Att människor lyssnar på personer som liknar dem själva är känt sedan länge, är det därför föreställningen GUDARNA – La Tragedia Umana får stående ovationer? Kultwatchs Hana Suzuki Ernström har sett pjäsen och reflekterar över maskulinitetsnormer och identitetsbeteenden.
Det är allhelgonahelg och jag ska gå på teater. Jag har blivit spontant medbjuden av en vän som berättar att föreställningen vi ska se handlar om maskulinitetsnormer. Spännande, tänker jag. Min vän har hört att den har fått bra recensioner. Föreställningen heter GUDARNA – La Tragedia Umana (den mänskliga tragedin) och går på Teater Reflex i Kärrtorp, Stockholm. ”Här kommer en recension” tänker du som läser. Nej, det jag vill skriva är snarare en reflektion. Jag vill tänka utifrån föreställningen och två spaningar som jag gjorde vid pjäsens slut.
GUDARNA – La Tragedia Umana är en föreställning som tar sin utgångspunkt i den vita, heterosexuella medelklassmannen. Att det är cismän det handlar om nämns inte, varken i informationen om föreställningen eller i själva pjäsen, men det bör läggas till. Utifrån en struktur baserad på Den Gudomliga Komedin av Dante Alighieri, tar regissören Emanuelle Davin sig an frågan: vad händer med en människa när den utpekas som förövare? Genom helvetets nio kretsar undersöks teman som ideal, porr, makt, knark, våld, psykisk ohälsa, svek, självmord och övergrepp.
Det handlar alltså om vita heterosexuella cismän, hur de är och hur de har det i livet.
Det handlar alltså om vita heterosexuella cismän, hur de är och hur de har det i livet. Både pjäsens affisch och scenografi har referenser till skräck. Det är mörkt och smutsigt, i taket på scenen hänger något som ser ut som vita stympade gipskroppar som är fastbundna i rep. På scen springer, kryper och kravlar skådespelarna upp och ned för en trappa. Vid ett annat tillfälle väller de upp ur en lucka i golvet, kroppar som kryllar.
Det blir inte mindre obehagligt av att skådespelarna skriker. I större delen av föreställningen vrålas det och skriks istället för att prata. Det tar ett tag innan jag kommer ihåg att det faktiskt är på det viset som många cismän talar. De skriker när de pratar, oavsett om det är arga eller glada, när de hämtar sina barn på skolan såväl som när de nyser. Oavsett om de står jättenära den de pratar med eller om det finns fler personer i rummet att ta hänsyn till, så används en volym som tar över, avbryter och intar ett helt rum. Varför? Handlar det om oförmåga att kontrollera röstens ljudnivå? Eller är det ett hål av bekräftelsebehov som vrålas ut? “Hör mig, se mig, jag finns”. Jag förstår poängen med skådespelarnas skrikande i GUDARNA – La Tragedia Umana. Ändå infinner sig känslan av att det är en reproduktion: ett härskande och störande beteende som återigen får ta plats oemotsagd.
Jag ser mig omkring, 95 % av de som står upp är till synes vita män.
Min första spaning handlar om vilka som står för de stående ovationerna som föreställningen får i slutet. Det blir mörkt, publiken börjar applådera och när det tänds igen har samtliga av de medverkande skådespelarna ställt upp sig på en rad för att buga. Applåderna fortsätter och folk börjar ställa sig upp. Nej inte folk, utan personer som kan kodas som män. Jag ser mig omkring, 95 % av de som står upp är till synes vita män. Kanske är det en tillfällighet (lol nej)? Det är en lös spaning, inte minst med tanke på att jag bara sett pjäsen en enda gång. Möjligtvis är det just ikväll, just här och nu, som det råkade bli så att framförallt vita män ger GUDARNA – La Tragedia Umana stående ovationer. Ändå tycker jag att det är intressant. Vad var det pjäsen väckte hos dem som den inte väckte hos mig och de flesta andra kvinnligt kodade personerna i publiken? För vi sitter fortfarande ned.
Var det ett ”äntligen talar män om det här” som uttrycktes i de stående ovationerna? Eller bottnade applåderna i ett uppvisande av avståndstagande från det som har porträtterats på scen? Ett “exakt så här är det andra män håller på, det vet jag för jag är minsann inte en sådan där man!” (high-five till det jämställda Sverige). Kanske innebar jublet en lättnadens suck för att någon annan, någon som du kan identifiera dig med, sätter ord på det du själv går och bär på, men som aldrig kommer ut i ord. Jag tänker på det här med igenkänning. Om det är något som pjäsen visar så är det att identifikation och tillhörighet är viktigt för dessa män, på många olika plan.
