

¿Cuáles cuestiones o causas son más importantes para ustedes en la actualidad?

A:   Violencia

Reconocimiento de las labores de cuidado y distribucion equitativa de este.

Laicidad del estado, politicas publicas para no morir.

Justicia. 

Transformación en el sector educativo y económico.

Hacerle frente al Racismo, es muy fuerte y antigua cuestión.

C:    El tema de la violencia contra las mujeres, lxs niñxs y las diversidades lgtbiq, la trata laboral y trata sexual, también los temas medio ambientales, de salud y educación por intrínsecamente están unidos y van de la mano con los temas mencionados.

R:   La violencia y desprecio por la vida de las mujeres, que va desde la ausencia de protección del estado a la niñez, a la monomaternalidad, a las cuidadoras de familia, la heteronormatividad obligada y violenta que las niega o busca linchar.  Y todo esto golpeando con más fuerza a las personas empobrecidas y racializadas. Nuestra población indígena es sumamente maltratada, con las esterilizaciones forzadas la gran mayoría de mujeres eran indígenas. Desprecio a la vida.

 


Imagen: Foto del performance “Ekekas” de Hysterix en la cuidad Visviri que queda en la frontera entre Perú, Bolivia y Chile en el 2018. Foto: Daniela Aravena.

Encuesta por el 8 de marzo con Paula Baeza Pailamilla

Encuesta por el 8 de marzo con Paula Baeza Pailamilla

Para el 8 de marzo acostumbramos a hacer preguntas del feminismo a les que trabajan en el artes. Paula Baeza Pailamilla es artista visual mapuche que vive en Santiago de Chile. 


¡Hola! Cuénteme, ¿Quién eres tu?

Hola, Mi nombre es Paula Baeza Pailamilla, mapuche y artista visual.

 

¿Qué significa el movimiento feminista para usted y su comunidad?

Logramos identificar como mapuche que el movimiento feminista es un fenómeno necesario en una sociedad racista, clasista y machista como Chile, por ende hemos creado alianzas principalmente con organizaciones de mujeres tanto mapuche como migrantes. Sin embargo, el feminismo hegemónico avanza por sobre las coporalidades racializadas como las del pueblo mapuche, y esto a producido que se genere cierta distancia por no sentirnos identificadas con el feminismo urbano-blanco-wingka-heterosexual ya que, a pesar de autodefinirse como feministas, no están exentas del racismo y homofobia, ejerciendo sobre nosotras una mirada colonial.  Es por esto que los vínculos con otros pueblos racializados se han fortalecido y son espacios de mucha mayor potencia y diálogo.

 

¿Cómo puede el arte contribuir al movimiento feminista?

Como mapuche y artista, mi trabajo se desarrola desde esta vivencia e historia. Si bien el tipo de arte que realizo es considerado como “arte mapuche contemporáneo”, también abordo temas propios de un feminismo más cercano a lo decolonial. Para mi hacer esta diferencia es vital, ya que no identifico mi arte ni mi corporalidad dentro del feminismo hegemónico. Es por eso que siento que mi presencia es siempre crítica, tensionando distintos espacios con el fin de ampliar las discusiones.

 

¿Cuáles cuestiones o causas son más importantes para usted en este momento?

Como mapuche, es urgente que la violencia estatal se detenga hacia el pueblo mapuche y hacia el pueblo chileno. Vivimos una época de profundización de la violencia y la represión, situación que el pueblo mapuche vive desde hace más de 500 años, y el pueblo chileno con la historia de sus dictaduras. Paralelamente, que nuestros derechos sean respetados y nuestras tierras devueltas, y establecer una nueva constitución para Chile para poder avanzar.

 


Imagen: Paula Baeza Pailamilla ©

8 mars-enkät med Hysterix

8 mars-enkät med Hysterix

Inför 8 mars brukar vi ställa frågor om feminism till personer som arbetar med kultur. Kollektivet Hysterix består av Angélica Chávez-Cáceres, Cecilia Rejtman och Rossana Mercado-Rojas och har sedan 2012 skapat feministisk konst i Lima, Peru.


Hej! Berätta, vilka är ni?

