Den 9 september är det val i Sverige! Kultwatch riktar in sig på kulturpolitiken för att du ska få bättre koll på vad partierna vill göra med kulturen. Förutom korta analyser så svarar varje parti på våra frågor om kulturens roll och framtid, om jämlikhet och representation. Idag tittar vi närmare på vad Socialdemokraterna vill.

Det kan tyckas nästan lite paradoxalt – men Sveriges största politiska parti, som varit störst i över ett århundrade nu, är bland de svåraste partierna att få grepp om när det gäller kulturpolitiken.

Socialdemokraterna lämnar inga konkreta förslag i dagspolitiken. De skickar varken ut motioner eller propositioner från partiet. All kulturpolitik sköts via regeringen, i koalition med Miljöpartiet – och det är Miljöpartiet, genom kulturminister Alice Bah Kuhnke, som är ansiktet utåt i kulturpolitiken.

Det sitter 13 socialdemokrater i Kulturutskottet, inklusive suppleanter. Flest av alla partier. Sammantaget har de lämnat in 122 motioner under mandatperioden. Vissa har varit relativt menlösa, andra helt fantastiska – som Lawen Redars två motioner om Ungas möjlighet till organisering och en Nationell strategi mot marginaliserade förorter. Båda Lawen Redars motioner har fått avslag. Alla utom en av de 122 motionerna har fått avslag, och när de nått omröstning har även de andra socialdemokraterna röstat ner dem. De ger ingen ledtråd till vad partiet som helhet vill.

Det är inte bara en kulturjournalist mitt i ett researcharbete som tycker att det känns otydligt att läsa ut något ur det. Det tycker många i kulturvärlden också. I fjol skrev 30 framträdande representanter från kulturvärlden en debattartikel där de undrar var Socialdemokraternas kulturpolitik tagit vägen. De använder ord som “en gåta”. Och det verkar ändå ha tagit skruv. Partiet vars dagliga kulturpolitik knappast syns har tagit fram det kanske allra längsta kulturpolitiska dokumentet av alla riksdagspartierna, släppt för bara ett par månader sen.

I fjol skrev 30 framträdande representanter från kulturvärlden en debattartikel där de undrar var Socialdemokraternas kulturpolitik tagit vägen.

Har Socialdemokraternas visioner blivit tydligare? Jo, visst. Men mycket är fortfarande nästan provocerande menlöst. I väldigt många av kulturpolitikområdena staplas vaga påståenden på vaga påståenden. Inga konkreta förslag lämnas, bara tankar om att förbättra eller att fortfölja de processer som redan görs, av alla regeringar oavsett partifärg. Kulturarvspolitiken, filmpolitiken, bibliotekspolitiken, kultur i arbetslivet och internationella samarbeten rinner ganska obemärkt förbi.

På andra ställen är det på mittenpartivis flera till synes motstridiga perspektiv som tas in samtidigt. De är på något sätt både för och emot digitalisering, som beskrivs som både viktigt och farligt samtidigt. Partiet vill motverka kulturens kommersialisering (vilket väl ändå kan anses vara radikalt i kapitalismens tidevarv) men skriver samtidigt att “det är bra att det finns privatfinansierad kultur” och att “den kommersiella kulturen och kulturindustrin spelar en viktig roll.”

Ett filosofiskt stycke om kulturens egenvärde bedyrar att “egenvärdet kommer först”. Fast det stycket ligger inte alls bokstavligen först, utan efter ett som bedyrar hur viktig kulturen är för “samhällsbygget”, ett så socialdemokratiskt begrepp som något. Mycket riktigt står det bara ett stycke senare att de “ser det som att kulturen både har ett egenvärde och kan vara till nytta på andra områden.” Längre ned framhålls att kulturella företag, inte alls kulturen i sig, är målsättningen för kulturpolitiken: “Uppgiften för en socialdemokratisk kulturpolitik är att med bibehållen respekt för kulturens demokratiska värden och konstens integritet utveckla de kulturella näringarna.”

Hur kommer det här sig? Socialdemokraterna är det närmaste ett politiskt parti i Sverige kommer det britterna kallar ett “bredkyrkligt” parti, det vill säga ett som rymmer en helt spektrum av sinsemellan väldigt olika grundfilosofier och politiska ställningstaganden. Det märks att olika röster och perspektiv har fått vara med och sätta sin prägel i arbetet med partiets kulturpolitik.

