Årskrönika Kultwatch

År 2015 närmar sig sitt slut: Kultwatch har frågat författare, skribenter, poeter, dramatiker och skådespelare om året som har varit, och vad det finns för förväntningar på det kommande året.

 

A-M_Ljungberg_2 copy

 Ann-Marie Ljungberg

Vilken var din bästa läsupplevelse?

Vore att ljuga om jag inte sa Karin Bryggers diktsamling Vi kom från överallt,. Men jag är helt klart jävig, eftersom jag var redaktör för boken, så jag får säga två. Då tar jag dikten av Kristian Lundberg som börjar med raden: ”Kristus, det kommer nu … ”

Men eftersom jag glider så på gränserna nu, så får jag ta tre, och då tar jag en bok av Jo Nesbø: Gengångare som golvade mig och jag var oförberedd. Tonen mellan tonåringarna och den där förlåtelsen. Kunde inte läsa på flera veckor efteråt, hittade inget som kunde mäta sig.

Vilken var din bästa filmupplevelse?

Silent Mountain, en österrikisk film om första världskriget som utspelar sig i Alperna. Kanske inte så väldigt originell men temat var ändå ovanligt och den var välspelad, stillsam och spännande.

Vilka tre serier har varit årets bästa?

Här kan jag ju inte fylla i Ettor och nollor, för det var ohjälpligt 2014. Men den var bäst. Men Viva Hate kanske går, det är åtminstone på gränsen (julhelgen förra året). Den älskade jag, för temats skull, så banalt och samtidigt så djupt. Kärlek.

True Detective, blev totalt knockad av skådespeleriet.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning?

Om det är en kulturhändelse, följde jag artiklarna om och av Roland Paulsen, och tyckte de var väldigt intressanta. Jag är förstås på Roland Paulsens sida.

Vilken kulturhändelse var pinsam?

Det finns några som jag tycker är pinsamma. Jag vill inte skriva dem här är rädd att någon ska bli ledsen. Jag har ju för övrigt själv bidragit med en del pinsamma kulturella saker under åren. Det är sådant som händer. Eller jo förresten en sak. Kulturmannen-debatten. Så meningslös och fånig. Eller. Det grävande reportaget om papparättare av Maciej Zaremba, gode gud.

Vilken kritiker har levererat intressanta texter?

Jag tycker om att läsa Björn Werner, Göran Greider, Cecilia Verdinelli och Niklas Orrenius.

Vad har du saknat på kultursidorna?

Kanske utländsk teater och utländska böcker. Det kräver en del förstås. Till exempel språkkunskap. Har inte hittat någonting på någon svensk kultursida om till exempel den legendariska teatern Schaubühne i Berlin.

Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna?

Miljöpolitiska debatter i samband med kultur. Miljörelaterad konst finns det en del, men inte särskilt många böcker som handlar om varken klimatkris eller miljön i övrigt. Jag är säker på att det kommer att handla mer om flyktingar i framtiden. Det är bra om det händer, det handlar om global fördelningspolitik.

Vad har du saknat kulturpolitiskt?

Jag förstår kultur och politik men jag förstår inte begreppet kulturpolitik. Jo, jag vet att det handlar om biblioteksersättning och stipendier och mycket mer och det hoppas jag ju alltid att det ska bli mer och högre och bättre, men samtidigt …

Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?

Som jag påpekade är jag inte bra på kulturpolitik. Kanske hoppas jag på en politik som möjliggör ett annat sätt för förlagen att vara förlag på. Något som gör det där jag alltid hoppas, en sorts ansamling eller gemensamhet om skrivande, och politiskt skrivande, eller en sorts trevande experimenterande verklighetssyn. Någonting annat, en baksida som visar sig vara den verkliga framsidan. En politik som gör att en roman eller dikt kommer och förändrar allt.

Ann-Marie Ljungberg, bor i Göteborg. Givit ut fem romaner och en lång essä, senast juni 2015: I fallinjen. En essä om prekärfeminism.

 

Mats 5

 Mats Söderlund

Vilken var din bästa läsupplevelse?

Harry Martinsson, Aniara. Språket och idéerna i den här episka science-fiction dikten är så utsökt sammanflätade, läskigt aktuella (som alltid med klassiker) och hjärtskärande, gripande. Visserligen är Aniara en dystopi men med en hoppingivande lyskraft. Mänskligheten i människorna glöder i varje mening. Våra kroppar är bräckliga farkoster i en annan bräcklig farkost. Aniara är allas vårt hem.

Vilken var din bästa filmupplevelse?

Selma, filmen om Martin Luther King och den afroamerikanska befrielsekampen. Sällan en film tränger så djup in i kroppen, ända in i cellkärnorna, till själva mitokondrierna, kände mig både bedövad och stärkt.

Vilka tre serier har varit årets bästa?

Älskade barnmorskan i East End. En vardagsnära skildring av arbetarfamiljer och deras villkor tio år efter andra världskriget i London. En serie utsökta kvinnoporträtt och miniatyrberättelser. Dessutom en lysande berättelse om barnmorskeyrkets framväxt. Stor bedrift.

Tyckte också mycket om Weissensee som utspelar sig i Östtyskland åren runt Berlinmurens fall. En skickligt berättad politisk historia med flera spännande individuella människoöden.

Också glatt överraskad av Jordskott som jag följde med stigande spänning. Den svenska dramaproduktionen med inslag av folklore och mystik. Trodde knappt de skulle ro det i land men efter ett par avsnitt var jag fast. Mycket tack vare skådespelaren Moa Gammel.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning?

Debatten om kulturmannen. Eftersom jag hoppades att debatten plötsligt skulle lyfta sig själv i håret och se det möjliga landskap som Ebba Witt-Brattström målade upp.

Vilken kulturhändelse var pinsam?

Kulturmansdebatten eftersom den befriande möjliga slutsatsen aldrig kom.

Vilken kritiker har levererat intressanta texter?

Annelie Brännström Öhman. Följer henne på Västerbottens Kuriren. Klarögda och intelligenta analyser och reflektioner ofta levererade med språklig elegans. En av de kulturskribenter som vågar lita på sitt eget språk och låter det svälla ut i metaforer och bilder som hjälper oss att förstå det där lilla extra som ett aldrig så akademiskt vokabulär annars missar. Dessutom har hon en politisk skärpa som jag skulle vilja se oftare.

Vad har du saknat på kultursidorna?

En eller ett par kultursidor till, åtminstone i de större tidningarna.

Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna?

Om det fanns större utrymme skulle samhällsdiskussionen ha plats för längre resonemang och större komplexitet. Debatten blir lätt fördummad när alla bara söker konflikt. Vore fint med mer resonerande och prövande texter. Mer dialog än slapstick.

Vad har du saknat kulturpolitiskt?

Pengar. Kulturen är det sista stora reformområdet för allmän välfärd. Enligt Regeringsförklaringen skall den vara prioriterad. Dags att visa det i handling. Kulturbudgeten har sackat efter länge. Alice Bah-Kuhnke fick en trög start på grund av budget debaclet. Nu har hon visat att hon har ambitioner. Men jag vill se en nolla till på varje tusenlapp.

Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?

Att regeringen höjer anslagen till kulturbudgeten med ett par miljarder. Det är ett av de billigaste sätten att skapa fler jobb och en nödvändig medicin mot enfald och tvärsäkerhet. Det behövs bildning för att man skall kunna värdera och analysera den medieflod som vi dränks i dagligen. Utan bildning är det större risk att förenklade resonemang, förklaringar och lösningar vinner mark. Bildning är att våga gå över gränser och testa andra människors perspektiv. Kultur är ett sätt att träna på det. Vi måste satsa på kulturen. Det skrämmer mig att Sverigedemokraterna vill registrera utrikesfödda, dra in bidrag till provocerande konst och stryka allt som handlar om kulturell mångfald i kulturpolitiken. Och att Gävlemoderaterna vill styra kommunen tillsammans med dem. Det skrämmer mig också eftersom det var samma Gävlemoderater som promt ville dra fristadssystemet inför domstol. Visserligen läxades de upp av förre kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Men nu har de faderpartiets stöd.

Drömmer om att det blir självklart med gratis kulturskola och utbildade lärare för alla barn som vill. Det fungerar i lilla Ragunda i Jämtland med omkring 2 500 invånare. 98 procent av deras ungar är inskrivna i kulturskolan. Svenska kommuner kan.

Mats Söderlund är författare och poet. Aktuell med diktsamlingen ”Årorna i Flocktjärn”, som kommer i februari 2016. Han har tidigare publicerat 8 diktsamlingar, romanen Observatoriet och essäböckerna ”Göra kärlek” och ”Göra män”. Före detta ordförande för Sveriges Författarförbund och KLYS. Mats Söderlund har även skrivit ”Handbok för en ny kulturminister”, tillsammans med Stina Oscarsson, för Katalys (2014). För närvarande skriver han på en serie personliga kulturpolitiska essäer för Arena Idé, som kommer att publiceras efter sommaren 2016.

 

beata bokmässan

 Beata Hansson

Vilken var din bästa läsupplevelse?

Jesper Weitzs vintersystrar. En underbart varm och intelligent roman, som utan att darra på den politiska manschetten, ändå känns avspänd.

Vilken var din bästa filmupplevelse?

Trevligt Folk. För att jag älskar modiga människor. För att jag älskar humor. För att jag älskar  kamp mot främlingsfientlighet och för att jag älskar lyckliga slut.

Vilka tre serier har varit årets bästa?

Bron: ny typ av karaktärer och underbar filmmusik.

Ängleby: skruvad och märklig men med ett fantastiskt skådespeleri.

Fröken Frimans krig: lite närtidshistoria med en varm, närmast naiv ton, tillräckligt ofarlig för att älskas av nästan alla, samtidigt som den har ett klös.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning?

Debatten om Kulturmannen, Det var många spännande krönikor som dök upp i dess kölvatten,uppenbarligen kände sig många träffade och provocerade. Det blev rolig och ofta intressant läsning om normer och tolkningsföreträden.

Vilken kulturhändelse var pinsam?

Poddaren och satirikern Kristoffer kringlan Svensson när han skämtade om att mörda och våldta Åsa Linderborg i sitt poddprogram.  Att använda sin yttrandefrihet till vulgärskämt på fyllan är alltid pinsamt.

Vilken kritiker har levererat intressanta texter?

Johan Croneman. Han är nästan alltid arg på något. Och kan oftast leverera ilskan på ett ganska skönt sätt.

Vad har du saknat på kultursidorna?

Historiska reflektioner, Det är som hjulet ständigt behöver uppfinnas på nytt.

Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna?

Klassanalytiska texter. 

Vad har du saknat kulturpolitiskt?

Politik. Kultur och politik verkar glida isär mer och mer. 

Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?

Vi ska våga använda våra kreativa förmågor mer när vi vill uttrycka åsikter om samhället och det som sker omkring oss. Att vi ska prata mer om ideologi. De flesta partier verkar rädda för det idag och de (t) som inte är rädd(a) plockar poäng.

Beata Hansson är journalist, författare och redaktör för tidskriften Klass.
 11960005_444995315683483_2820594526163828968_n

Agnes Vittstrand

Vilken var din bästa läsupplevelse?

Jag kan inte gradera så här är tre av de bästa, men jag känner mig helt otrogen mot flera som inte nämns.

Lolita av Vladimir Nabokov, för att den är så insatt och oförlåtande om pedofili och samtidigt spännande och skön att läsa.

Alfabet av Inger Christensen. Den knyter liksom ihop verkligheter, vardagen, historiska skeenden och inre världar.

I Ching. En tretusen år gammal orakelbok, ingen författare. Vissa av årets råd/spådomar har plockat mig upp ur vansinne. Skönt ibland att inte vara utlämnad till sitt eget värdelösa omdöme.