Angelica Chávez Cácere: Hej, vi är ett konstnärligt kollektiv bestående av feminister. Vi experimenterar mycket under vår arbetsprocess, som är deltagande (mellan oss och i relation till samhället) men vi arbetar även undersökande utanför den akademiska konstens estetik. Vi skulle kunna kalla det för den “vita slöjan”, en referens som vi kan förklara den västerländska samtida konstens estetik. Denna akademiska estetik vänder ryggen mot ett land som bär på ett enormt rikt bildspråk och som vi hittar på gatan; ikonografi, symbolik, estetik, sitt innehåll och sina processer. Vi arbetar i det offentliga, på gatan, el cerro, den lokala fotbollsplanen, torget, baren.

Cecilia Rejtman:  Hysterix är ett undersökande feministisk kollektiv, med allt från graffiti till konstaktioner, konfronterande, ett ifrågasättande av det patriarkala systemet. Vi spyr ut konst, som ett missbruk.

Rossana Mercado Rojas:  Vi är konstnärer som sedan 2012 har samlat krafter för att konfrontera våldet mot kvinnor som påverkar oss alla; våldet på gatan, på jobbet, patriarkatets och institutionernas systematik att överge kvinnor under graviditeten, stigmat som läggs på kvinnorna, prekariatet som slår hårdast mot kvinnor. Vi är systrar i en egenvald familj. 

 

Vad innebär den feministiska rörelsen för er och och er community?

A:  Den feministiska rörelsen påverkar mig främst som en stöttande nätverk, några vilka jag delar problem, känslor och drömmar med.

C:  Den feministiska rörelsen är en kvinnokraft som har funnits innan oss och som kommer att fortsätta efter att vi har lämnat detta liv. Den feministiska rörelsen har lyckats med att ge kvinnor rösträtt, rätt till utbildning, rätt till skilsmässa, 8 timmars arbetsdag. I vårt land saknas fortfarande rätt att bestämma över sin egen kropp, till exempel rätt till abort och att abort ska vara gratis samt jämställdhet inom politiken.

Den feministiska rörelsen vill ha jämlikhet mellan könen, lika rättigheter för kvinnor och män samt mångfald. Det är därför många för en kamp för kvinnors-, hbtqi-gruppers- och förtryckta etniska gruppers rättigheter, miljöförsvararnas rättigheter, grundläggande rättigheter för barn, lagar som ser över mångfald, som stärker kvinnor och barn när de blir utsatta för våld. Mot försvinnanden samt verbal och fysisk våld.

R:  Ett hem. På en personligt nivå har jag funnit konkret stöd i många frågor i den feministiska rörelsen. De första personerna som hjälpte mig med juridisk stöd när jag ville anmäla min sons pappa för misshandel, var advokater från den feministiska organisationen Flora Tristán. För mig utgjorde hjälpen en vändpunkt som även öppnade mina ögon för den sociala strukturen som håller kvar kvinnor i en våldsam situation, både fysiskt och ekonomiskt eftersom hon är tvungen att själv lösa hemmets ekonomiska problem och uppfostra barnen ensam. Därifrån kunde jag identifiera mig som feminist och förstå det stora arbetet som olika grupper genomför, från organisatörer till motkulturen. Speciellt vad gäller kvinnliga grupper som organiserar sig för att skydda sina liv och sina barns liv. I Peru har kvinnor hållits tillbaka hela tiden och man fortsätter att kräva att mannen är den som bestämmer. Det krävs ett stort arbete i ett land som har gjorts fattigt och prekärt, det finns många huvuden som borde falla.

 

Hur kan konsten bidra till den feministiska rörelsen?

A:  Vi tror på att ha ett feministiskt perspektiv i varje aktivitet som vi gör och att alltid delta och bidra till samhället. Att stötta den feministiska rörelsen är att stötta kampen för en paradigmförändring som går bortom rörelsen. Genom rörelsen och kvinnliga nätverk går det att trycka på för att frågorna ska ta plats.

C:  Konsten är ett bra kommunikationsverktyg för att artikulera, rapportera, ifrågasätta, reflektera. Därför är konsten viktigt för den feministiska rörelsen för att den spränger ramar, den utmanar normaliseringen av våldet gentemot grupper som hbtqi, kvinnor och barn. Den kritiserar och spränger, den berör betraktaren och ställer frågor, konfronterar utifrån sociala sammanhang och tillstånd, utifrån livet, den stimulerar medvetenheten, aktivt, öppnar tänkandet och själen. Dess bidrag börjar därifrån.

