Vem kan se från himlen?

Vem kan se från himlen?

På många sätt kan riktningen på blicken spela lika mycket roll som dess innehåll. Med utgångspunkt i flygfotografier av massgravar efter coronaepidemin tar Afrang Nordlöf Malekian med oss på en resa från japansk science fiction till chilenska aktivister i öknen, och diskuterar vad det innebär att betrakta ovanifrån, avskiljd från jordytan. Hur det ger makt men också innebär att förlora något.


 

Häromveckan såg jag en handfull satellitbilder som the Guardian publicerat på nygrävda massgravar utanför staden Qom, Iran, för människorna som dött av Corona. Basala varor som Paracetamol har blivit en bristvara i landet sedan USA implementerat hårda sanktioner. Skulle gravarna grävts utan dessa repressalier? Paradoxalt är det USA-finansierade Maxar Technologies som står bakom fotografierna; landet som försatt ett annat i humanitär katastrof fotograferar spåren av förödelsen. Det lämnar mig inför frågan: vem kan se från himlen?

 

När en tar bilder nedåt innebär det rent fysiskt att stå ovanför det en fotograferar; se ned på något – det som inte kan stiga upp. Kanske skulle en troende påstå att Gud var den första att se från ovan eftersom Gud själv skapade världen? I en sådan tankemodell blir att fotografera uppifrån en rörelseriktning mot mer makt.

I samtliga riktningar – vertikalt, horisontellt, inåt och utåt – regleras människans rörelser av ekonomiska tillgångar och nationella bestämmelser.

 

I vilka situationer kan en person blicka ned på människor, platser och händelseförlopp? Ett sätt är flygtransport. Processen regleras delvis av rättigheter som pass ger dess innehavare. Samtidigt är förflyttning i allmänhet villkorad av tillgång på pengar eftersom rörelsefrihet alltid har ett pris. En flykting som betalar en smugglare behöver få fram en större summa pengar än en resenär som åker samma sträcka med dokument i linje med militära och polisiära system. I samtliga riktningar – vertikalt, horisontellt, inåt och utåt – regleras människans rörelser av ekonomiska tillgångar och nationella bestämmelser. De två parametrarna vägs oavbrutet mot varandra. Alla har inte råd att se från ovan och vissa, med anledning av sin givna nationalitet, nekas positionen. Resor mot rymden är en annan typ av omplacering som låter resenärerna sätta sig högt över mänskligheten. Föga förvånande uttryckte sig kalla kriget i en rymdkapplöpning. Kampen handlade om vem som kunde komma längst bort från jorden och utveckla den mest moderna teknologin samt göra anspråk på nya territorium. 

 

Samtidigt har rymden haft postkoloniala aspirationer. Under 1950-talet började idéer och röster uttryckas som menade att världsrymden skulle tjäna ett universellt syfte och förbli tillgänglig för alla stater. Genom FN:s generalförsamlings Deklaration om tillämpning av rymden, utformades en rad överenskommelser och avtal för att motverka suveränitet och militärt utnyttjande i territoriet.

 

Idag cirkulerar satelliter högt ovanför våra huvuden. De fotograferar vad som försiggår på jorden. USA är landet som har överlägset flest satelliter och därefter följer Kina och Ryssland; att fotografera från ovan är en analogi för makt. Inte undra på att flygning med drönare är hårt reglerat i många stater. Drönarperspektivet betecknar överblick, överhet. Övermänsklighet. Samtidigt är överheten alltid villkorad av just den koordinaten, precis som alla andra, bunden till sin plats. Att placera sig ovanför innebär dock alltid att lämna jorden. 

 

Vad är inte det mest onaturliga som kan falla från himlen om inte bomber?

 

Stillbild från Laputa – Slottet i himlen (1986) av Hayao Miyazaki.

