Afrang Nordlöf Malekian har skrivit en text om hur frånvaron av arabisk och persisk skrift på svenska institutioner idag kan spåras tillbaka till maktordningen som uppstod vid britternas exploatering av olja i Iran och den västerländska imaginära idén om modernisering. Genom det undersöker texten vad lingvistiskt montage kan vara.

Jag kan inte förneka att det är tacksamt att studsa tänkandet mot sina egna minnen. Mot den egna kroppen där minnet inte är förpassat till det förflutna eller bestämt och avslutat. Utan kroppen som en plats där minnet istället är en sammanflätning av då och nu. Att använda minnet för att förstå strukturella händelser i relation till kroppen kan vara en strategi. Det är i kroppen som väst – de liv och tankar bestående av de tidigare såväl som nuvarande imperial- och kolonialmakternas globala paradigm – placerar förtrycket. Ett levnadssätt bortom väst innebär då att förinta en del av sig själv. Poeten Forough Farrokhzad skriver “Jag dog av dig / men du var mitt liv”.

Till vänster om dörren in till min fasters sovrum var hennes stationära dator placerad på en inglasad bordsskiva. Under den låg pengar från tiden innan revolutionen, år 1979, inpressade. På bordet låg även datorns tangentbord där persiska såväl som latinska alfabetet delade på samma tangenter – en vanlig design för tangentbord i Iran. Framför datorbordet stod en inplastad kontorsstol, som varit så ända sedan köpet. Jag undrar om hon någonsin kommer sitta direkt mot stolstyget.

Jag får använda mig av olika hemsidor eller mobilens tangentbord för att få ned den persiska skriften.

När jag var femton eller sexton år började min faster plugga engelska. Det trots att hon besökt ett engelskspråkigt land en gång och inte, vad jag vet, har för avsikt att besöka ett igen. Är det inte märkligt att min faster, precis som många andra som lever i Iran – ett land som nästan uteslutande använder sig av persisk skrift, som är en version av den arabiska – har ett tangentbord med latinska såväl som persiska bokstäver?

Om jag skulle sätta mig vid någon av datorerna på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm där jag studerar eller på stadsbiblioteket i staden kommer jag inte hitta något sådant verktyg. Här syns enbart det latinska skriftspråket. Persisk skrift saknas dessutom helt som språkval på datorerna på dessa platser – att lägga till språket via systeminställningar på Kungl. Konsthögskolan kräver inlogg från skolans teknikansvarig. Det handlar om en systemändring. Jag får använda mig av olika hemsidor eller mobilens tangentbord för att få ned den persiska skriften.

Bokstäverna säger inte ett ord utan blir istället en bild av den okunskap som kan spåras tillbaka till västs imperialistiska och koloniala strategier.

I mjukvaruprogrammet Adobe Creative Cloud som används brett inom bild- och textarbeten, finns oftast inga eller enbart ett fåtal typsnitt som är funktionella för persisk skrift på förhand installerade. Jag har visat mina filmer i ett flertal filmscreenings och publikationer där grafiska designers saknat uppenbara kunskaper kring det persiska alfabetet. Mina filmtitlar läggs in i felvalda typsnitt. Bokstäverna säger inte ett ord utan blir istället en bild av den okunskap som kan spåras tillbaka till västs imperialistiska och koloniala strategier. Avsaknaden av kunskap hos grafiska designers synliggjordes med all önskvärd tydlighet när Kulturhuset Stadsteatern använde sig av olika språk för att marknadsföra kulturhusets öppettider år 2016 i kollektivtrafiken. Läs gärna grafiska designern Maryam Fannis artikel, Exploatering av icke-latinska skriftspråk, som handlar om hur västerländsk okunskap framträder genom korrekturfel.

Hur kommer det sig att min faster har ett dubbelt alfabetiskt tangentbord men att ett land som Sverige, med en stor befolkning som använder sig av någon form av arabisk skrift i sin vardag, saknar sådana tangentbord vid större institutioner och centrala knutpunkter i samhället? Vilken programmeringskod döljer sig bakom fönstret som säger “ange lösenord och användarnamn” när ett nytt språk läggs till på våra institutionella datorer?