R:  Konsten är en viktig plattform i sin förmåga och sitt ansvar att kunna uttrycka sig. Konsten tar sig in i rum som är förbjudna och öppnar dörrarna, ibland med kraft. Den kreativa potential som vi alla bär på är en styrka som ger näring till vår anpassningsbarhet och som bidrar till för att människan ska kunna fortsätta leva. Konsten, i sina metodik och innehåll, bör spegla de undanträngda estetiken och formerna att känna och tänka som kolonisatörerna försökte radera under den europeiska invasionen.

 

Vilka frågor är viktiga just nu för er?

A:  Våld.

Erkännande av arbete i hemmet och rättvis fördelning av det.

En sekulär stat, politiska frågor för att inte dö.

Rättvisa.

Förändring inom utbildning och ekonomi.

Att bemöta rasismen, som är starkt närvarande och är en gammal problematik.

C:  Frågan om våldet mot kvinnor, barn och hbtqi-personer, arbetsvillkoren och sexualfrågorna, och även miljöfrågan, vård och utbildning för att dessa är kopplade till varandra och de ovannämnda ämnena.

R:  Våldet och föraktet för kvinnans liv, statens icke-närvarande skydd för barnen, ensamföräldraskapet, de som tar hand om familjen, den våldsamma och tvingande heteronormativiteten som förföljer oss eller vill lyncha oss. Och allt detta drabbar hårdast personer som har blivit fattiga och blir rasifierade. Våra urfolk utsätts för extrem misshandel där en stor del av kvinnor som tillhör urfolk har blivit tvångssteriliserade. Ett förakt för livet.

 


Toppbild, syntolkning: Gruppen Hysterix genomför sitt performance “Ekekas” i staden Visviri på gränsen mellan Peru, Bolivia och Chile 2018. Om projektet (på spanska). Foto: Daniela Aravena

8 mars-enkät med Paula Baeza Pailamilla

8 mars-enkät med Paula Baeza Pailamilla

Inför 8 mars brukar vi ställa frågor om feminism till personer som arbetar med kultur. Konstnären Paula Baeza Pailamilla är konstnär och mapuche verksam i Santiago de Chile. Hon besöker Stockholm i vår då hon ställer ut på den konstnärsdrivna galleriet Candyland.


 

Hej! Berätta, vem är du?

Hej, mitt namn är Paula Baeza Pailamilla, jag är mapuche och arbetar som konstnär.

 

Vad innebär den feministiska rörelsen för dig och och din community?

Vi har som mapuches lyckats identifiera hur den feministiska rörelsen är ett nödvändigt fenomen i ett rasistiskt, klasssegregerat och manschauvinistiskt samhälle som Chile. I slutändan betyder det att vi har skapat allianser med kvinnliga organisationer såväl som mapuches och migranter. Emellertid, den hegemoniska feminismen gör framsteg på bekostnad av rasifierade kroppar som mapuchefolket och detta har skapat en viss distans eftersom vi kan inte identifiera oss med en urban-vit-wingka-heterosexuell feminism. Trots att den definierar sig som feministiskt omfattar den inte rasism och homofobi, denna feminism utövar en kolonial blick på oss. Därför har banden stärks istället med andra rasifierade grupper vilka utgör utrymmen med större potentialitet och förmåga till dialog.

 

Hur kan konsten bidra till den feministiska rörelsen?

Som mapuche och konstnär handlar mitt arbete utifrån erfarenheten och historien av att vara mapuche. Även om den typ av konst jag gör formuleras som “samtida mapuchekonst” arbetar jag även med egna feministiska frågor som ligger närmare det avkoloniala. För mig är det viktigt att göra denna skillnad eftersom jag identifierar varken min konst eller min kropp inom den hegemoniska feminismen. Därför känner jag att min närvaro alltid är kritisk, den utmanar olika rum och breddar diskussionen.

 

Vilka frågor är viktiga för dig just nu?

