I ett öppet brev adresserat Miso Film och koreografen Fredrik “Benke” Rydman skriver flertalet representanter från Hip Hop-danscommunityn om filmbolagets förhållningssätt till sin kommande film i relation till kulturell appropriering och strukturell exkludering. Det efter att pionjärer från communityn återigen uteslutits till fördel för vitheten, som väckt starka reaktioner.
Vi, representanter från den svenska Hip Hop-danscommunityn, kontaktar er, Miso Film och Fredrik “Benke” Rydman, för att adressera den djupa och omfattande problematiken med er kommande film “The Meaning of Hip Hop”.
Efter en kollektiv granskning av kommunikationsunderlag (flyer och tillhörande audition-video material), som synliggör att ni verkar i helvita rum med en avsaknad av närvaro av personer som rasifieras och utövare av den battlekultur som ni önskar att porträttera, har starka reaktioner väckts hos Sveriges Hip Hop-dansare. Det som hittills kommunicerats ut uppfattas som en stark karikatyr och ickeautentisk gestaltning av Hip Hop-kulturen.
Valet att göra en film som tar avstamp i en svart kultur med influenser av latinamerikaner utan att faktiskt inkludera en enda person med respektive rötter i varken produktionsteamet eller processen är illa nog. Att vidare tillsätta en vit koreograf med tydlig brist på anknytning och erfarenhet av battlekulturen är otroligt problematiskt. Dessa är val som upprätthåller en återkommande rasistisk maktstruktur inom kultursektorn där vita personer tillåts att fortsatt kapitalisera på svart kultur och appropriera dess historia utan att faktiskt inkludera den omfattande kompetens som existerar bland konstnärer som rasifieras. Icke-vita kroppar generellt, likväl som icke-västerländska kulturer, anses vara mindre förtroendeingivande av vithetsnormativa institutioner. Rasism är inte alltid en medveten tanke eller handling, och därför sker det för ofta, och i många olika sammanhang.
Historiskt i Sverige har Hip Hop och battlekulturen sällan porträtteras, än mindre i svensk film, och de få tillfällen där kulturen givits medialt utrymme har det ofta varit en felaktig framställning. För att nå autentisk kredibilitet, hög konstnärlig kvalité och en rättvis gestaltning av kulturen, dess historia och representanter, så krävs rätt personer på rätt plats. Vi förväntar oss att en representation, som är i linje med kulturens upplevda erfarenheter och i konsultation med betydelsefulla mentorer, tas i beaktning för att säkerställa dessa mål. Men även för att skapa en trygg och säker arbetsplats för de unga personer som kommer att arbeta i denna filmproduktion, fri från exploatering, utnyttjande och förminskande av erfarenheter.
Vidare ställer vi oss frågan, Hur säkerställs tryggheten för alla unga dansare och skådespelare som rasifieras när dessa kommer att behöva infinna sig i en arbetsmiljö med total avsaknad på relaterbara erfarenheter, och där deras historier tolkas och justeras av vita personer utan inblick och förståelse i deras verklighet och historia? På vilket sätt kan dessa ungdomar garanteras en fördomsfri arbetsmiljö, trots att det är deras berättelser som är av tyngd i gestaltningen?
Fredrik ”Benke” Rydman är en av få, men ändå uteslutande vita, koreografer i Sverige utanför den moderna samtida dansen som av strukturen tilldelas möjlighet och kapital att jobba med stora produktioner på regelbunden basis, och därför ser vi det som extra viktigt att en sådan person tar sin plats och sitt ansvar i samhällsdebatten gentemot kulturen som han utger sig för att representera. Han får direkt förtroende och stöd av Sveriges, uteslutande vita, konst- och kulturinstitutioner där strukturen inom den svenska kultursektorn tillåter priviligerade individer tjäna på marginaliserade röster och erfarenheter, och samtidigt exkludera dessa från sin rättfärdiga plats. Ett tydligt demokratiskt övergrepp som belyser problematiken av orättvis resursfördelning. Hip Hop har kommersialiserats både inom musik och dans sedan länge och har genererat i enorma summor som direkt landat i vita businessfickor istället för hos kulturens utövare, skapare och pionjärer. Denna destruktiva cirkel har Miso Film och Fredrik “Benke” Rydman nu möjlighet att bryta genom att sätta rätt personer på rätt plats.
“Rasifierade scenkonstnärer har i alla tider systematiskt fått kliva åt sidan för att ge plats åt vita och ibland har vi också fått överlämna vår historia och vårt arv att porträtteras av någon vars hud är några nyanser ljusare”.