Akhoundzadeh och latinska skriften

Genom en europacentrerad globalisering började en del författare, köpmän, diplomater och skriftlärda i Iran, födda mellan år 1810 och 1840, att söka sig mot Europa. Många återvände sedan till Iran med en önskan att reformera landet till den västerländska samhällsidén. En framstående person var sekularisten Mirza Fathali (1812-1878), mer känd under namnet Akhoundzadeh. Under en period var han bosatt i Kaukasus och kom då, genom det ryska språket, i kontakt med de europeiska samhällsteorierna. Akhoundzadeh menade att Iran behövde följa den europeiska moderniseringsmodellen. Det är en mall som bygger på föreställningen om att industrialisering, kapitalism och adaption till västerländsk kultur kan likställas med framgång.

En av Akhoundzadehs ståndpunkter i den här moderniseringsprocessen var att överge det persiska alfabetet.

Mellan åren 1850 och 1859 kom Akhoundzadeh att skriva en rad olika pjäser på azari, som kom att kritisera kungadömets oerhörda makt och de religiösa ledarna i Iran. Han menade att de bromsade moderniseringen av landet. En av Akhoundzadehs ståndpunkter i den här moderniseringsprocessen var att överge det persiska alfabetet. Ett alfabet som är en version av det arabiska alfabetet och använts sedan arabernas invasion av Iran under 700- och 800-talet när de ersatte persiskans två tidigare alfabet: Pahlavi och Avestan. Han menade att ändringen skulle föra bort Iran från den arabiska kulturen och traditionella tankesätt i Iran. Följaktligen skulle det iranska samhället öppnas upp inför den västerländska litteraturen och moderniseras i ett högt tempo.

Mansour Hekmat, en marxistisk teoretiker, som hade stort inflytande under formandet av Irans kommunistiska parti under 1980-talet, delade ungefär samma idéer om hur farsi bör skrivas. Precis som Akhoundzadeh menade han att iranska språket bör skrivas med latinska bokstäver och lämna det arabiskt besläktade skriftspråket bakom sig.

Genom termen modernisering har väst definierat vad som menas med att vara civiliserad.

För oss som skriver på persiska har den arabiska skriften sina uppenbara brister. Språken härstammar från olika språkstammar. Därigenom finns ett stort antal bokstäver i alfabetet som saknar en muntlig funktion när det kommer till persiskan. Att skriva persiska med latinska bokstäver, något som har blivit vanligt i kortare sms-konversationer, har också sina uppenbara brister. Farsi innehåller ljud bortom det latinska skriftspråket. Dessutom saknas tydliga allmänna riktlinjer för hur en skriver persiska med latinsk skrift, finglish.

Att överge den nuvarande persiska skriften skulle dessutom innebära att en skulle ytterligare följa av den europacentrerade globaliseringen som verkat i hundratals år. Det skulle betyda att helt gå med på västs idé om att det som inte är väst vill bli väst. Genom termen modernisering har väst definierat vad som menas med att vara civiliserad. Övergivandet skulle medföra oerhörda konsekvenser i hela mellanöstern men också för oss som verkar i dess diaspora. Delvis skulle det innebära ett övergivande av viktiga bild- och skriftkulturer, som dessutom inte kanaliseras genom väst. Det är delvis genom västs enorma kulturexport som deras popularitet fortfarande är gigantisk bland den iranska befolkningen.

Oljan i Iran

År 1908 hittade britten William Knox-D’Arcy den första oljereserven i Abadan, Iran. År 1901 köpte britterna rättigheterna till att få exploatera olja i Iran. Det kom att leda fram till företaget British Petroleum. När det grundades hette det The Anglo-Persian Oil Company. Under lång tid vägrade britterna presentera försäljningssiffrorna för iranska staten då de, fram till 1950-talet, ägde 51 procent av företaget och därmed kunde handla fritt. Genom diverse avtal gick enbart en liten del av summan till Irans statskassa. Utvinningen av olja inledde en moderniserings- och industrialiseringsprocess av landet. Britterna kom dessutom att lägga stora summor på reklam- och informationsfilm om Iran och oljeproduktionen som skedde där.

I British Petroleums videoarkiv är det märkbart hur ett exotiskt och primitivt narrativ av Iran byggs upp genom oljan. Västerländska tanken om att modernisering är eftersträvansvärt centreras och oljan är vägen till det centrat. Ett narrativ som riktar sig till iranier och britter samt många andra då det västerländska narrativet ofta antar ett centra oavsett plats. Den koloniala eller imperialistiska berättelsen är det monotona narrativet – spridning av kolonisatörens dirigeringar och den framtida bilden för den som koloniseras.

Berättarrösten säger att sexton år tidigare var Iran ett land fast i sitt förflutna.

