Ordet och språket har länge varit ett vapen i kvinnors kollektiva kamp. Fortfaranade idag kämpar kvinnor världen över mot patriarkatets förtryck och för att göra sina röster hörda. Ett år har gått sedan #MeToo drog igång en våg av nog. En hashtag som gjorde kampen mot mäns sexuella våld mot kvinnor synlig och samlad. Ett ord blev tusentals vittnesmål och påbörjade en revolution som bland annat synliggjorde kvinnliga dansares utsatthet.

Året var 1921 och andra kammaren hade röstat igenom allmän rösträtt för kvinnor i Sverige. Många års kamp och argumenterade för kvinnors rättigheter hade givit resultat. Men striden skulle fortsätta. Ordet och språket har länge varit ett vapen i kvinnors kollektiva kamp. Under 1970-talet samlades många feminister under parollen “det personliga är politiskt”. Här stod kvinnors berättelser och ordets makt i fokus.   

Det är snart 100 år sedan lagförslaget om kvinnlig rösträtt i Sverige gick igenom och än idag kämpar kvinnor världen över mot patriarkatets förtryck och för att få sina röster hörda. MeToo-revolutionen som startades 2006 av aktivisten Tarana Burke, visade att lite hade skett i utvecklingen vad gäller kvinnors ord, och än mindre i kvinnors vittnesmål.

Året var 2010 och danssverige skadades av en offentlig skandal när den dåvarande chefen för Kungliga Baletten, Marc Ribaud, anklagades för sextrakasserier. Ett hopp om att kvinnliga dansares röster och vittnesmål skulle tas på allvar släcktes när Ribaud, som även tidigare anklagats för sexuella trakasserier, försvarades av sin chef Anders Franzén och frikändes i en intern utredning. Det blev alltså inte ridå för Ribaud. Huruvida den nuvarande chefen på Kungliga Operan, Birgitta Svendén, har tagit ställning är oklart då Ribaud sedan dess kontinuerligt gästat Kungliga Baletten som pedagog. Han är också än idag verksam för Kungliga Svenska Balettskolan, Base23 och undervisar även den dagliga träningen för professionella dansare under ledning av Danscentrum Stockholm.

En kunde ha hoppats att vi idag lärt oss att kulturinstitutioner inte ska vara en plats för konstnärliga chefer att skicka olämpliga och utpressande e-mails till sina anställda. En kunde också ha hoppats att danssverige lärt sig att repetitionssalar inte ska vara en plats för manliga koreografer att sexistiskt förminska kvinnliga dansare och sedan försvaras som manliga genier. Trots detta var det ingen i ledningen på MDT som grep in i tid när ytterligare en nyckelperson i danssverige gjorde just detta innanför deras väggar. Det gjorde inte heller Cullbergbaletten som valde att anställa samma förövare, eller kulturmyndigheterna, som trots varningar och flertalet vittnesmål fortsatte att betala ut skattefinansierade bidrag till koreografen. Vidare bör intresset i från de manliga cheferna på två nämnda dansinstitutionerna ifrågasättas. I samband med efterskalvet av uppropet och efter att uppmärksamheten nu har lagt sig så lyser deras frånvaro tydligt i de samtal som organiserats av rörelsen. 

Det är nämligen ett faktum att svenska scener starkt domineras av manliga koreografer, inte minst på dansinstitutionerna. Många av dessa har tillsammans med konstnärliga chefer, repetitörer, pedagoger och manliga dansare allt för länge lyckats komma undan med sina övergrepp. En dansares kropp utsätts dagligen för exponering i olika sammanhang. Kroppen är också dansarens främsta instrument, det skapar sammantaget en skörhet och utsatthet. Att som man i maktposition ta sig rätten att utnyttja detta är inget annat än en ett våldsbrott mot dansarens identitet.

Kultwatch presenterar här två personliga perspektiv från dansarnas upprop #tystdansa.

1.

Den 4 oktober 2018 överlämnades ett års arbete till Dansmuseet i Stockholm. Det är 100 berättelser från dansarnas #MeToo-upprop #tystdansa, en samling av information, berättelser och vittnesmål som nu kodas in i museets arkiv och samlingar – det känns som en ny början. Ett aktivt val för att föreviga och samla det som hänt, för att i framtiden kunna ta del utav och använda som forskningsmaterial  och, det viktigaste, för att absolut inte glömma.

