Det är nutid på ett fiktivt amerikanskt Ivy League-universitet, Winchester University, och vi blir direkt varse om att denna värld, likt den verkliga, inte är befriad från maktstrukturer och förtryck. Prologen, som är en hastig inblick i vad som kommer äga rum fem veckor framåt i tiden, spelar upp ljudet från olika nyhetssändningar som handlar om ett ”rasbråk” på ett universitet, medan bilder på huvudkaraktärerna växlas.

Innehållet till trots så är Dear White People inte  diskbänksrealism. Den ljusa, nästan fluorescerade bilden med pastellfärger, kostymen och designen ger en slags modern rokokokänsla. Tvärtemot den gängse bilden som afrikan-amerikaner porträtteras i så är detta är inte svart underklass på gator i innerstadsmiljö, utan gröna campusområden och anrika akademiska rum med mörk träinredning, klassiska lampetter och statyer. Detta är svart medelklass och den är i centrum.

Av dragningarna, kompositionerna, perspektiven, etiketter och titlar förstår vi att det här är en arthouse-film. Men den uppsluppna känslan, leende karaktärer och Samantha ”Sam” Whites (Tessa Thompson) studentradioprogram som satiriserar vithet, Dear White People, får en seriös underton när bilden sakta glider över formella och informella gruppindelningar på universitetet till Danse des petits cygnes. Grupptillhörighet, symmetri, anpassning och skydd.

För det är vad filmen handlar om; hur individer rör sig i och mellan grupper i förhållande till maktstrukturer. Sam, som inte bara driver studentradio, är även ordförande i den svarta studentföreningen och ska med namninsamling och demonstration gå emot regeländringen på universitetet som gör att studenterna får sina studenthem slumpade. Konsekvenserna blir att det helsvarta studenthemmet Armstrong Parker House inte kan fortsätta vara svart, och upphör därmed som paus och andrum i en rasistisk värld. Sam väljs (överraskande) till ordförande i Armstrong Parker House, och går emot universitetets politik med sitt första beslut, som egentligen riktar sig mot den vita rektorns son Kurt.

Colandrea ”Coco” Conners är den cyniska klassresenären som mästerligt gestaltas av Teyonah Parris. Coco motsätter sig inte uppdelningen på universitetet, hon rider snarare på rashierarkierna. Hon klandrar sina föräldrar för att ha gett henne ett namn som är alldeles för ”ghetto” och kallar sig därför för Coco istället för Colandrea. Coco föraktar indelningar och kollektivisering, men föraktet spiller även över på kollektivet i sig. Tidigt hamnar Coco i motsatsrelation till Sam, och det är här jag skulle vilja placera huvudmotsättningen i filmen, de båda är nämligen var sin sida av ett mynt. Som betraktare vill man snabbt placera Coco med sina repliker i en stereotyp, men hon tillåter inte det genom sitt agerande. Istället visar hon sig vara den mest komplexa karaktären i filmen, och blir på fler än ett sätt den svarta svanen i handlingen.

Är det någon som försöker hitta sin plats och undvika alla strukturer så är det Lionel Higgins (Tyler James Williams), som initialt är den mest tragiska karaktären. För att förstärka hans svårigheter att passa in är han okategoriserad i ämnesval när etiketten med titel dyker upp. Lionel har tidigare flyttat från ett studenthem till det han bor i nu och försöker byta ännu en gång, av samma anledning som första flytten. Han utsätts nämligen för grova homofoba trakasserier blandat med rasism. I det här hemmet är det Kurt som är i spetsen för attackerna. Lionel börjar skriva för studenttidningen efter att blivit uppmanad av redaktören, men inser efter ett tag att han, även i den gemenskapen, har svårt att bedömas efter sin person och kompetens.

Och så Troy Fairbanks (Brandon P. Bell) dekanens son, hunken och fram till nu den obestridde ordföranden på Armstrong Parker House. Troy är konformisten som inte ser några problem. Han har inte, som han säger, stött på någon lynchmobb. Han har inget eget existensberättigande, bortsett från att fungera som en schackpjäs för de runtomkring honom. Han vill hellre skriva skämt och stå på scen, och ser ett tillfälle när han blir av med ordförandeskapet men hans far, dekanen, får honom att sikta in sig på ordförandeskapet för alla studenter istället. Troys karaktär symboliserar arvet från den äldre afrikan-amerikanska generationen, och vad den kämpat för så att dagens generation ska få bättre villkor, samt den ambivalens denna roll kan innebära.

Dear White People’s styrka är att den lyckas karaktärsutveckla roller som först verkar vara stereotyper. Men i Sams fall så landar det i ännu en stereotyp i andra änden. En annan svaghet är könsdimensionen, exempelvis så ställs Sam och Coco för ofta i opposition till varandra, och definieras obekvämt  mycket efter vilka de vill eller har legat med. Att Sam dessutom definieras väldigt mycket i relation till den vita flirten Gabe (Justin Dobies), samt att hennes oberoende nödvändigtvis sammanstrålar i en parrelation med honom, är också minst sagt problematiskt.

För den som inte kan plocka upp referenser som pekar mot uttryck i afrikan-amerikansk kultur och inte lyckas snappa upp de kvicka och syrliga replikerna, som ger smarta och enkla svar på frågor om strukturell rasism, blir detta en platt film. Justin Simien som skrivit, regisserat och producerat Dear White People har inte gjort det lätt för den publik som han genom sin titel verkar vända sig till. Jag tänker framförallt på den svenska kontexten där exempelvis en framhållen vithetskritiker alldeles nyligen i P1 Kritiken i ett inslag angående kritikerrollen ägnade ungefär 90 procent av sin tid till att visa sin skepsis gentemot vithetskritik. Samma vithetskritiker som försvarar när Play av Ruben Östlund kritiseras, för att reproducera stereotyper och rasistiskt narrativ, med att denna enskilda och specifika film nämligen aldrig berättats tidigare. Det är dessa logiska motsägelser och den typen av vit ”medvetenhet” som Dear White People satiriserar, samhällen som präglas av rasism men där alla förment inte ser ras och dess konsekvenser.

Araia Ghirmai Sebhatu, Filmskribent på Kultwatch.