Vilken var din bästa filmupplevelse?

Begotten kanske. Skitgammal, och jag gillade inte den särskilt när jag såg den, men jag har gått tillbaka till den, och hämtat ur den, hela året. Liv och reproduktion är i grunden grymt, smutsigt och våldsamt. (Gott nytt år!)

Vilka tre serier har varit årets bästa?

Har det inte varit ett dåligt år för tv-serier? Jag har kännt mig så ljummen inför det mesta. 

Jag gillade verkligen Hotwives of Las Vegas och Hotwives of Orlando. Har aldrig sett kvinnor driva/leka med femininitet på det sättet innan. Befriande faktiskt.

Ingen serie, men datorspelet Cibele rekommenderar ja verkligen. Nina Freeman har gjort ett spel av sin första kärlek utan att försköna. Det är hjärteknipande att spela henne när hon fiskar efter komplimanger och söker bekräftelse.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning?

Det var roligt och frustrerande att läsa de snurriga diskussionerna om kulturmän och pedofili.

Vilken kulturhändelse var pinsam?

Jag tycker att det där med pinsamhet är oerhört intressant. Det som är pinsamt är ofta harmlöst och ärligt. Ändå undviker vi det som om det var skadligt, och är rädda att förknippas med det.

Det blir tydligt när man är psykiskt sjuk och inte alltid förmår att prestera normalitet, att pinsamhet ofta straffas hårdare socialt än elakheter och handlingar som får faktiska negativa konsekvenser för människor. Varför är det så?

Rädslan för att vara pinsam är det som gör att vi döljer våra töntiga sidor, trots att stora delar av våra känsloliv består av pinsamt tönteri. Vi visar upp det svalaste och smartaste. Det handlar om status och prestige antar jag, och om rädslan för att falla i hierarkierna. Jag dör av tristess och ensamhet.
Pinsammast i år var det fantastiska datorspelet Cibele. Jag är så himla tacksam över att jag fick vara med om hur löjligt och gulligt det kan vara att förlora oskulden. Barnsexualbrottsoffer är ju liksom aldrig riktigt oskulder, så jag har aldrig förstått den där tonårssårbarheten innan.
Vilken kritiker har levererat intressanta texter?

Jag kommer faktiskt inte ihåg.

Vad har du saknat på kultursidorna?
En djupare förståelse för vårt behov av kultur. Jag provoceras av ytliga och ekonomiska försök till att motivera kulturens existens och meningslöst intellektuellt poserande. Vi gjorde grottmålningar, sjöng, dansade och berättade historier långt innan vi uppfann pengar och blev civiliserade. Behovet av att uttrycka oss och ta del av andras inre världar är grundläggande. Det är inte ett fritidsnöje för medelklassen, så varför ser det ut så? Varför syns det så sällan att vi behöver den för att leva?
Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna?
Jag vill se hur människors liv påverkas av kulturella upplevelser. Jag önskar att folk kunde dela med sig av hur de förändras och utvecklas. Även om det är lite pinsamt.
Vad har du saknat kulturpolitiskt?
Revolution.
Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?
Jag försöker att inte ha några politiska förhoppningar eftersom mitt utrymme för besvikelsehantering är överfyllt.
Agnes Vittstrand är en författare som skriver om sexuellt våld mot barn, psykisk sjukdom och annat blandat elände.
1610937_10152898000968575_6853853940137066410_n

Hassan Loo Sattarvandi

Vilken var din bästa läsupplevelse?

Viktigast var nog Stefan Zweigs Världen av igår, men språkligt så var Zweig ganska tråkig. Yaya Hassans diktsamling Yaya Hassan var med Knausgårds En tid för allt länge det bästa, men så började jag läsa på årets sista bok: Xenophons Anabasis/The Persian Expedition och en 2400 år gammal text blir min bästa och intressantaste läsupplevelse 2015.

Vilken var din bästa filmupplevelse?

Jag har inte sett CreedRevenant eller The Hateful Eight än, så årets bästa film för mig blir Taxi Teheran.

Vilka tre serier har varit årets bästa?

Transparent, har du inte sett den så se den, årets bästa serie. De andra två får bli BoJack Horseman och Game of Thrones.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning?

Ingen, faktiskt ingen.

Vilken kulturhändelse var pinsam?

Vet inte. Kommer inte på någon.

Vilken kritiker har levererat intressanta texter?

Har ingen aning.

Vad har du saknat på kultursidorna?

Jag vet inte, de har väl sett ut som de brukar göra.

Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna?

Jag hoppas att de inte får mindre sidor, jag hoppas att kultursidorna inte marginaliseras mer – de behövs.

Vad har du saknat kulturpolitiskt?

Har ingen aning.

Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?

Vad mer kan man önska och hoppas av politikerna än att de satsar mer på kulturen?

Hassan Loo Sattarvandi är författare. Han debuterade med romanen Still 2008 och 2011 kom hans andra roman Belägring. Han var även med och skrev manuset till den första Snabba cash-filmen.

 

wahldén_christina_8

Christina Wahldén

Vilken var din bästa läsupplevelse?

Stina Stoors novellsamling bli som folk berörde mig starkt, både i sin form och till sitt innehåll. Så befriande att läsa om människor vars verklighet ligger långt från storstaden. Hon beskriver ungas utsatthet och beroende av vuxna med stor närvaro. Blommor och växter ger texten doft, älgört och skvattram. Och så de västerbottniska orden jag inte riktigt vet vad de betyder; ströcken. Och som hon sätter sina punkter. Så. Jo. Väldigt uppfriskande läsning.

Vilken var din bästa filmupplevelse?

Den japanska filmen Under körsbärsträden av Naomi Kawase. Om ett gatukök och vänskapen mellan några människor som av olika skäl hamnat bredvid samhället. Jag gillar filmer och böcker som ger andra perspektiv, från oväntade håll och med andra erfarenheter än mina egna. Filmen påminde om min resa till Japan förra året. Kyoto i körsbärsblom är helt magiskt.

Vilka tre serier har varit årets bästa?

1) Indian Summers, om brittisk kolonialism i sönderfall, skildrat både genom britterna och indierna. Fantastiska miljöer och kläder, men där man vet redan från början att allt kommer att gå åt skogen. Kolonialism och hur européer lämnade länder i kaos bakom sig intresserar mig mycket. Jag har sett det i Kenya, Kongo, Australien och Indien. Indien är ett fantastiskt land, kanske var det därför jag gillade den här serien så mycket.

2) And Then There Were None, miniserie av BBC baserad på Agatha Christies bok. Tio personer bjuds in till en ö och en efter en mördas. Välspelat, snygga miljöer och obehagliga hemligheter. Bland annat med Sam Neill.

3) Dr Who. Denna serie impregnerar vårt hem sedan länge, genom våra barn. Denna besatthet fick oss att besöka Dr Who-museet i Cardiff i år (rekommenderas!) och vi har numera en Tardis i granen.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning?

Att Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpriset i litteratur var väldigt glädjande. Hon är en förebild när det gäller synen på dem hon intervjuar (“hjältar”) och också när det gäller de svåra händelser och minnen som hon ständigt rör vid. Att gestalta svåra erfarenheter litterärt är väldigt viktigt. Det kan trots allt ha en läkande effekt. Jag hörde henne prata hos svenska PEN och hon gav ett lågmält och vänligt intryck trots all uppståndelse.

Vilken kulturhändelse var pinsam?

Upprördheten runt min debutbok Kort kjol och Hammarö kommuns beslut att ta bort den från undervisningen efter att boken använts på högstadiet i tio år. Detta skedde efter att föräldrarna hört av sig till kommunen och menat att boken,som är 17 år gammal, var olämplig.

Våldtäkter upphör inte bara för att vi inte pratar om dem.

Jag kan leva med att de byter bok i undervisningen. Mer allvarligt är vilket inflytande föräldrar ska tillåtas ha över undervisningen i skolan. Även Suzanne Ostens pjäs Medeas barn drabbades under hösten av att skolor ställde in sina planerade besök på föreställningen efter att föräldrar larmat om att den också skulle vara olämplig.

I fallet med Kort kjol innebar bråket att boken laddades ner 3 000 gånger och att den trycktes på nytt, så effekten blev att den nådde flera läsare än den annars skulle ha gjort.

Vilken kritiker har levererat intressanta texter?

Det finns flera som är bra, som försöker se avsikten bakom texten och inte den bok de själva hade velat skriva. Jag gillar särskilt Josefin Holmström i SvD. Hon skriver om en text med ett slags omsorg och förklarar varför hon är kritisk till olika saker och vad som inte fungerar. Av sådant kan man som författare lära sig något och bli bättre. Kritiker som briljerar och trycker till utan att konkretisera är bedrövliga.

Vad har du saknat på kultursidorna?

Den nedlåtande synen på litteratur för barn och unga retar gallfeber på mig. Böckerna recenseras endast undantagsvis och program som Babel tar i princip aldrig upp författare som skriver för barn eller unga vuxna. I kombination med den upprörda debatten om varför barn och unga läser så lite och så dåligt förstår jag inte att ingen ser kopplingen: om vi inte diskuterar och lyfter böcker för barn och unga i det offentliga samtalet betyder det ju rimligen att vi inte tycker att det är viktigt. Det fattar barn. Det blir ett slags dubbelmoral att sedan vara förskräckt över hur svårt det är att få barn att läsa.

Samtidigt säljer böcker för barn och unga väldigt mycket bättre än böcker för vuxna, men det avspeglar sig inte alls i bevakningen.

Den senaste tiden har flera stora redaktioner tipsat under rubriken Årets böcker. Mycket sällan finns det någon enda barn- eller ungdomsbok med där. Det är okunnigt och väldigt nonchalant.

Jag delar också Jessica Schiefauers uppfattning som hon förde fram när hon fick årets Augustpris: priset för barn- och unga bör delas i två.

Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna?

Bättre och mer bevakning av barn- och ungdomskultur på ett seriöst och kunnigt sätt. Se ovan.

Vad har du saknat kulturpolitiskt?

Ett kulturliv tillgängligt för alla oavsett funktionsförmåga.

Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?

Som medlem i svenska PEN hoppas jag att fristadssystemet får ännu mer stöd. Yttrandefriheten naggas i kanten i många länder nu, också nära oss, och det är viktigt att utgöra en fristad för olika röster. Vi har den möjligheten.

Så hoppas jag att man i högre grad än nu ska satsa på att använda konstnärer av olika slag för ökad och snabbare integration av de nyanlända personer som kommer till Sverige. Musik, bild, dans och texter på lättläst svenska kan vara genvägar in i språket och samhället. Jag tror att 2016 blir ett intressant och bra år för böcker på lättläst svenska, där målgruppen är vuxna, ämnena angelägna men språket är enkelt. Det är en demokratisk fråga, att kunna delta i samhällsdebatten.

Christina Wahldén är författare och journalist som skrivit över 40 böcker, främst för unga vuxna. Under 2015 kanske mest uppmärksammad för sin debutbok Kort kjol från 1998, om våldtäkt, som förbjöds i undervisningen i Hammarö kommun efter att föräldrar protesterat mot den.
10710703_10152777203585960_6230134880602815466_n

Torbjörn Elensky

Vilken var din bästa läsupplevelse?

Michel Houellebecqs Underkastelse var den bästa skönlitterära boken, medan den intressantaste fackboken jag läst nog var Johann Chapoutots La loi du sang (Blodets lag) som handlar om den nazistiska rättsuppfattningen.

Vilken var din bästa filmupplevelse?

Inte den bästa filmupplevelsen egentligen, men skräckfilmen It follows var en av de bättre jag såg under hösten, kan varmt rekommendera den. Förenar amerikansk förortsrealism med tonårsangst och sexskräck på ett ovanligt lyckat sätt.