Socialdemokratin har rötter i arbetarkampen, och den finns absolut närvarande i deras kulturpolitiska program, med insiktsfulla stycken om kultur i arbetarrörelsen och ett brinnande patos för att alla ska ha samma kulturella möjligheter. “Klasstillhörighet,” skriver Socialdemokraterna, “kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder ska inte avgöra möjligheten att ta del av och utöva kultur”. Sen citerar de Hjalmar Branting. Det finns absolut en vilja att göra något åt snedfördelningen av kulturella resurser, och ibland en överraskande radikalitet i beskrivningarna.

När idéerna sen ska omsättas i praktiken är det plötsligt mycket försiktigare. Hur tänker partiet se till “att kulturellt underrepresenterade grupper och deras berättelser ska få utrymme”? Det enda som nämns är satsningar på mötesplatser, uppsökande verksamhet och kulturskolan. De diskuterar på ett ingående sätt könsmaktstrukturer i kulturen, tidstypiskt med en referens till #metoo. Men den enda konkreta lösningen på problemet med sexuella trakasserier är ytterligare en utredning som ska “analysera verksamheten ur ett genus- och jämställdhetsperspektiv”.

De flesta av de större förslagen är stegvisa, små förbättringar med utgångspunkt i den nuvarande politiken. Till exempel vill Socialdemokraterna utöka reformen om fritt inträde till museer att även gälla på regional nivå, och införa statligt filmproduktionsstöd. Socialdemokraterna verkar vilja förskjuta makten tillbaka från regionerna till staten – kanske för att underminera Alliansens kultursamverkansmodell. Samtidigt är det klart att tillskottet av pengar innebär en positiv satsning för många kulturaktörer.

När det brinner till, med intressanta uppslag där de uppenbart har lyssnat på kultursektorn, är det i de mindre högprofilerade förslagen.

När det brinner till, med intressanta uppslag där de uppenbart har lyssnat på kultursektorn, är det i de mindre högprofilerade förslagen. Till exempel vill de göra konstnärliga stipendier sjukpenninggrundande, ett förslag i klassisk socialdemokratisk stil med ursprung ur fackligt arbete, som känns friskt och kommer betyda mycket för utövande konstnärer. De vill också hitta system för att motverka New Public Management-tänkande och kortsiktiga projekt med komplicerade ansöknings- och rapporteringsförfaranden.

Det finns också en förståelse för hur viktig ett bredare kulturdeltagande är. “I en socialdemokratisk kulturpolitik är amatörkulturen och det professionella kulturlivet varandras förutsättningar.” Partiet föreslår att kultursamordnare ska säkerställa kopplingen mellan olika sorters kulturutövande. Kultursamordnarna ska se till att de yrkesmässiga institutionerna på allvar anknyter till amatörkulturen så att kulturutbudet “speglar olika människors och samhällsklassers livsvillkor”. Vad som hamnar i respektive kategori – amatörkultur eller yrkesmässig kultur – får några exempel i texten, men en rejäl kritisk diskussion om olika uttryck uteblir.

Socialdemokraterna har inte praktiskt visat vad de vill med kulturpolitiken under den senaste mandatperioden. Visar deras uppdaterade kulturpolitiska program vägen till en mer visionär och aktiv socialdemokratisk kulturvilja? Nja. Lite. Men nog finns det en hel del kvar att bevisa.

Sex frågor till Gunilla Carlsson, Socialdemokraternas talesperson i kulturfrågor

Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?

— Vi svarar med ett citat ur Socialdemokraternas partiprogram från 2013: Kunskap och kultur är verktyg för människors personliga frihet och utveckling. Men de är också redskap för samhällets utveckling och vår gemensamma välfärd. De är ett mått på samhällets värdighet. Kunskap och kultur ger människor möjlighet att vidga sina perspektiv och att frigöra sina tankar och sin skaparkraft. Denna frigörande förmåga är en avgörande motvikt mot ekonomiska och sociala eliters strävan att ta makten över tanken.