 

Filmskaparen Hayao Miyazakis film, Laputa – slottet i himlen, handlar om ett dolt och mytomspunnet slott som flyger över jorden. Olika grupper letar efter det eftersom Laputa – ön i himlen – har de mest kraftfulla vapnen i världen. De ger dess ledare möjlighet att styra, och om den vill, förgöra jorden. När tronföljaren, Sheeta eller Lucita Toel Ul Laputa, mot sin vilja anländer till det fullkomligt ödelagda kungadömet säger hon att riket måste förstöras, annars kommer det skapa enorm förödelse på jorden. Laputa är öde eftersom hennes förfäder förstod att landet inte kunde överleva i frånvaro av jorden, som förser kungadömet i himlen med föda. Sheeta säger: “Slå rötter i marken. Lev ihop med vinden. Vänta med fröna genom vintern och sjung med fåglarna om våren.” Filmen för tankarna till de två atombomberna som USA släppte över Japan, och att det vid en tidpunkt under kalla kriget fanns tillräckligt med atombomber för att förgöra jorden för gott. Vad är inte det mest onaturliga som kan falla från himlen om inte bomber? Hur ska Laputa överleva när jorden inte finns kvar?

 

Stillbild från drönarfilm på Hart Island, New York.

 

Häromdagen publicerades ytterligare ett antal fotografier och filmer från en drönare på massgravar som grävts på den lilla ön Hart Island utanför New York City. De skapas främst för de människor som saknar pengar för att kunna betala för egen gravplats. Bilderna är, likt de från Qom, tagna från ovan – individer blir en grupp, en siffra. Jag förnekar självklart inte att gravar oftast betraktas från ovan, eller kanske inte riktigt, snarare snett nedåt med fötterna på jorden. En drönare, är likt en örn, högt uppe i himlen. Den svävar, nästan magiskt, över landskapet.

 

Tysklands förbundssvapen består av just den fågeln och kopplas inte minst till Natzityskland där rovdjuret har ett hakkors i klorna. Örnen flyger över människor och är ett av de mäktigaste rovdjuren uppe i himlen. Den hittas i toppen på näringskedjan. Nazismen bygger på tron om att vissa människor är överlägsna andra, att vi kan delas in i olika raser. De tror sig stå över andra, sitta på en sanning – ett rovdjur, en örn. I berättelsen om guden Prometheus, som ger elden till människorna och sägs vara bakgrunden till all vetenskap och konst, straffas han av de andra gudar för den gärningen. Varje dag hackar en örn ut hans lever.

 

Kyrkogård i Mar Mitr, Beirut.

 

Vilka gravar är byggda för att titta ned på sina besökare? Rika människor ligger ofta i monumentala gravar som sträcker sig mot himlen, och vem är det inte som stiger ned från den om inte änglar, profeter och Gud? När Jesus korsfästes kunde han titta ned på oss människor i väntan på sin död. Han hade en överblick över mänskligheten. Idag, i kyrkor, är Jesus alltid placerad högt upp över besökarna och därifrån tittar han ned på dem. I en oerhört vacker kyrkogård vid Mar Mitr i Beirut, som jag besökte för en dryg månad sedan, sträcker sig gravarna mot himlavalvet. Det slår mig hur jag endast kan skriva att rika människors gravar är vackra. Vem skulle besöka en massgrav och påstå detsamma? I ordet vacker vilar en bunt sedlar. Det reser sig höghus och lyftkranar i bakgrunden på kyrkogården i Mar Mitr. Det är alltid dyrt att bo nära himlen – lägenheter som ger möjlighet att se ned på andra. 

 

Norra Tornen i Stockholm.

 

I Teheran är det dyrare ju högre upp en bor på berget. Därifrån kan en blicka ut över en oändlig mängd människor. Om natten förvandlas mångmiljonstaden till ett hav av glimrande stjärnor. För är inte hav ett slags frihet? Eller kanske så här: blicken över havet skapar den illusionen. Priset för frihet, i det här fallet suveränitet, betalas av trauman, arbetare och döda människor. Ett stenkast från där jag bor idag i Stockholm, står de Norra Tornen snart färdigbyggda. Här finns lägenheter som garanterar utsikt över gentrifieringens Mekka. Inte bara säkerställer de en blick över Stockholm utan de tar plats som monument i landskapets arkitektur.

 

Graven såg snarare ned på mig.

 

Massgraven i Cuesta de Barriga.

