Jag är inte, och har aldrig gjort anspråk på att vara, insatt i hiphop-världen. Det jag däremot gör är att producera film och TV. Historier som utspelar sig i olika världar som jag inte lever i. Jag har producerat en film om gatubarn i irakiska Kurdistan, jag har producerat en film om fängslade journalister, en tv-serie om trafficking. Ingen av dessa världar har jag någon personlig koppling till eller kunskap om. Det som däremot är viktigt är att göra sin research och vara ödmjuk inför att man inte vet, jag har lagt ner dagar och veckor i alla dessa projekt på att lära mig om världen historien utspelar sig i. Vi har inte hunnit dit än i det här projektet, det är fortfarande i sin linda. Filmen är alltså inte finansierad, castad eller bemannad med team.

Jag förstår att det finns en väldig massa ilska bakom detta brev som har med annat än vår film att göra. Strukturella orättvisor som återkommer gång på gång. Därför är det viktigt att definiera vad vår film är i nuläget:

1. Det finns ett manus som handlar om sex tonåringar i Stockholm som älskar att dansa det vi (kanske felaktigt) kallat hiphop. Den dansstil vi sett framför oss är det vi ser tävlingar i stil med Streetstar. Handlingen kretsar kring ungdomarnas liv, relationer, vänner och kärleken till att dansa. De har olika bakgrund, familjer och berättelser. Det är alltså en ungdomsfilm, inte ett porträtt av hiphop-/battlekulturen.

2. Det finns 4 personer i projektet i nuläget. Det finns inget produktionsteam, därför förstår jag inte kritiken att vi inte inkluderar folk med rötter i kulturen. Självklart vill vi göra det!

3. Ingen casting till filmen är gjord, ingen skådespelare är tillsatt. Vi har precis startat castingprocessen.

4. Vi gjorde ett stort misstag i den vilseledande arbetstiteln “The meaning of hiphop”. Tanken var att den syftade på ungdomarnas perspektiv, vad det betyder för dem att dansa. Men vi insåg att titeln gav en felaktig bild och vi tog bort den direkt. Vi ber om ursäkt att titeln provocerat.

Projektets bakgrund: Lisa James Larsson har skrivit manus till, och ska regissera, filmen. Idéen kom från en danstävling för ungdomar som Lisa besökte och tyckte var en inspirerande arena för en film. Att porträttera olika världar som inte är hennes egen, är något Lisa har stor erfarenhet av och är väldigt skicklig på. Både hon och jag har följt Benke och det han gjort under lång tid. Vi ville att hans talang, erfarenhet och kunskap inom dans skulle bli en del av den här filmen och därför kontaktade vi honom. På vårt första möte med Benke enades vi om att bjuda in olika dansare och koreografer från hiphopscenen i filmen för att differentiera de olika karaktärerna, något vi fortfarande planerar att göra. Benke har bl.a. kontaktat en av avsändarna till ert öppna brev, men hen har avböjt att vara med.

Vidare tyckte Benke att vi borde byta titel på filmen. Det höll både jag och Lisa med om men eftersom vi ville komma igång med castingen och redan hade tagit fram en affisch med “The meaning of hiphop” på så lät vi den stå. Det var mitt beslut och det var fel, dock bestod felet inte i något annat än en vilja att komma igång med castingen. Hade jag förstått till vilken grad titeln skulle provocera hade vi självklart stannat upp och hittat en annan titel.

Generellt tycker jag det bästa sättet att göra skillnad är att kontakta källan till problemet. Ni menar att det är jag och Miso Film. Vore inte det bästa att då kontakta mig med en vilja att samarbeta och förändra? Det är jag väldigt öppen för, både i detta projekt och generellt. Men ingen av er har kontaktat mig innan detta öppna brev kom ut, ingen är intresserad av att ta reda på fakta innan kritiken läggs fram. Jag är helt medveten om att vår bransch och vår värld innehåller strukturella orättvisor som vi måste hjälpas åt att förändra. Vi vill verkligen inte ha en mer polariserad värld, vi måste bli mer medvetna och inkluderande. Men tycker ni att det är det ni bjuder in till med detta brev?