I videoarkivet finns filmen, Dawn in East, från 1937, som inleds med bilder på Irans första tåglinje. En berättarröst återger händelsen. Den här transportvägen blir en första central handelsväg för britterna genom Iran. Filmen fortsätter med bilder från Persepolis. Det berättas om Irans stormaktstid, som för länge sedan passerat. Berättarrösten säger att sexton år tidigare var Iran ett land fast i sitt förflutna. Med oljan, som symboliserar framtiden, behöver det inte vara på det viset längre.

Innan exploateringen användes råoljan av lokalbefolkningen som bränsle då det fanns ett läckage från oljereservoarerna upp till markytan. Just råoljans läckage kan kopplas till Zoroastrismen, en religion som dominerande Iran innan arabernas invasion av landet. Oljeraffinaderiet i Abadan byggdes i närheten av staden Masjed Soleyman. Det är en uråldrig stad med två historiska tempel tillhörande Zoroastrimen, som har elden som ett centralt element. Oljan användes som bränsle för elden som brann i dessa tempel. Filmen fortsätter: väst lyckas aktivera den här resursen genom att hitta råolja i otroliga mängder – volymer som räcker för kommersiellt syfte.

Persepolis och dagstidningen Ettela’at

I själva verket var deras bildproduktion av Iran en bild som i slutändan omformade kroppar och kulturella narrativ.

Återkommande i många filmer i British Petroleums videoarkiv är användandet av bilder från Persepolis. Det är som att britterna försöker gestalta Englands intrång i landet som en räddning och återgång till Irans storhetstid när Iran i själva verket behandlades som en koloni under hela första halvan av 1900-talet. Men varför är det ens av intresse att skapa ett narrativ där det är eftertraktansvärt att vara en stormakt? Eller snarare, vad är det som möjliggör att ett land kan bli en stormakt? Under den här perioden började naturvetenskap, istället för religion, att användas som ett centralt verktyg för samhällsbygget i stora delar av Europa. Rasforskningen i väst satte igång, vilket delvis motiverade Storbritanniens imperialism. Sedan handlar det självfallet om ekonomisk vinning och i ledet väntar därmed kulturell erövring.

Därutöver är sceneriet med bilder från Persepolis en tydlig paradox. Storbritannien var en stormakt som förtryckte Iran men på samma gång sålde britterna bilden av att deras förtryck skulle göra Iran till en stormakt. I själva verket var deras bildproduktion av Iran en bild som i slutändan omformade kroppar och kulturella narrativ. Borrandet ned i marken. Ihopfogandet av rören.

Under första halvan av 1900-talet skedde en konstant ökning av publicerade reklamannonser i den iranska dagstidningen Ettela’at. I hög grad således en högkonsumerande livsstil från just företag i väst men även Sovjet till den iranska befolkningen. Reklam för kylskåp från BOSCH eller Servel skulle ge hemmafrun lycka och den arbetande mannen ro. I reklamens repetitiva natur kan ett narrativ skapas som binder samman vardaglig sinnesro med konsumtion. Det reklam ibland gör är att den skapar en bild av något vi ibland inte visste var ett problem. Reklamen skapar en ny bild och därigenom ett nytt behov. Reklamen använder sig av upprepning som metod för att inpränta den här nya bilden. När vi sedan köper produkten möter vi begäret som sålts till oss. Upprepning av bilder kan användas som en resväg till anpassning. Med tiden uppfylls bilden som makten säljer. Det är ett förkroppsligande av kapitalismens verkan.

Kapitalismen är en idé som utgår från kulturer som bygger på att se sig själva som mer värdefulla än andra – för hur skulle Akhoundzadeh annars fått idén om att den västerländska kulturen bör ta över den iranska? Enda sättet att överleva blir att förgöra den inre icke-västerländskt angivna kroppen. Är det inte därför som den persiska skriften egentligen skakar om hela den västerländska strukturen när den används i väst? För att väst vill förinta alla samband som finns mellan länder och samhällen som inte kanaliseras genom väst.

Om en bokstav skakar om systemet så grundlägganden vad skulle då ett föremål som genererar den bokstaven innebära?