 

När jag åkte till Cuesta de Barriga, där militärdiktaturen använde sig av en gömd massgrav, kunde jag aldrig titta ned på graven eftersom den är ett tomrum i berget – den visar sig enbart först när den äntras. Graven såg snarare ned på mig. Tillsammans med konstnären Cristian Quinteros Soto vände vi våra kameror mot himlen och möttes då av sprickor som människor skapat i berget – spår från när tomrummet bröts fram. Inte heller kan platsen fotograferas av en satellit eftersom den skyms av berg – de rika döljer graven från ovan eftersom de tror sig vara ovanheten självt.

 

Vem kan idag se från ovan? Rent praktiskt kan en svensk medborgare, som har råd, ta ett inrikesflyg och betrakta landskapet från flygsplansfönstret. Det är när flygplanet lyfter och landar som resenärerna som mest blickar nedåt; de vertikala avstånden omförhandlas. När i princip hela världens befolkning sitter inlåst i bostäder på grund av Covid-19, skyddas rörelsefriheten i Sverige av en svensk grundlag. För handlar inte frihet om att kunna röra sig fritt? Varför finns annars ordet rörelsefrihet på svenska? Kanske kan en tänka sig att vi fortfarande kan uttrycka oss från hemmet om det finns tillgång till en viss infrastruktur som internet, el och telefoni. Men att förbjudas från att gå ut betyder att närvaron av kött och blod på våra gator försvinner. Jag tänker på La Agrupación de Familiares de los Detenidos Desaparecidos (Gruppen av familjer till de försvunna) som jag träffade i Santiago för litet mer än ett år sedan. Det är en politisk sammanslutning med anhöriga till de som försvann under statskuppen i Chile. Det är en självorganiserad grupp med mestadels kvinnor som letar efter försvunna släktingar. En av medlemmarna sa att deras närvaro på gatorna och torgen var ett bevis på att de fanns på riktigt. I oktober förra året bröt massiva protester ut i Chile. Folket demonstrerade mot de oerhört starka nyliberala och kapitalistiska samhällsstrukturerna i landet. Blir inte utegångsförbudet ett ypperligt tillfälle för regeringen att skapa en frånvaro av kött och blod på gatorna? För det är ju kroppar i de offentliga rummen som så många gånger tvingat fram svar och förändring; gula västarna i Frankrike eller protesterna i Iran förra året för att nämna två exempel.

 

The Brooklyn Pigeon Project av Ben Aranda och Chris Lasch.

 

När kartor ritas används ofta benämningen fågelperspektiv, som är en överblick där planerna för staden, platsen eller byggnaden syns i ett tydligt schema skisserat från ovan. Är det så staden skulle se ut om vi kunde flyga fritt som en fågel? År 2004 utförde de två arkitekterna Ben Aranda och Chris Lasch projektet The Brooklyn Pigeon Project där de kartlade Brooklyn, USA, med duvor och med hjälp av rutinerad duvägare. De satte kameror och mikrofoner på fåglarna. Resultatet blev ett gäng suddiga bilder där byggnader förvrängs – de ses från sidan och ovan samtidigt som horisonten tiltar. Fotografierna visar hur fågelns blick över staden inte ger en övergripande bild utan precis som alla andra är villkorad av plats. Samtidigt är att flyga fritt som en fågel ett uttryck efter en längtan av det vi människor inte kan göra: flyga med vår egen kropp. Alla börjar sina liv på jorden – att komma upp innebär att lyckas förflytta sig från den fysiska grundpositionen människan föds in i.

 

Blicken mot och parallellt med jorden är medmänsklig.

 

Filmen Nostalgia de la luz av Patricio Guzmán utspelar sig i Atacamöknen i Chile. Som världens mest torra plats är den optimal för rymdforskning. Där finns gigantiska teleskop genom vilka astrologer studerar himlavalvet. De ser sig själva som historiker eftersom en tidsfördröjning uppstår när ljuset från en stjärna färdas från himlakroppen till mänsklighetens öga. Samtidigt finns rester av koncentrationsläger från Pinochets styre i Atacama. Släktingar till de som försvann går än idag runt och letar efter sina älskades kroppsdelar som finns utspridda i landskapet. Fast det är inte helt säkert att de försvunna familjemedlemmarna finns här, kanske är några av dem dumpade i havet? En av de som söker säger att hon önskar att det gick att vända ett teleskop mot jorden och studera den lika närgående som när människan studerar rymden. Gå runt och scanna av marken. Blicken mot och parallellt med jorden är medmänsklig.

