Nabila Abdul Fattah är bland annat känd som aktivist, debattör och författare. Hon är också respekterad för sin lojalitet till orten och Hammarkullen. Arrangören Daniel Terres träffade henne först i Hammarkullen och har sedan följt hennes resa från hiphop gruppen Wordsilah till rörelsen Alby inte till Salu till hennes nya bok All makt åt folket. Det var på instagram som han först upptäckte hennes teckningar. Och när Hammarkullen Urban Art 2017 var på gång så undrade han om hon skulle våga ge sig på ett hus? Detta är Nabila Abdul Fattahs verk och hennes tankar kring begreppet konstnär.

Jag är ingen konstnär.

En konstnär för mig är en person som inte finns i min närhet. Det är en person som definierar sig med andra parametrar än mig. Och främst som också definieras av andra med andra parametrar än mig. En konstnär är en person som kan röra sig i konstnärers rum. Prata konstnärers språk. Skriva konstnärers ansökan. Bo i konstnärers residens.
Helt enkelt. Den som kan känna sig bekväm runt begreppet ”konst”. Och det är inte jag.

Visserligen har jag varit runt och en del av en massa kulturuttryck under hela min livstid. Men varken jag eller mina kollegor i dessa uttryck skulle kalla sig själva för konstnärer. Det tror jag främst handlar om en klassfråga.

För precis som med allt annat i världen är även konsten politisk och färgad av klass. Den som har ”råd” att kalla sig själv konstnär. Den som har råd att gå de rätta utbildningarna med den osäkra arbetsmarknaden som väntar efter man är klar. Den som har de rätta kontakterna.

Jag ritar. Ritandet är ännu inte klassbetingat. Det är ett papper och en penna. Precis som hiphopen startade som en budgetversion av musikskapandet. Det var en mick och en skivspelare.

Jag kommer aldrig att vara konstnär. Det är en värld jag varken är en del av eller har en önskan att ta del av.
Det var därför det kändes lite konstigt när folk började sätta begreppet ”konstnär” på mig. Men jag antar att alla har sina egna definitioner av det ordet.
Och ännu konstigare kändes det när jag fick samtalet om jag ville måla under Hammarkullen Urban Art.
Visst. Ett litet undangömt elskåp skulle väl funka att experimentera på.
Men helt plötsligt stod jag där en kall dag i september och skulle måla en fasad på ett trevåningshus.

Eftersom jag är uppvuxen i Hammarkullen var det egentligen rätt självklart att min allra första fasadmålning skulle bli just i Hammarkullen.
Och jag ville måla ett tack.
Ett tack till att Hammarkullen uppfostrat min aktivism. Till att Hammarkullen, sedan den byggdes alltid varit en plats för kamp, för motstånd.
En hyllning till Hammarkullen som plats som säger ”Vi vet att vi är andra klassens medborgare. Vi är dom utslagna. Dom rasifierade. Dom som ni skyller samhällets förfall på. Men ni trampar fan inte på oss.”

Och vad är den internationella symbolen för kamp? En knuten näve, såklart. En kroppsdel som säger ”hit men fan inte längre.”
I armen målade jag människor. För att en kamp är inget värt om man är ensam. En kamp är en gemenskap. Ett kollektiv. Precis som Hammarkullen.

Jag ville med målningen säga ”Välkommen till Hammarkullen. Här bor kämpar.”

Det var därför som det var lite konstigt när människor ringde till Bostadsbolaget som var en av arrangörerna till HUA fick samtal om just min målning. Att den symboliserade våld. Våld?
Det säger mer om deras syn på motstånd än min.
Det vart även ännu konstigare när jag fick reda på att just min målning diskuterats på ett möte med tjänstemän i Angereds stadsdelsförvaltning. ”Skulle den kanske göras om?” stod det i dokumentet.

Nej. Den ska fan inte göras om.
Och även om jag som aktivist är van att bli dissekerad och kritiserad och diskuterad så trodde jag någonstans att några linjer och lite färg på ett papper (eller en vägg för den delen) skulle vara besparat.

Jag började tänka direkt på den så kallade konstnärliga friheten. Skulle jag kunna åberopa den även fast jag inte säger mig själv vara konstnär?
Lyckligtvis var jag inte ensam.
Arrangörerna backade mig. Och jag hoppas att dom backar mig än.
Oavsett om jag är konstnär eller bara en person som ritar.

För den här målningen var min hyllning till Hammarkullen. Och att den inte faller tjänstemän i smaken är för att den inte är till för dom.
För så är det väl med konst? Det faller inte alla i smaken? Jag kan för mitt liv inte förstå Andy Warhols konst. Men hade någon bett honom ändra om en målning? Nej.

För hans konst är godkänt av etablissemanget. Hans konst rör sig i dom rummen jag inte har tillgång till. Den accepteras. Min diskuteras.

Men jag är ändå glad att HUA trodde på mig stöttade mig. Med denna support tror jag många människor som inte är ”konstnärer” får tillgång till det offentliga utrymmet.
Och en dag kan vi kanske ta över begreppet, öppnar upp det och göra om det.

Eller att vi helt enkelt skapar ett nytt begrepp som innefattar fler personer.

Text av Nabila Abdul Fattah

Toppbild av Futuro Berg. I bild till vänster, Nabila Abdul Fattah, till höger, Nor Ajami.