Ligisd växte upp i Stockholms miljonprogram under 80- och 90-talet som lillebror till en av Sveriges galnaste graffiti writers, MEL, grundaren till All Mightys Crew. Idag är han baserad i Malmö och är själv en av Sveriges och Europas mest kända graffiti writers. Under sommaren 2017 var han en av nyckelpersonerna bakom Hammarkullen Urban Arts 2017.

Lojaliteten till miljonprogrammet sitter kvar, men idag sträcker sig Ligisds horisont ännu längre bort sedan han som vuxen hittat ett andra hem i Chile och Gambia. När Ligisd inte befinner sig utomlands eller i underjorden på nya äventyr ger han av sin tid för att stimulera fram en ny scen av kreatörer. Han skapar också kollektiva verk, där hans namn inte är centralt – som konstverket som pryder Hjällbobron i Göteborg. Därför blev Ligisd en av nyckelpersonerna under Hammarkullen Urban Art 2017.

Ligisd är en variation på ordet ligist, något en del kallar personer som inte är accepterade av samhället, de som befinner sig i marginalen. Det var något Ligisd kunde identifiera sig med som yngre i miljonprogrammet, han kände sig inte inkluderad.
— Du vet, de kallar oss klottrare och vandaler, så Ligisd var ett perfekt namn för mig. Är man inte välkommen så får man skapa sin egen gemenskap.

Ligisd är medlem i W.U.F.C eller som han kallar dem Writers United Fuck Capitalism. Han var med och grundade det legendariska crewet FY, eller Fuck You. Namnet skulle beskriva känslan som låg bakom.
— Det var Fuck You från början och det var ett uttryck för vår besvikelse. Vi träffades genom graffiti och idag är vi ett crew som består av medlemmar i hela Europa.

Du vet, de kallar oss klottrare och vandaler, så Ligisd var ett perfekt namn för mig. Är man inte välkommen så får man skapa sin egen gemenskap.

Efter en tid kände Ligisd att han kvävdes i Sverige och han beslutade sig så småningom för att flytta till Sydamerika, där han bodde i fem år, en upplevelse han säger öppnat upp horisonten för honom väldigt mycket.
— Den urbana kulturen där haft möjlighet att frodas på ett helt annat sätt och hittat en viktig roll i samhället. Därför har den urbana kulturen där utvecklas och sprungit om västvärlden för länge sedan. Sydamerikaner generellt sätt är givmilda, tills skillnad från svennar som håller djävligt hårt i det lilla de kan, för att de är så himla osäkra. I Chile, Brasilien och Argentina hade dem en annan uppfattning om vad konst kan vara, de ser graffiti och street art på ett annat sätt, de förstår den subversiva förändringskraften som finns i det. Där finns en starkare kreativ och aktivistisk ådra helt enkelt.

Men trots detta återvände han till Sverige. Något han förklarar med att det fanns jobb att göra.
— Även om man känner att det inte finns spelutrymme för den kreativa individen i ett land som Sverige som är så avtrubbat av alla regler och restriktioner, så kan jag inte bara se skeppet sjunka, detta är ändå landet jag är född i.

Sverige – ett utvecklingsland i synen på konsten

Mycket har också hänt i Sverige de senaste åren. Nolltoleransen och censuren mot graffiti har fallit som ett korthus i stora delar av landet, förklarar Ligisd.
— Det är kul att vanliga svenssons börjar fatta att det bara handlar om lite färg. Även om vi blivit bombarderade med anti-graffiti propaganda de senaste 25 åren, är det också en yngre generation som har växt upp med att graffiti är något häftigt och uppskattat. När de kommer in på maktpositioner kan de sedan öppna upp lite för den här konstformen, vilket jag tycker är väldigt kul. Samtidigt finns den lite mer hårdkokta graffitiscenen, där det finns mer anarki mot samhället. Vilket också är viktigt och en del av uttrycket. Så jag tycker det är bra. Det finns många gråa väggar som behöver lite färg här i Sverige.

En tanke som går in i detta är att Ligisd tror att unga människor i dagens Sverige inte blir exponerade för “bra kultur”. Istället får de popkultur, vilket han menar är en del av konsumtionssamhället. Han beskriver popkulturen som “ganska hjärndöd, om inte rättare sagt hjärntvättande”. Den uppmanar inte till eftertanke, menar han. Därför är det väldigt bra när det kommer någon independent-kultur, som graffiti, och inspirerar andra att ta till färg eller någon annan typ av kreativitet för att uttrycka sig.
— Tyvärr tycker jag att svenskar är väldigt mjäkiga och tycker lite själva. De tar till sig mycket av vad politikerna säger av vad som är ”rätt och fel” – det där är lagligt och det där är olagligt. Egentligen spelar det där ingen stor roll. Det viktiga är vad man själv tycker. Vi lever i en demokrati och om medborgare inte kan uttrycka att de tycker om något, bara för att politiker säger att det är dåligt, då är det dåligt. Och som det ser ut nu i det politiska klimatet så är det fruktansvärt.

Som det ser ut idag med alla skjutningar, kriminalitet och drogmissbruk och vilsna och deprimerade själar så behövs verkligen kulturen på gatan.

Det är viktigt att ha något att leva för som överskrider det materiella och alla måsten som samhället tvingar oss till, berättar Ligisd. Han tror på egenmakt – att vi kan säga vad vi tycker om och uppmuntra det. Ett argument han använder är att det läggs miljoner på att “sanera” väggar men inte på att dekorera eller göra konst.
— Ska vi bara leva i ett samhälle som är fyrkantigt, och gå till jobbet och inte ha något att leva för? Det är inget kvalitativt liv. Även om vi har alla materiella saker som vi har behov av, eller tror vi har behov av, så kommer vi ändå inte bli lyckliga om vi inte kan få uttrycka oss som människor. Och det gäller både bildskapande och musik och annat. Svenskarna är väldigt ignoranta när det kommer till kultur.