 

Stillbild från Nostalgia de la luz (2010) av Patricio Guzmán.


Med seendet medföljer den basala rätten till blicken, vilken alltid är bunden till en position. Att se från ovan ger överblick, som enbart kan praktiseras av den som kan placera sig över någon annan, var en kan observera, iaktta och berätta om den Andres görande. I den vertikala färden uppåt förloras delar av ens medmänsklighet. Istället för att vara med andra, står en ovanför. Överblicken blir att lämna en del av ens medmänsklighet. För varje steg bort från jorden kommer en närmare övermänskligheten och en blir allt mindre en medmänniska. Något blir kvar, något dör.

 


Toppbild: stillbild från Nostalgia de la luz (2010) av Patricio Guzmán. I bilden syns ett teleskop riktat mot himlen.


Den här texten är en del av initiativet #eftercorona i samarbete med bland andra Kontext Press, Nyhetsbyrån Järva, Feministiskt Perspektiv, snaaacket och Arbetaren.

Den svenska kultursektorn #EfterCorona

Den svenska kultursektorn #EfterCorona

Vad kommer att hända i samhället och kultursverige när Coronaviruset är besegrat? Kultwatch använder sina patenterade analysmetoder för att förutspå hur framtiden ser ut #EfterCorona.


Det är som att något långsamt kommer gå sönder. Nästan omärkligt börjar människornas ögon att vända sig mot nya vidder. Instängda i sina isolerade rum kommer de att sitta och fundera på hur de kan lita på varandra. När ingen längre kommer ha köpt någonting, utom masker och toalettpapper, kommer luften pysa ur konsten som vara. Varför, när världen slets i stycken, kändes det så fruktansvärt relevant att hålla det där utvärderingsmötet med den överbetalda mångfaldskonsulten på Zoom? Det kommer kännas som det är dags för en ny politik. Det kommer kännas som att mycket måste ändras. Plötsligt kommer en ny konsensus att uppstå, en som självklart kommer anses opolitisk. Plötsligt händer det.

 

  • Medborgarlön implementeras i samhället vilket gör att konstnärer kommer att ha utrymme för att utveckla sitt konstnärskap.

 

  • Titlar som konsult, utvecklare, strateg, entreprenör och annat odefinierbart hämtade ur trollkarlens liberala hatt finns inte längre. Istället anställer myndigheter de kompetenser som behövs och sparar skattepengar.

 

  • Statliga kulturinstitutioner som inte representerar samhällets olika grupper i organisationsstrukturen riskerar att bli av med stöd från Kulturdepartementet.

 

  • Arbetsmiljöverket tar psykisk ohälsa bland personer som rasifieras, svarta anställda, transpersoner eller andra som bryter mot normer på allvar, inklusive när de blir utsatta för obetalt emotionellt arbete som att t.ex vara ofrivilliga mångfaldskonsulter. Psykisk ohälsa på grund av att bli utpekad eller tystad när personer lyfter rasistiska strukturer i en vit självgod organisation ses som ett allvarligt arbetsmiljöproblem.

 

  • Vid statliga, regionala och kommunala projektstöd behöver ingen redogöra för x antal nådd publik för ett evenemang eller utställning längre. Kvantitetstänkandet får inte ens en minnesstund. 

 

  • Utförsäljningen av hyresrätter stoppas. När kommuner ökar utbyggnaden av hyresrätter planerar de in lokaler i byggandet av bostäder där kulturorganisationer kommer att ha låga hyror från de kommunala bostadsbolagen. Ingen gör vinster på fristående kulturverksamheters behov av lokaler. 

 

  • Estetiska ämnen blir obligatoriska från grundskolan till gymnasiet. Dessutom tillkommer fler ämnen inom estetiska ämnen såsom arkitektur, poesi.

 

  • Undervisning om Sveriges koloniala historia blir obligatorisk i grundskolan.

 

  • Undervisning om Sveriges fascistiska historia blir obligatorisk i grundskolan. 

 

  • Kritikerverksamheten blomstrar på kulturredaktionerna och nya plattformar för kritik startas tack vare satsning från Kulturdepartementet, regioner och kommuner. 

