Finska och svenska universitet tillsammans håller en heldagskonferens på Tensta Konsthall, i morgon fredag den 21 september, om höghusförortens plats i litteraturen och kulturen.
När höghusförorterna byggdes under den andra halvan av 1900-talet blev de redan från början ofta framställda som dystopier i samhällsdebatten, segregerade, maskinlika och fyllda med fattigdom. I många länder har förorter rivits eller lyxrenoverats, och förorten som form ges skulden för en rad samhällsproblem. Samtidigt har en djupgående strukturellt rasistisk ådra skapat bilden av förorter som farliga platser där det folkfrämmande, skrämmande inkräktar i samhället.
Höghusförorter hamnar i det som marxister kallar ”periferin” – ställen långt utanför maktens centrum. De syns inte (annat än som stereotyper och myter) för människorna med makt. Men det gör också att de kan arbeta i skymundan och skapa nya former av urban, kreol kultur, öppna mot andra idéer och värderingar, och rucka på maktens säkra centrum.
Det finns en konstant spänning mellan förortens eget skapande och berättelse om sig själv å ena sidan, och alla stereotypa beskrivningar å andra sidan. Nånstans i det utbytet och den konflikten finns samhällets och litteraturens berättelser om förorten, och det är där konferensen hittar sina ämnen. Bland annat kommer forskare prata om falsk ”realism”, om mytbilder om betongförorten, om hur förorten blir till symbol i ungdomskulturen och mycket annat.
Samtidigt – och det måste man ha klart för sig – är det här en bild av periferin som kommer från just maktens centrum, en akademisk elit av forskare på universiteten. Alla som håller i föredragen är vita majoritetseuropéer. Man kan undra hur en heldagskonferens om höghusförorten i litteraturen hade sett ut om det hade varit förortsborna själva som organiserade den? Det kanske är läge att gå dit och ställa tunga frågor…
Symposium: Storskaliga bostadsområden som produktiv plats i litteratur och kultur, 21 september 10-17:30, Tensta Konsthall, Taxingegränd 10, Spånga
11 september 2018. Det är 45 år sedan militärkuppen i Chile genomfördes mot den demokratisk valde presidenten Salvador Allende. Tiotusentas människor förföljdes, torterades och mördares under diktaturen som följde. Koreografen Paloma Madrid skriver starkt om minne, förlust och smärta. Lika mycket som en dikt fungerar texten som ett brev tillägnade de fasor genomförda av juntan, här adresserad till los milicos – militären. Samtidigt är texten inlindad i migrationens efterverkan där språk gör motstånd mot översättningar.
Jag skriver på natten när månen lyser. Den mörkaste vackraste sorgen får utlopp för hatet som jag bär med mig. Där i sprickorna ärvs sorgen vidare och förvandlas till kraft som påminner barnen. Kraften kommer från mina abuelas som efter un suspiro förvandlas till läkande frid. Egensinnig kraft blir till när skrik kommer ut från det svartaste tjockaste roten.
Milicos culiaos säger jag högt vid köksbordet. Jag skjuter upp tungans muskler två gånger mot gommen som bildar ljudvågor. Ljudvågor kommer ut från min mun. Det luktar svavel i rummet. Ord i bly som lägger sig på mina axlars redan krokiga sorgsna hållning.
Milicos culiaos. Kan också översättas med rapparen KRS-Ones berömda låt, Sound of da Police. Refrängen som mina ben hiphoppat med, – Woop-woop! That’s the sound of da police! – Woop-woop! That’s the sound of the beast! Rap som följde med mig cirkulärt från uppväxten, rakt in i lurarna och mina öron när jag gick på betonggator i exil.
Milicos culiaos. Algarrobo trädet invocá på de som vilar i frid, vägen tillbaka till de levande är snårig och minnesvärd vulkanutbrott, utan devotion/piedad. Ett snedstreck som begränsar utrymmet mellan liv och död.
Milicos culiaos. – Estábamos en tiempos de guerra, eso es lo que ellos dicen, para justificar sus mentiras. Yo me pregunto, qué guerra? – Fru Leonila
Milicos culiaos. CIA och överklass-chilenitos fick oss att tro att det var krig. – Fru Leonila
Milicos culiaos. Nací el quince de febrero 1950, la CIA och överklassens nationalistiska kamp me mato, det låg vår i luften. – Diana Arón
Milicos culiaos. Diana Arón var en chilensk journalist. Hon skrev för la Junta editorial de la publicación del movimiento revolucionario de izquierda. Fru Leonila var en blomma en el desierto.
Milicos culiaos i era minnen finns den 18 november 1974 inristat i all evighet. Diana arresterades av agenturen för den “nationella intelligensen”. Där togs Diana till Villa Grimaldi, ett hus där väggarna kvävdes av blod, naciendo del våld y NO del amor.
Milicos culiaos. Diana Arón blev arresterad av militärpolisen och torterad. Diana var gravid. Torteraren Miguel Krassnoff hoppade på hennes mage tre gånger och sa varje gång han hoppade, – En för att du är kommunist, en för att du är jude och en för att du är gravid.
Milicos culiaos. Kuyen, diosa de la luna Mapuche, visar oss vägen för vad som komma skall.
Toppbild: Anonyma konstnärer från Chile, Arpilleras, 1970s-1980s. El Museo del Barrios samling, New York. Foto: Macarena Dusant
Det är valkväll 2018 och samtidigt första kvällen på det judiska nyåret Rosh Hashana. Med anledning av det publicerar Kultwatch en betraktelse av poeten och improvisationsmusikern Channa Riedel. En version av texten har tidigare varit publicerad på hennes Facebooksida.
Den vita som inte vet när livets bok fäller ut sina pärmar:
Varje år faller granatäpplekärnor över torra tungor
Stövelläder spricker och dammet blandar sig med honung
Vi har sett tiden slitas mellan helighet och blåljus
I parkerna mellan Unter den Linden och Avenyn
På gatorna i Europa häller vi oss över snubbelstenar
Stenen som plockas upp och stenen som vaktar oss
9 september. De tio dagarna mellan Rosh Hashana och Yom Kippur – säg mig tio dagar som är mer tyngda av sprickor, salt och sötma. Under protester mot av en NMR:s manifestationer i Stockholm blir en kvinna nedriden av poliser och deras hästar. Hon delar bilder på sina sönderskrapade armar på facebook och vi minns Limhamn. Jag minns och befriar hästarna och spikar upp blodet på banker och i plenisalar.
Människor i det här landet frågar sig hur de ska äta sina äppelskivor och samtidigt se på när äppelkärnorna ruttnar. Barn som äter förgiftade blad. På fredagen avslutade nazistiska Alternativ för Sverige sin valturné i Kungsträdgården i Stockholm. Jag borde inte bry mig om vilken plats de får tillåtelse att befinna sig på. Som om skändningen av hjärtan skulle vara större där än på något annat torg i staden. Men nationalstaten sysslar med den här typen av symboltyngda planläggning av asfalt och statyer. På lördagen sluter SD upp för en valspurt på Kungstorget i Göteborg. Vi ligger vakna på nätterna och minns 30e september. Göteborg, dina gator har fått nog nu.
Den här helgen inleddes med shabbat och avslutas idag med Rosh Hashana. Äppelskivor drypande av honung. Min vän H var på besök, för en kurs, sov på min extramadrass. Nån vecka innan frågade jag om det var nu hon äntligen ska lära mig att fira Rosh Hashana. Jag sa: Jag köper granatäpplen, bakar ett runt challah. Men H åker redan innan nyårsnatten, sitter på ett tåg hem till sin tjej när livets bok öppnas. H sa: Jag vill inte att hon ska vara ensam när valresultatet kommer. Igår – ännu en dag av nazister på gatorna i Göteborg och poliser som skyddar dem. På kvällen bröt vi granatäpplet och mosade sötpotatis, tände shabbatljusen, läste välsignelser. Shabbat var egentligen slut och Rosh Hashana hade inte börjat, det var perfekt.