Som mapuche är frågan kring det statliga våldet mot mapuchefolket och mot det chilenska folket akut och något som bör stoppas. Vi lever i en tid med fördjupad våld och förtryck, ett tillstånd som mapuchefolket har levt och erfarit i mer än 500 år och som den chilenska folket har erfarenhet av i och med diktaturerna. Frågan kring att våra rättigheter som mapuches respekteras är viktiga och att våra landområden återlämnas likväl som att upprätta en ny konstitution för att Chile ska kunna utvecklas.

 


Toppbild: Paula Baeza Pailamilla ©

Moderaternas hundvisslepolitik

Moderaternas hundvisslepolitik

Måndagen 2 mars publicerade Moderaterna en bild i sitt instagramflöde där partiledaren Ulf Kristersson poserar i jaktkläder, med citatet “Stärk gränsen!” skrivet mitt över och texten “Fylktingkrisen 2015 får inte upprepas. Sverige måste stödja Greklands arbete med att skydda EU:s yttre gräns” skrivet längst ner. Bilden skapade stor uppståndelse i sociala medier eftersom fotografiet på Kristersson i kombination med budskapet tolkades som att Moderaterna stöttar tanken på att jaga och skjuta flyktingar Bilden byttes senare på eftermiddagen ut mot en med samma budskap, men där Kristersson istället bär kostym. Moderaterna menar att fotografiet inte är viktigt, utan enbart den politiska budskapet, och deras pressekreterare Siri Steijer säger att den första versionen “tog fokus” från den viktiga frågan.

 

“Stärk gränsen! – Ulf Kristersson (M). Flyktingskrisen 2015 får aldrig upprepas. Sverige måste stödja Greklands arbete med att skydda EU:s yttre gränser.” Skärmdump från Moderaternas Facebooksida 2020.

 

Men vi är övertygade om att det inte var ett slumpmässigt bildval. Kultwatch har följt Moderaternas marknadsföring på senare år och partiet har fört en aggressiv och populistisk kampanj som segmenterar rasism och klasskillnader, hetsar till militarisering av det offentliga rummet (i specifika områden dock), utpekar svenska ungdomar som terrorister samt föreslår upprustning mot människor som flyr krig och befinner sig i nöd. Och i många situationer, istället för att säga budskapet rakt ut, använder Moderaterna just språkliga och bildmässiga koder som offensiva antydningar, i vad som allt tydligare är en medveten strategi. En strategi som rider på klickmediernas vinklade rapporteringar.

 

"Tillåtet gängtecken i skolan: Handuppsträckning." Moderaternas valkampanj i Stockholm.
“Tillåtet gängtecken i skolan: handuppräckning. Moderaterna gör den största satsningen på skolan, med högre löner och fler lärare. #slutsnackat” Foto: Macarena Dusant 2018.

 

“Inga terrorister på våra gator. Rösta på Tomas Tobé i Europavalet 26 maj”. Foto: Macarena Dusant, 2019.

 

Det kallas ofta “hundvisslepolitik”. En hundvisselpipa avger ett ljud som människor inte kan höra, och som den som visslar kan påstå inte finns. På samma sätt skickar Moderaterna ut kodade budskap som på ett genomtänkt sätt kan skicka signaler till högerextrema väljargrupper de vill attrahera. Samtidigt som de kan påstå att det inte finns några budskap alls och verka politiskt korrekta på ytan. Strategin är sedan länge väl beprövad i konservativa sammanhang. I Nixons framgångsrika “sydstatsstrategi” på 1960- och 70-talet fick han vita rasister i USA:s sydstater att byta till det Republikanska partiet genom en politik som direkt gjorde livet sämre för svarta amerikaner, utan att säga rakt ut att detta var motivet. Istället för att öppet vara för segregation, till exempel, attackerade han “påtvingade skolsammanslagningar” och påstod sig vara för “delstaters rättigheter att bestämma sin egen politik”. Men hans väljare förstod mycket väl vad han menade.

 

“Ditt barn ska inte behöva se sig över axeln på väg hem från skolan. Ungdomsrånen ska stoppas. Moderaterna presenterar åtgärdspaket idag.” Skärmdump från Moderaternas Facebooksida 2020.

