Hon har hunnit med mycket genom åren, som rappare, aktivist, skribent och tecknare. Just nu är hon aktuell med ljudboken All makt åt folket. Magda Diana Macias och Nadja Häikiö Itäsaari har träffat Nabila Abdul Fattah, kreatören som inte kallar sig konstnär, för en intervju om hennes deltagande i Hammarkullen Urban Art 2017.

När Hammarkullen Urban Arts 2017 bjöd in Nabila Abdul Fattah för att delta som konstnär så tvekade hon först. Hon hade aldrig tidigare gjort ett projekt av den storleken. Men när hon försäkrades om att stöd skulle finnas för genomförandet så tackade hon ja. Platsen var särskilt lockande då Abdul Fattah själv vuxit upp i Hammarkullen, där hon också blivit känd som rappare i tonåren.

Nabila Abdul Fattah visste tidigt att hon ville göra en hyllning till den stadsdel som på många sätt uppfostrat henne politiskt. Tonårstiden spenderade hon i kvarter där den aktivistiska andan fortfarande är stark.  

— Näven skulle vara en hyllning till ”Hammarkullen reser motstånd”. Det nätverket som var med att ockupera vårdcentralen och som har demonstrerat för både det ena och det andra i Hammarkullen. Med bostadshusen i handen var tanken att det också skulle vara en hyllning till bostadskampen runt om i olika miljonprogramsområden i hela Sverige.

En knuten näve, det är för mig inte våld. För mig är det motstånd.

Abdul Fattah berättar att många i området kommit fram och pratat med henne när hon arbetade med verket. Man kommer aldrig få med sig hela området, förklarar hon. Men samtidigt hade hon en tydlig förankring i området då nästan hela hennes släkt bor där, något som underlättat genom att hon regelbundet hade sällskap av en eller annan kusin. Samtalen med Hammarkulleborna cirkulerade ofta kring vad Hammarkullen symboliserar i Sverige. Nabila menar att det är en politisk plats, något vissa höll med om och andra inte.

Men det var också andra som hade tydliga åsikter kring hennes verk. Bostadsbolaget höll flera samtal kring verket, som man menade uppmanade till våld.

— För mig var det inte så. Våld. En knuten näve, det är för mig inte våld. För mig är det motstånd. Och sedan vilken form av motstånd, det är upp till betraktaren. Om de analyserar en symbol för kamp som våld, så är det deras referensramar som de får checka.

Mycket har förändrats sedan Nabila Abdul Fattah växte upp i Hammarkullen på 90-talet. Då arrangerade hon och vännerna egna hiphop-jams. Och det var väldigt populärt att ha med alla de fyra elementen varav graffiti är ett.

— Det fanns alltid en graffitivägg någonstans på grejer (evenemang) man arrangerade eller var på. Men jag var rätt ung då. Självklart såg det inte ut då som det gör idag. Nu är det mycket mer etablerat och större fasader. Jag såg inte graffiti som något som var förbjudet, men inte heller något som var accepterat. Man bara utgick ifrån att vi gör våra egna platser.

Nu känns det som att husen börjar matcha oss lite grann.

När vi frågar om hur hon ser på den politiska förändring som skett sedan dess, med gentrifieringen och allt så blixtrar hon till.

— Det är jättekonstigt att du säger just det. För vissa människor som var kritiska till att det målades eller att vi målade i Hammarkullen var det omvända. Inte att det skulle bidra till gentrifiering utan att det skulle bidra till ”gettofiering” av området. Muraler, det är något som man gör i Favelas i Brasilien, inte i ett fint område.

Abdul Fattah förklarar att det är vanligt att omgivningen uttrycker känslor som, ”Varför måste det ske precis här? Varför måste man experimentera just här?”. Och hon kan hålla med om det, det finns mycket man bör ta till sig av den kritiken.
— Men jag tänker att konst ska finnas till för alla människor. Sedan är det olika grupper som bor i olika områden, för vi är ett klassamhälle, där människor tar till sig av konst på olika sätt. City-folket kanske går på museum men det gör inte Hammarkulleborna och då får vi ha vårt eget museum ute på gatorna. Också att Hammarkullen i sig är en väldigt grå plats och det passar inte folket. För vi är allt annat än gråa. Nu känns det som att husen börjar matcha oss lite grann. Det krävs lite till, men ja…

Jag är allergisk mot ord som kultur och konst.

När vi undrar hur Abdul Fattah prioriterar kamper som kvinna från miljonprogrammen inom den kulturella sektorn i dagens Sverige förklarar hon att hon inte tror på att det finns EN stor kamp, utan väldigt många kamper som blir tillsammans.

— Jag är allergisk mot ord som kultur och konst. Jag tror att det är en av de kamperna, att det är mycket kopplat till klass. Vem som får kalla sig kulturutövare och vem som får kalla sig konstnär. Vem som bedömer vad som är konst och kultur. Att människor från miljonprogrammen inte är dem som är dem som definierar begreppen. Eller får resurserna. Eller är med och sätter vilka kriterier som gäller för vad som kallas konst och vad som kallas kultur.

Själv har hon inget riktigt svar på om man ska separera sig och “göra en egen grej som man kallar kultur, exempelvis Ortens Konstfestival”. Eller om det är bättre att ge sig in i de etablerade kulturinstitutionerna som uppenbarligen inte vill ha en där, och säga till dem att det här är också våra pengar, det här är också våra ord, det här är också våra möjligheter.

— Jag är kluven. Ena dagen vill jag det ena och andra dagen vill jag det andra. För mig är det såhär att en människa från miljonprogrammen oavsett kön egentligen, har inte samma möjligheter att utöva konst och kultur som en människa med bättre resurser. Allting kokas ner till det stora politiska, även kultur. Med klass, med ras och allt det där.

Jag kopplar urban konst till områden som är mer stigmatiserade, fattigare, fler rasifierade.

Vad Nabila Abdul Fattah vet är dock att hon vill se mer urban konst. Det måste lyftas mer, förklarar hon.

— Jag kopplar urban konst till områden som är mer stigmatiserade, fattigare, fler rasifierade. Det är dit som jag associerar den urbana konsten till. Och självklart är det väldigt många nivåer vi måste hoppa upp till för att kunna vara jämlika med dem andra som håller på med konst. För mig är konst ytterligare en grej som vi ska ha rätt till, på samma villkor som de andra.

I slutet på vårt samtal så frågar vi om hon har några aktivistiska planer framöver.
— Nä men vet du, att jag är inte en sådan som planerar min aktivism. Den kommer när den kommer. Det är att, ja nu behövs det någonting. Det finns dem som planerar att om ett halvår då går vi ut med en kampanj som är… Nä. Jag är ingen PR-strateg. Jag är bara aktivist.

Text: Nadja Häikiö Itäsaari & Magda Diana Macias

Toppbild: Haval Mulla Nazar