Jag tänker på runda saker. Äpplen, runda bröd, granatäppelkärnor. Det finns en outtröttlighet i den religiösa praktiken. Ett insisterande på att ordet har en mening: Vi säger den här bönen därför att andra ord inte skulle bryta ljuset på samma sätt. Jag tänker att det finns en missuppfattning om det cirkulära. Det är inte sant att nazisterna i riksdagen och de som begår övergrepp på gator och torg är desamma som de som satte våra släktingar i godsvagnar. Vi vill gärna säga: Vi har sett detta förut. Glödlamporna blinkar på precis samma sätt som då. Men det rasistiska våldet skulle aldrig kopiera samma stövlar därför att deras politik också är en vara. Ingen säljbar vara får stagnera och därmed avslöja sig. Jag säger inte att nazister inte är nazister, att människor inte dör på gator och i utvisningsbeslut, jag säger: Det hotfulla i en värld som älskar ekonomisk tillväxt och fria vårdval är den röst som säger: Här är ett ord. Dess färg kommer vara densamma om 1000 år. Det här är vår tideräkning och det är för den vi skålar. Ordet kan vara äppelblomster eller Shana tova eller arbetsköpare. De har gemensamt att de hävdar att historien om motstånd började långt innan oss, att verklig befrielse finns.
Vi sitter och dricker öl och pratar, om valet. Bubblorna stiger ur glasen, de fräser och jag hör ord som pragmatisk och realistisk. Någon säger: Vad som helst förutom SD. Jag dricker, sväljer, dricker, sväljer. Vad som helst förutom SD. Minns då vilka som stängde gränserna, minns vilka som införde tillfälliga uppehållstillstånd och minns att ungdomar mördade en hemlös man i Huskvarna. Minns Danmark, minns gettolagarna. Minns förslagen om språktester, minns användandet av uttrycket “no go zones”. Jag vill säga: Om du och ditt parti hade fått bestämma hade jag kanske inte suttit här. Jag förbannar det här samhället som tvingar oss att använda våra pulsslag som svärd. Istället säger jag: Låt mig få drömma. Ingen talar längre vårt språk så vi fortsätter att sjunga. Shana tova.
Finns det något parti i Sverige som är mindre intresserade av kulturpolitik än Centerpartiet?
Det känns som att alla andra partier i Sverige har lyckats kämpa sig till en plats i det offentliga samtalet med sin kulturpolitik. Eller att de åtminstone haft några profilfrågor som fått ett medialt genombrott. De som följer den dagliga kulturpolitiken i Sverige, och har någotsånär koll på vad som diskuteras, kan peka ut individuella utspel från de olika partierna.
Moderaterna vill slopa public service-bolagens licensavgift. Kristdemokraterna vurmar för det kristna kulturarvet. Liberalernas förslag om en kulturkanon, som väckte så stor uppmärksamhet i valet 2006, är ersatt med en tanke om “kvalitet” men lever kvar i folkminnet. Sverigedemokraterna använder kulturpolitiken som ett slagträ mot samtidskonst, och värnar (med hårt motstånd från de som praktiserar den) om folkkulturen. Socialdemokraterna införde 2005 gratis inträde på statliga museer, en idé som de sen plockade upp och återinförde 2016. Miljöpartiet innehar kulturministerposten och har kämpat sig till den största budgetökningen sen 70-talet. Feministiskt initiativ driver på för att höja kulturbudgeten ännu mer, till en procent av de statliga utgifterna. Och Vänsterpartiets kulturpolitik med sitt rättvisepatos var i det förra valet den mest populära av alla bland väljarna.
Läser man Centerpartiets valplattform 2018 finner man inte en rad om kulturen.
De här partierna, känns det som, bryr sig. De har alla välmatade kulturpolitiska program och kulturmotioner som avspeglar deras grundideologier. De visar ett tydligt intresse av att använda kulturpolitiken som ett verktyg för att uppnå sina samhällsvisioner.
Men vem vet egentligen var Centerpartiet står? Läser man deras valplattform 2018 finner man inte en rad om kulturen. I det expanderade, 20-sidiga valmanifestet står inte heller ett enda ord. Centerpartiet har inget officiellt och öppet partiprogram längre.
I sektionen för “Politik A-Ö” på deras hemsida (där till exempel energipolitiken har sida upp och sida ner med material) har den enda sidan för kulturpolitik tre futtiga förslag. Att sprida kulturen bredare geografiskt, med en sänkt biografmoms och digitaliserade kulturhus som enda exempel på hur det ska gå till. Att satsa på kultur för barn och unga – vilka partier vill inte det? Och en skrivning om armlängds avstånd mellan politiker och kulturaktörer, återigen något som alla partier påstår sig stå bakom.
Centerpartiets själ ligger uppenbarligen någon helt annanstans.
Det är inga direkt överväldigande förslag, och språket är torftigt och med ett tilltal som låter som om man pratar nedåt till ett barn.
Den socialdemokratiskt ledda regeringen har höjt skatten och därmed kostnaderna, vilket gör att en del biografer nu riskerar att tvingas stänga. Vi vill hjälpa de biograferna, som ofta finns på mindre orter. Vi vill sänka skatten igen. Så att det kan finnas biografer även utanför storstädernas centrum.
Vilket riksdagsparti uttrycker sig så? I de andra partierna finns en känsla av att kulturpolitiken är tänkt att uttrycka partiets själ. Här blir den istället plojiga poänger om skatt, uppblandat med förslag som milt uttryckt kan kallas skissartade. Centerpartiets själ ligger uppenbarligen någon helt annanstans.
Det sitter en centerpartist i Kulturutskottet i Riksdagen, och två suppleanter – en av de minsta grupperna i utskottet. Under riksmötet 2017/2018 har de (precis som alla de andra partierna som är utanför regeringen) lagt en kulturmotion från partiet gemensamt, och (som alla partierna i Alliansen) har de en egen kulturbudget. Men även här är de kulturpolitiska målsättningarna minst sagt bristande i ambition.
Centerpartiet vill låta företag dra av inköp av konst på skatten.
Kulturmotionen, med titeln “Kulturpolitik för hela landet”, är bara fem sidor lång. Där andra partier pratar om kulturen som en av de viktigaste delarna i samhället, gärna med mer målande poetiskt språk än i andra politikområden, skriver Centerpartiet bara: “I kulturen och det fria samhällslivet får vi möjlighet att förstå oss själva och andra bättre. Vi kan utveckla vår kreativitet genom möten med det oväntade.” Det är hela stycket om kulturens betydelse.
Desto mer står om hur viktig kulturen är som drivande av kreativa näringar, där bland annat “apputveckling” ingår i vad Centerpartiet ser att kulturpolitiken kan stödja. De pratar om hur kulturen gör att vi “växer som samhälle”, vilket låter lovande tills man upptäcker att de menar ekonomisk tillväxt, “företag, jobb och exportinkomster”.
Det får inte plats många konkreta förslag i motionen, särskilt när man plockar in förslag från andra politikområden (som till exempel näringspolitikens förslag om “ingångsföretag”). Det verkar inte ha skett någon större kommunikation med kulturutövare och kulturaktörer.
Några få relativt unika förslag finns förstås även här. Ett av dem är att låta företag dra av inköp av konst på skatten, ett annat att låta utomhusteatern Dalhalla utanför Rättvik fungera som Kungliga Operans sommarscen. (Frågan är hur en riksdagsmotion ska kunna styra ett sådant institutionsinternt beslut.) Mycket av det övriga presenteras som lösa koncept, vagt presenterade tankeexempel eller skissartade idéer om att starta utredningar.