 

“Rånen mot de unga ökade med 30% förra året. Utvecklingen kan vändas – men då måste daltandet med de kriminella ungdomarna upphöra.” Skärmdump från Moderaternas Facebooksida 2020.

 

“Slopa straffrabatten för unga vuxna! Är man över 18 och har begått brott mot andra ska man ta sitt straff som en vuxen.” Skärmdump från Moderaternas Facebooksida 2020.

 

Moderaterna kan alltså mycket väl använda troper och idéer tagna direkt från hatsajter och klickmedier på häxjakt, och samtidigt påstå att de inte säger det. De kan antyda att unga killar i orten är terrorister, att orten är en no-go-zone eller att det är önskvärt att skjuta flyktingar, samtidigt som de hävdar att det inte sagt det de uppenbart sagt. Genom att hela tiden hålla sig precis innanför kanten för att kunna förneka budskapet, så lyckas de nå de obehagliga väljargrupper de önskar och reta upp vänsterdebattörer för att få uppmärksamhet, men utan att straffas ut från mainstreamdebatten.

 

“Hederskultur hör inte hemma i något land. Och den som tar sitt hedersförtryck till Sverige ska dömas och utvisas. Elisabeth Svantesson, vice partiledare (M).” Skärmdump från Moderaternas Facebooksida 2020.

 

“Svenska medborgare ska inte behöva tolk. Att lära sig svenska ska vara ett krav för medborgarskap.” Skärmdump från Moderaternas Facebooksida 2020.

 

“Inför obligatoriskt samhällskunskap för asylsökande.” Skärmdump från Moderaternas Facebooksida 2020.
Bokrecension: Brustna tabun och symbiotisk lesbiskhet

Bokrecension: Brustna tabun och symbiotisk lesbiskhet

Hösten 2019 gav Dockhaveri Förlag ut Anna Lindbergs novellsamling Frihetsgudinnor och Mia Axelssons roman Skär. Theodor Hildeman Togner har läst de två böckerna, till synes olika men som båda gestaltar det egna jaget som en del av världen, ett jag som alltid är underkastat sociala underströmmar och svårgripbara begär. 


I höstas gav det feministiska förlaget Dockhaveri tillsammans ut två av sina egna förlagsmedlemmar, Anna Lindberg och Mia Axelsson. Båda har gett ut var sin bok tidigare, Anna Lindberg med novellsamlingen Något måste hända nu på Mix förlag, och Mia Axelsson på Dockhaveri, med diktsamlingen Vår gemensamma resa. Trots att deras båda andra böcker, novellsamlingen Frihetsgudinnor av den förstnämnda och den poetiska romanen Skär av den sistnämnda, är mycket olika, verkar det för mig helt i sin ordning att de ges ut tillsammans. De kompletterar och förhöjer varandra, och får mig att känna att böcker oftare borde ges ut på det här sättet. Fokus blir på själva verken, snarare än författaren bakom dem.


När jag läser Anna Lindbergs novellsamling
Frihetsgudinnor slås jag av hur sällan novellsamlingar ges ut nu för tiden. Novellformen har kanske, i vårt allt mer självbiografiska och personfokuserade litterära klimat, blivit för otydlig. Vi vill kunna identifiera författaren med hennes verk, och för att det ska vara möjligt krävs det att böckerna själva speglar ett entydigt perspektiv. Det är som att något i själva novellformen motsätter sig kravet på ett tydligt ärende, en tydligt identifierbar röst. Jag skulle inte kalla Anna Lindbergs novellsamling för ”splittrad”, tvärt om är den absolut sin egen lilla helhet. Men den har en sorts suddighet eller otydlighet vad gäller sin egen litterära position som får mig att känna att jag har saknat vad just novellformatet kan göra med sin läsare.

 

Istället för att ha ett budskap lägger sig novellerna nära en mer naken erfarenhet.