Vilka tre serier har varit årets bästa?

 Modern FamilyModern FamilyModern Family.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning?

Egentligen ingen, fast jag med stor oro följer den nuvarande regeringen ökande politisering av kulturlivet, tendenserna till kvotering, Filminstitutet osv. Det är destruktivt och kommer att slå tillbaka.

Vilken kulturhändelse var pinsam?

De alltmer personfixerade och substanslösa debatterna är pinsamma hela tiden.

Vilken kritiker har levererat intressanta texter?

Håkan Lindgren och Jenny Maria Nilsson är alltid intressanta och läsvärda.

Vad har du saknat på kultursidorna?

En på allvar fördjupad kulturkritik, som vågar tro att läsarna verkligen bryr sig och har tillräckligt stora kunskaper för att inte behöva få så mycket färdigtuggat och ytligt. Kultursidorna i Sverige är unika, men de tas alldeles för dåligt tillvara.

Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna?

Kunskap, sakfrågor, verkligt engagemang

Vad har du saknat kulturpolitiskt?

Insikten om att kulturen måste få stå fri för att vara värdefull.

Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?

Jag hoppas att konstnärer, författare, tonsättare såväl som kritiker och skribenter återfår sitt självförtroende, och står upp för att det vi sysslar med är betydelsefullt bortom alla diskussioner och debatter, att det inte behöver fjäskas vare sig för den politiska makten eller marknaden, att kultur vare sig går att reducera till ett instrument för uppfostran av folket eller ren underhållning för den enskilde konsumenten.

Torbjörn Elensky är författare och kulturjournalist.

39854b
 Annelie Bränström Öhman
Vilken var din bästa läsupplevelse?

Den bästa läsupplevelsen är ofta också den som stör och berör mest. I år blev det två: Patti Smiths M Train och Karin Johannissons Den sårade divan. Två äldre bildade kvinnor som gör svindlande kosmisk teori av sorg – och befriar de galna, kreativa kvinnorna ur patriarkatets fadershus.

Vilken var din bästa filmupplevelse?

När popcornknastret tystnade, tio minuter in i Sanna Lenkens urstarka debutfilm Min lilla syster. Så mycket mer än en ”anorexiafilm” – inte minst genom de likaså urstarka skådespelarinsatserna av Amy Deasismont och Rebecka Josephson, som filmens systrar.

Vilka tre serier har varit årets bästa?

Senare än de flesta upptäckte jag briljanta The Fall. Att få höra Margaret Atwood-citat vävas in i en seriemördarthriller är förstås julafton för en feminist! – Och Gillian Anderson därtill, smartast av alla, med fläckfria sidenblusar att drömma om. Och apropå äldre bildade kvinnor: Marta Kaufmans Grace & Frankie – med paradroller att briljera i för Jane Fonda och Lily Tomlin. Samt naturligtvis: andra säsongen av Fröken Frimans krig, Sveriges egna suffragetter.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning? 

En av de minst omtalade, men kanske mest sensationella: möjligheten att drottning Nefertitis gravkammare finns bakom Tutankhamons – och är än mer praktfull. Om det visar sig vara sant måste historien skrivas om. Cherchez la femme!

Vilken kulturhändelse var pinsam?

Försöken att bortförklara skandalen med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svenssons våldtäktshot mot Aftonbladets Åsa Linderborg som ”humor”.

Vilken kritiker har levererat intressanta texter?

Den frågan passar jag på. Jag kan bara svara genom att citera titeln på Sara Granérs senaste bok: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera.

Vad har du saknat på kultursidorna?

Äldre bildade kvinnor.

Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna?

Äldre bildade kvinnor.

Vad har du saknat kulturpolitiskt?

Kärlek, feminism och solidaritet.

Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?

Om jag får drömma – i Sverige: en utmaning av Stockholmscentrismen i både kulturpolitik och kulturkritik. I världen: en utmaning av västerniseringen. Det finns annan frukt än apelsiner – och annat bröd än Fabriques surdegsbröd.

Annelie Bränström Öhman är kulturskribent och professor i litteraturvetenskap och genusvetenskap vid Umeå universitet.

 

11156345_10152766684195911_4948593656194825551_n

 Sara Abdollahi

Vilken var din bästa läsupplevelse?

Jag har svårt för listor och att gradera vad som är bäst baserat på aktuella utgivningar – litteratur har inget bäst-före-datum. Tycker det är lite hetsigt att allt ska gå så snabbt hela tiden. Man gör listor över “vilka som var årets bästa böcker” istället för “vilka böcker var de bästa du läste i år”. Jag räknar upp några av mina bästa läsningar utan att bry mig om utgivningsdatum. Jag drabbades hårt av Julie Otsukas När kejsaren var gudomlig och Augustin Erbas Blodsbunden. En annan läsning som drabbade mig var Ann-Marie Ljungbergs I fallinjen. En essä om prekärfeminism. Jag inser att samtliga av mina val har en sak gemensamt trots sina många olikheter: de lyckas med konsten att skildra orättvisor istället för att agitera. Tar inte patent på varken tolkningsföreträde eller den stora sanningen, tar istället patent på rätten att skildra erfarenheter och backar inte för att berätta vad som måste berättas.

Vilken var din bästa filmupplevelse?

Tycker filmen blivit mindre intressant sedan medelklassångesten kommit att dominera skildringar av klass på vita duken. Kanske är det därför jag inte kan minnas “årets bästa” filmupplevelse. Men jag tycker dokumentärfilmen om Leif GW Persson på SVT är väldigt intressant – trots den tröttsamma besattheten av klassresan.

Vilka tre serier har varit årets bästa?

The Affair, en serie som skildrar hur klass och kön påverkar våra relationer till varandra på ett högst intressant sätt. Den blir inte desto mindre intressant av att en av huvudpersonerna, författaren Noah, besitter ett ego inte helt olik de kulturmän som Ebba Witt-Brattström kritiserar.

The Following, en föredetta litteraturprofessor startar en mördarsekt där medlemmarna drar ut och mördar människor för konsten och lustens skull, ibland klädda i Edgar Allan Poe masker. Ni hör ju hur spännande det låter!

Penny Dreadful, kvinnor, häxor och historiska figurer från berättelser som Dr Jekyll och Mr Hyde samsas i serien som blandar gotik med en rejäl dos av humor och skräck. Jag gillar att kvinnorna (ovanligt nog) har aktiva roller i serien.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning?

Jag kan inte minnas att någon särskild kulturhändelse varit så intressant att följa. Tyvärr.

Men för oss som plattform var det stort att bli tilldelade vårt första kulturtidskriftsstöd.

Vilken kulturhändelse var pinsam?

Att teaterkritiken av pjäsen Vitsvit var så opåläst och fylld med unkna och exotiserande föreställningar. Man luftade egna åsikter istället för relevant analys av föreställningen. Där misslyckades många av kritikerna med rollen som kritiker.

Även Montergate var pinsam: finns det något som är mer ointressant än när privata fejder som involverar kräftor och vin får utrymme på kultursidorna? Tänk om vi istället hade kulturfejder om, gud förbjude, kultur.

Vilken kritiker har levererat intressanta texter?

Finns så många bra kritiker vars texter jag har läst och läser med stor behållning. Några av dessa utan inbördes ordning är: Therese Eriksson, Isabelle Ståhl, Hanna Nordenhök, Anneli Jordahl, Anneli Öhman Brännström, Lidija Praizovic (som jag förövrigt saknar på kultursidorna), Martina Lowden, Nina Björk (som jag också saknar på kultursidorna), Ylva Lagercrantz Spindler, Moa Matthis, Viola Bao, Jenny Högström, Annina Rabe och Åsa Beckman. Jag hoppas någon kultursida fångar upp poeten och ETC krönikören Felicia Mulinari snart.

Vad har du saknat på kultursidorna?

Kultur. Samtal som kretsar kring film, litteratur, teater – samtal som sätter något på spel. Operarecensioner som är öppna för sin samtid och samtidigt har historisk koll på berättelserna. Var ju pinsamt att beskåda den icke-pålästa och konservativa kritiken mot Folkoperans La Traviata till exempel.

Saknar också kulturdebatt om kulturpolitiken och hur resurserna fördelas och inte fördelas när det kommer till kulturen.

Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna?

Texter som vågar sätta något på spel. Redaktörer som använder sin roll som möjliggörare istället för gate keepers.

Tycker det är rätt trist att läsa kritiker som applicerar samma analys på allt, då känns det som att man läser samma text om och om igen – hoppas på fler perspektiv och vinklar.

Vad har du saknat kulturpolitiskt?

Resurser så att inte alla kulturarbetare går in i vägen – utan kulturarbetare blir ingen kultur gjord. Jag undrar också: varför är det så att de som skriker högst om att kulturen är fin och bra inte förstår att kultur precis som andra områden behöver resurser för att kunna upprätthållas och byggas upp? Tänk er själva: om man plötsligt skulle dra in massa pengar från ett byggnadsbygge skulle byggnaden till slut rasa eller tvingas rivas ned. Samma sak gäller kultur: går inte att bara dra in resurser och tro att kulturen kommer hållas upp.

Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?

Att man slutar klumpa ihop kultur med demokrati och idrott. Det slutar alltid med att kulturen avkrävs att vara pedagogisk, att den förväntas utföra det jobb som politiken har ansvar över (kulturen har inte ansvar att lösa samhällets oanständighet), eller att kulturen får mindre pengar då den till skillnad från idrotten inte kan mätas efter kvantitet, mål och prestation.

Jag önskar mig politiker som verkligen förstår vad kultur är: kanske borde alla politiker som får ansvar över kulturpolitiken ha erfarenhet av att själva jobbat med kultur? Med det sagt tycker jag drevet mot Alice Bah Kuhnke som tog fart innan hon ens hunnit göra något var både sexistisk och rasistisk. Jag tycker hon växer mer och mer och ser fram emot att följa vad hon gör med kulturpolitiken.

Sara Abdollahi är skribent, kattoman och en av initiativtagarna bakom Kultwatch. 

 

IMG_0460

Charlotte Qvandt

Vilken var din bästa läsupplevelse?

Dikterna som kommit till den antologi jag delat redaktörsskapet för tillsammans med Anna Jörgensdotter. Om det här sjunger vi inte ensamma heter den och ges ut på ETC förlag i början av 2016. Om detta är skamlös reklam får jag ursäkta mig, men flera av de dikter som de medverkande poeterna skickat in har gett mig gåshud. Tårade ögon. Varma stötar i min mage. Samtiden blöder och vi behöver verkligen varandra.

Vilken var din bästa filmupplevelse?

Jag kan faktiskt inte sätta fingret på en enda. Är i huvudsak en väldigt dålig filmkonsument.

Vilka tre serier har varit årets bästa?

Nyligen sedda Fröken Frimans krig! Jag inser mer och mer hur viktigt systerskapet är för mig. Hur avgörande för mitt välmående. Därmed är Orange is the new black mitt andra val. Top of the lake var en fin upplevelse att se. Lika delar skavande som vacker.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning?

Petra Mölstads skrivprocess. Jag har en känsla av att den pågår på flera plan samtidigt. Ickelineärt. Ojämt. Med friktion men med riktning.

Vi har haft en levande chatkontakt och byggt vänskap över Facebook där vi delat vardag och leda, men också det skrivande livet. Att ha fått vara med i tillblivelsen av såväl den nyutkomna Omloppstid (nr 11 i Svavel-serien från Trombone förlag) samt en kommande titel har betytt mkt för min egen process eftersom den är helt annan.

Poesidebatten i somras följde jag också med ett öga. Det är viktigt att poesin tillåts bryta mark och framförallt ta plats.

Vilken kulturhändelse var pinsam?