Centerpartiet föreslår 901 miljoner kronor mindre kulturstöd jämfört med regeringen.
Centerpartiets minst lika kortfattade kulturbudget innehåller med väldigt få undantag bara sänkningar. Sammantaget är det 901 miljoner kronor mindre kulturstöd jämfört med regeringens proposition. Man ska då vara medveten om att regeringen 2018 höjde kulturanslagen rejält. Det genomfördes ett antal stora reformer, och det är mest det nya som Centerpartiet vill ha bort. Bland annat den billigare kulturskolan, den stora bibliotekssatsningen, pengarna till konstnärliga ersättningar, det fria museiinträdet och de extra pengarna till kulturmiljövård. Samtidigt vill partiet genomföra sänkningar med nästan 100 miljoner även på de poster där inga reformer föreslagits i regeringens budget.
Sammanlagt 20 miljoner i ökade satsningar föreslår Centerpartiet ska gå till samlingslokaler och friluftsaktiviteter. Detta motiveras kortfattat med att det är en “satsning på civilsamhället”. Samtidigt försvinner regeringens satsning på den ideella sektorn, som ligger på fem gånger så mycket. Sammantaget får alltså civilsamhället snarare ett nettominus. Många institutioner och fristående aktörer föreslås också få rejäla sänkningar.
Centerpartiet är ett parti som präglas av både mittenpragmatiker och ideologiskt drivna nyliberaler, och man skulle kunna se den här kulturpolitiken som en aspekt av båda de politiska lägren. Men på nåt sätt känns ointresset större än man kunde ha väntat sig, till och med med de förutsättningarna. Vad vill Centerpartiet med kulturen? Inte mycket.
Sex frågor till Per Lodenius, Centerpartiets kulturpolitiska talesperson
Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?
— Kultur är en grundläggande del av människans självförverkligande och delaktighet i samhället. Det är viktigt att alla – oavsett var man bor, vilken bakgrund man har eller om man har någon funktionsnedsättning – får ta del av ett varierat kulturutbud. Det gör att man växer som människa.
▾
Hos både den professionella kulturvärlden och de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med en kulturell medelklassbakgrund från de stora städerna överväldigande överrepresenterade, medan stora delar av samhället nästan helt saknar plats i kulturvärlden. Vilka strategier arbetar ni med för att främja bred representation, en spridning av kulturyttringar och jämlikhet i konsten och kulturen?
— Frågan om en bättre representation i konstnärsutbildningarna är viktig. Vi vill att alla människor ska få växa upp med goda möjligheter att ta del av ett kulturutbud. Barn och ungdomar ska själva få vara med och hitta vägar in i skapande och kulturella aktiviteter.
Därför värnar vi bland annat ”Skapande skola” som ger barn och ungdomar i skolan möjlighet att få utöva kultur tillsammans med professionella kulturskapare. En annan väg för att bredda rekryteringsbasen är den kommunala kulturskolan. Denna bidrar till att fler unga med skiftande bakgrund söker sig vidare till studier eller arbete inom kultursfären.
En god spridning av kultur är också viktigt. För ett bättre utbud av lokal och regional kultur i hela landet satsar vi i vår budget 90 miljoner kronor årligen på att stärka föreningslivets möjligheter till kulturverksamhet. En väldigt tillgänglig del av kulturen är film och bio. Nuvarande regering har höjt biomomsen från 6 till 25 procent och därmed försvårat för bioupplevelser på mindre orter. Detta vill vi ändra på.
Vi ser gärna att de nationella kulturscenerna turnerar och berikar kulturlivet i hela landet. Vi har också föreslagit att man ska inrätta ett nationellt kulturhuvudstadsår som regelbundet byter ort och skulle kunna levandegöra kulturlivet i de mindre orterna.
▾
Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?
— I grunden är kultursamverkansmodellen bra, men den har inte fungerat riktigt så bra som vi önskar. Vi vill därför göra en översyn med syftet att stärka regionernas möjlighet att anpassa stöden efter de behov som finns.
▾
Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?
— Vi är positiva till att de estetiska ämnena finns i skolan. De estetiska ämnena har lika många undervisningstimmar i grundskolan som NO-ämnena och teknikämnena tillsammans. Tyngdpunkten i respektive gymnasieutbildning ska dock vara de karaktärsämnen som utmärker elevens val, och därför tycker inte vi att estetiska ämnen ska vara obligatoriska.
▾
Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens fria utrymme från politikerstyrning?
— Det behövs övergripande mål för hur offentliga medel ska delas ut, men principen om armlängds avstånd mellan politiker och kulturutövare måste garanteras. Vi är generellt positivt inställda till mer fria generella stöd och färre riktade statsbidrag.
▾
Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i Världen, inklusive Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?
— Centerpartiet står upp för tolerans, medmänsklighet och ett öppet liberalt samhälle. Vi står upp mot all form av extremism och främlingsfientlighet. Kulturen är till sin natur många gånger utmanande och ifrågasättande och blir på så sätt en plattform – en scen – för samtal och diskussion. I samtalet kan åsikter bemötas och brytas på ett civiliserat sätt.
För att kulturen ska få vara fri krävs att vi har ett starkt samhälle som värnar medborgarnas fri- och rättigheter. Detta är inte en enbart en fråga för kulturpolitiken utan även för andra politikområden. Centerpartiet vill bland annat att kriminalisera deltagande i våldsbejakande organisationers verksamhet, nolltolerans mot brott vid demonstrationer samt skarpare krav för demonstrationstillstånd. Genom att freda rätten att uttrycka sig kan vi värna ett öppet och demokratiskt samhälle och därmed en fri kultur.
Bland borgarna brukade Folkpartiet innan Alliansen vara det parti vars profil tydligast knöt an till kulturpolitik. De drev en socialliberal kulturpolitisk linje och tillsammans med utbildningspolitiken var dessa frågor centrala prioriteringar. Idag stoltserar Liberalerna med “tankens och ordets frihet” som grunder i den liberala kulturpolitiken. Man har även en stark koppling till den liberala bildningstraditionen där ökat fokus på bildning och kvalitet är ledorden.
Liberalerna tror på att ett öppet samhälle behöver litteratur, konst och andra kulturella uttryck som provocerar och utmanar. Kulturpolitikens uppgift ska inte vara att styra kulturen, utan att förbättra förutsättningarna för det konstnärliga skapandet och för individens bildning. Partiet är således en stark motståndare till politisk styrning av kulturen.
Offentliga bidrag och anslag ska vara kvalitetsdrivande.
I det kulturpolitiska programmet skriver man att staten ska styra mindre och att kulturskapare och experter ska få mer att säga till om vad som ska få stöd. En positiv tanke som leder till att kulturen får verka fritt. Liberalerna vill tillämpa principen om armlängds avstånd. Det vill säga att det är kulturskapare och experter som fattar de konstnärliga besluten och inte politiker. Offentliga bidrag och anslag ska vara kvalitetsdrivande och tyngdpunkten bör ligga på ett lokalt och regionalt plan.
Men om anslagbeslut inte tas av politiker, hur ska Liberalerna då se till att kulturen uppfyller de demokratiska målen att verka jämlikt och i linje med samhällets värderingar? Dessvärre nämner inte Liberalerna i sitt kulturpolitiska program huruvida man vill motverka de barriärer som finns för invånare som bor utanför storstäderna där tillgången till kultur är betydligt mycket mindre.
Inte heller nämner man hur man kommer att kontrollera att fördelningen av medel sker rättvist då kultursektorn idag har en tydligt ojämnresursfördelning. Två av den svenska kultursektorns största utmaningar. Partiet lämnade under 2017 in en motion där man föreslog att kulturpolitiken aldrig ska reduceras till ett verktyg för att lösa andra problem i samhället.