 

Jag värjer mig för att identifiera gemensamma drag hos de olika novellerna, men kan förstås inte helt och hållet låta bli. Även om det är sant att alla texterna handlar om kvinnor, räcker inte det som temamässigt lim, som ärende. Inte heller att kvinnorna oftast är intelligenta, snygga, heterosexuella och i vad jag läser som del av en svensk medel- eller övre medelklass. Vad jag menar med ärende är att det inte finns någon uttänkt idé om bokens syfte. Istället för att ha ett budskap lägger sig novellerna nära en mer naken erfarenhet. De gestaltar inte primärt något som kan fångas in i kategorier som kön, sexualitet och klasstillhörighet, även om dessa saker är en del av det gestaltade. De utgår ifrån en erfarenhet som jag vill tro att vem som helst skulle kunna kliva in i, just för att den inte blir låst.


Handlingen i novellerna leder inte till något särskilt slutmål, och har just därför en oförklarlig magnetism. Det är som om de leviterar: tiden står stilla, jag känner personernas känslor som om jag var inne i deras kroppar. Om jag inte upplevde att bristen på handling tycks ge vika för att en egen och särskild närvaro ska ta plats, skulle jag kanske uppfatta denna brist som ett tecken på en haltande kvalité. Nu upplever jag istället det omvända: novellerna är skrivna med en sådan säkerhet att jag inte tvivlar på att det jag läser är bra.

 

Lindberg placerar mig direkt i känslorna, i den oförklarliga hungern och i upplevelsen av att häda: det spelar ingen roll om jag själv är religiös eller om jag någonsin har varit i ett kloster.


Som i novellen
Magdalenasystrarna där en kvinna besöker ett kloster, och av hunger drivs att sluka några oblater som hon hittar längst fram vid altaret tills en nunna kommer och stoppar henne. Jag känner hungern som om den fanns i min egen kropp, och en våg av skam sköljer över mig när nunnan smyger upp bakom klosterbesökaren och stoppar henne. Lindberg placerar mig direkt i känslorna, i den oförklarliga hungern och i upplevelsen av att häda: det spelar ingen roll om jag själv är religiös eller om jag någonsin har varit i ett kloster.


Situationerna som utspelar sig är ofta socialt oklara. Som i novellen
Pandora där ett gäng med tjejer hittar en ask med glitter hemma hos en gemensam kompis och inte kan låta bli att strö ut det över hela lägenheten när kompisen inte ser. Glittret har en farlig och njutbart hotfull kvalité som inte bara handlar om att vännen som glittret tillhör har astma och inte kan andas när hon kommer tillbaka från toaletten och ser vad hennes kompisar har gjort. Redan innan hon kommer tillbaka med sin dramatiskt överlägsna, chockade min vet de att de har överträtt en outsagd gräns för alltid. De vet inte varför glittret är ett sådant tabu, men det är det. Livet kan aldrig bli detsamma efter att de delat upplevelsen av att sprida det över rummet tillsammans. Jag känner det med samma ödesmättade känsla som personerna i novellen måste göra.


Samtidigt kan jag inte hjälpa att känna att novellerna saknar något. Det här hade kunnat bli en mycket längre bok, Lindberg hade kunnat gå mycket djupare in i den där känslan av det oförklarligt tabubelagda, in i tvånget efter att överskrida det. Det är inte tillräckligt att jag får ett så litet smakprov, något mer behövs för att det ska bli till något eget.
Frihetsgudinnor känns för mig som en början på just det, men inte som ett avslutat projekt. Vad jag menar är nog att jag ser potentialen till något större än vad den här boken blev, och att det är synd. Men då har jag väl, antar jag, ännu mera anledning att se fram emot nästa bok. Jag hoppas att det blir snart.

 

Den är en lesbisk frigörelsebok: om att förstå och lämna den första kärleken, i vilken man blev till.


Om
Frihetsgudinnor kretsar kring oförklarliga vardagstabun, är Mia Axelssons prosalyriska roman Skär snarare en gestaltning av både det isolerande och det vackra med symbiotisk kärlek. Den är en lesbisk frigörelsebok: om att förstå och lämna den första kärleken, i vilken man blev till. Nutiden, i vilken huvudpersonen är i en annan relation, varvas med minnen från barndomen, uppväxten, från konståkningens feminina och androgyna sfär, till snabbmatsrestaurangen McOrvars. Är det för att jag inte kan släppa den första kärleken som jag inte kan uppgå i min nuvarande relation? tycks huvudpersonen hela tiden fråga sig. Var den första kärleken verkligen kärlek, eller snarare en besatthet? Var det den första kärleken som var den verkliga, eller är det den nuvarande?