Ett år har gått sedan #MeToo drog igång en våg av nog. En hashtag gjorde kampen mot sexuellt våld på kvinnor av män mer synlig, samlad och riktad än någonsin. Plötsligt blev ett ord tusentals berättelser om livserfarenheter och påbörjade en revolution. Det var när Ingrid delade sin självupplevda berättelse som #MeToo nådde den etablerade dansvärlden i Sverige. En berättelse som delades vidare i sociala medier av Anna och Bianca och tillsammans kom vi att bli kärnan av flera initiativtagare för dansarnas upprop.

Hundratals berättelser kom till ytan och behovet för dansare att samlas för att dela, prata och stötta varandra visade sig snabbt därpå vara ofantligt stort. En stängd facebookgrupp under namnet #tystdansa skapades av Paloma där flera personer samlades och kollektivt organiserade sig för att administrera vittnesmål, möta medlemmar i gruppen och erbjuda stöd samt hantera hetska journalister. Förutom att skapa utrymme för kvinnor och icke-binära dansare så var tanken bakom uppropet att, i vågen av alla yrkesgruppers samlade aktioner, skapa en plattform där utrymme finns för att dela med sig av erfarenheter i hopp om att det ska leda till ett aktivt förändringsarbete inom branschen. Ett ytterst psykiskt påfrestande och tidskrävande arbete för administrationsgruppen fortsatte över en längre tid. Berättelser och upplevelser från branschens alla håll resulterade i att olika genrer och aktörer i branschen fick mötas, något som tidigare inte hänt i den svenska dansscenen.

Ett uppdagande av institutioner, privata dansverksamheter, scenkonst skolor och sceners visade avsaknad av fungerande strategier och policys mot sexism, sexuella trakasserier och övergrepp. Detta var ett faktum. Att bryta en tystnadskultur som etsat sig fast i väggarna i och på dessa platser samt mellan människor blev ett av de främsta målen. I takt med att branschens genrer och mindre grupper började organisera sig med specifika strategier för respektive scen, kunde vi tidigt och tydligt se olika behov av förändring. Vår personliga resa har sedan dess främst kretsat kring streetdance-scenen och de övergrepp, trakasserier och hot som pågått i åratal i vår in- och/eller direkta närhet. Med hjälp av det mod som spridits som en löpeld världen över fanns nu plötsligt möjligheten, utrymmet och hoppet för att göra en skillnad.

#Tystdansa blev vår plattform, vår gemenskap, vårt driv och är enbart en början av någonting större. Styrkan och uppbackningen det har givit – att kunna spinna vidare från en världsrörelse och sedan samlas kring en egen, har gjort världen mer möjlig att andas i för hundratals professionella kvinnliga och icke-binära dansare. Ingen visste hur omfattande denna kollektiva handling skulle bli, eller hur mycket tid och fokus detta skulle ta av vardagen. Ordets makt innebär såväl makt i form av plats och styrka, som ett grepp och en makt om den som yttrar det.

Det har varit omöjligt att inte föra denna kamp vidare och att släppa den nu vore att låta den självdö inför ett skärrat patriarkat. De strukturer som genomsyrar samhället, som vi kvinnor och icke-binära tvingas att leva efter, behöver förändras och där känns #MeToo och #tystdansa som vår tids största och mest inflytelserika omvälvning. Trots detta är det fortfarande påtagligt hur makten av de ord eller icke uttalade ord som omgivit oss i hundratals år  fortfarande är otroligt starka och faller offer för patriarkala strukturer.