Under de år Alliansen styrde hamnade Liberalerna i skuggan av Moderaterna. Liberalerna hade då önskat att kulturdepartementet skulle tillfalla dem. Moderaterna höll i detta och drev där på många sätt en klassisk liberal kulturpolitik.
Fristadssystemet ska öppnas även för andra konstnärer.
Liberalerna säger att de vill ge kulturskapare möjlighet att bli mindre beroende av offentliga bidrag. Man anser att det ska finnas goda villkor för kulturföretagande. Skatteregler bör gynna gåvor och sponsring. Sjukförsäkring och andra trygghetssystem måste också fungera för dem som arbetar inom kulturen. Men hur detta ska genomföras redovisas ej.
Liberalerna har som strategi att arbeta för att kulturen finansieras via arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Partiet tror inte på att kulturen ska vara ett fält för att motarbeta arbetslöshet, regional obalans, utanförskap, bristande jämställdhet eller liknande. Istället skriver man att kulturen enbart kan mätas i mål som arbetstillfällen eller antal projekt, dvs en tydlig kapitalistisk linje där kulturen drivs av konsumtion.
“En liberal kulturpolitik måste ständigt försvara den skapande människan” skriver Liberalerna. Exempelvis vill man se ett ökat internationellt engagemang kring kultur, och man vill ha “fler fristadsförfattare och fristadsbostäder behövs över hela landet”. Vidare vill man att fristadssystemet ska öppnas även för andra konstnärer.
Man vill utveckla kultursamverkansmodellen.
Liberalerna tycker också att Sverige ska vara ett föredöme på området kultur av och för barn och ungdomar. I det kulturpolitiska programmet skriver Liberalerna om vikten av läsningen och dess inverkan på elevers språk och tänkande. Men ingenstans i programmet nämner partiet något om de estetiska ämnen, kulturskolan eller barns rätt till kreativ stimulation.
Det partiet däremot nämner i samma motion från 2017 är att man vill utveckla kultursamverkansmodellen. Kultursamverkansmodellen är till för att skapa ett ökat utrymme för regionala prioriteringar och variationer. Liberalerna anser att staten sedan kultursamverkansmodellens införande backat från finansieringsansvaret genom väldigt låga anslagshöjningar.
Men partiets egna budgetförslag för kulturbudgeten är lägre än den sittande regeringens – detta då man anser sig ha lägre intäkter och andra prioriteringar. Man lovar dock ett anslag på 100 miljoner kronor till kultursamverkansmodellen. Detta menar partiet är en tydlig signal till regionerna i landet om att man ger full tillit till skillnad från den sittande regeringen. Denna lade sina extra anslag på Kulturrådet, en statlig myndighet som Liberalerna anser har tagit för många steg framåt för att styra i regional och lokal kultur.
Partiet har alltså valt att inte inkludera etnisk mångfald i sin kulturpolitik.
Vad gäller Liberalernas inställning till mångfald inom kulturen anser partiet att kulturlivet alltid måste vara i ständig förändring. Det ska präglas av många olika åsikter, uttryckssätt och aktörer. Kulturarvet ska både bevaras och brukas ur många olika perspektiv för att göras tillgängligt för alla, oavsett ålder, utbildning, ekonomi, bostadsort, funktionsnedsättning eller dylikt. Partiet har alltså valt att inte inkludera etnisk mångfald i sin kulturpolitik.
Detta blir ännu tydligare när Bengt Eliasson, kulturpolitisk talesman för Liberalerna, anser att en mångfald av åsikter är viktigare än mångfald av hudfärg. En skrämmande taktik som i sin tur kommer att leda till en ännu större segregering inom kultursektorn i Sverige där endast 3% av alla anställda på landets statliga kulturinstitutioner idag har en utländsk bakgrund i Asien, Latinamerika eller Afrika. Vidare kan man spekulera kring huruvida Eliasson och Liberalerna anser att samma retorik, där åsikter är viktigare än mångfalden, också ska tillämpas vid kön.
Sex frågor till Christina Örnebjär, kulturpolitisk talesperson för Liberalerna
Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?
— Liberal kulturpolitik syftar till människors förståelse och utveckling. Tanken att se människan för vad hon är och kan bli – inte bara var hon kommer ifrån – är en central skillnad mellan liberaler å ena sidan och populister, socialkonservativa och identitetsvänster å den andra. Medan andra strävar efter att den enskilda människan ska stanna med sin grupp välkomnar liberaler att individen utmanar gruppen. Kulturen är intellektets infrastruktur. När människor utövar eller tar del av kultur föds inspiration, kreativitet och nya idéer. Kulturen ger människor verktyg att tänka själva, och det är själva grunden för liberalismen.
▾
Hos både den professionella kulturvärlden och de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med en kulturell medelklassbakgrund från de stora städerna överväldigande överrepresenterade, medan stora delar av samhället nästan helt saknar plats i kulturvärlden. Vilka strategier arbetar ni med för att främja bred representation, en spridning av kulturyttringar och jämlikhet i konsten och kulturen?
— Det viktigaste för att även de som idag inte har plats i kulturvärlden ska komma dit är en bra skola. Ja, barn- och ungdomskultur är viktigt för oss, och den viktigaste mötesplatsen är skolan. Bildningsresan börjar där! När skolan fungerar som den ska får barn och unga verktyg att uppskatta och att utöva kultur
Barn och unga ska få möta professionella kulturutövare i skolan och se och höra, men också själva få utöva, t.ex. teater, film och musik. Skapande Skola ska omfatta även gymnasiet. Tillgången till skolbibliotek ska stärkas och utbildade bibliotekarier ska sköta dem. Läsning av kvalitetslitteratur och klassiker ska särskilt främjas.
▾
Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?
— Vi vill tillföra mer pengar och samtidigt vara mer återhållsamma med öronmärkning. Staten ska styra mindre och inflytandet från lokal och regional nivå ska öka.
▾
Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?
— Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?
Alla gymnasieelever oavsett skola och program ska ha möjlighet att läsa estetiska ämnen som tillval. Skolan kan och bör också arbeta för att få in estetiska aspekter i fler ämnen. Eftersom gymnasiet är en frivillig skolform bör endast ett fåtal ämnen vara obligatoriska och då utifrån respektive programs inriktning.
▾
Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens fria utrymme från politikerstyrning?
— Genom att hålla armlängds avstånd till kulturen – även när frestelsen är stor att lägga sig i, och även om det handlar om att styra kulturen till sådana värderingar som vi liberaler delar. Stödet till kulturen ska se till att fler möter kultur av hög kvalitet, punkt.
Ett annat sätt är att se till att politiken underlättar för kulturen att få finansiering från många håll. Ju fler finansieringskällor, desto större frihet att utmana. Liberalerna vill därför skapa goda villkor för kulturföretagande och införa skatteregler som underlättar sponsring, gåvor till och konsumtion av kultur.
▾
Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i Världen, inklusive Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?
— Kulturens frihet är naturligtvis helt grundläggande – den ska inte styras Och i någon mån är en fri kultur med stor mångfald sitt eget skydd mot mörka krafter. Kultur kan öka människors nyfikenhet också på sådant man inte tidigare visste man var intresserad av eller ens visste fanns. I möte med kvalitetskultur växer nyfikenhet och förståelse. Kulturpolitiken ska sträva efter att människor lär sig mer om sig själva, sin personlighet, sin förmåga, sina fördomar, sitt sammanhang, sitt samhälle, sin samtid och sin framtid. I mötet med kvalitetskultur växer man som människa. Man blir inte automatiskt demokrat av bildning. Men bildning ger människor verktyg att värdera information, verktyg att skilja sanning från lögn och trovärdigt från osannolikt.