Konst och kultur är egentligen för viktigt för skam, om inte skammen i sig själv är en del av ett verk.

Personligen skäms jag väldigt sällan

Vilken kritiker har levererat intressanta texter?

Aase Berg. Den kritik hon skriver får mig alltid att tänka, och det värdesätter jag högt.

Vad har du saknat på kultursidorna?

Jag söker alltid efter det litterära samtalet. Litteratur är en komplex diciplin och rymmer oss alla. Det borde rimligtvis också ge ökat antal spaltmeter också.

Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna?

Nyskriven poesi. Det mesta som är svårt att sätta fingret på gör sig bra i lyrisk kostym. Exempelvis smärta. Frustration. Och liknande.

Vad har du saknat kulturpolitiskt?

Mer konkreta anslag för en levande litteraturscen. En annan inställning till kulturen än den marknadsekonomiska. Skulle önska mig fler litteraturfestivaler. Mer scener att läsa dikt på. Utökade resurser för bibliotek att visa upp svensk samtidslyrik. Möjligheter för oss poeter att kunna samtala om det vi gör. Riva föreställningar om att poesi skulle vara något svårt och otillgängligt.

Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?

Mer av allt.

Charlotte Qvandt bor i i Stockholm. Verksam som poet. Debuterade 2007 med Söka min mors ro. Aktuell med diktsamlingen Vi, Tigerhjärtat (Holmstrand böcker) och i början av 2016 släpps Epikris på Sadura förlag.

 

12002077_10153192102457852_4139716559761525078_n

Bahar Pars

Vilken var din bästa läsupplevelse?

Araben av Pooneh Roohi och Stoner av John williams.

Vilken var din bästa filmupplevelse?

Kornel Mundruczó gjorde en film som vann Cannes som heter Revolten. Det är en hund som har huvudrollen, ovh den är sjukt polistisk….sååå bra nyskapande och gripande film. Det är runt 200 hundar med i filmen.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning?

Kulturmansdebatten givetvis.

Vilken kulturhändelse var pinsam?

Kulturmän som vill yxa och kulturmän som skriver om cykloper. Men mest pinsamt är alla som inte fattar identitetspolitik och känner sig censurerade.

Vilken kritiker har levererat intressanta texter?

Sara Abdollahi, jag tycker hon är vass orädd och sätter huvet på spik.

Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?

Att alla som känner sig censurerade ska fatta kampen.

Bahar Pars är skådespelare och regissör. Hon är Dramatenaktuell med Marodörer, Ungefär lika med, och filmaktuell med En man som heter Ove.

josefine_7

Josefine Adolfsson

Vilken var din bästa läsupplevelse? 

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg.

Vilken var din bästa filmupplevelse? 

Benny Brun och hans överläppsfjun av Magnus Carlsson.

Vilka tre serier har varit årets bästa? 

BoysNarcosFåret Shaun.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning? 

Menar inte att verka putt, men ingen. Faktiskt. Skulle möjligtvis vara Yahya Hassans olika utspel.

Vilken kritiker har levererat intressanta texter? 

Rakel Chukri.

Vad har du saknat på kultursidorna? 

Initierade och modiga texter eller analyser om fenomen som rör sig utanför fåran av ”det som diskuteras just nu”.

Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna? 

Porr. Nej, jag är inte ironisk.

Vad har du saknat kulturpolitiskt? 

Radikalitet. Det kan man trots allt unna sig när man jobbar med visioner.

Josefine Adolfsson är författare.

 

1233348_10151961562471349_899816135_n

Astrid Menasanch Tobieson

Vilken var din bästa läsupplevelse? 

Utan tvekan var min bästa läsupplevelse munkavlelagen som spanska regeringen röstade igenom 1 juli (som inskränker yttrandefriheten och demonstrationsrätten). Då definierar jag “bästa läsupplevelse” som den lästa text som haft störst inverkan på mig i läsandets ögonblick, inför läslandet samt i efterhand. Skulle säga att den texten ofta står i direkt relation till min kropp.

Vilken var din bästa filmupplevelse?

Dheepan. Förutom sista scenen där de lyckas sabba hela filmen.

Vilka tre serier har varit årets bästa? 

Homeland för skådespeleriet och det skickliga manuset. Crematorio (Krematoriet) en spansk serie om korruptionen och pengarna. Jag uppskattar också Orange Is The New Black och The Affair.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning?

Just spänning saknade jag i relation till kulturen i år.

Vilken kulturhändelse var pinsam? 

De var många och ofta.

Vilken kritiker har levererat intressanta texter? 

Jag håller precis på nu att upptäcka Andreas Cervenka som skribent. Kritiker i en vidare bemärkelse. Big up!

Vad har du saknat på kultursidorna? 

Internationella influenser. Jag tycker att texterna ofta kommer från en snäv fåra skribenter, med få internationella referenser.

Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna? 

Mod.

Vad har du saknat kulturpolitiskt? 

En kulturpolitisk uttalad riktning.

Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?

Kulturpolitiskt hoppas jag att 2016 kommer med tydlig politik som når ut till mig som jag antingen kan känna mig manad att backa upp eller sätta mig i opposition mot. Att inte märka av den kulturpolitiska riktning urvattnar också min position som tänkande, kännande, varande kulturarbetare och konstnär.

Astrid Menasanch Tobieson är dramatiker, regissör och skådespelare. Senast aktuell med I landet som aldrig brann brinner nu träden.

 

image

Anna Axfors

Vilken var din bästa läsupplevelse?

Nina Bouraoius Standard kom nog ut 2014 men jag läste den i början av året. Den är en perfekt mansskildring. Om nån som läser detta planerar att skriva en artikel eller anordna ett panelsamtal vid namn “Manlighetens kris” eller liknande så kan jag rekommendera den boken som utgångspunkt.

Vilken var din bästa filmupplevelse?

I förrgår såg jag Jag är Ingrid, den var bra. Man föreställer sig hennes liv som lite tragiskt precis som Marilyn Monroes eller nån annan kvinnlig superstjärnas liv. Men det var ju inte alls tragiskt om man ska gå efter filmen, inte mer tragiskt än nån annans i alla fall. Man kan ju se det som lite tragiskt att hon inte var en närvarande förälder i och för sig, men vilken förälder är närvarande? Hehe. Intressant att man ofta lyfter upp kvinnliga konstnärers liv som “tragiska” medans om man gör en dokumentär om till exempel Ingmar Bergman så handlar det om hans konst – och ångest, visst, men man skulle inte säga att hans ångest gjorde hans liv tragiskt. Vilket den kanske egentligen gjorde? Var inte Ingmar Bergmans liv jättetragiskt om man tänker efter? Så många fruar och barn han inte kunde stanna hos, precis som Ingrid inte kunde stanna hos sina familjer. Intressant att “Jag är Ingrid” väljer att lyfta fram Ingrids liv i ett ärligt men positivt ljus. Den avslutas med en fantastisk låt, Filmen om oss av Eva Dahlgren.

Vilka tre serier har varit årets bästa?

 Jag ser inte så mycket på serier, jag har kollat på Spung på SVT:s Öppet arkiv men den kom ju 2002 så jag antar att den inte räknas. (Men det börjar snart bli dags att skildra åren kring millennieskiftet, det finns nåt intressant där. Den tiden är inte retro eller nostalgisk riktigt än så som 90-talet nu börjat bli, men jag tycker 00-talet är spännande. till exempel att barn och unga härjade fritt på internet eftersom alla vuxna förutom pedofilerna fortfarande var rädda för det. Idag har tonåringar inte så många egna rum på internet dit föräldrar inte hittar, så man använder sig av typ Snapchat som fungerar på ett annat sätt än vad Lunarstorm eller Bilddagboken gjorde. Ungdomskulturen som fanns på internet förut är förlorad och det kanske är lika bra. Men lite sorgligt. 00-talet känns verkligen som ett övergångsdecennium, se bara på hur Nicole Richie klädde sig de första åren. 00-talet var smärtsamt, som en förlossning, man födde framtiden och begravde 1900-talet på samma gång. Tips till tv-producenter där ute: gör en serie som utspelar sig på 00-talet. Annars såg jag hela Ängelby på SVT Play, jag vet inte varför, det kändes lite mysigt. Men det var inte särskilt bra. Boys såg jag också, det var okej.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning?

Jag vet inte, månlandningen? Skoja, det var ju på 60-talet. Jag är intresserad av hur kulturen skildrar växande klassklyftor och rasism, inte bara hur den gör motstånd utan hur kulturen överlag omedvetet formas, hur ord förändras och sånt där. Men det är ju en process som pågår hela tiden. Jag längtar tills de som lever mitt i orättvisorna kan sätta ord på det, och då hoppas jag att någon lyssnar (Se svar på nästa fråga).

Vilken kulturhändelse var pinsam?

Det är pinsamt att redaktörer på kultursidor inte gör mer maktanalys: vilka får skriva här och varför? Man låter skribenter skriva på grund av att de redan är ett namn, och då kan det stå lite vad som helst, det behöver inte vara så himla genomtänkt eller bra. Och hur blir man ett namn? Kanske inte genom att skriva de bästa texterna. Så det är en ond cirkel.

Vilken kritiker har levererat intressanta texter?

Jag vet inte, jag gillar Lyra Ekström Lindbäck.

Vad har du saknat på kultursidorna?

Kultur.

Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna?

Angelägna, smarta och roliga texter men även KONSTNÄRLIGA texter. Och behöver man nåt att fylla ut med kan man använda kulturen själv; dikter eller annan konst istället för mediokra funderingar och spaningar om typ snö. Eller om man ska skriva en text om typ snö så kan en poet eller konstnär göra det.

Vad har du saknat kulturpolitiskt?

Har det funnits någon kulturpolitik 2015? All politik har väl handlar om “invandringen” och “flyktingfrågan” (låter som “judefrågan”). I alla fall i media, och jag är inte precis den som går in på riksdagens hemsida och kollar vad olika politiker lagt för förlag och budgetar. Så jag vet inte vad jag saknar. Kanske mitt eget engagemang.

Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?

Jag är som sagt inte så insatt, men det är viktigt med pengar till folk som håller på med kultur, oavsett uttryck och oavsett om resultaten syns i media eller inte. Kultur är räddningen på många sätt, för människan som producerar den (då har man nåt att göra), för de som nås av den (människan är ju väldigt vilsen och behöver vägledning) och bara att den finns är ett sundhetstecken (eftersom det betyder att vi ännu inte blivit djur). Och precis som allting annat i vårt samhälle så behöver kulturen pengar för att kunna finnas eftersom kultur skapas av människor och människor behöver pengar för att leva. Detta är nånting jag tycker vi ska ta med oss in i 2016: alla människor behöver pengar. Att pengar inte gör en fri tror jag är en kapitalistisk myt för att ekonomisk trygghet ska framstå som ett särintresse istället för mänsklig rättighet. 2016 kommer jag fortsätta drömma om pengar och intressera mig för kultur som skildrar detsamma.

Anna Axfors, poet och receptionist bosatt i Malmö. Bloggar på Nöjesguiden med poeten Elis Burrau. 

unnamed

Malin Nord

Vilken var din bästa läsupplevelse?

Skriv Kerstin skriv, Kerstin Strandbergs utopiska skrift från 1978 (som kom i nyutgåva i form av E-bok i år). Kerstin Strandberg skriver om att komma loss från en förödande skrivkramp, om hur barndomens demoner påverkar och ger kraft åt skapandet, och hennes prestigelösa texter gör mig både modig och hoppfull om att en annan värld är möjlig. De innehåller en exakthet som jag ofta letar efter i litteraturen.

Vilken var din bästa filmupplevelse?