Många av oss som inte är vita heterosexuella cismän kan de här berättelserna redan.
De stående ovationerna fortsätter och jag känner mig lite trött. Visst har pjäsen delvis berört mig. Inte minst i andra akten där det handlat om den återkommande dysfunktionella pappa-barn relationen, och där fokus legat på reflektion och frågor kring maskulinitet och dess konsekvenser. Och visst blir jag glad av skådespelarnas ofta pricksäkra porträtteringar av maskulinitetsnormer, att män själva sätter fingret på det som så många av oss utsätts för dagligen. Ändå blir jag trött för att dessa berättelser har skrikits, gråtits och forskats på så många gånger. Många av oss som inte är vita heterosexuella cismän kan de här berättelserna redan. Vi har berättat dem om och om igen. Det är dock bara när män själva sätter ord på dem som andra män svarar med stående ovationer.
Jag vet att vi alla behöver göra vår egen resa, närma oss kunskap och erfarenheter i vår egen takt. Ibland sker det medvetet, ibland händer det av sig självt. Visst är det hoppingivande att vita medelklass hetero-cismän äntligen tar dessa berättelser, dessa verkligheter, i sin mun! Ändå känner jag mig matt av det mänskliga fenomenet att vi lyssnar på (eller för den delen, tenderar att tycka mer om) människor som vi tycker är lika oss själva. Vita väljer vita, män lyssnar på män och heteros lyfter heteros. Funktionsfullkomliga personer banar väg för sina likar och vuxna människor lyssnar mest på andra vuxna. Medelklasspersoner känner sig lite tryggare med andra från medelklassen. Inget annat verkar möjligt. Det är en sorg och ett hinder som troligtvis begränsar människor och samhället.
Ingen kan väl bli glad av upptäckten att ens identitet bygger på vrål, våld och känslomässig stördhet?
Min andra spaning: applåderna ebbar ut och flera till synes heterosexuella par ställer sig upp och kramas och pussas i extas. En skriker till en annan ”det här, det var så starkt!”. Varför? Jag har ingen aning, kanske av samma anledningar som männen stod upp och applåderade? Kanske har kvinnorna släpat dit sina motsträviga män som nu äntligen förstår? Måhända att kvinnorna känner en stark glädje för att de nu kommer slippa prata och tjata om det som de har återupprepat sedan relationens början, kanske ända sedan 70-talet. Men varför är männen i sådana fall glada? Ingen kan väl bli glad av upptäckten att ens identitet bygger på vrål, våld och känslomässig stördhet? Eller så är det en glädje som återigen avslöjar ett avståndstagande, “tack gud för att vi inte har det så där”. Igen, jag vet att det är en lös spaning med enbart påhittade svar. Eller?
Regissören Emanuelle Davin undrar vad som händer när den vita hetero-cismannen utpekas som förövare. Men är det verkligen utpekandet som är problemet undrar jag? Visst förstår jag att det är ett ok att bära, att ses som och kanske till och med förväntas vara en förövare. Vi är alla offer för patriarkatet men är inte problemet mer komplext än så? Frågeställningen borde utvidgas och också innefatta vad som händer med en person vars identitet och grupptillhörighet bygger på makt och våld. Vad sker i intersektionen av att vara en förövare och samtidigt en person med makt? För vilka cismän har inte använt sin position någon gång, vräkt ur sig våld eller varit helt tysta när någon annan gjort det.
Kanske borde publiken kvoteras in, skrikande män som lyssnar på skrikande män.
Jag vet att jag antagligen inte är målgruppen för föreställningen GUDARNA – La Tragedia Umana. Kanske borde publiken kvoteras in, skrikande män som lyssnar på skrikande män. Den skulle kunna visas i något slutet cismanssällskap, innan en mansfotbollsmatch eller inne i ett omklädningsrum för herrar. Själv lämnas jag med flera frågor: hur tar vi kollektivt spjärn mot fenomenet att människor väljer, lyssnar på och har större förtroende för personer de känner igen sig i? Är det bara män som ska förändra män? Och varför, varför, skriker män när de nyser?
Toppbild: Johanna Burai, 2019
Syntolkning: Tecknad bild av ett vitt gapande ansikte som nyser AACHOOOO med öppen mun. Ansiktet är placerat i bildens vänstra nederkant och bara näsa, mun och lite av hakan syns. Bokstäverna är ljusblå med en mörkare blå kant.