“Kultur ska vara till för alla, inte bara en lyx för några få…”
Med dessa ord inleder Vänsterpartiet sitt Kulturpolitiska program, där kulturens tillgänglighet står i fokus.
2009 släppte Vänsterpartiet “Kulturkompassen”, där partiet redovisar sin kulturpolitiska grund. Den verkar fortfarande gälla, men är något utdaterad och försiktig, och det känns lite märkligt att denna inte synbart uppdaterats sedan den släpptes. Detta ska dock ställas mot deras mycket progressivare motioner från det senaste året.
Vänsterpartiet har ej lagt någon skuggbudget, så vi kan inte tala om partiets position i siffror. Vad som är känt är dock att inför förra valet så ansågs Vänsterpartiet ha den bästa kulturpolitiken av störst andel väljare. Denna information togs på den marknadsliberala tankesmedjan Timbros uppdrag fram av Demoskop. I Timbros rapport Vad vill oppositionen med kulturpolitiken? redogör de för att Vänsterpartiet då ansågs ha bäst kulturpolitik av hela 20% av väljarkåren. Tvåa kom Socialdemokraterna med 16%, därefter Moderaterna på 9%.
14% av Sverigedemokraternas väljare stödde Vänsterpartiets kulturpolitik.
Populärast var Vänsterpartiet bland högutbildade och låginkomsttagare, och högst förtroende hade de bland de mellan 16 och 49 år. Att 84% av vänsterpartister stödde sitt eget partis kulturpolitik var kanske inte så förvånande. Vad som är en överraskning är att 14% av Sverigedemokraternas väljare stödde vänsterpartiets kulturpolitik.
I det kulturpolitiska programmet lägger Vänsterpartiet störst fokus på spridningen av kulturen – geografi ska inte hindra kulturen från att nå ut till alla i landet. Riksteatern och andra turnerande organisationer ska besöka landets alla hörn. I de texter vi granskat nämns dock inget om att landets kulturinstitutioner, teatrar och övriga scener inte är anpassade för all sorts konst. Dessutom behövs en omfattande upprustning av dessa för att långsiktigt kunna erbjuda kultur på världsnivå, vilket inte heller nämns.
Under den gångna mandatperioden har man tillsammans med den sittande regeringen återinfört fritt inträde på statliga muséer. En reform Vänsterpartiet är och ska vara stolta över. En fråga är vad man har för vidare planer i arbetet för att tillgängligheten och den geografiska spridningen på museum.
Underförstått är processen klar – de röster ur arbetarklassförorter som inte hörs idag är irrelevanta
Idag är kulturen starkt centrerad kring storstadsregionerna. Vänsterpartiet har även i så väl partiprogram som kulturpolitiskt program och sina motioner missat att belysa den stora problematiken kring hur kulturen ska spridas och få fäste i socioekonomiskt utsatta områden i städerna. Dessa är idag nästintill helt avskärmade från statsfinansierade kulturella uttryck.
Mycket lite koppling görs mellan geografisk spridning och socioekonomiska faktorer, och särskilt i Kulturkompassen känns det som att Vänsterpartiet inte ser ett problem med institutionernas avskärmande från periferin: “Under arbetarrörelsens tidiga historia,” skriver de, “skapades alternativa kulturyttringar som byggde på andra erfarenheter än borgarklassens. Så småningom sammanflätades arbetarrörelsen med statsmakten och även arbetarkulturen inlemmades till stor del i den etablerade kulturen.” Underförstått är processen klar – de röster ur arbetarklassförorter som inte hörs idag är irrelevanta, den riktiga, traditionella arbetarkulturen är redan erkänd.
Till 2020 hoppas Vänsterpartiet på att Kulturskolan ska vara helt kostnadsfri.
Att avstånd och ekonomisk utsatthet inte ska ligga till grund för huruvida barn och ungdomar får ta del av kulturen är en stark röd tråd i Vänsterpartiets kulturpolitik. Under den senaste mandatperioden har de tillsammans med den sittande regeringen tillsatt över en kvarts miljard i bidrag för detta. De tillfaller landets kulturskolor, där man sänkt taxan på kulturskolan och till 2020 hoppas man på att den ska vara helt kostnadsfri. Detta har varit en betydelsefull förändring som Vänsterpartiet var ledande i att driva. Den kan i sin tur leda till en rättvisare resursfördelning av den statliga kulturbudgeten.
Under det senaste decenniet, när kulturpolitiken drevs av Alliansen, lades hundratals bibliotek i landet ner. Vänsterpartiet har inte i sitt kulturpolitiska program tagit ställning till huruvida dessa ska öppnas igen. De vill dock ha en “nationell biblioteksplan” för att inventera läget för landets alla bibliotek. Vänsterpartiet har också förhandlat med den sittande regeringen om ett tillskott på 250 miljoner kronor till fortsatt verksamhet för att stimulera barn och ungas lärande på biblioteken. Detta måste ses som en förutsättning för den geografiska tillgängligheten av litteraturen.
Vänsterpartiet vill fortsätta öka gentemot den nuvarande budgeten
Det är många fina ord i Vänsterpartiets kulturprogram: “För vänstern handlar det om samhällsanalys, befrielse och uppror, allt uttryckt i konstnärliga former som får oss att skratta, gråta och tänka efter.” Sen handlar det om att omvandla detta till faktiska reformer. Timbrorapporten redogör även för att Vänsterpartiet varit de som “högst och mest konsekvent
ropat efter en radikal höjning av den statliga kulturbudgeten”. En ökning av kulturbudgeten är också det som 2014 hade stöd hos störst andel av befolkningen (44%), och Vänsterpartiet vill fortsätta öka gentemot den nuvarande budgeten.
Vi eftersöker mer detaljer kring tillgängliggörande för funktionsnedsatta och socioekonomiskt utsatta, då även specifikt i landets förorter. Men mycket mer än så är svårt att komma på i kritikväg när det gäller Vänsterpartiets politik på området. De står bevisligen för en stark och solidarisk kulturpolitik där mångfald och tillgång är ledord.
Sex frågor till Vasiliki Tsouplaki, kulturpolitisk talesperson för Vänsterpartiet
Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?
— Kulturen spelar en central roll i ett demokratiskt samhälle. Genom kulturen kan olika grupper och individer få uttrycka sina tankar och känslor. Kulturpolitiken är därför ett viktigt verktyg i arbete för att försvara de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde.
Ett lands kulturpolitik speglar dess syn på människan, både som skapare och som mottagare av det som skapats av andra. Kultur kan också påverka människor att se världen med nya ögon, byta perspektiv och tänka på andra sätt. Kulturen kan vara ett viktigt verktyg för att förändra destruktiva eller förlegade attityder, traditioner och normer. Genom kulturen kan vi människor tolka och definiera vår tid, vårt förflutna och våra visioner framåt.
▾
Hos både den professionella kulturvärlden och de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med en kulturell medelklassbakgrund från de stora städerna överväldigande överrepresenterade, medan stora delar av samhället nästan helt saknar plats i kulturvärlden. Vilka strategier arbetar ni med för att främja bred representation, en spridning av kulturyttringar och jämlikhet i konsten och kulturen?
— Kulturpolitikens uppgift är att ge riktlinjer som säkrar att samhällets kulturstöd främjar allas delaktighet i det kulturella livet, vilket bl.a. innebär att alla ska ha lika möjligheter till utbildning, arbete, karriär, anslag och stipendier inom varje konstområde. Allas möjligheter till högre utbildning, och på sikt inflytande och makt, är en demokratifråga. Mångfald bland studenter innebär bredare perspektiv och erfarenheter. Heterogena studentgrupper bidrar till ökad kvalitet på utbildningen då kunskap utvecklas när olika perspektiv möts. Mycket tyder i dag på att kulturlivet inte speglar och tar tillvara den potential som vilar i samhällets mångfald. Snedrekryteringen till de konstnärliga utbildningarna samt personalsammansättningen på kulturinstitutionerna är tydliga exempel på detta.