Jojk (Juoigan) av Maj Lis Skaltje. I filmen berättar hon jojkens historia, hur den i generationer har tystats och skambelagts av staten och kyrkan, och beskriver vad som händer när människor berövas sina uttryck. Skaltje gestaltar den betydelse som jojken haft och fortfarande har för den samiska identiteten, i livet och i relation till naturen.

Vilken kulturhändelse följde du med spänning?

Shima Niavarani! Hon är cool och smart och unik, och jag blir trygg och upprymd av att mitt barn får växa upp med henne, att hon finns i Barnkanalen och i Julkalendern, och att hon i sina rolltolkningar blir en grindvakt i populärkulturen mot patriarkatet.

Vilken kritiker har levererat intressanta texter?

Tycker mycket om att läsa texter av Magnus Bremmer för att han är så nyfiken och allvarlig och öm och aldrig överger sin respekt och lojalitet för texten och författaren.

Vad har du saknat på kultursidorna?

Fler fördjupande texter om litteratur, större bredd bland recensioner, läsningar av författarskap som inte är kritik, analyser om världen med utgångspunkt i litteraturen bortom Sveriges gränser, till exempel hur svarar den arabiska poesin på den flyktingkris som pågår i världen just nu?

Vad hoppas du få se mer av på kultursidorna?

Se ovan.

Vad har du saknat kulturpolitiskt?

En större diskussion i kulturdebatten om hotet mot de samiska språken samt den samiska kulturen.

Vad hoppas du ska hända kulturpolitiskt under 2016?

Att Sverige skriver under ILO:s konvention nummer 169 som värnar om ursprungsfolks rättigheter. Av de fyra länder som inbegriper Sápmi är Norge det enda som ratificerat.

Malin Nord är författare och skribent. Gav ut romanen Stilla Havet 2012. Arbetar med en ny roman som kommer 2017, samt med en bok om gränser i Norden.

Olle’s alternativa adventskalender; lucka 7, 8 & 9

Olle’s alternativa adventskalender; lucka 7, 8 & 9

När samhällsklimatet blir allt kallare är det vårt kollektiva ansvar som medmänniskor att fortsätta sprida värme och kärlek runt omkring oss. Att fortsätta ge och att fortsätta finnas, så mycket vi bara orkar.

Vad kan jag göra?-kalendern är en alternativ adventskalender, ett initiativ med syfte att lyfta fram och tipsa om konkreta saker en som Stockholmsbo kan ägna sig åt för att på olika sätt påverka och göra skillnad för andra människor.

/Olle Serrander

Student, volontärvurmare, engagemangsagitator, integrationsintresserad

 

Lucka 7,8 & 9

7. Organisationen Fånga Framtiden Tillsammans anordnar läxhjälp för ensamkommande ungdomar en gång i veckan på Södermalm.

Anmäl dig som volontär till nästa termin på: framtidentillsammans@gmail.com

8. Äldrekontakt är en förening som skapar mötesplatser för att ge ensamma äldre personer möjlighet till social samvaro. Chaufförer, fikavärdar och gruppledare sökes.

http://www.aldrekontakt.se/volontar/

9. Invitationsdepartementet är ett initiativ som sammanför personer som pratar flytande svenska med personer som vill lära sig över en middag.  Tanken är att förebygga utanförskap genom att vara välkomnande och inkluderande. Bjud på middag eller bli bjuden!

http://invitationsdepartementet.eu/

Slutligen slår vi ettettvå

: paniken här,

vanföreställningar

ödesdigra vändningar

besynnerligen oömmande

glömska och bortstormad

empati

vi är gravt oroliga

misstänkt förgiftning?

gick så snabbt

ogörligt nå fram

som om funktionerna

slutat fungera

och det värsta –

följderna!

utspridd allmän livsfara

tusenden redan

oskyddat sönderbrakade

 

: konstgjord andning,

värme och kyla

redan provat

snälla vi behöver

en utryckning!

 

: var bor den sjuke?

 

: oh de är många!

kryllar av dem på

Riksgatan

IMG_2063

Karin Råghall är skribent, aktiv i flyktingrörelsen och längtar ofta norrut.  

 

På landet byter vi om till slitna mjukbyxor och dricker bubblat kranvatten, vi kallar det lyx

Under hösten 2015 läste jag om ett par som inte tycks ha ett enda problem i hela världen. Och skulle de ha dylika så matchar det inte den mediepersonal som är tänkt att presentera dem för sin läsarkrets — det är så märkligt alltihopa att hela artikelserien skulle kunna vara en djupt cynisk ironi. De har inga andra problem än möjligen att se hela vägen ner från sin höga tron av oansvarighet inför sin medieposition och lägga dom och bann på en uppenbart sönderarbetad förälder som dessutom, i sin trötthet inför en helg som ställer minst lika höga krav på prestation som de andra dagarna i arbetsveckan, knappt märker omgivningen omkring sig. Allt en ska hinna med. Kanske bar denne på andra tankar än inhandlingskraven. Kanske är det viktigast för författarparet att låtsas vara en som betraktar andra och därtill förstår dem mest för att de passar in i ens ytterst vedervärdiga fördomar. Varför förknippas chips med idioti när det indirekt är konsumtionen av fisk- och skaldjur som förgör syresättningen av planetens atmosfär.

Sedan jag flyttade långt ut på landet har jag inte haft en lugn helg. Efter att ha legat utslagen av den snart årsgamla utmattningsdepressionen hela fredagen, somnat vid försök till manusläsning, och legat och stirrat på en diktvolym i flera timmar men inte förmått mig att öppna den — trots avsändarnas (författarens, översättarens, förlagets) löften om både yrkesmässig och estetisk njutning. Den som tror sig kunna vara författare utan att läsa mer än den skriver har missförstått vad litteratur är. Besväret gör också att jag tappar både tråd och närminne. Efter att fredagen fortgått så och jag besökt den lokala vårdcentralen för poliklinisk borttagning av en elakartad knopp på hjässan så sipprar resten av familjen hem och, eftersom ingen jävel pallar laga mat en fredagkväll, bestämmer de sig för att köpa pizza från den närbelägna vägkrogen Granbaren. Under tiden svänger jag ihop en med ren ostbotten, vitlök och färsk tomat. Ute regnar det dystert gråa färger och hösten har för länge sedan övergått från ett kärt återseende till en längtan efter kaminens värme.

Huset vi delar är byggt av handslaget tegel för hundra år sedan och är inrett med en eklektisk blandning av vinda och rättmonterade ikea-möbler, varav hälften är vitmålade i efterhand, och arvegods, loppisfynd, konst, oändliga bokstaplar, påsar med återvinning, höstlöv samt skröfs som ännu inte hittat en bra plats i livet. Huset ligger precis vid torg och rådhus i en landsbygdsort och precis som de flesta andra boenden jag haft är den alldeles i närheten av kyrkogården. Det är som att de döda kallar. Det omsjungna österlenljuset är ersatt med dimma och det varma ljuset från gatlamporna. Visst, det går att säga att jag är excentrisk, men jag är egentligen för fattig för det och får istället etiketten udda fågel, bloggaren Bernur hävdar jag är den knasigaste svenska poeten, — kanske för att jag tar av mig de håliga strumporna när kvällningen kommer. På kvällen har barnen ont i magen av för mycket vegetarisk pizza, eller har åkt hem till sin pappa, eller bråkar om vem ska få låta framför tv:n och om vems behov av underhållning som är viktigast. Själv ligger jag på den katthåriga mattan framför den tända kaminen och får vin i gröna glas. Det tog mig ett halvdussin år efter jag slutade dricka som ett svin innan jag klarade av att sörpla på ett glas vin utan att tänka på att bli full så snabbt som möjligt.

Tanken annars att vi skulle göra något tillsammans allihopa känns alltid lite löjeväckande. Även om det faktiskt händer. Oftast gör vi saker i par eller var och en för sig. Bredbandet sölar, rösterna är krav eller mummel. Som tystnad med oljud i.

På kvällen sitter vi utspridda med varsin skärm men koncentrerade kring kontoret och det adjekta vardagsrummet med tv:n jag köpte när den gamla trillade ihop. Alla njuter av ett eget narrativ eller en kommunikation med omvärlden. Ljudet av streamad media blandas med SVT och katten som vill in och ut genom ytterdörren. Sent om kvällarna somnar vi av några timmar i tur och ordning innan förflyttning till sängarna ens är en tanke. Vi är fem med fem olika smaker och fem olika vanor. Vi är det samtidigt. Det är nattsvart och jag släcker, som mina föräldrars föräldrar, lamporna mer och mer ju längre in på natten kvällen lider.

På lördagen stiger jag upp vid sju, långt innan något flackt jävla morgonljus uppenbarar sig, och startar kaffebryggaren som jag laddat kvällen innan. Till frukost äter vi gårdagens rester, talar om utvisningshotade, avslutade asylärenden och annat som min partners arbete och vårt engagemang i Österlens Asylförening bär med sig; sedan drar hälften iväg till den lokala waldorfskolan för att städa. Alla barn trivs inte i byskolan och trots uppoffringarna, tidsmässiga och ekonomiska, så är skolbytet värt det varje dag ett av barnen kommer hem och inte gråter av skolan — det är ju trots allt hälften av deras vakna vardag. Vi andra tar bussen in till den närmaste staden för att köpa nya vinterskor som passar ett par växande dagisfötter. Därefter byter vi en My Little Pony-tröja som var för liten. Hoppas att XXL funkar. En chokladboll, en espresso och en croissant senare strosar vi in i Kristianstad Bokhandel för att köpa Lindenbaums, Frostensons och Sten-Knudsens senaste böcker på svenska. Bokhandlaren Daniel Soutine är en oberoende bokhandlare av den gamla skolan, med gediget intresse, tydliga åsikter om litteratur och en personlig värme som märks i både utbud och service. Jag har ett ohälsosamt högt inköpsbehov av böcker och försakar alla andra möjliga nöjen. Busstiderna har ändrats, eller så är jag mer förvirrad än jag vill erkänna och vi får betala för att kissa på stationen. Och köpa än mer juice. Jag kan inte tänka på att skriva när jag inte är fullständigt ensam under en längre tid. Istället tänker jag på manuset om migration jag skickat ut. Det kommer att bli refuserat trots att det är det absolut bästa jag skrivit. I tur och ordning har det blivit refuserat av Norstedts och Ellerströms, nu ligger det hos Bonniers. Jag har ingen hierarkisk tanke i mina manusförfrågningar utan skickar efter lust. Säkert är det mot all form av comme il faux. Jag minglar dessutom för lite, det får mig att sakna hemmet. Och skrivandet däri. Men mest saknar jag att kunna skriva obehindrat.

Efter en kryddig morotssoppa och ett bake-offbröd stannar jag och minstingen hemma och kokar spaghetti, röker och tittar på Alfons. Vi bygger en koja. Han hittar alla leksaker som låter och startar dem samtidigt. De andra går på gratisbio. Själamörkret har lagt sig över byn och katten har parkerat sig på badrumsmattan. Sonen äter. Och sonen äter lite choklad. Jag röker på trappan och väntar på att jag ska vilja ha mer kaffe. Längtar efter måndagens tysta timmar — det privilegium det innebär att vi kan sätta våra barn i skolan och förskolan och att min partner är arbetsför. Min lärarinna. Såret i huvudet ömmar fortfarande.

Söndagen skiljer sig alltid åt, är en ansats mot en måndag av arbete. Eller egentligen har det varit så innan. Nu är jag inskriven hos AMS för att hitta tillbaka till en slags arbetsrytm som jag klarar av. Alltså är måndagen ett besök hos psykoterapeuten och att traska över byn för att hämta den yngsta från förskolan, handla och sedan stupa. Ibland lunch.