Är kanske alternativet då att göra det allmänna rummet till ett utställningsrum? När vi frågar Ligisd om man borde se gatan som en offentlig konsthall, så svarar han att det problematiska med konsthallen är att ingen går dit förutom kulturtanter.
— Det är ju barnen och ungdomarna som måste bli intresserade av konsten. Det är dem som skapar morgondagens samhälle. Och som det ser ut idag med alla skjutningar, kriminalitet och drogmissbruk och vilsna och deprimerade själar så behövs verkligen kulturen på gatan. All kultur. Till exempel gatumusiker. Varför finns det inte mer gatumusiker? Det är också ett bra sätt för musiker att tjäna pengar. Kulturklimatet i Sverige måste bli bättre.

Turisterna där blev upprörda av att vi måla, medan gambianerna blev lyckliga.

Ett land där konsten är en normalare del av vardagen är Gambia. Där har också Ligisd varit för att skapa konst, och han beskriver det som radikalt annorlunda erfarenhet. När vi tittar på bilder från hans tid i Gambia så är Ligisd alltid omgiven av hundratals unga. Så ser det aldrig ut i Sverige. Och han ser flera anledningar till detta.
— Där folk har lite och någon kommer och ger någonting så uppskattas det. Här i Sverige blir man nästan sedd som en terrorist om du går ut och målar. Även om det är en grå yta som ingen bryr sig om förrän man går dit och målar den. För att det är olagligt. Även om man tycker att den är fin så är det olagligt. Det är det viktigaste enligt samhället.

Senaste gången han var i Gambia gjorde han och hans medarbetare ett projekt för att se hur ett samhälle som aldrig tidigare exponerats för graffiti skulle reagera på konstformen.
— Det som var intressant var att turisterna där blev upprörda av att vi måla, medan gambianerna blev lyckliga. Och det säger ju en hel del om det västerländska synsättet på hur ett samhälle ska se ut.

När vi frågar Ligisd om han tror att svenskar styrs mer av ramar och lagar, förklarar han att det inte bara handlar om lagar utan att det också är en uppfattning om hur man ska leva. Om vad som är rätt och vad som är fel.
— Jag tycker att västvärlden är helt bakom flötet när det kommer till många värderingar. Om man ser från vart demokratin kommer ifrån så är det topp-huvudena i samhället som ska bestämma. Och så ser demokratin ut. Även om vi har blivit itutade att det är vi som har makten att bestämma, så har vi inte det. Vi som konsumenter har makt. Men vi som medborgare har ingen makt.

Ligisds syn på politiken är relativt hård. Men hur han ser på framtiden för den urbana konsten i landet som en följd av den politiska utvecklingen är nästan en överraskning.
— Framtiden kommer se olika ljus ut beroende på vilka parti sitter i regeringen. Om fascisterna får ännu mer makt i riksdagen och kommunerna kommer den urbana konsten att utvecklas till en mer politisk rörelse och kraft.

Han menar att det är i motståndet som konsten reser sig. Synen på framtiden, som vid första anblick ter sig väldigt negativ, är på ett sätt också väldigt optimistisk.
— Ju mörkare framtiden ser ut ju mer panik kommer tanter få, de som har ett gott hjärta, och ju mer pengar kommer gå till kultur. Så jag ser just på det sättet ljust för gatukonsten och graffiti.

Ligisd engagerar sig för konstformens framtid

— När jag började måla graffiti så gjorde jag det olagligt av ett behov. Av en frustration. För jag tyckte inte samhället stod rätt till. När jag var ung så satsade de inga pengar alls på oss. Det fanns ingen fritidsgård eller det fanns ingenting. Antingen så var det fotboll eller så var det hockey. Eller ingenting. Och för mig var det ingenting. Då valde vi graffiti istället. Som det ser ut i dag är jag väldigt glad över att jag kan livnära mig på det jag gör. Det är inte lätt, men det funkar. Förhoppningsvis kommer det bli lättare. Men det jag verkligen hoppas på är att de kommer öppna upp en kulturmarknad för oberoende kultur. Där staten inte behöver berätta för oss vilken sorts kultur vi ska konsumera.

Det är roligare att lyfta fram andra artister och få dem att blomma, än att mitt eget konstnärskap ska ligga i fokus just nu.

Och Ligisd gör sin del för att bidra till en bättre framtid för konsten. De senaste tio åren har han ägnat tid till att lyfta upp andra genom kollektiva muralmålningar och festivaler som Springbeat i Snösätra. Under Hammarkullen Urban Art 2017 hade han också en central roll.
— Jag assisterade projektledaren Daniel Terres, agerade allt i allo och hjälpte artisterna med deras projekt, speciellt dem som var nybörjare. Som till exempel Iman [Iman Josef Husein] och Nabila [Nabila Abdul Fattah] samt Nor [Nor Ajami] som målade i stort format och med sprayfärg på vägg för första gången. Vi skapade också ett graffitijam och kollektivmural med stadsdelens namn “Hammarkullen”. Sedan har jag fixat med färg, skylift och hjälpt med det praktiska runt festivalen.

Vad var det som lockade dig till att hjälpa till och jobba med festivalen?
— Det som jag tycker är värt av en sådan här festival är de boendes glädje, eftersom det inte satsats speciellt mycket på det här området och fastigheterna är väldigt eftersatta. Det märks att de blir väldigt glada när någon kommer och gör det fint. Jag känner också att det är roligare att lyfta fram andra artister och få dem att blomma, än att mitt eget konstnärskap ska ligga i fokus just nu.