Dagarna var långa under festivalen Hammarkullen Urban Art 2017. Konstnärerna slogs mot gigantiska betongklossar och regnet. På kvällarna slocknade de av utmattning eller kom förbi arrangören Daniel Terres hem för att äta och prata om livet i Mexiko, Chile, miljonprogrammet i Sverige eller för att prata om andra gatukonstnärer de ser upp till som Blu, Stinkfish och Mariano Antedomenico. Över ett år har gått sedan de delade mat i Hammarkullen, sedan duon Himed & Reyben satt i Daniel Terres kök tillsammans med den chilenska fotografen Futuro Berg och deras landsman konstnären Sens. Tiden räcker aldrig till för att prata om den väg man färdats på gatan men deras samtal fortsätter idag på Facebook. 

Daniel: Hej!

Himed: 

Daniel: Hur mår ni? Tänker publicera denna konversation som en intervju, är det okey och kan ni presentera er?

Himed: Ja, jag heter Himed och tillsammans med Reyben målar jag på gatan.

Daniel: Hur och när träffades ni?

Himed: Det är svårt att ge ett datum eftersom vi har varit vänner i sjutton år. Vi började måla graffiti i gymnasiet men det vi gör idag började ta form för 6 år sedan. Vi träffades i el barrio (stadsdelen) genom att spela fotboll på gatan.

Reyben: Och tv-spel.  Vi började som de flesta inom graffiti, det var en hobby först, men några år senare vi kom i kontakt med stencilerna, vi lärde oss själva och allt gav sig naturligt.

Himed: Vi gjorde det vi trivdes med och det har tagit oss till den platsen vi är idag. Till skillnad från vad många tror så var det lätt, och idag kan jag inte se mig själv göra något annat.

Reyben: I mitt fall började det i gymnasiet, då började jag omringa mig med personer som var med i graffiti-kulturen.

Daniel: Vad hade ni för influenser eller förebilder?

Reyben: När vi började hade vi inte tillgång till internet, så det vi kom i kontakt med var på gatan och tidskrifter.

Himed: Om du tänker på konstnärer så är det svårt att nämna någon. De flesta lärde vi känna senare när vi blev en del av scenen. Framförallt när det kommer till stenciler, vi började med det av nyfikenhet, vi lärde oss själva och det var inte lätt att hitta andra som höll med på det förrän senare.

Daniel: Har ni några favoriter inom scenen idag?

Himed: Escif, Blu och Stinkfish med vilken vi haft privilegiet att måla tillsammans med.

Daniel: Hur gick det till, vad var kontexten, åkte ni till Colombia? Personligen är jag en stor fan av alla tre.

Himed: Det gav sig av sig själv som att det var menat att hända. Stinkfish var här på besök för ett projekt och vi visste om varandra. Helt enkelt kom vi överens och vi träffades för att måla där vi bodde i Querétaro. Han var här endast tre dagar och vi gjorde muralen i två, utan något stöd men med mycket vilja. Att dela tid med Stinkfish gav oss chansen att lära känna honom, som konstnär är han fantastisk och som person är han ännu bättre.

Daniel: Om vi går tillbaka till den barrio (stadsdelen) ni växte upp i, vilka likheter och skillnader ser ni med Hammarkullen?

Himed: Mycket gatan, fotboll och goda minnen.

Reyben: Här i min stadsdel är de flesta mexikaner, det finns väldigt få från andra länder.

Himed: Skillnaderna är många, främst att Hammarkullen är bokstavligen världen. Där möts folk från olika nationaliteter, länder och religioner. Här händer inte det, det finns inte multikulturalism på samma sätt. Men mycket fotboll med! Den känslan att bo i el barrio när man umgås och pratar med sina grannar, man känner sig hemma. Svårt att sätta ord på det, det är en känsla som endast finns i en barrio, man är aldrig en främling.

Himed: Att lyssna på alla anekdoter i Hammarkullen var något som rörde mig direkt. Det fanns en kampanda, motstånd och mycket vilja att påverka, en Hammarkullen-känsla.

Daniel: Vad betyder “el barrio” som identitet och erfarenhet?

Himed: Gemenskap, att dela med sig och hem.

Reyben: För oss är “el barrio” en plats där man lär sig om livet, att dela med sig, vänskap, sorg, glädje. Något som inte händer på alla platser.

Himed: Vi har alltid känt oss välkomna i de kvarter vi har målat på, de får oss alltid att känna oss hemma.

Daniel: Finns det någon barrio som ni har nära hjärtat och vill lyfta upp?

Himed: Nice fråga, personligen Hammarkullen. De två tillfällen som jag varit där har det varit otroligt, mycket inlärning, avlärning. Jag känner mig som en del av stadsdelen och kommer alltid vara tacksam för det de gav oss. Och Maurel [reds. anm. stadsdel i Himed&Reybens hemstad Querétaro] där träffades vi och började måla.