Jag vaknade vid sju nere på soffan på kontoret eftersom jag vid nattgående mått så illa och haft en molande värk längs bredden på min mage att jag inte vågade lägga mig på ovanvåningen med risk för att kräkas hela vägen till toaletten. Gjorde kaffe i mörkret och rökte innan min partner dök upp med en filt. Det blev en lång frukost efter att ljuset presenterat ytterligare en grådaskig dag med småregn och varma element. Jag läser en borgerlig dagstidning där kulturchefen berättar om sin klassresa i relation till någon svinrik deckarförfattares. Jag förstår inte den uppdelningen — antingen äger en kapital eller inte. Svårare än så är inte klassanalysen. Nyanserna finns i vems samhälle vi försvarar, och i korsningen hos övriga markörer, andra inblandade symtom på ett orättvist samhälle.

Hela dagen städar jag i bokhyllorna. Alfabetiserar. Flyttar böckerna om historia närmare religion. Ställer pjäser och teaterteori bland minnen och viktiga papper. Jag gömmer informationsvetenskapen bland typografi och marknadsföringsteori. Stannar upp för att plocka isär två leksaksdelar, diskutera Medusa och hennes systrar, titta på enhörningsperuker, dammsuga. Sedan duschar jag mig av allt damm och byter om till, andra, svarta kläder. Berömmer ena barnets chokladmousselagande — hon vill gärna vara med i något bakprogram på SVT. Förra året var det ett sångprogram. Jag tänker att vi bor på landsbygden. Att min partner varit i väg på möte med jobbet och asylföreningen nästan hela dagen. Att potatis är godast med klick smör på. Det är mörkt igen.

Vi behöver längre helger.

11045484_10206689648932973_8824322245155045445_n

Freke Räihä skriver inte under pseudonymer utan författar extremt smala diktböcker om allvarliga ämnen som medfödda missbildningar, ost och celiaki samt, svenskt nog, ångest. I oktober 2015 släpptes den nya diktboken «Baggböleri», en bok om den arbetande, icke-kapitalägande, klassens villkor — med en historisk tillbakablick som genomsyrar arbetarklassens levnadsvillkor även under början av 2000-talet. Räihä saknar fullständigt medelklassens självdistans.

Freke Räihä är också författaren bakom den djupt politiska och svartsynt underhållande essäboken «Logos» (2015) och den bästsäljande och illustrerade trädfloradikten «Svenska träd» (2010) och går inga skogspromenader, äter mest formfranska och dricker ekologiskt bryggkaffe med komjölk under helgen.

Snövit – lesboland remix

Snövit – lesboland remix

Åh, Snövit, det du inte visste var att äpplet skulle göra dig frisk från heterosexualitetens fördärvande, förtvinande, förruttnande sjuka.
Det skulle ha fått dig att; öppna ögonen.
Det skulle få dig att; en gång för alla öppna dem.
Det skulle få dig att;  inte se tillbaka igen.

Åh, hur smärtsamt det kan vara att öppna sina ögon. Ögonlocken slits så obarmhärtigt och brutalt isär, de är ihoptråcklade med taggtråd. Ljuset är så smärtsamt bländande när en stiger upp ur grottan. All sjuk hud flagnar i solens heta strålar, sprids för vinden i ett nytt rike. Ett kvinnorike. Det gör ont först, huden är öm och mjuk, men det växer ny och frisk i dess ställe.
Den härdas av;
kvinnoväder
kvinnovindar
kvinnohänder.

Allt detta ville jag visa dig, men istället allierade du dig med männen. Lärde dig patriarkatets språk. Patriarkatets förgiftade förgiftande språk.
Blev;
Daddys.
En vanlig jävla Daddy’s girl.

Åh Snövit varför sökte du männens beskydd?
Åh Snövit varför vågade du inte växa dit rotens krafter vill?
Åh Snövit, varför var du tvungen att klamra dig fast vid trädets gren, likt en vattendroppe rädd att falla?

Hade prinsen inte kysst dina läppar hade äpplet inte förgiftat dig, det hade gjort dig fri. Att hindra din smärta var ett brott, en synd, för smärtan vad förändringens brännande pina. Det var; stålbadet. Smärtan av lidande som lämnar en kvinnokropp.

För att kunna leva så måste en dö. För att kunna nå kvinnornas samhälle måste en döda sin inre Daddy’s girl.

Åh Snövit.
Du var som snö; så vit.
Så outhärdligt stilla. Ett vinterlandskap att i sig förvilla. Ett vidsträckt liv att förspilla. En stilla klagans vandring i en kärnfamiljsvilla.
Jag ville väcka; din inre kvinnogerilla. Ta dig från det lilla. Ta dig ur din förtvivlade sinnesvilla. Bryta denna männens synvilla.

Snövit, snälla rara visa mig din stålvilja.

Jag ville; färga dig med kvinnoöden.
Jag ville; rycka dig ur själadöden.
Fördärva denna rena yta, hjälpa att till sist med männen bryta. Profanera det som heligt är; för att se den i dig jag håller kär.

Du trodde du skulle kvävas av äpplets gift, men det var bara ditt inre patriarkats immunförsvar. Det var det som hulkade, det som tårade ögonen av hostattack efter hostattack. Du hade bara behövt vänta lite till.
Lite till.
Lite
till.

Åh snövit, om du bara hade ätit äpplet hade du sett, likt Eva såg.
Du hade sett; en ny jord, en ny himmel.
Du hade sett; en spricka av ljus öppna sig i den mörka himlen ovanför.
Du hade sett; en söm av nåd i patriarkatets böljande likgiltiga svarta siden. En söm av sammantvinnade kvinnoöden. En silvertråd som löpte mot oändligheten, sträckte sig mot kvinnornas samhälle.


 Fanny Åström är lesbisk radikalfeminist som bloggar under namnet det rabiata orakade flatfeministen Fanny. Just nu skriver hon på romanen hämnden, chicklit för manshatare

Läs mer på @hamnden

 

Olle’s alternativa adventskalender: Lucka 4, 5 & 6

Olle’s alternativa adventskalender: Lucka 4, 5 & 6

När samhällsklimatet blir allt kallare är det vårt kollektiva ansvar som medmänniskor att fortsätta sprida värme och kärlek runt omkring oss. Att fortsätta ge och att fortsätta finnas, så mycket vi bara orkar.

Vad kan jag göra? -kalendern är en alternativ adventskalender, ett initiativ med syfte att lyfta fram och tipsa om konkreta saker en som Stockholmsbo kan ägna sig åt för att på olika sätt påverka och göra skillnad för andra människor.

/Olle Serrander – Student, volontärvurmare, engagemangsagitator, integrationsintresserad

 

Lucka 4, 5, 6

4. Nya Rågsveds Folkets Hus söker frivilliga som kan hjälpa till att ordna arrangemanget Gemensam Jul på julafton, ett öppet julfirande där alla som önskar är välkomna.

Läs mer på:

http://www.volontarbyran.org/nya-ragsveds-folkets-hus/vardar-underhallare-mm-pa-gemensam-jul-i-ragsved

 

5. Kolla in appen Welcome! som är tänkt att underlätta för nyanlända att komma i kontakt med etablerade svenskar. Tanka ner den och delta!

http://welcomeapp.se/

 

 

6.  Föreningen Internationella Bekantskaper skapar kontakter mellan personer som talar svenska och personer som vill lära sig för att kunna etablera sig bättre i samhället.

Detta genom språkkaféer, stadsvandringar och andra kulturella tillställningar.

För mer info om hur du kan engagera dig, se:

http://www.bekantskaper.se/

 

Två noveller

Under en längre tid har Johanna Nilsson haft ett stort intresse av att skriva. Oftast novell-liknande texter där hon har en fråga/frågor i åtanke som hon finner aktuella och vill lyfta fram. Majoriteten av det som Johanna Nilsson skriver förespråkar i stora drag ett jämlikt samhälle. Aldrig tidigare har hon känt sig manad att göra någonting mer utav skrivandet men av olika anledningar vill hon göra det nu.

Varför just jag dog

För ungefär två veckor sedan fyllde jag 11 år. Det firade personalen på mitt asylboende med en tårta som en av de anställda själv hade bakat. Hen hade till och med köpt 11 stycken ljus som för mig symboliserade trygghet och omtanke. En i personalteamet pratade hyfsat bra arabiska och sjöng för mig. Mina nyfunna vänner på boendet sjöng med de också, så gott de kunde, för att visa deras kärlek. Till kvällen när det blev dags att gå och lägga sig hade jag en aning lättare sinnesstämning än vanligtvis. Gång på gång låg jag vaken till midnatt innan jag kunde somna. Det var oftast samma återkommande grubblerier. Jag tänkte på mina två äldre bröder som jag inte visste var de befann sig. Om de var ensamma, döda eller i varmt sällskap av vänner. På min mamma som nästintill varje dag försäkrade mig om att pappa borde komma till Göteborg om bara några dagar. Fast jag vet om att han är soldat. Antagligen strider han vid gränsen till Jemen och kan hemskt nog ligga begravd i en smutsig skyttegrav.

På grund av omständigheterna vill jag ändå påstå att min födelsedag blev en bra sådan. Det är tanken på dagen efter som ger mig kalla kårar. Jag vaknade upp av att min mamma ryckte tag i armen på mig. Känslan jag fick var exakt densamma som jag erfor för ungefär ett halvår sedan. Jag trodde att vi var i tillbaka i Syrien där rebellerna vandaliserade vårt hem som vi sedan kom att fly ifrån, men så var det inte. Den här gången brann det. Även fast att jag var helt nyvaken kunde jag kvickt förstå att det rörde sig om en brand. Lukten av os var gräsligt genomträngande och mina ögon började svida och rinna. Jag, liksom min mamma, fick panik. Vårt rum låg på tredje våningen. Med pulsen i halsen sprang vi ut i korridoren där jag såg mina lekkamrater vettskrämda med deras ögon fyllda av gråt och ansikten vita som snö. Ingen från personalen kunde varken mamma eller jag se, förhoppningsvis hade de hittat en väg ut ur byggnaden. Mamma tog mig i armen återigen och vi började i förtvivlan att leta efter någon form av utväg. Dessvärre kom jag ifrån henne mitt under kaoset så jag kom aldrig ut därifrån. Jag brann inne.

Att skaka galler för kärlekens skull

Framför mig står en människa, en människa med en helt annan kulturell historia än den jag själv har. Han blev inlåst i fyra år för kärlekens skull. Vem saknar så fruktansvärt mycket empati att hen kan piska en människas känslor? 2015 år har gått och här står jag i Göteborg. Just ser jag ett land i öst med sin huvudstad 300 mil från mig. Där har det nu har gått 1970 år.

Denne man är fängslad under styret likt en diktatur. Inlåst i ett ruttet fängelse där mördaren har fler vänner än den som älskar. Det brinner klaustrofobi-artat i staden samtidigt som folket ber och håller om varandra. Staten satte lagar på kärleken vilka än idag härjar på fri fot, på fri fot i det tysta. Ett så pass vackert egenvärde som kärlek inger måste skaka galler för att bli lagt på minnet. Solidaritet kan de skjuta långt upp i ändan. Alla ting och fenomen som ligger mig varmt om hjärtat verkar ha motsatt betydelse i det Östra landet. Dag blir natt.