Vänsterpartiet vill ålägga lärosätena att ta fram en strategi för sitt arbete med breddad rekrytering och breddat deltagande. Vi vill även ge Universitets- och högskolerådet i uppdrag att regelbundet följa upp lärosätenas arbete med breddad rekrytering. Vi anser också att det behöver läggas ett särskilt fokus på just de konstnärliga utbildningarnas arbete med att motverka diskriminering och bredda rekryteringen. Vi tror att vi behöver börja med barnen och se till att alla har tillgång till avgiftsfri kulturskola och kultur i skolan med kulturpedagog och fler skolvisningar så alla barn får ta del av professionell kultur. Estetiska ämnen och folkhögskolornas kulturutbildningar är också viktigt som förberedelse för högre studier.
▾
Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?
— Vi vill fortsätta att satsa på kultursamverkansmodellen. Modellen inrättades 2011 i syfte att skapa ett ökat utrymme för regionala prioriteringar och variationer för kulturverksamhet men statens bidrag till samverkansmodellen har halkat efter och vi behöver stärka möjligheten till kultur i hela landet. Modellen har dessutom utökats med bild och formområdet och behöver även förstärkning av den anledningen. Kulturplanerna måste tas fram tillsammans med mindre aktörer och föreningsliv. När resurserna är för knappa blir förstås ambitionerna lägre.
▾
Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?
— Vi anser att de estetiska ämnena både behöver uppvärderas och få ett ökat utrymme i skolan, därför vill vi att antalet timmar i estetiska ämnen ökar och att ämnena ska finnas med på alla nivåer i grund- och gymnasieskolan.
▾
Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens fria utrymme från politikerstyrning?
— Kulturen ska vara fri och frispråkig. I dag händer det att kultur tystas och läggs tillrätta, ibland med goda föresatser, ibland med klassförakt, sexism eller hat som grund. De skyldiga är alla från konfliktskygga tjänstemän och klåfingriga politiker till de som inte tror att människor är kapabla att möta obekväma uttryck. Vänsterpartiet är konsekventa försvarare av konstnärlig frihet och yttrandefrihet. Idag angrips yttrandefrihet och det fria kulturlivet av extremhögern. Deras kulturkamp syftar till att tysta obekväma åsikter och föra oss tillbaka till en tid då kritik mot makten betraktades som illojalitet mot nationen.
Att uttrycka sig genom konsten är en fundamental mänsklig rättighet. Varje konstnärligt uttryck är unikt och en viktig del av det samhälle vi lever i. Resultatet av konstnärligt skapande kan inte likställas med vanliga varor och tjänster utan har en särskild dimension. Marknadskrafterna kan inte ensamma garantera att det finns en mångfald av kulturuttryck, vare sig lokalt, regionalt, nationellt eller internationellt, utan huvudansvaret för detta vilar på det allmänna och på kulturpolitiken i stort. Det måste därför ges förutsättningar för att alla ska få möjlighet att utveckla sin skapande förmåga och vara aktiva deltagare på likvärdiga villkor i kulturlivet.
▾
Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i Världen, inklusive Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?
— Genom att vi fortsätter att konsekvent försvara demokratin, den konstnärliga friheten och yttrandefriheten, se ovan!
Utställningen En resa genom träsk och förvirring med små glimtar av ljus med Nathalie Djurberg och Hans Berg har under sommaren visats på Moderna museet i Stockholm. Det är en påkostad utställning med VR-teknik som tar plats i de två största salarna i Moderna museet. Och verken i utställningen gestaltar grova rasstereotyper som blackface.
Konstnären Nathalie Djurberg arbetar med leranimationer i sina videoverk med musik komponerad av Hans Berg. Verken saknar helt verbala dialoger men i vissa kommuniceras en dialog genom skriven text. Verken har fått uppmärksamhet för att gestalta en värld av surrealism, fabler och normbrytande konst. Istället möts jag av återkommande rasstereotypa bilder i flera av videoverken.
Temat i verket Worship (2016), är inspirerat av musikvideos och något som kan tolkas som hiphop-kultur. Vi möter ett flertal människoliknande gestalter i videoverken. En vitfärgad kvinnogestalt som rör sin kropp över en överdimensionerad banan, en svartfärgad mansgestalt i ljusblå mjukisoverall och flera andra. De två karaktärerna delar aldrig bildruta. Den byter från den vitfärgade kvinnogestalten som åmar sig på bananen till den svartfärgade mansgestalten, som rynkar ihop sina ögonbryn. Samtidigt pressar den samman en munk, eller badring, i sina händer. Mansgestalten ser frustrerad och nästan arg ut.
Nathalie Djurberg och Hans Berg, Worship (2016). Stillbild. Foto: Thomasine Francke Rydén
I samma videoverk syns även en svartfärgad kvinnogestalt med stora rödfärgade läppar och slarvigt uppsatt hår. Den dansar och smeker sin kropp och senare ser vi den liggandes på rygg med en stor glass bestående av blå kristaller. Ännu en brunfärgad mansgestalt i rosa mjukisoverall klipps in i bildrutan där ansiktet är till stor del täckt av luvan från tröjan, gestaltens bruna överkropp är mer i fokus än figurens identitet. Den drar sitt finger längst linningen på sina byxor, vilket kan tolkas som en sexuell invit. Vi ser alltså en manligt kodad brunfärgad figur med sexuell drift.
En annan scen visar ett par, åkandes guldfärgad motorcykel som körs av en brunfärgad mansgestalt i läder- eller latexbyxor, bakpå sitter en vitfärgad kvinnogestalt. I slutet av videoverket ser vi en glänsande svart bil som får en vit sörja över sig från okänd källa och som påminner om ejakulering.
KONSTVERK MED STIGMATISERANDE SYMBOLER
Videoverket är, som sagts, inspirerad av musikvideo där många av attributen är smycken med bling, fordon och förstorade föremål. Det är enkelt att dra paralleller till hiphop-videos men det är något som skaver ordentligt. Förutom att verket befolkas av bilder på människoliknande gestalter som avbildas rasstereotypt, tycks videon använda attribut som är starkt symbolladdade och stigmatiserande. Ett exempel är porträtterandet av brunfärgade och svartfärgade gestalter i luvtröja där luvan är dragen över huvudet så att ansiktet inte syns. Något som kan kopplas till hiphop. Men luvan har också gjorts till ett politiserat klädesplagg där unga svarta män riskerar att rasprofileras och stigmatiseras som kriminella bara för att de bär plagget.
Nathalie Djurberg och Hans Berg, Worship (2016). Stillbild. Foto: Thomasine Francke Rydén
Ett annat exempel på symbolladdade föremål i verket är de överdimensionerade majskolvarna och bananerna prydda med kristaller eller diamanter. Majskolvarna kan i första hand upplevas som fallossymboler som kvinnogestalterna dansar mot men att använda sig av majskolven i samband med de brunfärgade och svartfärgade gestalterna ställer frågor kring rasism i verket. Jag tänker på vad aktivisten Frederick Douglass skriver i sin första memoar, Narrative of the life of Fredrik Douglass, an American Slave från 1845.
Our food was coarse corn meal boiled. This was called mush. It was put into a large wooden tray or trough, and set down upon the ground. The children were then called, like so many pigs, and like so many pigs they would come and devour the mush; some with oyster-shells, others with pieces of shingle, some with naked hands, and none with spoons. He that ate fastest got most; he that was strongest secured the best place; and few left the trough satisfied.