Daniel: Street art har blivit adopterad som en strategi för city-branding. Hur ser ni på street artens roll idag och vad betyder anonymiteten för er?

Reyben: Att många företag använder sig av street art för att marknadsföra sig har att göra med att de har insett att folk tycker om det. Så klart ser de på konsten som en business snarare än ett kulturellt bidrag till staden. Att fortsätta vara anonyma är ett sätt för oss att inte bli en del av publicitetens lek som personer eller ansikten. Vi vill att vikten ligger på konsten och att den stannar hos människorna.

Himed: Anonymitet, att inte visa ansikten är för oss ett sätt att göra motstånd till branding industrin, att inte förlora vår identitet, att inte låta oss absorberas av en etikett, som tvingas av varumärken, staten, akademiker, systemet som endast söker efter egna vinster i detta som kallas för Street art. Allt detta på bekostnad av konstnärerna som utnyttjas till sista droppen, och genom att exkludera folket. För många är “deras arbete” är att komma till en “marginaliserad stadsdel”, göra en mural och åka hem. Det räcker inte med att försköna en plats, inte heller att komma med eller ge bort något. Att måla på gatan handlar om att dela med sig. Att fortsätta vara anonyma handlar om att handskas med allt detta, det är inget mode eller att vi försöker vara “anti”. Vi är muralerna som vi målar, vår identitet är folket vi delar med och vårt ansikte är gatan.

Daniel: Sista muralen ni målade under HUA17 heter Somos, vad representerar detta för er?

Himed: “SOMOS” representerar omtanke, kärlek, att tro, motstånd, styrka, enighet… det låter kliché men vi ville ge tillbaka litet av allt vi fått från Hammarkullen.

Reyben: Denna mural precis som de andra i området, är något som varje person får ge mening utifrån vad de känner. Det kan betyda kärlek för vissa och för andra något annat. Tolkningen är öppen.

Daniel: Innan HUA17 besökte ni området och gjorde en mural med hjälp av projektet Hammarkullen 365. Har den muralen något namn och vad representerar det?

Himed: Motivet till våra muralmålningar i området är baserade på de boendes historier och det de gått igenom, ibland var deras historier svåra att föreställa sig, de överskred all form av fiktion. Muralen heter “Sin limites” (Utan gränser) och representerar folkets kamp och vilja. Vi försöker provocera. Utan provokation finns ingen förändring och allt blir tråkigt. Det finns en hel värld att förändra.

Daniel: Vad hade ni för bild av Sverige innan ni kom hit?

Himed: De två gångerna var annorlunda. Första gången kände vi ingen och ingen kände oss. Andra gången var det mer välkomnande, många av de boende kände oss redan och mindes oss pga. muralen. De blev glada när de fick reda på att vi skulle måla en ny mural. Infrastrukturen var också annorlunda, man märkte förändringar, det var renare och det fanns bättre belysning. Det var kanske vår romantisering av att återvända men folket kändes till och med gladare.

Reyben: Jag hade en hel annan idé av Sverige, hade aldrig föreställt mig en plats som Hammarkullen. En plats där det finns mycket av allt, en multikulturalism som är tvingad men som finns, för mig ett tydligt exempel på att vi kan leva tillsammans bortom religion, nation, land, språk, etc. Vi är människor, det är det som räknas.

Daniel: Vad trodde du om Sverige?

Reyben: Man ser europeiska länder som den första världen, med en annorlunda kontext och en bättre levnadsstandard. Men när du är väl där så inser du att de har sina egna problem. Jag tycker att Hammarkullen välkomnade oss båda gånger vi var där, den första var lite av en kulturchock, allt var nytt och vi var nya i området. Men folket var alltid schyssta mot oss. Andra gången var det en överraskning att se så många nya förändringar i stadsdelen. Vi upplevde dem som positiva, vi såg mer människor ute med sina familjer, det fanns mer glädje.

Himed: På avstånd såg jag Sverige som ett land utan problem, där inget händer, alla är lyckliga och har ett bra liv. Det var svårt att hitta en sten i riset, som man säger i Mexiko, det vill säga att hitta det svåra, något rått. Men när man är väl där inser du alla problem och svårigheter som rasismen, segregationen. Något svårt att se utifrån om man inte upplever det själv och kan prata med folket.

Daniel: Innan vi avslutar vill jag ställa en sista fråga. Vad har ni för planer?

Himed: Jag är i Guadalajara och Reyben i Querétaro. Vi fortsätter jobba tillsammans och individuellt, båda två jobbar heltid med konsten. Jag tror inte det finns ett annat sätt att leva… Jag är inte en person som planerar tills det händer, för min del handlar det bara om att fortsätta.

Reyben: Jag jobbar på i min stadsdel i Querétaro. Planerna finns inte tills de konkretiseras, som det mesta… hahahaha. Det är bara att fortsätta göra det som vi älskar mest av allt.