Kapitalismen breder ut sig över staden och näthandelns logik sprider sig till intima och privata sfärer. Den finns där i jakten på skor såväl som i sökandet efter kärlekspartners. Konsumtionsbeteendena som uppstår styr människor och påverkar deras emotionella dimensioner. Den enda känslan som får finnas är begäret, fundamentet i det marknadsekonomiska samhället. Alexandra Torsell Starud skriver om dejtingappen Tinder och kapitalismens epidemi.

Som femtonåring läste jag Jan Myrdals bok Gubbsjuka (2002) och skrattade högt när han hävdade att varken pandor på zoo eller människor i en liberal marknadsekonomi kan föröka sig. Jag var, tekniskt sett, barn i en liberal marknadsekonomi, beviset på att han hade fel. Nu är jag tekniskt sett vuxen och jag vill bjuda in dig till en historia om kärlekens omöjlighet under kapitalismen.

Jag sitter på ett kafé med min Tinder-dejt och under tiden jag med ett halvt öra lyssnar till hennes berättelse om uppväxten, utvärderar jag min egen insats. Har jag ställt tillräckligt många frågor? Har jag hållit mig till de förplanerade samtalsämnena? Är mina kläder och min frisyr av en typ och karaktär som skulle kunna tänkas tilltala någon som henne? Jag förhåller mig till hela dejten så som jag förhåller mig till en första anställningsintervju. Jag lanserar en marknadsanpassad version av mig själv. Den förnimmer bara vagt om att jag någonstans, eventuellt bara i den tomhet som skall utgöra mitt inre liv, är mänsklig.

Vad människor som rekryterar, vare sig det är tinder-dejter eller anställda, vill ha är knappast existentiell ångest, svaghet och misslyckanden. Så jag låtsas som att jag aldrig kedjerökt mig ur rejektion. När dejten är klar åker jag således hem och inväntar att höra av henne, skulle hon vilja ha någon sådan som mig?

Steg ett i denna säljprocess inleddes dock redan i den stund jag laddade ned appen. Jag har valt ut bilder av mig själv med omsorg. Jag har skrivit en presentationstext som i ett fåtal tecken skall väcka betraktarens intresse. I ett sista steg, just innan jag kastar mig ut på relationsmarknaden, ger jag Tinder information om min ålder och mitt yrke. Jag sjösätter en tvådimensionell version av mig själv i samarbete med Match Group Inc.

Jag behöver bli en relationskonsument för att få veta om någon nappat, vill ha mig.

Ute på det hav som internet utgör guppar så en entitet vilken utgörs av mitt eget välretuscherade, kommersialiserade subjekt. Men min del i produktionen av potentiell åtrå räcker inte för att navigera sig fram till en tinder-dejt. Jag behöver bli en relationskonsument för att få veta om någon nappat, vill ha mig. Jag lägger 200 personer på min wish-list och väntar på om de vill låta sig konsumeras av och konsumera mig. Hon jag var på kaféet med kunde uppenbarligen tänka sig träffa mig. Nu är det upp till mig att ta reda på vilken position som är ledig i hennes liv och hur jag kan övertyga henne om att jag är rätt person att fylla den.

Kapitalismens miasma, den patogena stank som förgiftat människan sedan industrialiseringen, breder ut sig över staden. Det är nog därför fröna av mig själv jag sått i andras jordar vägrar gro. På grund av luftföroreningarna, eller, på grund av att ingen har tid att vänta på att något skall växa fram.

Jag tänker på människorna i Platons grottliknelse som sitter fastkedjade. Platon argumenterar att personerna i grottan sitter fixerade med blicken vänd mot skuggfigurer. Dessa skuggfigurer avges när verklighetens beståndsdelar passerar elden som lyser upp grottan. De kedjade lever i övertygelsen att skuggfigurerna är verkligheten. På detta sätt förklaras begreppet idévärlden, där det vi ser bara är en suddig skugga av var saks idéversion. I våra avbildningar förhåller vi oss ständigt till idévärlden, hävdar Platon, vill vi tillverka en stol blir den så en efterapning av idéstolen.

Själv brukar jag hänfalla i tron att jag inte är kedjad, varken som pandan på Myrdals zoo eller vid den liberala marknadsekonomin. Att jag är kapabel att skapa relationer utanför min politiska kontext. Vid närmare eftertanke står det dock utan tvivel att jag inte bara sitter fast i grottan, jag kastar också pinnar på elden i och med mitt tindrande.

När jag känner en inre oro tar jag bara ett djupt andetag av miasman och öppnar antingen Tinder eller någon annan app som kan leda mig till ett konsumerande ut ur krisen.

Vad Platon inte räknat med är Googles roll i människans sanningssökande. Där vår egen fantasi en gång måhända var vår enda länk mellan verklighet och idé, har nu kommersiella intressen faciliterats av sökmotorns ständiga besvarande av våra begär. En fantasi och vision kan nu, dygnet runt, omsättas i ett köpbeteende. Du behöver med andra ord inte längre börja snickra ihop någon stol utifrån vaga föreställningar, du bär ständigt med dig hela stol-marknaden i din smartphone. När jag känner en inre oro tar jag bara ett djupt andetag av miasman och öppnar antingen Tinder eller någon annan app som kan leda mig till ett konsumerande ut ur krisen.