Att vända upp och ner på en existerande maktordning, för att jämställa och säkerställa att allt från en jargong till ett faktiskt övergrepp inte får lov att ske, är ett oändligt arbete. Något vi ofta pratar om är att skapa strategier, tydliga regler och policys för hantering av dessa situationer, men också hur vi önskar se ett extensivt förebyggande arbete. Ett uppförande regelverk, en ‘Code of conduct’ som inte går att missuppfatta eller gå ifrån bör implementeras från tidigt skede i skolor och på arbetsplatser. Det är extremt olyckligt att det ens ska behövas, men det krävs.  Dansarnas vittnesmål som ligger till grund för denna revolution talar om ett behov av en förändring i respekten gentemot andra människor, men främst gentemot kvinnor och icke-binära. Vi kräver att detta ska generera stora vågor av förändring i medvetenhet och empati, i synnerhet hos män, men främst kring ansvarstagande. Det krävs åsidosatta egon, reflekterande individer som lyfter beteenden personligen såväl som i grupp, och väljer att ändra dessa. Vi måste jobba tillsammans för detta. Sätta värde på varandra i en helt annan form.
Fortsättning följer och det sker tillsammans …

Anna, Bianca och Ingrid.

2.

To me – efter #MeToo

Av Paloma Madrid

Dansarnas me too-uppror #tystdansa var ett vrål från det innersta mot adagio, ett allmänt uttryck för en serie långsamma rörelser utförda för att utveckla dansarens sinne för linjer och återhållsam balans. #tystdansa hade genom sitt vrål slitit sönder sina trånga och blodröda tåspetsskor.

Tarana Burke är en av de viktigaste grundarna till #MeToo-rörelsen. Hon kvinnan som förvandlade sexuellt utnyttjande till en triumf genom att lyfta vad läkningsprocesser innebär. Bakom Burkes revolution finns kollektiva handlingar, kroppar som historiskt har utstått rasism och trauman, fått djupa sår och andra typer av våld. För mig har tystnadskulturen som verkade innan #MeToo slitit sönder min själ, splittrat mig och gjort att jag behållt mina mardrömsminnen. Minnen som förföljde mig. Nu kan jag berätta utan skam och skuld om en gång på 90-talet, när jag stod på bron där jag bodde och fick ett slag av min dåvarande pojkvän. Han som även sparkade mig i magen. Han var med i NFG, non fighting generation*. #tystdansa och #MeToo var ett sätt för mig att börja läka, ta hand om det min kropp bar på.

När jag undervisar och blir anställd som frilansande koreograf får jag ett policydokument av mina arbetsgivare med information om diskriminering, trakasserier, sexuella trakasserier och kränkande särbehandling. I dessa dokument står det att det inte får förekomma. Det står också: “om det ändå skulle hända”.

Trots dessa viktiga policydokument så händer det om och om igen. Jag går omkring med alldeles för höga nivåer av kortisol närvarande i min kropp. Höga nivåer av stress som gör mig sjuk, trött och svag. Jag behöver nära mig av kärleksfulla rörelser innanför och utanför dansvärlden. För efter Tarana-revolutionen möts jag fortfarande av kränkande, subtila härskartekniker och maktmissbruk. Tänk om vi kunde började drömma om en värld där våra kroppar inte utsattes för förtryck, våld och dominans. Kanske  kan våra salta tårar lära oss om läkning, att se bortom gränserna som suddar ut våra drömmar.

#MeToo gjorde att vi kollektivt började berätta. Det var då vi bevittnade varandras slut på att uthärda och normalisera våld. Vi säger nej till sveket, det här är läkning. Vi behöver inte mer våld säger vi. Det säger vi på kvinnojouren, på gatan, i skolan, på jobbet, institutionen, hemma, bland våra ovänner och vänner. Tack Tarana Burke, du lär mig.

Bakgrund

Den 19 november 2017 startade jag upp #tystdansa för dansare på FB, det fanns inte någon grupp för oss dansare, koreografer och danspedagoger.

Den 22 november 2017 kom #tystdansa ut med sina berättelse i media.
Berättelser om sexism, våld och sexuella trakasserier som existerar och historiskt alltid existerat finns i dag arkiverade på Dansmuseet i Stockholm.

* Non Fighting Generation är en politiskt och religiöst obunden ungdomsförening som har som målsättning att minska våld och kriminalitet bland ungdomar genom att förhindra och förebygga konflikter och bråk. Dess förmåga var kraftigt ifrågasatt i Stockholm under 90-talet.

Av anonymitetsskäl används enbart förnamn i den första texten.
Foto: Verket “Broken” av Julia Peirone