Jag tycker att ett bättre sätt hade varit att kontakta mig. Ta ett möte. 98% av positionerna i det här projektet är fortfarande lediga så det finns alla förutsättningar att tillsätta rätt personer på rätt platser och vi vill verkligen göra det.

Avslutningsvis skulle jag vilja ställa frågan: är det bättre att vi (jag och Lisa) låter bli att göra en film om ungdomar som dansar hiphop för att vi inte har rötter i kulturen själva? Är det bättre att vi, som så många andra, enbart berättar historier om den vita medelklass vi själva tillhör? Vad händer då med representationen både bakom och framför kameran? Vi vill samarbeta med er och andra som besitter kunskap och erfarenhet vi inte har. Hur ska kulturer kunna sprida sig och blandas om man bara får gilla och porträttera den man själv tillhör? Det är ju genom kultur man lär sig förstå andra perspektiv.

Jag ser den här frågan som så mycket större än detta projekt och vill gärna diskutera den. Om det verkligen ska bli en skillnad så måste det finnas en samarbetsvilja.

Niki, eftersom du står överst som avsändare, jag hoppas du vill ha en dialog med mig? Jag ser fram emot att ha det med dig. Kan vi ses och prata om hur jag och projektet kan bli bättre?

Först vill jag skriva att både jag och teamet bakom filmen står på samma sida som ni gör ideologiskt. Min avsikt har aldrig varit någon annan än att göra detta jobb på bästa sätt med avseende på de aktuella frågorna.

Jag vill också slå fast att jag inser att jag inte är fullärd vad gäller de problem ni tar upp, och vill i och med kritiken ta vara på tillfället att reflektera och öka min förståelse.

Sandra Harms, producent på Miso film har svarat på en stor del av kritiken i ett brev till Kultwatch.se.

Jag vill komplettera genom att ge en bild av hur jag ser på mitt arbete i detta projekt. Som koreograf till en film som gestaltar naturalistiska karaktärer, till skillnad från många scenproduktioner då man ofta jobbar med förhöjda karaktärer, är det viktigt att med hjälp av dansarens egna material bygga karaktär, koreografi, och mejsla fram den personens berättelse. I denna film fungerar jag mer som en guide och coach i rörelserna, snarare än att dansaren skulle lära sig mitt material. Det vore kontraproduktivt att sudda ut dansarnas egna uttryck. Förhoppningen var att med kunskapen hos personer (dansarna/skådespelarna själva och andra) som är väl förankrade i kulturen, tillsammans med min erfarenhet kring komposition, kamerarörelse, gestaltning av emotioner i rörelse och karaktärsutveckling åstadkomma något nyskapande och berörande.

Precis som i förarbetet inför vilken föreställning/film som helst måste man även här sätta sig in i ämnet då människor i en kultur skall gestaltas. Jag har aldrig sett det som att jag är tillräckligt insatt i den kulturen, så det har hela tiden varit självklart för mig att att göra det arbetet grundligt.

Givetvis har jag som en person i teamet möjlighet att påverka, och det gör jag också. Allt efter bästa förmåga, men man kan alltid göra bättre. Det vill jag.

Eftersom jag tror att samtal och samarbete är en viktig väg framåt, och för att föra detta i rätt riktning, vill jag bjuda in till en öppen diskussion där jag kan lära mig att bli bättre på att, i mina sammanhang, bidra till att motverka det vi får kritik för. Med utgångspunkt hur verkligheten ser ut kan vi tillsammans diskutera konkreta exempel på hur vi tillsammans kan påverka i rätt riktning. Jag vet, det är inte er uppgift att ge mig information, jag kommer även söka den på andra ställen, men om någon vill medverka på ett möte i närmsta framtiden så är jag tacksam.

Maila mig på benke@houseofshapes.se så kommer vi överens om en tid och plats.