 

  • Ett forskningsämne implementeras på universiteten för att ta fram ny kunskap om migration, diaspora och kulturskapande.

 

  • Vita “globala” kultursuedis vaknar äntligen från sin självgoda dvala och inser det självklara: de bidrar till den rasistiska strukturen i Sverige. 

 

  • Vita normativa och homogena institutioner slutar använda rasifierade och svarta som alibis för mångfald. 

 

  • Vita curatorer slutar använda urfolk, svarta och rasifierade konstnärer i syfte att klättra uppåt i sina karriärer.

 

  • Vita slutar använda urfolk, rasifierade eller svarta människors erfarenheter av migration, diaspora eller rasism för att göra konst.

 

  • Eller vafan, vita slutar helt använda urfolk, rasifierade eller svarta människor i sin konst.

 

  • Konstinstitutioners anställda som rasifieras som icke-vita finns inte endast bland värdar och pedagogisk verksamhet så att institutionen kan hävda mångfald.

 

  • Begreppet mångfald slutar att användas. 

 

  • Kulturorganisationer slutar med att driva inkluderingsprojekt formulerade av vita och börjar istället adressera rasism, elitism och exkluderingsmekanismer inom kultursektorn.

 

  • Svenska journalister slutar bidra till häxjakten på unga rappare från Orten. 

 

  • Myndigheter och kulturverksamheter slutar att bjuda in vita vänsterliberala kulturaktörer som bjuder in nazister och rasister för att provprata. Dessa skattepengar kan gå till bättre och mer demokratiska program. 

 

  • De olika partierna gör en ansats för kulturpolitiken. Detta bidrar till att fler börjar engagera sig i kulturfrågor och så att kulturen inte används i propagandasyfte av rasistiska partier som SD.

 

  • Biblioteken får ökade resurser istället för att militariseras.

 

  • Folkbildningsverksamheterna och ungdomsorganisationerna i Orten får ökade medel så att verksamheter kan växa och nya generationer kan organisera sig.

 

  • Fritidsgårdarna får uppgraderad verksamhet med längre öppettider och bredare uppdrag.

 

  • Våra politiker inser hur viktigt det är med kultur i samhället. Därför tillkommer det en regel som säger att vid varje ny- eller utbyggnad av ett bostadsområde ska en kulturhus med tillhörande konsthall byggas.

 

  • Kulturdepartementet har en autonom avdelning som endast arbetar med den samiska kulturkulpolitiken utifrån samernas egna villkor och bortom svensk byråkrati. Denna avdelning drivs av samiska kulturaktörer.

 

  • Universitet och högskolor börjar aktivt omarbeta deras konstkanon eftersom historia görs parallellt i hela världen och inte bara i det anglosaxiska väst. Med det kommer personer som rasifieras få fler tillsvidareanställningar och inte endast projektanställningar etc.

 

  • Allt fler släpps in i kulturens rum, och tidigare elitistiska vita strukturer där alla känner alla och ger varandra tjänster försvinner. Det första man gör för att åstadkomma det är att sparka alla konsthalls- och teaterchefer. Hej då nepotism!

 

  • Begreppet New Public Management försvinner plötsligt ur vokabulären. Ingen vet var det tog vägen. Vi kanske ska göra en utvärdering? 

 

  • Projektismen inom kulturen avskaffas. Istället för småduttande projekt som varar ett år och sen försvinner skapas förutsättningar för nya typer av långvarighet.

 

  • Kulturaktörer i innerstan slutar göra projekt i Orten som bara ytligt engagerar lokalbefolkningen. Istället ges stödet direkt till grupper som redan finns på plats och inte kommer in med tricken från Årsta.

 

  • Nya queerklubbar revitaliserar varietén och den småskaliga scenkonsten. Små biografer som visar specialiserad film blir plötsligt ekonomiskt hållbara igen.

 

  • Elitismen dör en snabb död och särskiljandet mellan amatörkultur och “professionell” kultur finns inte längre. Det gör att det skapas nya scener, plattformar och att fler kan försörja sig på att producera kultur. Vissa gör det deltid eller tillfälligt, men bygger samtidigt upp kunskaper som de tidigare uteslutits ur genom att inte passa in i exakt den högskolesnobbigga mallen som tidigare krävdes för alla jobb och bidrag.