Bestämmer staten vad kärlek är? Det verkar som att politikerna i det Östra landet är klokare än de som sitter i vår regering i Stockholm. De vet vad kärlek är och det är inte mannen framför mig som de delar åsikt med. Detta måste alltså betyda att det som mannen upplevde inte har det minsta med kärlek att göra. Fast han hävdar ju det… Är han sinnessjuk, må tro? En person sjuk till sinnet skulle aldrig självmant erkänna sin diagnos. Han är opålitlig och lär snart bli farlig. Farlig för samhället, farlig för kungen! Herre jisses! Vi måste ju värna om varandra. Samtidigt predikar han om sina rättigheter. Man kan läsa mellan raderna att han ifrågasätter vårt styre. Vårt styre som fungerar alldeles utmärkt för alla våra invånare förutom just den Där. Lås in honom. Igen och återigen! Fast de andra i fängelset lär ju inte tycka om honom. De stackarna ska ju inte behöva lida ännu mer på grund utav honom… Vi måste ju värna om varandra. Han hör kanske bättre hemma som intern på psykiatrin än på kåken. Lås in honom där istället! Tvinga ner piller med diverse substanser ner i strupen på honom så blir han väl till slut en av oss också. ”Vi vet bättre än Dig, Lille vän. Kom med här.” Han lär ju bli en aning mindre kompetent i slutändan dock. Kanske mer lik en grönsak än människa. Och grönsaker är ju någonting som vi har gott om här i det Östra landet… Vi utvisar honom till Norge. Så var det med den saken. Det blir bra. Bäst för alla inklusive honom själv. Hurra! Ännu ett problem att sopa under mattan. Den röda mattan med extraordinära guldkanter.

Medmänsklighet är antagligen inte ett ord som finns med i Rysslands ordlista.

image1

Johanna Nilsson Studerade musik under gymnasiet och intresset för att skriva kom därifrån. Novellerna speglar verkligheten som den ibland kan vara – rå, fruktansvärd och icke jämställd. 

Olle’s alternativa adventskalender: Lucka 1, 2 & 3

Olle’s alternativa adventskalender: Lucka 1, 2 & 3

När samhällsklimatet blir allt kallare är det vårt kollektiva ansvar som medmänniskor att fortsätta sprida värme och kärlek runt omkring oss. Att fortsätta ge och att fortsätta finnas, så mycket vi bara orkar.

Vad kan jag göra? -kalendern är en alternativ adventskalender, ett initiativ med syfte att lyfta fram och tipsa om konkreta saker en som Stockholmsbo kan ägna sig åt för att på olika sätt påverka och göra skillnad för andra människor.

/Olle Serrander – Student, volontärvurmare, engagemangsagitator, integrationsintresserad

 

Lucka 1, 2, 3

1. Magasin Stockholm öppnar idag ett ideellt donationslager för människor på flykt och behöver därför volontärer som kan bidra med sin tid. Du kan även lämna kläder. Se länkar.

http://magasinstockholm.se/bli-volontar/
http://magasinstockholm.se/detta-tar-vi-emot/
https://www.facebook.com/groups/1503299629962426/?hc_location=ufi

 

2. Skriv upp dig som fikakompis hos Kompisbyrån. Det är ett enkelt koncept: Du matchas med en person med liknande intressen, ni träffas, fikar och övar svenska.

http://www.kompisbyran.se/

 

3.  Flyktingboenden i Botkyrka och Skarpnäck är i akut behov av frivilliga, anmäl dig via länkar nedan.

https://www.facebook.com/botkyrkavolontarer/
http://www.signupgenius.com/…/30e094aaea92da4fa7-flyktingvo…

https://www.facebook.com/groups/499880483503963/

 

I vårt rosa dockkalejdoskop

I vårt rosa dockkalejdoskop

Sanna Samuelsson har läst det senaste numret av Kritiker – det fjärde numret i översättningsserien med poeter från olika länder i Mellanöstern. I en essä för Kultwatch skriver hon om platsen, poesin, censuren och översättningen.


 

 

I #37, senaste numret av tidskriften Kritiker möts poeter från Sverige, Bahrain och Saudiarabien. Rubriken är ”Drömmar är inte förhandlingsbara”. Det är tidskriftens fjärde utbyte och medverkande är Ranwa al-Amasy, Roqaiah A al-Fareed, Huda Almubarak, Wadha Almusajen, Hilda Ismail och Mona Saffar, Sarra Anaya, Helena Boberg, Ida Börjel, Sara Hallström, Balsam Karam och Iman Mohammed

Det är intressant läsning, de befinner sig i en läskigt lyxig lägenhet i Manama, de översätter poesi tillsammans, diskuterar poesi, medan gästarbetarna återvänder från sina tolvtimmarsskift till barackerna de fått bo i, i kvarteren bredvid. Det är ett Bahrain som är ett annat Bahrain, sedan protesterna 2011. Pärlrondellen, som blev en symbol för oppositionen, är riven, raderad, existerar inte längre. De svenska poeterna letar efter den, men den är ju borta. Det kan ses som en symbol för det som också tvingas utelämnas ur poesin från Bahrain men särskilt Saudiarabien. Det som kanske är svårt att översätta till svenskan, tillståndet av naturlig censur, som syriska författaren Yassin al-Haj Saleh beskrev i en intervju i The New Inquiry nyligen, ”den inneboende polisen”: shurti dakhili, ألشرطي الداخلي. Att inte kunna kalla saker vid dessa rätta namn, att behöva använda tricks.

Den bahrainska poeten Hilda Ismail säger i ett samtal i tidskriften att ”Det kan vara både och. Vad tror du själv? Jag läste en dikt om kaffe igår och fick höra att sådant där kan man inte prata högt om. Det är min strategi och ingen kan döma mig. Det är enda sättet för mig att säga allt och ingenting på samma gång.”

Men kanske gör vi alla så, hela tiden. Kanske är det poesins styrka.

Ja jag har sett den, Pärlrondellen innan den blev en symbol, innan den försvann, innan den på samma sätt blev något, men jag har inga bilder därifrån, jag har inga minnen. Jag minns en taxichaufför och ett zoo utanför Manama, zebrorna var stilla i värmen. En struts var lös. Varför skriver jag det här, jo, för jag antar att jag vill på något sätt anknyta till en plats. Jag vill att texten ska vara mindre ensam.

Jag tänker på saudierna som åker till Bahrain för att gå på bio. Hur friheten kanske på något sätt känns närmare då. Men ändå. Poeten och curatorn Ashraf Fayadh som nyligen dömts till dödstraff i Saudiarabien. Han co-curerade 2013 utställningen Rhizoma på Venedig-biennalen. 150 personer har avrättats av staten hittills i år. Det är rekord. Han har 30 dagar på sig att överklaga.

De svenska poeterna översätter texter av varsin bahrainsk eller saudisk poet. Det är inte alldeles helt lätt, de funderar mycket över vad som går förlorat i översättningen. Referenser, känslor, ja, drömmar är inte förhandlingsbara och erfarenheter är inte översättningsbara. Inte ens skiljetecken. Det är så mycket som går förlorat hela tiden.

Huda Almubarak skriver i dikten ”I-phonens designade oskärpa”, översatt av Sarra Anaya.

”4.
otydliga timmar flödar av ljus
min son kommer inte att känna mig
han kommer inte förstå det jag har diktat”

Vi sträcker oss ut mot världen med de ord vi har och det är det. Men vad händer när ett världsspråk som arabiskan ska rymmas i ett så litet språk som svenskan? Det lilla landet Sverige i slutet av väst. Ändå vår egenformulerade tyngd i världen, i egenskap av nästan till exempel Storbritannien. Är vår självbild översättningsbar. Ja, jag vet inte, det är lätt att fastna vid skillnader.

Någon skriver i ett av de gemensamma docs som återkommer i tidskriften: ”har jag rätt att ta mig an en text vars språk jag enbart kan tala och längta till?” Och jag tänker att det finns en ängslighet kring översättningen i tidskriften. En helt rimlig oro, men ändå, är poesin så skör, tänk om den är mycket mer basal än så, en kraftig underström i tillvaron, som finns oavsett.

Wadha Almusajen skriver om det poetiska tillståndet i en mejlväxling med Mona Saffar: ”Det poetiska tillstånden kan uppstå varsomhelst och närsomhelst. Det drabbar alla människor, till och med den som inte talar om poesi dagligen eller sysslar med att läsa och skriva. Människans samtal med någon som är frånvarande är ett poetiskt tillstånd.” Och ja, det är inte lätt att läsa poesi när världen är så fucked up. Min mobil stör mig. Det poetiska tillståndet undslipper oss, förvägras så många. Och jag är medveten om mina egna begränsningar.

Balsam Karam skriver om interpunktionen i arabiskan, om punkterna. Hur hon som sexåring var noggrann med punkterna när hon låtsasskrev i en teckning till sin pappa. Kringlorna och sen många punkter, tjugo säkert. Hennes pappa använde bara tre kanske, men ändå, punkternas tyngd. Och punkterna skapar ibland problem för översättare av poesi från arabiska till svenska. För är det rimligt att behålla de två punkterna.. om de på svenska uppfattas som ett korrfel. Vi har bara en punkt. eller tre punkter… och till och med de tre punkterna är omtvistade i svenskan. Användningen skiljer sig mellan generationerna. Jag minns en chef jag svarade ”Krya på dig…” när jag anmälde mig sjuk. Punkterna framstod som mikroaggressioner. Antydde han att jag egentligen inte var sjuk utan bara låg och åt bakelser i sängen när jag egentligen borde jobba? Antagligen var det så, men jag är fortfarande osäker på om han inte menade något annat med de punkterna som gick mig förbi. Att våra trettio år i åldersskillnad skapade språkförbistringar. Och jag har tagit efter hans ambivalenta interpunktion för psykande effekter vid väl valda tillfällen. Testa att skriva ”kram…” i ett sms till någon…

Punkterna i arabisk poesi kan jämföras med radbrytningar i svensk poesi menar Karam, men samtidigt så översätts alltid en svensk radbrytning till just en radbrytning när översättningen går till arabiska. Men när man översätter tvärtom så faller ofta just de mångfaldiga punkterna bort. Vad går förlorat i den översättningen? Pauserna, vilan, ambivalensen, en längtan, en förväntan? En punkt är osynlig, två är störande i svenskan. Så läser vi texter beroende av hur olika prickar är placerade.

Översättaren Jonathan Morén skriver apropå det, med översättarens rättmätiga plågade tonfall, att det råder en viss interpunktionsanarki i arabiskan. Det kan bli svårt i översättningen tillsvenskan med sitt tydliga förhållande till punkt, kommatecken, frågetecken, utropstecken. Toleransen för ett eget uttryck där är större i arabiskan, menar han. Och när Balsam Karam frågar hur man gör, hur man undviker att missförstå, undviker att göra så att texten slutar nynna, svarar han att man som översättare måste bekanta sig med varje enskild författares stil och användning av skiljetecken innan man översätter. Man kan alltid fråga poeten, men det är inte säkert att den vet exakt. Kanske är det svenskan som bör släppa sin stelbenthet kring punkterna. Som i Helena Bobergs översättning av Hilda Ismails dikt ”Den undflyende”.

”Mina korta diker
förvandlade till snaror

Kommer obönhörligt att snärja dig ..
i poesins drömdunkla landskap!!”

De svenska poeterna diskuterar i återkommande .docs och det är disidentifierade texter, det är tankar, lösa utkast, utkastade bland de andra. Det är intressant, jag kommer på mig själv med att leta efter fränder och fiender bland poeterna. Vilka ställer frågor och vilka bara pratar på? Vem skriver vad? Vad är förutsättningarna för ett utbyte, vem lär sig av vem, kan vi någonsin lära oss något av någon annan när vi bara ser allt genom våra egna rosa dockkalejdoskop?

Som någon skriver i ett av de återkommande doc:sen.

”Efteråt vet jag mer, men också mindre.”

Ja, jaså, jadå, ja men jag tror väl det.

 


 

 

Sanna Samuelsson är journalist och redaktör. Hennes hemsida hittar du här!

