På Bonniers konsthall pågår just nu konstnären Éva Mags soloutställning Éva Mag/Det finns en plan för det här. Hennes konstnärskap har utmärkts för sina lerkroppar i naturligt storlek som inte kan ställas upp utan är kroppar vars hud utgörs av ihopsydda tygstycken och som fylls med våt lera. Utställningen på Bonniers konsthall kretsar kring frågan om ordning inom ramen för vad som tillskrivs som meningslöst och vad som kan vara bärare av möjligheter (och värde). Det är en utställning som tydligt manifesterar konstens kapacitet att omförhandla mening.
I sin första större soloutställning har Éva Mag valt att arbeta med sin pappas skrot, eller som konstnären själv definierar det: föremål med möjligheter. Det krävdes sju lastbilar för att frakta all material till konsthallen från pappans tomt. Två centrala element utgör utställningen: föremålen med möjligheter och videoverket DEAD MATTER MOVES (2019). Båda är självständiga utgångspunkter som knyts ihop till en utställning vars verk inte är enskilda delar utan utgör en helhet i konsthallen.
Bonniers konsthall är fylld med olika högar med föremål med möjligheter och konstnären fortsätter att ta sig an materialen under utställningsperioden. Högarna bearbetas genom sortering och organisering. Konstnären själv är på plats vissa dagar och hon förflyttar sakerna vilket innebär att utställningen är under en ständig omformande. Videoverket visar en performance där tio dansare arbetade utifrån konstnärens instruktioner och som med varsin lerkropp undersökte människans existentiella villkor utifrån ett gemensamt arbete. Det är som att videoverkets koreografi expanderar från projektionsduken ut till utställningsrummen där värdar instrueras i organiseringsarbetet som de hjälper till med. En rörelse av kroppar och ting uppstår. I och med Covid-19 sträcker sig organiserandet till besökarnas vistelse i konsthallen då publiken måste boka tid för att besöka utställningen.
Att organisera kan innebära att omdefiniera tingens villkor, att ge objekt ny mening. Vi människor är bra på att sortera, kategorisera och dela in saker i olika enheter, högar, lådor och fack. Att organisera kan å ena sidan innebära distansering men även ett närmande av objekten som ska sorteras och värderas – ge eller ta bort betydelse. I utställningen blir det till en verkstad av omförhandling och omvärdering, en kollektiv organisering av liv och relationer, en vilja att ta hand om tingen och sätta dem i relation till något, det som inte är definierat ännu.
Omformandet, eller omdefinierandet, finns överallt i utställningen: i lerkropparna som riskerar gå sönder av förflyttningar eller att utställningen själv förändras genom att vissa högar kan minska medan andra växa. Nya element kan tillkomma i utställningen, som ett hyllsystem. I slutändan ska alla föremål med möjligheter tillbaka till konstnärens pappa. Det innebär att de lånade materialen som utgör verket löses upp, kanske även organiseringsarbetet som ägt rum i konsthallen. Denna information medför en acceptans för att det som organiserats inte tas till vara, ordnandet som utförts i konsthallen kanske kasseras. Det kan helt enkelt betyda att godta det vi förstår som oordning eftersom kontroll är en inbillning, en idé. Vi konstruerar ordning utifrån vår blick för att våra liv och vardagens objekt ska illustrera mening.
I vårt nyttofixerade samtid är ting utan tydlig mening föremål utan möjligheter. Föremål som inte har en plats i samhället. Det berör inte endast objekt utan även människor. Den nuvarande tillståndet med Covid-19 har tydligt synliggjort att vissa människor anses vara värdefulla medan andra, som äldre eller ensamkommande unga, inte. Vissa grupper tillåts leva, andra inte. Här blir utställningen dubbelbottnad, den talar både om viljan att kategorisera som en våldsam praktik samtidigt som organiserandet kan innebära ett omhändertagande. Att ta hand om det som inte anses ha något värde.
Ett intressant inslag är att konstnären har sytt små och stora fyrkantiga vita tygkorgar för att använda som kärl i sorteringsarbetet, behållare att fyllas med materialet som organiseras. Precis som tyghuden som fylls av lera i lerkropparna. Kanske finns det en koppling mellan ifyllandet av massa för att åstadkomma göra en kropp, oavsett om kroppen består av lera eller skruvar.
Lerkropparna är placerade lite här och där i utställningen. När de placeras bland föremålen med möjligheter – och förpassas till att bli del av en massa – kan de förstås som förkastade, trasiga material där leran till slut smulas och åter blir stoft. När lerkropparna placeras på de guldiga podierna uppfattas de som något annat. Här tycks konstnären leka med oss genom att pröva våra snäva tankar kring sakernas rätt att existera på sina egna villkor.
Det finns en plan för det här är en av de bättre utställningarna jag sett i Stockholm senaste året. Enkel och samtidigt komplex. Personlig och mänsklig. Högst politiskt. Jag kommer på mig själv med att sno en affisch från tunnelbanan som endast består av titeln på utställningen. Reklamaffischen är fri från annan information, vem som är avsändare eller vad texten pekar på. Ett tillägg har däremot gjorts: en hashtag före titeln. Vad är en hashtag i den digitala världen om inte organisering av information, uttryck och sammanhang?
Toppbild: Éva Mag, Det finns en plan för det här, 2020. Foto: Jean-Baptiste Béranger.