Idévärlden blir så synonym med vår backlight-upplysta digitala arena (en paradox i sig) och min tinder-profil blir en del av en uppdaterad idé om människan som sådan. Du googlar flickvän och får upp min marknadsanpassade skugga av jaget. Diskrepansen mellan den jag försöker sälja in på Tinder och den komplexa varelse jag och alla andra människor är, förblir stor. Det är inte i första hand en fråga om att jag, eller andra, ljuger på Tinder, det är en formatsfråga. Varandets komplexitet kan inte rymmas i 9 foton och 500 tecken inklusive blanksteg. Trots detta är det med Tinder miljontals människor söker tillfredsställa sin längtan och åtrå. Så vad händer med våra allra mest mänskliga aspekter, de som inte överlever en överföring till Tinders tvådimensionella format? Vad förväntar vi relationskonsumenter oss efter att ha swipeat “like”?

Jag scrollar vant runt bland sneakers för att till slut klicka “beställ” under den platta bilden för att få något tredimensionellt levererat till dörren. Förfarandet är mig mycket bekant. Konsumtionsbeteendet reproduceras på Tinder, appen är så lik appen jag beställer skor via. Med tanke på denna likhet är det måhända föga förvånande att jag per automatik byggt upp min Tinderprofil i linje med den visuella diskurs inom vilken vår kapitalistiska kommunikation sker. Hur annars skulle jag kunna sälja mig, konkurrera med sneakers och stolar på den digitala marknaden?

Jag har lanserat en konceptualiserad version av mig själv som partner utifrån en marknadsanalys; vad vill tjejer ha?

I presentation utgick jag instinktivt inte från någon gammal idé om det mänskliga, jag utgick från den kapitalistiska verklighet där en diffusion mellan människa och företag är ständigt pågående. Jag har lanserat en konceptualiserad version av mig själv som partner utifrån en marknadsanalys; vad vill tjejer ha? Vad av mig kan jag anpassa till att korrespondera med slit-och-släng-samhället?

I filmen The Corporation från 2003 diskuteras det orimliga i att moraliska förväntningar och lagar framställda för att reglera dödliga människor med samvete appliceras på företag. Robert Monks konstaterar i alarmerande ton att  “The great problem of having corporate citizens is that they aren’t like the rest of us. […] ´They have no soul to save, and they have no body to incarcerate´”. Men historiens dödsryckningar till vingslag har inte lyckats föra Monks varnande finger in i vår tid.

Våra imitationer av kommersialismens formspråk, våra kärlekstransaktioner som sker inom den visuella diskurs marknaden etablerat, befäster om och om igen människan som bärare av företagets mest omänskliga egenskaper. På Tinder är vi glada, positiva, vi kan vara en perfekt partner och framförallt har vi inga egna behov. Vi är bara service-minded. Så vi säljer och säljer utan socialt ansvar under förevändningen att det är casual, ständigt signalerande att vi inte söker vare sig själens tröst eller kroppens definitiva bindning till vårt tvådimensionella Tinder-subjekt.

Dejten har gått bra, efter att ha svarat “ja” på ett sms med ros-emojin har jag gått vidare till nästa epi. Jag har dejtat henne över en månad och vi har aldrig frågat varandra hur vi mår. Vi klär upp oss, ses, lajvar våra Tinder-jag som är snygga och helt frånkopplade några andra mänskliga behov än måhända sex. Vi håller på att producera en relation inom ramen för en kapitalistisk marknadsekonomi där den enda acceptabla känslan är begär. Längtan efter att ha och äga som får konsumtionen att snurra, börsen att gå upp, köpandet som likställt med agerandet. De andra känslorna, de som inte har någon funktion för kapitalismen som samhällssystem, är bara levandets slaggprodukter. De känslorna hör inte hemma här, mellan oss, som gör det här så bra nu.

Jag tänker: jag vill ligga naken bredvid dig när sommarnatten vägrar mörkna och inte känna något alls. Miasman.

Jag tänker: jag vill ligga naken bredvid dig när sommarnatten vägrar mörkna och inte känna något alls. Miasman. Jag vill vinka åt det mänskliga, sköra, ensamma och ledsna när det står borta vid horisonten, “säga c’est la vie, hej då”. Jag vill aldrig ha material nog att skriva som Kerstin Thorvall, om hudabnormaliteter och slappa överarmar. Vi kommer bara stanna i det polerade. Jag minns aldrig några älskare eller hur de brukade ta på mig, jag minns bara alla mina tinder-dejter och hur de inte berörde mig.

Den dag Tinder läcker alla mina uppgifter, varenda litet meddelande till mina 100+ matchningar, kommer min potentiella arbetsgivare säga “henne ska vi ha, hon verkar död inombords, en perfekt deltagare av produktionen”. Jag kommer mästra intervjun efter all min erfarenhet av att sälja in mig själv, helt avtrubbad inför all form av anknytning. De kommer vilja ha mig och när de får mig kommer de kunna vila i vetskapen att jag aldrig någonsin kommer låta mitt innersta sippra ut och befläcka kommersialismens glans med något mänskligt.

Bild på ben och en hand som håller i en svart remsa med texten: This mind is the curse of rejection.
Foto: Alexandra Torsell Starud

Toppbild: Skribenten står framför en målad vägg i lila, vitt, orange och gult. Skribenten har på sig en stickad mönstrad kofta i rött, grönt och vitt. Det långa håret vilar på skribentens högra sida och axel när på tittar neråt mot sina händer längst ner på magen. Foto: Alexandra Torsell Starud