▾

Hos både den professionella kulturvärlden och de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med en kulturell medelklassbakgrund från de stora städerna överväldigande överrepresenterade, medan stora delar av samhället nästan helt saknar plats i kulturvärlden. Vilka strategier arbetar ni med för att främja bred representation, en spridning av kulturyttringar och jämlikhet i konsten och kulturen?

— Kulturpolitiken och den offentliga kulturfinansieringen har bland annat till uppgift att vara en motvikt och ett komplement till kommersiell kultur för att garantera mångfald och att kultur med hög kvalitet blir tillgänglig för alla och överallt. En socialdemokratisk kultursyn utgår från demokratiska värden och vill ge utrymme för olika berättelser, för kulturens och konstens mångfald. Vi anser att det är alla offentligt finansierade kultur- och utbildningsinstitutioners ansvar att verksamheterna genomsyras av kvalitet, mångfald och bred representativitet.

▾

Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?

— Modellen kan behöva utvecklas så att dialogen mellan staten och regionernas förbättras men också så att det fria kulturlivet och civilsamhället får möjlighet att påverka. Det är också viktigt att fortsätta statens ekonomiska ambitioner. Anslagen till kultursamverkansmodellen har stärkts i flera steg. Modellen har justerats för att bättre möta landstingens och kultursektorns behov, t.ex. genom att bild- och formkonstområdet nu också innefattas i modellen samt att samrådet med det civila samhället har utvecklats. De regionala museernas kulturmiljöarbete kan nu också få stöd inom ramen för modellen.

▾

Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?

— Vi socialdemokrater vill att alla gymnasieprogram ska innehålla estetiska ämnen, det är en del av skolans bildningsuppdrag.

▾

Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens fria utrymme från politikerstyrning?

— Kulturpolitiken styr med demokratiska beslut och offentliga medel mot övergripande mål som kulturell jämlikhet och jämställdhet, ökad tillgänglighet och allas rätt och möjlighet att delta i och ta del av kultur. Men när det gäller konstens och kulturens innehåll ska politiken hålla sig på armslängds avstånd. Politiker och tjänstemän måste klara av att balansera de övergripande målen för kulturpolitiken mot den konstnärliga friheten. Som kulturpolitiker är det viktigt att hålla sig till inriktning och uppföljning, att skapa förutsättningar för ett rikt, fritt och blomstrande kulturliv, men inte att konstnärligt styra eller besluta om detaljer. Kulturen och konsten får inte bli föremål för kortsiktiga dagspolitiska och partipolitiska strävanden. Socialdemokraterna driver en politik för kulturell jämlikhet, det vill säga att alla i hela landet ska ha rätt och möjlighet att ta del av och skapa konst och kultur och att kulturellt underrepresenterade grupper och deras berättelser ska få utrymme. Kulturpolitiken behöver flera olika verktyg för att uppnå det målet, utan att för den skull detaljstyra konstens innehåll. Till verktygen hör satsningar på fler mötesplatser och på kultur- och musikskolan i områden där barn och ungdomar nu är underrepresenterade i verksamheten. Vi vill hävda principen om att politiken ska hålla sig på armlängds avstånd till kulturens innehåll samt skapa förutsättningar för att berättelser från alla delar av samhället tar plats i kulturen.

▾

Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i världen, inklusive Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?

— Hoten mot den konstnärliga friheten har ökat. I flera länder växer högerextrema och andra mycket konservativa partier och rörelser som för eller vill föra en politik som begränsar den konstnärliga friheten och yttrandefriheten. Deras kultursyn är exkluderande och bygger på idéer om att avgränsa ett lands kultur. De vill skapa sammanhållning genom att likforma, genom att främja det de definierar som den nationella kulturen och motarbeta andra kulturyttringar. Det är motsatsen till en socialdemokratisk kultursyn som utgår från demokratiska värden och vill ge utrymme för olika berättelser, för kulturens och konstens mångfald. Den konstnärliga friheten kringskärs även av hot och våld mot kulturutövare. Konstnärer hotas och utsätts för våld i ökande omfattning. Förövarna är såväl religiösa som politiska extremister. Detta är en mycket oroande utveckling som måste bemötas kraftfullt.

Vi menar att det är viktigt med offentligt finansierad kultursektor som möjliggör att alla människor kan ta del av och utöva kultur, det är en del av en demokratisk samhällsutveckling.