Detta citat pekar på vad majskolvar symboliserar. Grödan är nämligen tätt kopplad till slaveriet av svarta i USA. Douglass förklarar varför man åt fort – för att överleva under förtrycket från vita slavägare och vita i allmänhet. Samtidigt framhöll slavägarna det ”snabba ätandet” som ett icke-civiliserat beteende.
Även scenen med bilen som roterar i Worship bär på symbolik. I detta fall vad gäller materiell strävan och skryt inom hiphop-kulturen. I 90-talets hiphop-videos av Snoop Dogg, Dr Dre och andra LA-baserade rappare är bilen viktig då den fyller funktionen som transportmedel i Los Angeles, en stad med bristfällig kommunaltrafik. Men den är också något att skryta med och något att trixa med. Bilar är dessutom ett manligt kodat attribut som i videoverket har givits en mer hotfull ton, den är högblank och roterar rastlöst tills någon verkar spruta sperma på bilen i verkets slutscen.
Nathalie Djurberg och Hans Berg, Worship (2016). Stillbild. Foto: Thomasine Francke Rydén
RASISTISKA STEREOTYPER
Ett annat videoverk i utställningen är I wasn’t made to play the son (2011). Det består av en svartfärgad kvinnogestalt och två fantasi-karaktärer, den ena i röd lera och den andra i gul. Den svartfärgade kvinnogestalten ligger naken på golvet med färg målat med grova penseldrag över sin hy. Den har stora röda läppar vilket resulterar i en estetik som motsvarar blackface. Ovanpå gestalten trippar de två karaktärerna i masker och klädsel som för tankarna till 1700-talets mode.
I videon förgriper sig fantasi-karaktärerna på den svartfärgade kvinnogestalten med saxar. De klipper av händer, ben, bröstvårtor och andra kroppsdelar. Gestaltens minspel är upprört. Berör verket det historiska våldet mot svarta slavar där kroppsstympning användes som bestraffning? Kanske symboliserar de två fantasi-karaktärerna det vita/europeiska utsugandet och utnyttjandet av den svarta kroppen och afrikanska kontinenten. Men varför då inte göra fantasi-karaktärer vita istället för fantasifullt gula och röda?
Till skillnad från Worship sker en typ av monolog i detta verk. Monologen är inte i talade ord, istället skrivs ord längs väggar. Texten bidrar till en skrämmande miljö i rummet. Meddelandena är korta och sett till sitt innehåll kan man dra slutsatsen att orden kommer från fantasi-karaktärerna och inte den svartfärgade kvinnogestalten. Exempelvis målas meningen” It won’t hurt none” upp på väggen innan den svartfärgade kvinnogestaltens hand klipps av. Ett olustigt mönster är att de svartfärgade gestalterna i videoverken inte förses med dialog, utan istället förpassas till passivitet.
Om en radar upp alla de fiktiva människoliknande gestalterna i utställningen, så återkommer rasistiska stereotyper i flera videoverk. I verkens strävan efter mänsklig absurditet och fabler tycks de människoliknande svart- och brunfärgade gestalterna sakna det djup och komplexa narrativ som tillskrivs de vitfärgade gestalterna i verken. Till exempel lyfts existentiella frågor om identitet, varande och uppoffring i videoverket It’s the Mother (2008). Där övermannas en vitfärgad kvinnogestalt av vitfärgade barnliknande gestalter som försöker krypa in i kroppen på den vitfärgade kvinnofiguren.I We are Not Two, We are One (2008),lär sig en vitfärgad pojkfigur hantera sitt liv som sammanvuxen med en varg.
Många människolika gestalter iNathalie Djurbergs verk bär starkt rödfärgade läppar, men när det appliceras på brun- och svartfärgade gestalter blir det blackface. Särskilt när de svartfärgade gestalterna i många fall ges en djupt svart hudton, en färg som aldrig förekommer bland människor utan enbart existerar som en del av blackface-avbildningar.
Nathalie Djurbergs verk befolkas av våld på mänskliga kroppar, oftast kvinnligt kodade gestalter. Men är det möjligt att konstnären inte kan se förbi rasstereotyperna hon reproducerar?
Det är svårt att tänka sig att historien bakom blackface-karikatyrerna och de andra rasstereotypa gestalterna i videoverken undgått någon på Moderna museet. Men trots detta har man valt att ställa ut och rättfärdiga dessa rasistiska videoverk genom att åberopa konstens fria utrymme. I en mailkonversation förklarar curatorn Lena Essing på följande vis.
Det finns alla möjliga typer i utställningen – gamla och unga, atleter och lytta, priviligierade och utslagna, djur och fantasifoster, män och kvinnor av olika tänkbara etniska ursprung. Som konstnärerna själva uttrycker det är tanken aldrig att kränka någon grupp eller individ, det handlar snarare om att konstens rum måste få vara fritt liksom drömmens. Ändå är det självklart så att vi alla kan bli kränkta av bilder vi möter, beroende på vad de väcker och vad vi har med oss för erfarenheter.
Det slår mig att Moderna museet, genom Essling, snarare talar om ett vitt rum än ett fritt rum. Ett rum för vita att fritt experimentera med sin konst oavsett om deras verk reproducerar rasistiska stereotyper och nidbilder. Resonemanget att alla kan bli kränkta beroende på personliga erfarenheter förmedlar en slags individualism. En reserverad för de som faktiskt har lyxen att blir betraktade som individer, snarare än genom stereotypa idéer. Esslings resonemang bygger på att det är upp till oss att tolka vad något är, och sedan själva avgöra huruvida det är rätt eller fel. Men språk och bild är inte neutrala kärl som passivt väntar till dess att en betraktare fyller dem med betydelse, vilket är hur Djurberg verkar vilja förklara och rättfärdiga sina verk. I en intervju med den digitala plattformen VICE Broadly berättar Djurberg om sina leranimerade dockor.
…they were never alive, they are not people. They have no ethnicity, no nationality, no gender, no social status—they are puppets. What I do is just show these things, so that when a viewer or I myself look at the work [and] make a connection with the real world and real issues. It is an awareness of the issues that is shown with the help of puppets. The only real harm an animation can do is to your emotions or beliefs about yourself and the world. So, yes, that is a big part of the attraction.
Till skillnad från Djurberg som menar att tolkningen är upp till betraktaren, och därför inte heller konstnärens ansvar, menar jag att språkets och bilders innebörd snarare är en social konstruktion än objektivt existerande.
Konstnärsparet Nathalie Djurberg och Hans Berg. Foto: David Neman.
Ord och bild är inte bara meningsförmedlande, de är även meningsskapande. Vårt språk och dess konnotationer påverkar till viss del vår verklighetsuppfattning. Ett bildspråk som blackface har ett tydligt meningsinnehåll som består av negativa stereotyper som avhumaniserar svarta personer. När dessa bilder visas upp förmedlas det i bilden. Oavsett intention sker ett bekräftande av bilden och dess stereotypa innehåll. Att ursäkta sig med att alla kan bli kränkta är så pass förenklande att det är historiefrånvänt. Och det är chockerande att en statlig institution publicerar en sådan mening.
Kan det vara så att Moderna reducerar nidbilder och stereotyper, med en lång och våldsam historia gentemot svarta, till ett resonemang om att ”alla kan bli kränkta”? Jämför de personlig preferens med strukturellt och institutionaliserat förtryck? Är budskapet och uppmaningen ”cheer up, life is hard…”, som står skrivet väggen i början av utställningen, riktat till dem som blir upprörda, eller kränkta? De som förtrycks på grund av sin hudfärg?
VITA KONSTNÄRER OCH VITA INSTITUTIONER
Att visa konstverk som reproducerar rasstereotyper är ett stort bakslag för en kulturinstitution som har till deluppgift att främja kunskap hos sina besökare. För när en går genom utställningen sugs en ned i ett träsk av rasism för att sedan slängas in i rum med paradisfåglar och blommor i överflöd. Nathalie Djurbergs egen position som vit kvinna förklarar hon så här:
If I were a man, I hope I would still be concerned with women’s issues, as I am also interested in the male, but more from a female perspective; racism but from the perspective of being white; poverty even though I do not live in poverty.
