I Jessy-lin Santanas verk The Dice Is For Good Luck pågår en samvaro som ur en kapitalistisk synvinkel är helt improduktiv, den producerar inga varor och inget kapital. Vad innebär det att vara nära varandra, lära av varandra och utbyta kunskap utan att något av det bygger på att tjäna pengar?
Verket The Dice Is for Good Luck undersöker hur platsbaserad kunskap och närhet kan skapas i den privata sfären. Jag försöker närma mig affekterna den sortens kunskap skapar. Genom att stänga ute det offentliga livet, som kräver vår arbetskraft, konsumtion och tid, kanske vi kan få lite mer andrum.
Filmen utspelar sig på en terrass där nära och kära utbyter personliga erfarenheter. Det skvallras, hushållssysslor utförs och måltider delas. Under tiden som filmen rullar, pågår ständiga samtal om allt från skönhet till grannen som tror att det spökar i huset. Samtalen blir ett sätt att dela erfarenhetsbaserad kunskap på, att knyta an till varandra för att känna att man är en del av något större. På terrassen produceras ingenting av monetärt värde och ingen utför lönearbete. Här blir umgänget ett omedvetet motstånd mot det kapitalistiska samhällets intressen.
Människorna innanför rutnätet blir som autonoma öar som möts i vad som skulle kunna förstås som ickeproduktivitet.
Terrassen funkar paradoxalt nog både som en amfiteater och ett vattenhål. De förbipasserande kan lätt kika in men gallret markerar en gräns. Det är inte låst men gränsen respekteras. Människorna innanför rutnätet blir som autonoma öar som möts i vad som skulle kunna förstås som ickeproduktivitet. De blir obetydliga ur en kapitalistisk synpunkt då de varken producerar fler varor eller drar in mer pengar. Det som händer på terrassen är värdefullt på ett sätt som inte går att mäta i profit eller antal arbetstimmar. När det offentliga livet stängs ute får de mellanmänskliga mötena stå i fokus för att ta den plats och tid de kräver. Att vara i det här ickeproduktiva(produktion som i varuproduktion) tillståndet skapar närhet, vilket stärker banden till den egna familjen. Till grannarna och inte minst till lokalsamhället.
Samtiden vi lever i är hyperindividualiserad. Vi ser det som personliga misslyckanden när vi inte lyckas komma varandra nära för att skapa något gemensamt. I själva verket är det ett uppenbart symptom av ett system vi lever i. Det är en struktur som är svår att förändra som individ.
Jag är intresserad av hur vi människor genom alla tider hittat sätt att mötas på. Det har alltid funnits behov för det affektiva. Vi behöver ömhet, gemenskap, och kärlek. Dessa behov är grundläggande och står utanför kommersiella intressen. I varandras sällskap finns det tid för verklig rekreation och förverkligandet av dem som vi är menade att vara.
På toppbilden syns en inhägnad terrass med stolar, en pall, växter och ett bord med en mönstrad duk. På en av stolarna hänger ett tyg eller handduk. På bordet står många saker som en borste, en hårfärgsförpackning, en skål övertäckt med plast och en stor rosa badbalja fylld med saker. Ovanför bordet hänger tre kökshanddukar från taket. På inhägnades galler är små växter och ett transparent tyg upphängda.