– Ninos Josef, Den Svenska Dansscenen och vithetsnormens blindhet, Kultwatch 2017
Vi ifrågasätter er casting och research kraftigt och kräver att ni tar in personer med levda erfarenheter av kulturen såväl som erfarenhet från att jobba med filmproduktion. Sverige har många dansare och koreografer med djup erfarenhet av Hip Hop och battlekulturen med förståelse, förmåga och legitimitet, men främst expertis och erfarenheter förankrade i kulturen. Vi förväntar oss därför att ni gör om och gör rätt!
Avslutningsvis undrar vi, Vilka är ni som anser er ha rimliga kvalifikationer att bedöma hur vår historia ska gestaltas?
Avsändare,
Niki Tsappos – Dansare, pedagog, projektledare, mc
Andreas Sanchez – Dansare, pedagog
Fredrik Quiñones – Dansare, koreograf, skådespelare
Talia Gallegos Fadda – Dansare, projektledare
Nils Theren – Dansare, pedagog
Stina Theren – Dansare, grafisk designer, fotograf
Marvil Iglesias – Dansare, pedagog
Fredrika Burvall – Dansare, projektledare
Brian Madika – Dansare, koreograf
Ida Inxi Holmlund – Dansare, koreograf
Anita Basha – Dansare, pedagog, projektledare
Julian Joujou Namroud – Dansare, pedagog, projektledare
BILAGA
Problematisering av namnet “The meaning of Hiphop”
Även om “The meaning of Hip Hop”, efter yttre påtryckningar, påstås att endast vara en arbetstitel och koreografen nu uttrycker att filmen inte alls handlar om Hip Hop utan istället ungdomarnas relation till deras föräldrar, så är fortfarande musiken, koreografens inspiration till rörelsemönster och hela kommunikationsprocessen direkt kopierad från Hip Hop-kulturen (eller en kommersialiserad version av Hip Hop). Filmatiseringen och dess berättelse, om att åka till New York och battla, är en direkt koppling till Hip Hop-kulturen.
Att frånsäga ursprung från en kultur/genre och samtidigt kategorisera den med ett neutralt övergripande namn såsom “dans” eller “contemporary” är ett vanligt förekommande mönster av övergrepp på andra, ofta svarta, kulturer som tillämpas för egen vinning inom danssektorn. På så sätt lyckas personen i fråga undgå ansvaret att förmedla kulturens kärna och ge cred till kreatörer av historisk tyngd. Vitheten plockar det som passar den bäst och lämnar ute det som inte passar, därmed skalar man av till eget behag. Kulturen förminskas och dess uttryck anpassas till vita rum och publik, som dess autentiska utövare i sin tur måste kämpa med att frigöra sig från, ett tydligt exempel på whitewashing.
Bristande Research
Den svenska dokumentären “Martha & Niki” från 2016 följer två svarta kvinnors resa inom Hip Hop-kulturen och hade kunnat ligga till grund för det researcharbete som (inte) gjorts. Dessa kvinnor battlar, dömer battles, koreograferar, skapar och lever kulturen över hela världen men får trots det inte samma möjligheter eller uppdrag att representera på hemmaplan. Detta på grund utav den vithetsnorm som råder inom kultursektorn och den ojämlikhet och rasism som genomsyrar våra kulturinstitutioner, vilka exkluderar konstnärer som rasifieras från möjligheten till konstnärlig fördjupning och utveckling.
Kommunikationsmaterial – Tokenism
Valet att porträttera en ung svart man på kommunikationsmaterialet visar på full medvetenhet om Hiphopens ursprung och identitet. Representation i bild är essentiell, men när representation av minoriteter bara sker i symbolik och inte i den verkliga handlingen, synliggörs den skeva maktfördelningen i relation till exploateringen av icke-vita kroppar, även kallat “tokenism”. Det är ett kritiserat verktyg som upprätthåller status quo av den vita normativa makten.
“Om du inte har någon som representerar dig i de vita rummen så kväver du ditt hopp om att bryta den normen. Om kreativa rasifierade ungdomar ska behöva tackla en norm för att hitta en samhörighet och representation eller om professionella scenkonstnärer ska behöva leta sig utomlands för att hitta ett utrymme, så har vi ett strukturellt problem.”
– Ninos Josef, Den Svenska Dansscenen och vithetsnormens blindhet, Kultwatch 2017