Precis som Anna Hallberg skriver i DN, har jag sällan läst en bok som är så lesbisk. I barndomen, och även senare, blir jaget till som lesbisk, i de blickar hon får ute på isen: hon blir både flicka och prins, prinsessa och svan. Den värld som jaget delar med den första kärleken, men också med sin nuvarande flickvän, är seg och klibbig, kroppslig, sensuell och utan gränser. Jaget är i en dröm, instängd i sig själv och utfluten i sin omvärld på samma gång. Både den relation som den första och den andra kärleken ger upphov till karaktäriseras av en samhörighet som aldrig riktigt lyckas bli erkänd eller begriplig. Jaget blir till, men hennes tillblivelse går under normalitetens radar. Hennes värld är en osynlig, kvävande och vidsträckt sådan där avståndet mellan jag och du inte kan urskiljas.


Under de senaste åren har det getts ut väldigt många sparsmakade, fragmentariskt poetiska romaner. Det är en genre jag är trött på, eftersom de luftiga sidorna snarare tycks dölja avsaknaden av djup än vara ett bevis på det. Nu skulle jag kategorisera
Skär som just en sparsmakad, fragmentarisk och poetisk roman, men till skillnad från till exempel Madonna av Sara Villius, Au pair av Cecilia Hansson, Nora eller brinn Oslo brinn av Johanna Frid eller Skäl av Emma Holm, känns formen i det här fallet självklar. Jag menar inte att den står utanför trenden. Men det poetiska eller fragmentariska i den är inte ett skydd mot stora anspråk, eller som försök att sudda ut en tydligare och mer smärtsam mening. Formen är precis som den ska vara, den smälter samman med det tillstånd som beskrivs. Just den här boken hade inte kunnat ha någon annan form.

 

Just för att den lesbiska kärleken inte äger rum i den verkliga världen, nuddar den kanske vid något som faktiskt är verkligare.


”Jag känner allt vatten och hur det dras mot dig”, tänker jaget, och även jag som läsare känner det som om jag både är omgiven av vatten och bestående av det: ”Vi upprepar oss som vågor.” Just för att den lesbiska kärleken inte äger rum i den verkliga världen, nuddar den kanske vid något som faktiskt är verkligare. För att relationen äger rum under vatten känns den omöjlig, som om jaget och den som hon älskar aldrig kan bli till som verkliga människor i den.


Skär, som i natur, som i kniv, som i skridskorna på isen: att vilja skära sig ur den där kvava sfären. Till slut gör hon ändå det. Kanske sker det inte snabbt som med en kniv, men långsamt. Kvar står jaget. Inte fri från tillblivelsen som lesbisk, men fri från en relation som var destruktiv, som inte kunde bära tyngden som det queera oket innebär: att på samma gång vara ett med världen och osynlig i den. I slutändan blir det att vara lesbisk en affirmation av just denna gränslöshet och odefinierbarhet. Att inte kunna fixeras i någon form, men att stå stark i det.


Dessa två verk, som till synes är olika, är kanske inte så olika ändå. De gestaltar både något som är större än det egna jaget, men utgår i denna upplevelse från den egna kroppen. De kretsar inte kring identitet så mycket som kring oförmågan att fångas in i en form. De förmedlar båda en insikt om att det egna jaget aldrig kan se sig själv utifrån, att det alltid är underkastat sociala underströmmar och svårgripbara begär som det inte kan överblicka, bara flyta med i, göra motstånd mot eller acceptera. Framförallt gestaltar de kanske att det egna jaget alltid är en oupplöslig del av världen, och när jag läser dem förstår jag att också jag är det.

 


Toppbild: Till vänster, bokomslag Frihetsgudinnorna av Anna Lindberg. På omslaget är en person i profil med bar överkropp målad. Personen har svart halvlångt hår, blundar och står med ryggen mot läsare i vad som kan tolkas som vatten upp till midjan.
Till höger, bokomslag Skär av Mia Axelsson. Omslaget är i ett rosa och lila organiskt mönster. På framsidan syns två transparenta kroppar i rörelse, nedanför kropparna syns deras skuggor i svart. Båda bilderna är från Dockhaveri Förlag