Min ursprungliga tanke till den här texten var att skriva om hur lite representation skribenter med invandrar bakgrund ges i dom fina kulturella rummen i Sverige. Hur våra röster ofta representeras av andra, hur våra upplevelser återges av dom som redan har en plattform, en röst. Jag tänkte skriva om allt det här men insåg sedan att det inte handlar om något så enkelt som representation, rasifierade kroppar i media och kultur, att det på något sätt räcker med att ha en jämn fördelning av kroppar för att motverka den homogena framställningen av kultur och media i Sverige.

Det vi behöver prata om är vad vi får skriva om och vilka infallsvinkar och perspektiv som tillåts inom kultur och media i Sverige idag. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit kontaktad av olika medier för att skriva om ”min” sak. Min sak i det här fallet verkar vara Islam, muslimer och allt som på något sätt berör dessa ämnen. Jag är visserligen både muslim och har kunskap om Islam men mitt skrivande och min kompetens sträcker sig längre än så. Jag är mer än så, jag är mer än en vandrande representation av mitt kulturarv. Mycket mer. Min kompetens, intressen och mina hjärtefrågor sträcker sig ända hit, till den här texten, min analys av skillnaden mellan att skriva om något ämne och att skriva utifrån det ämnet.

Det är oerhört problematiskt att låta skribenter med rötter i andra kulturer enbart få höras i egenskap av deras egna kulturer. Vi som bemästrat konsten att vara kulturella hybrider förblir alltid en representation, det nya perspektivet, infallsvinkeln, kikhålet in i en annan kultur, något annorlunda, något exotiskt och samtidigt något så otroligt omöjligt och orättvist.

Att konstant göras till en representation av en kultur, religion eller en grupp människor enbart påg rund av att en själv råkar tillhöra den gruppen försätter skribenten inför två val. Antigen representation eller tystnad. Eftersom tystnad inte är ett val utan en standard position för många så återstår enbart representation vilket leder till att vi tvingas anpassa oss, skriva utifrån andras perspektiv om oss själva. Våra röster blir en bekräftelse av deras världsbild. När kulturen och debatten styrs av en privilegierad minoritet så tvingas den orepresenterade massan anpassa sig till den skeva representationen av verkligheten. En liten del talar för alla och även när vi talar för oss själva så talar vi för dom för vi måste hålla oss inom gränserna dom satt, inte vi.

Vi är alltid en representation, aldrig en reflektion. Vi utlovas en plats som individer på bekostnad av ett marginaliserat kollektiv. Problemet med att skribenter med utländsk bakgrund görs till ”one trick pony” är att ingen vill se samma trick två gånger. Det kan bara finnas plats för en person som skriver om just den kulturen vilket gör att vi får höras i egenskap en representation av något större på individnivå. Vi förblir perspektivet inifrån vår kultur positionerad i utanförskap och exkludering.

Det är ett privilegium att alltid kunna analysera saker utifrån. Att vara kulturellt överskridande. Att vara universal. Rösten. Analysen. Den skarpa tänkaren. Det är ett privilegium att tillåtas och ses som självklar i alla sammanhang, att någon med bakgrund i medelklassens Stockholm exempelvis ses som en vettig skribent gällande hederskultur inom Islam. Det är lite som att vi skulle gå till doktorn och inte reagera på att bilmekanikern hoppat in som vikarie.

Just på grund av det här är plattformar som Kultwatch så värdefulla då dom tillåter skribenter som annars alltid tvingas stå mitt i sin egen kultur att ställa sig utanför, ta ett djupt andetag och analysera samhället runt en själv istället för att analysera sig själv runt samhället.

Amra Bajric är frilansskribent som skriver kring marxistiska teorier/analyser, intersektionalitet, feminism och antirasism. Hon bloggar på amra.nu och twittrar under namnet OndTon. Amra är Stephen King-fanatiker och kattälskare.

Foto: Alice Popkorn.