Att använda telefonen eller hemsidor för att få ned persisk skrift är i själva verket ett politiskt motstånd. Det handlar om att vägra gå med på västs begränsningar av icke-västerländska kulturer. Dessa hemsidor utmanar den imperialistiska västerländska kulturexporten och möjliggör en förskjutning av den snäva bild- och skriftproduktionen i väst. Det är inte förvånande att tangentbord med både arabisk och latinsk skrift saknas på institutioner i Sverige idag. Om en bokstav skakar om systemet så grundlägganden vad skulle då ett föremål som genererar den bokstaven innebära? Den latinska skriften är kolonisatörens och imperialisternas symboler. Engelskan har härskat över många språk. Idag lär sig stora delar av jordens befolkning engelska för att engelska är det globala språket. Den har härskat och har nu blivit något bekvämt. Den bygger på att trycka undan all annan skrift eftersom den ser sig själv som mest optimal.

Majoriteten av befolkningen i Iran kan det latinska alfabetet. De som kan någon typ av arabisk skrift i Sverige är oftast den delen av befolkningen som har påbrå från områden där arabisk skrift är en av huvudspråken i samhället (i Sverige finns det över 200 000 personer med arabiska som modersmål, se artikeln Språkvetare: ”Arabiska näst största modersmålet” i Expressen).

Västs utgångspunkt är att allt bortom väst vill bli eller ska vara väst.

Avsaknaden av arabisk skrift i Sverige idag imiterar den imperialistiska relationen mellan Iran och Storbritannien. Den relationen som uppstod när britterna kom och tog Irans olja och samtidigt exporterade det brittiska levnadssättet till den iranska befolkningen. Modernisering är en våldsam, kompromisslös process. Västs utgångspunkt är att allt bortom väst vill bli eller ska vara väst. Min vän, Cristian Quinteros Soto, sa något i stil med att “jag tänker på hur svensk migration narcissistiskt utgår ifrån att varje utländsk person till varje pris vill vara en del av Sverige”. Som att det skulle råda någon form av tacksamhet när en får bli en del av väst. Den slags tacksamhet som britterna vill ge sig på när de skapar narrativ utifrån Persepolis – om britterna, som en väg tillbaka till Irans stormaktstid.

Tidskriften Pages / صفحه

Tidskriften Pages / صفحه är uppbyggd av det engelska såväl som persiska språket. I numret, Seep / نشت, från oktober år 2013 behandlas dessutom just oljans historia i Iran. Tidningens upplägg är av sådan karaktär att den persiskt skrivna delen börjar allra längst till höger och den engelska till vänster. Sedan fortsätter vardera språk på varannan sida. Det engelska segmentet kan antas sluta där det persiska börjar och vice versa.

för den tvåspråkiga är textinnehållets narrativ riktningen

I boken uppstår valet av två riktningar för den som enbart kan läsa ett av språken men för den tvåspråkiga är textinnehållets narrativ riktningen. En annan slags plats som uppstår i mötet mellan de två skriftspråken. Är den bildligt riktningslösa platsen kanske spår av en annan tidigare imperialiserad plats? Filosofen Marcia Cavalcante Schuback säger “blixten är blixtrandet”. I det bryter hon fram den kraft som finns i den plats som ej ännu är formulerad. Det är tiden då formuleringen formuleras, alltså är det tänkandet som rör sig. Har mötet mellan de två skriftspråken i, Seep / نشت, potentialen till en sådan plats?

Persiska såväl som engelska texter visas parallellt med varandra i Pages / صفحه och skapar därmed en bildlig språklig läsning i sig. För den tvåspråkiga är det en vektorslös bild. En bild eller ett objekt som innehåller persisk såväl som latinsk skrift liknar kanske då mer ett ljud från en högtalare? Precis som ljudet anger den inte direkt riktning och därigenom frigörs vi från bildens kravfyllda vektorer.

I mina egna filmer upplever jag ofta en förvirring vid språkval då jag kombinerar engelska och persiska eller svenska, engelska och persiska. Det är som att jag varje gång försöker besluta mig för att följa ett av språken i bilden. I läsningen uppstår dock alltid oväntade hopp med ögat där jag för en sekund lämnar den persiska textraden för att möta ett engelskt ord. Kanske är det en form av lingvistiskt montage? Den verkar i det tysta och är ibland spår av det rådande kapitaliska systemet som vidmakthåller den socioekonomiska världsmaktordningen. Något som många gånger skapat och skapar migrationen till väst. Är den här formen av montage konsekvenserna av ett sådant internaliserat våld, som förgjort delar av vårt inre och där det förgjorda är en del av oss? Där delar av mina minnen och tankar följer en rytm jag ännu inte är bekant med? Det får jag fråga min faster.

Syntolkning: omslagsbilden föreställer tre silhuetter av tre människor ståendes kring en slags industriell konstruktion innehållandes ett stort hjul i dess centra.