 

  • Institutionerna börjar efter hand tyna bort. Kooperativ, samarbeten människor emellan och nya långsiktigt drivna kulturcentrum dyker upp och tar över. De begränsas inte av den senaste ansökningsperioden eller av redan existerande system, utan lyfter blicken mot horisonten och bygger nya och bättre.

 

  • Minst 3% av statsbudgeten går till kulturen.

 

  • Leila K blir tilldelad konstnärslön.

 


Punkter skrivna av redaktionsmedlemmarna Macarena Dusant, Johan Palme, Samuel Girma och Afrang Nordlöf Malekian. Texten är en del av initiativet #EfterCorona i samarbete med bland andra Kontext Press, Nyhetsbyrån Järva, Feministiskt Perspektiv, Snaaacket och Arbetaren. Läs mer här.

Toppbild, syntolkning: “#EfterCorona” skrivet med röd text på vit botten.

Toppbild: Kontext Press

Bad Bunny – Yo Perreo Sola

Bad Bunny – Yo Perreo Sola

Den puertoricanska artisten Bad Bunny släppte för en dryg vecka sen sin video till låten “Yo Perreo Sola”, som han regisserat tillsammans med fotografen Stillz. Med närmare 80 miljoner visningar på Youtube är det med stor säkerhet den senaste veckans mest sedda musikvideo i världen – allt Bad Bunny släpper just nu blir direkt jättestort.

Vissa har kritiserat videon för att ha ett ytligt påklistrat feministiskt innehåll, där slogans som “Kvinnor regerar” och “Ni una menos” står uppsatta på väggarna medan den kvinna som faktiskt sjunger en del av refrängerna inte står med som artist eller syns i musikvideon. Men – och det kanske förvånar, om man inte känner till Bad Bunnys karriär – tankegodset går egentligen mycket djupare än så. Frågan är om en så stor och kommersiellt framgångsrik artist någonsin har släppt en video som utan några begränsningar leker med cisnormerna och könsuttrycken på det sätt som den här gör.

 

 

I videon iklär sig Bad Bunny sju olika roller, varav tre i det som normativtbetraktas som kvinnokläder, med hår och smink stylat på vad som ska läsas vara ett extremt feminint sätt. Några av de andra rollerna kan betraktas som ambivalenta i könsuttryck, bland annat en där artisten står klädd i rosa outfit i ett fält med blommor som perrear. (Uppenbarligen är det en dansform så stor i att till och med blommorna på ängen omkring honom börjar dansa och twerka.) Och i en av rollerna är Bad Bunny iklädd ett väldigt tydligt macho mansuttryck, med tillhörande beteende. Men den rollen presenteras inte som sannare än någon av de andra – snarare tvärtom, ett överdrivet draguttryck bland alla andra. Som poeten Tede Mathews en gång sa: Man föds naken, allt annat är drag.

I en nyckelscen dansar Bad Bunny som överdrivet tydligt maskulin sinnrikt ihopklipt med Bad Bunny som överdrivet tydligt feminin; Bad Bunny intar båda perreons könade roller. Han är båda samtidigt och han är ingendera, han lever in sig i positionerna. Liknande flerfaldiga positioner finns också i låttexten, som växlar mellan första- och tredjeperson, och Bad Bunny sjunger som en kvinna i jagform om respekt och att välja själv vem man vill dansa med. Den respekten finns på många sätt inbyggd i perreo som dansform – det har alltid varit en dans där medgivande, tydlighet och gränsdragning är grundstenar. Och i videon förstärks den också med ett skrivet budskap i slutet, “Om hon inte vill dansa med dig, respektera henne, hon dansar ensam.”

Låttitelns alternativ att dansa ensam, utan någon annan, presenteras inte på något sätt som ett sämre alternativ än att göra det tillsammans. Och videons tolkning av att dansa själv, att ikläda sig alla rollerna samtidigt, är ett ännu mer fritt sätt att gå tillväga.


Syntolkning, toppbild: Artisten Bad Bunny i mansdrag perrear med Bad Bunny i kvinnodrag.