Varför har vissa vänner dubbla Facebookkonton? Manusförfattaren Aman Niel skriver om en skavande existentiell kris i mellanförskapets och det dubbla medvetandets grumliga kölvatten.
34. Fredag.
Sommaren går mot sitt slut, det börjar bli bråttom. Måste bara säga det jag vill ha sagt.
35. Lördag.
Det är många tankar, många situationer som får ytterligare ett svårt i våra kroppar. Kan tex inte sjunga med när Håkan spelas, känns bara fel på nåt vis.
Och tänker oxå på språket. Särskilt när jag talar med grannar och kollegor. Tänker på att det inte får låta för mycket sådär, men heller inte sådär ansträngt. Du vet.
Och måste vara lyhörd. För att läsa in, läsa av. Alltid vara beredd på att parera, att svara.
Måste. För att överleva.
Vad mer. Juste. Du har kärleken oxå. Inte lätt.
Inte om man är typen som överanalyserar i alla fall. Men det går ju inte stänga av och kan liksom inte hjälpa att tänka att det är nåt som är skevt när hon berättar att hennes tre senaste pojkvänner är halvgambian, somalier och nu jag eritrean. Jag vet inte. Är det mig det är fel på? Gör jag fel som dömer henne?
Men det kan bli krångligt åt andra hållet oxå. Minns när jag bjöd ut henne, hon vackra. She did not approve. Hörde besvikelsen när hon undrade varför vi skulle gå på utställningen med bara vita konstnärer.
Och på det, så har du allt det svåra kring sex. För det blir snurrigt när exotifiering, konservativ hemkultur och porr överlappar. Inget bra recept.
Men så klart, det är inte bara vi som har svårt att hitta fram i kärleken. Det är alla andra oxå. För sån är platsen, tiden. VI blev JAG och skulle plötsligt inte längre vara guds barn. Det är en existentiell kris, som ingen vill prata om. Men alla känner det. Skavet. Även vi och det blir liksom ytterligare en grej. Som hindrar.
Och det där är ganska talande för våra öden. Bär samma tunga, måste orka genom samma utmaningar. Men har det där extra svåra som följer med kropparna. Flykten. Aa, flykten. Det där är ett eget kapitel. Vad säger man om det egentligen. Det är en sån konstig grej det föräldrar tvingades till. Att lämna allt. Sina hem, sitt språk. Och jag ser ju när jag skriver orden, att de är återanvända. Utnötta. Och jag känner det, att de liksom inte gör sorgen och kampen rättvisa.
Kommer ihåg en grej mamma sa till mig i tonåren. “Fåglarna sjunger inte för mig här, jag kan inte tala till dom här träden”. Det är vad flykt är. Det finns inga lyckliga slut för de som lämnat hem. Bara saknad.
Men ansvaret lättar ju inte för det. Måste ändå försöka försörja familj, sina egna här och ofta den stora där. Alla som är kvar i hemlandet och hoppas. På klänningen, på dom nya skorna. På kylskåpet.
Och för oss, barnen till de som flydde, väntar det stora okända. Måste ta oss fram och vidare i ny värld. I nya idéer. I ny ordning. Allt är nytt här. Inte bara för oss. Utan för människan.
Och vi får se hur det här experimentet slutar, men tills dess så måste jag ha nånstans att bo. Måste försörja barn. Så, man gör det man behöver.
Man plockar högskolepoäng, delar föräldraledighet och pratar miljökris. Livet är här och formas av idéerna här. Och det blir ett annat liv, än det föräldrars traditioner och seder förberett för. Och det där är smärtsamt, för mig. För dom.
Men vill ju inte göra illa dom. Tvärtom, vill möta deras stolta blick. Och det är just det som orsakar klyvningen. Det där dubbla som vi går runt med. Dubbla liv, dubbla personer. Känner tom vänner med dubbla FB-konton.
Yes, it is messy.
Toppbild, syntolkning: Barnen Nardos och Lamik kikar in genom ett fönster. Inomhus i halvmörker sitter Freweini, en medelålders kvinna, med ryggen mot barnen.