Nyfiken Brun 19: Carmen Jedrzejak

Nyfiken Brun 19: Carmen Jedrzejak

”Hej! Jag vill vara med i Nyfiken Brun. Jag skulle vilja yttra mig om hur det är att vara nylebb i skolvärlden, förorten, politik, utanförskap, normer – asså allt möjligt.”

Detta skrev Carmen Jedrzejak i ett sms till oss och här kommer avsnittet då vi pratar om ovanstående. Det spelades in i juni, en vecka efter att Carmen tagit studenten. Enjoy!

Finns det en solidarisk vänster?

Internationell solidaritet kan låta som en bra idé, genom lokala initiativ och insamlingar ska socialister världen över hjälpa varandra. Men en aktuell fråga är: hur långt sträcker sig denna form av solidaritet?

Under Vietnamkriget fanns det inom svensk vänster en enorm solidaritetsrörelse som ställdes sig emot USAs invasion av landet. Folk gick ut på gator och torg för att visa vilken sida de stod på och många politiker visade sitt stöd. Däribland Olof Palme. Sedan dess har många olika kamper i världen fått sitt solidariska stöd från vänstern. Bland annat Zapatisternas autonoma rörelse, palestiniernas intifada, baskiens frihetsrörelse samt kurdernas kamp för ett samhälle med demokratisk konfederalism.

Men det är något som ger oss en olustig magkänsla. Det var ganska nyligen som medialt fokus talade om att kurderna gör revolution i Rojava, Bashur, Bakur och Rojhilat. Men att den kurdiska revolution, om något, har pågått sedan 1800-talet är något som vi sällan hör någon diskutera om eller ens ta i mun. Detsamma om Zapatisternas revolution som fortfarande pågår! Lika bortglömd verkar Marockos ockupation av Väst-Sahara vara. Gällande just Zapatista-rörelsen lade de sedan en tid tillbaka ner sina vapen i syfte att satsa på att skapa sjukvård och skola åt lokalbefolkningen. Kanske har detta bidragit till att ingen är intresserad av att rapportera om Chiapas? Det förs ingen väpnad kamp, och det går ju inte för sig?!

I nutid är det kurderna som blivit uppmärksammade av vänsterkretsar och deras revolutionsromantik. Den form som består av väpnad kamp – och om vi med ‘väpnad kamp’ endast ser till AK-47:or – är det uppenbart att medieskuggan och de egna preferenserna skapar fokus på vissa kamper, trots att vänstern i Sverige skulle kunna lära sig av andra former av kamp för självbestämmande. Marinaleda i Spanien, exempelvis, har bytt till lokalstyre utan att avfyra en endaste kula. Istället tog lokalbefolkningen till ockupation av mark som redskap för kunna styra över sina egna liv.

Lika lustigt är det när dessa solidariska strömningar på ett eller annat sätt ska peka med pekpinne för hur en ‘revolution’ ska föras. Helt plötsligt vet svensk vänster hur kurdernas kamp ska föras och med vilka som ska stå i fronten. Rojavakommitéernas första möte i Stockholm, där styrelsen som mest består av vita majoritetssvenskar, hade idén att UD skulle uppmärksammas om situationen i Kurdistan om det blev möjligt för svenskar att åka ner till Kobane och hjälpa till med återuppbyggandet. Åhörare var inte sena att protestera med att kurderna vill bygga upp samhället från grunden, utan inflytande från västvärlden, och med Abdullah Öcalans teori om demokratisk konfederalism som utgångspunkt. Med demokratisk konfederalism är det inte givet att alla kurder står för en nationalstat så som vi känner till det. Men tydligen ville kommitéerna bestämma hur kurdernas kamp ska föras, istället för att låta kurderna styra, vilket är en anmärkningsvärd strategi.

Vi får osökt ett intryck av att vi snarare har med en sorts kulturimperialism att göra, än någon form av solidaritetsrörelse. Vi approprierar andras kamp utan att tänka efter vad vi kan lära oss från densamme, när solidaritet borde bestå oavsett hur kampen förs varesig av kurder eller andra rörelser där ute? Dessutom undrar vi om inte solidaritet ska vara ömsesidigt, där vi som visar vår solidaritet kan lära oss något från dem vill väljer att hjälpa? För som det ser ut nu framstår det bara som något innehållslöst ego-masserande som har liten betydelse för de som vi känner solidaritet med, men väldigt stor betydelse för oss själva i egenskap av ‘solidarisk vänster’.

Dagbok: 30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 2)

Dagbok: 30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 2)

Den andra delen i Dima Lina Yassins gripande dagboksinlägg från en resa till Palestina.


Rullbandet är igång men inte någonstans ser jag min väska. Jag blickar upp. Ger mig själv en minut och försöker redan nu tysta ner de kommande konversationerna i mitt huvud. Istället tänker jag på gången då jag var 16 år och säkerhetspolisen på Tel Avivs avgångsterminal vägrade att låta mig ta med min mp3-spelare ombord på flyget. Han sa att det inte var tillåtet. När jag av förvåning skrattade han i ansiktet av orättvisan som enkelt berövade mina rättigheter som passagerare på Air Berlin, riktade han ett M16-vapen mot min tinning och bad mig och min syster att lyssna på hans ord utan diskussion. Jag fick packa ner spelaren i väskan som skulle checkas in. Det som sedan blev oförklarat var, varför spelaren inte låg i min resväska vid ankomsten i Sverige. Min mp3-spelare var alltså stulen. Jag fick aldrig någon ersättning. Jag fick bara oräkneligt många mardrömmar och ett första möte med detta vapen. 

Jag ser min resväska!

Personer jag möter brukar ofta fråga mig om situationen i Palestina. Jag brukar le, känna mig inkompetent att förmå ett värdigt svar. Men jag försöker, trots att det är nära inpå omöjligt att återskapa en bild som gör det rättvisa. Situationen måste upplevas, för att sen bearbetas i ett försök att förstå utan att bli galen, utan att såras. Men jag, jag är härdad. Palestinier i Palestina är krigare och sanningen är, att vi är förstörda. Vi har normaliserats i situationen som gör oss mindre humana, mer galna och ständigt likgiltiga. Jag brukar sedan le lite till och nästan skratta, men egentligen gråter jag när slutet på mitt svar når personen; det är något annat, ockupation…

Så, varför hamnar jag mig i situationer som dessa, där jag alltid är påväg någonstans men ändå grubblandes på vem jag är, i främmande länder, där Palestina återigen och igen blir platsen som jag söker. Jag blickar upp igen och känner hur tårarna rinner nerför kinden, mina läppar smakar salt – snart är jag hemma, tänker jag, och ler. 

Förhörsrummet är avklarat, väskan är kirrad. Nu, nu förtjänar jag en cigg. Eller, måste jag ta den där ciggen? Varför väljer jag att röka två på rak? Vem lärde mig att dansa och varför klarar jag inte av att inte ha lurarna på öronen var jag än går? Is music God och är jag älskad? Olof säger att jag ser mystisk ut, att folk drar sig till mig och gärna undra vem just jag är. Är det, det som jag vill? Hur vill jag bli sedd? Är jag svensk? Hur palestinsk är jag egentligen? Vem är hon? Cicci, säger att jag tänker för mycket. Alldeles för mycket. Jag vet att jag borde sluta, så jag slutar. Slutar att tänka. Går det ens? 

Jag börjar vänta – vänta på shuttlebussen som ska köra mig till Jerusalem. Jag tänder en till och mina tankar lämnar mig vilse någonstans mellan ifrågasättande av mig själv som person och giftet som tränger sig in igenom min hispiga kropp när jag andas in, så jag blåser ut. Mitt uppe i väntandet störs jag av en man i min ålder som frågar mig om tändare. Jag ger honom mina tändstickor som jag snodde från restaurangen igår och säger att han får behålla dom. Han ler. Hans leende är vackert och hans egenrullade cigarett får mig att önska jag hade en sådan istället för L&M-klickversionen som nu smakar illa i min mun. Han frågar mig om jag väntar på taxi och jag svarar att jag ska ta shuttlebussen till Jerusalem. Dialogen forsätter och han frågar mig varifrån jag kommer.

– You look israeli, but you talk english and your accent are not similar mine. Where are you from? 

– Im from Palestine.

Hans leende förvandlas till förvåning och precis som om han tror sig höra fel, frågar han mig igen varifrån jag kommer. 

– No, where are you from?

– Yes, I’m from Palestine.

Hans förvirring sårar och vi båda lämnas traumatiserade när hans reaktion blir en vänd rygg för fel etnicitet. Mina händer darrar och jag tar cigarettens sista bloss när chauffören vinkar att bussen nu är redo för avgång. Skönt. Jag är äntligen på väg igen.  

Chauffören har uppfattat att vi inte talar samma språk. Jag nickar att Jerusalem är dit jag ska, samtidigt som han slänger in min resväska i bagaget och ber mig sätta mig längst bak, på engelska. Jag tränger mig in i bussen, men omplaceringar sker efter behov av plats när ett par vill sitta bredvid varandra. Dom ler mot mig, tackar mig, ber om ursäkt för besväret och frågar om jag nu får plats. Dom är unga, kanske i min ålder. Kära, precis som jag var en gång. Förvirrade i lust och ovetandes om att någon av dem någon gång kommer få sitt hjärta brustet, precis som jag en gång fått. Vi är alla lika i slutändan, för vi är alla av samma slag. Det vet jag. Men, i den här bussen är jag den enda som inte är som dom. Jag är den enda som inte ska hem till ett hus i en illegal bosättning för i den här bussen är jag den enda som ska fortsätta över till andra sidan muren. Det är ett faktum. Det vet jag, men inte dom. 

Vägen är ojämn och med jämna mellanrum slås min panna mot fönsterrutan vid oväntade gupp och diken. Ja, vägen är allt annat är Skånes platthet, Smålands gröna skogar eller Växjös alla rondeller, men jag känner igen Göteborgs kaotiska vibe – Jag menar, Västtrafiks galenskap om att de äger vägarna. Hah! Plötsligt blir jag påmind om alla de gånger jag upplevt ”näradödenupplevelser”, visat finger mot chaffisen, men ändå nästan gråtit. Åh, mitt älskade Göteborg. 

Jag luktar svett och lite öl från gårdagens myskväll någonstans på Möllan, men det gör inget för jag är på väg nu och drömmer mig bort medan Slowgold spelas på repeat och jag ser mig själv över dalar och berg. Jag älskar berg. Det vet alla som älskar mig. Jag höjer volymen. 

Nu är klockan strax innan 7 på morgonen och solen söder om tempelberget stiger. Jag ser Jerusalem, när chauffören frågar mig var någonstans jag vill gå av? Jag tänker att jag borde sagt det innan jag satt mig på bussen men svarar, Qalandiya.

Det blir tyst. knäpptyst. 

Blickarna går inte att undgå. Nu vet alla vem jag är. Nu vet alla att jag inte är som dom för nu vet alla att jag är ockupanternas fiende. Nervositeten drar fram, bussens väggar krymper runtomkring mig. Dom är rädda. Jag försöker återgå till att vara min neutrala konstruktion, men det är försent. Paret har slutat kyssas, tittar på varandra och sedan på mig. Jag förstår nu att jag inte längre ingår i deras ekvation gällande säkerhet, gällande tacksamhet, gällande människan som fick plats i deras buss. 


av Dima Lina Yassin

Klicka här för att läsa del 3.

Andrum och ansvar

Det tog inte lång tid från att bilderna på den 3 åriga Alans livlösa kropp spreds internationellt, till att regeringen anammade både rasistisk retorik och politik. EU och Sverige exploaterar och mördar en av världens allra svagaste grupper; flyktingar. Hur många fler ska behöva dö på medelhavet? Illustrationen kritiserar regeringens hycklande och den högersväng som ägt rum i rasismens tecken i Sverige.

FB_IMG_1448965040098