Verket Sorry är BamBam Frost koreografiska debut. Kultwatchs Ninos Josef ser en uppmuntran till befrielse och ett förkastande av otillräckliga förklaringar, Sorry godtar inte längre några ursäkter.
Barfota kliver vi in i en rosa värld av plast, likt den samhället förutsätter att varje flicka drömmer om. Likt den patriarkatet tvingat flickor att förhålla sig till, likt den som normaliserat förtrycket och den vi naivt projicerar på generation efter generation.
Sorry är BamBam Frosts koreografiska debut på MDT i Stockholm där åskådaren dras med på en resa av olika sinnesstämningar. En uppmaning till reflektion kring kvinnans sexuella behov i relation till hennes identitet och kropp. Ett spektrum av runkande rörelser i otakt och nostalgiska hitlåtar där vi får ta del av obekväma sanningar. Det är svettigt och unket. Mina tankar vandrar iväg till den rosa världen framför mig och färgens symbolik för dagens feminism.
Vilka inkluderas i feminismens skyddsnät?
Jag kan inte hjälpa att tänka på hur BamBam Frost tillsammans med sina oklanderligt begåvade kollegor har skapat ett rum av systerskap som i mina ögon återerövrar den rosa femismen och gör den till en hyllning för den politiskt icke-normativa kroppen.
Sorry är ett skickligt uttänkt koncept av koreografen som lämnar utrymme för eftertanke kring hur mäns oförmåga att tillfredsställa kvinnors sexualitet ständigt ursäktas. Variationer av icke uppnådda klimax och ignorerade besvikelser. En smärtsam övergång mellan olika stadier men samtidigt en återkommande förlösande befrielse. Performern Bianca Traums bestämda blick och inlevelse släpper inte taget och får pricksäkert alla närvarande män att skämmas av igenkännande. I en expressiv skildring tänjs gränserna på ett lekfullt sätt när man nyfiket söker nya utmaningar.
BamBam Frost har med lånade och egenskapta uttryck noggrant undersökt ett rörelsemönster relaterat till olika kontexter av populärkultur. Koreografiskt är kanske Sorry inte något banbrytande men har ett individuellt utvecklat vokabulär för verkets performers. Ett medvetet val från Frost som belyser vikten av att vara lyhörd gentemot kvinnors individuella olikheter. Verket signalerar även en uppmuntran till kvinnor att ta plats och förhålla sig till en fristad långt från normen. Performern Ingrid Mugalu lämnar mig rörd med sin kroppsmedvetenhet som skiftar mellan stora och små artikulerande rörelser. Hon besitter en rytmisk fallenhet att drömma om.
När den rosa världen frustrerat fallerar likt en orgasm som inte riktigt går i mål, påminns jag om de otaliga försök av reformer för kvinnors rättigheter som alltför sällan resulterar i framsteg. Rakryggat återstår då endast det genuina systerskapet. Så nej kära samhälle, Sorry duger inte längre och det har BamBam Frost förstått. Det är en ursäkt som inte längre är godtagbar eller legitim. En uttjatad sådan i linje med förminskandet av kvinnors rätt till sin sexualitet och kropp.