Jag läser det som att Djurberg anser det viktigt att som vit konstnär ta ansvar för vilken bild av icke-vita en producerar. Viktigt att lyfta frågan om rasism. Men det finns konstnärer som är bättre lämpade att göra konst om egna erfarenheter snarare än att bli presenterade genom ett vitt narrativ. I dagsläget är den nya installationen om surrealism gjord av en vit intendent. Djurberg och Berg har en vit curator, vilket den kommande utställningen om Andy Warhol också har. I min kontakt med Lena Essling framkommer inte heller att Moderna Museet verkar se det problematiska i att två (vita) konstnärer använder sig av rasstereotyper. Och att dessa får ta plats i två av deras största utställningsrum, samtidigt som de profilerar sig som medvetna, inkluderande och jämställda.
Moderna Museet i Stockholm. Foto: Moderna museet/Åsa Lundén
Att Moderna museet anser det passande att ställa ut dessa verk som underminerar svarta personers subjektivitet är fel oavsett situation eller kontext. Men i en verklighet där hatbrott mot afrosvenskar och svarta ständigt ökar är beslutet potentiellt livsfarligt. Detta eftersom verken grundas på och bekräftar de rasistiska tankegångar som ligger till grund för den typen av hatbrott. En skulle kunna hoppats att media, en annan makthavare, skulle ha reagerat. Men det verkar som om de flesta konstkritikerna undgått att se vad som visas upp på dukarna hos Moderna museet. De är så upptagna med att höja Nathalie Djurberg och Hans Berg till skyarna för deras ”groteska sagovärld” att de inte ser rasismen som utspelar sig framför dem.
Kultwatch har valt att inte reproducera de grövsta rasistiska bilderna som gestaltar blackface i konstnärernas verk.
Intervjun med Nathalie Djurberg i VICE Broadly finns tillgängligt här. OBS! Varning för rasistiska och stötande bilder.
Thomasine Francke Rydén hade mailkorrespondens med utställningens curator Lena Essling den 21 augusti 2018.
Utställningen Nathalie Djurberg & Hans Berg. En resa genom träsk och förvirring med små glimtar av luft visas mellan 16 juni – 9 september 2018 på Moderna museet i Stockholm.
Kultwatch fortsätter att granska kulturpolitiken inför valet. Idag tittar vi närmare på vad Sverigedemokraterna vill. Sverigedemokraterna är ett parti där kulturen har ett särskilt starkt inslag i ideologin. Men vad som klassas som kultur och vem som får stöd ser väldigt annorlunda ut än hos de övriga partierna.
Det kanske första man kan konstatera när det gäller Sverigedemokraternas kulturpolitik, vilket också många gjort vid det här laget, är att med “kultur” så menar de först och främst “svensk kultur”. Men “svensk kultur” är i inte all kultur som kommer från Sverige, enligt Sverigedemokraterna. Svensk kultur är den kultur som produceras av medlemmar i den “svenska nationen”. En del tror då kanske att man menar landets medborgare. Men nationen är inte landet, och det är alltså inte svenska medborgare vi pratar om.
Det är istället etniska svenskar, som bland andra Reinfeldt kallat gruppen, eller “pursvenskar” som tidigare Expressen-medarbetaren Ulf Nilsson kallat dem. De vi ofta tänker på som “vita svenskar” eller ibland bara “svenskar”. Det är denna grupp tillsammans med andra som har “anammat den svenska nationen som sin egen”. Vilket alltså inbegriper kultur och värderingar som Sverigedemokraterna anser vara svenska.
På ett annat sätt är det Sverigedemokratiska kulturbegreppet väldigt mycket bredare. Partiet anser att kulturen har en viktigare roll att spela än kanske samtliga övriga partier gör. Det syns i hur fokuserad deras retorik är på just kultur. Kultur är inte bara de sköna konsterna, scenkonst och annat som de flesta av oss tänker på när vi tänker kulturen med stort K. Sverigedemokraterna ser på kulturen som det som “hållit oss samman och utgjort grunden för framväxten av det demokratiska, fredliga och solidariska välfärdssamhället”. (Många historiker skulle kanske annars säga att arbetarrörelsen legat bakom välfärdssamhället – efter en rad konflikter med makten. De skulle även säga att demokratin tillkommit på liknande sätt.)
När Sverigedemokraterna säger kultur, då menar de inte bara målardukar och entrechat quatre.
Sverigedemokraterna menar att dessa förändringar inte hade kunnat genomföras på det sätt som de gjorde utan den kulturella grund som då fanns i Sverige. Dåtidens Sverige var ett land som slets itu av motsättningar mellan de rika och den stora, fattiga majoriteten som i många fall saknade mat på bordet. En verklighet långt från den idag. Men det nutida Sverige beskrivs på ett liknande sätt av Sverigedemokraterna som ett land som slits itu. Och de menar alltså att en enhetlig kultur, vad de kanske skulle kalla en “nationalkultur”, är lösningen. Så när Sverigedemokraterna säger kultur, då menar de inte bara målardukar och entrechat quatre.
Visst kan det ibland vara fint att bejaka sin nationalkultur, precis som samer, kurder och många andra grupper gör (även om en sådan skapas genom utraderande av lokala skillnader). Problemet här är att en idé om ett “kulturernas krig” förs fram av Sverigedemokraterna. I första hand, menar de, står Islam mot Västvärlden. En konflikt som enligt Sverigedemokraternas världsbild syns i bilbränder och kriminalitet i Sveriges förorter.
En gammal Sverigedemokratisk dekal som uttrycker idén om kulturkrig.
Det här sättet att se på kultur har en parallell i nazismen. Även den ideologin hade stort fokus på kulturen och såg den på liknande sätt som Sverigedemokraterna. Dels som ett sammanhållande kitt för ett samhälle. Dels som något under attack från nationens fiender: de röda och ett eller flera “främmande” folk. Nazismen är som välbekant också den ideologi Sverigedemokraterna har sina rötter i. Men att föra ideologiskt krig via kultur är knappast något som är unikt för Sverigedemokraterna eller nazisterna. Dock är tanken att den sociala oron skulle försvinna om alla identifierade sig som svenskar en väldigt märklig sådan. Den ignorerar exempelvis vad som hände under den högst etniskt svenska arbetarrörelsens storhetsdagar. Men då kanske det var bolsjevikernas fel?
Vad gäller nedskärningar riktar man in sig på kulturyttringar eller institutioner som man anser inte gynnar nationen eller kanske till och med ser som ett hot mot denna.
Det sverigedemokratiska fokuset på den egna nationen måste sägas vara konsekvent. Vad gäller nedskärningar riktar man in sig på kulturyttringar och institutioner som man anser inte gynnar nationen – eller kanske till och med ser som ett hot mot denna.
Sverigedemokraterna vill minska anslag till “mångkulturalistiska och politiserade verksamheter, samt delar av samtidskulturen”. Man vill att “vissa anslag” ska minskas “till följd av skarpare reglering och kontroll av att de verksamheter som uppbär statsbidrag delar det svenska samhällets grundläggande demokratiska värderingar”. Och man vill helt dra in stödet till “organisationer som baseras på kön eller etnicitet”. Inkluderar detta alla kulturföreningar? Man får anta det. Det måste ju i så fall även innebära att föreningar som har svensk folkdans som huvudfokus förlorar sina bidrag. Men undantag görs säkert där.
Sverigedemokraterna anser att svenska kulturutövare är en något mer konkurrenskraftig grupp än vad de nuvarande anslagen ger sken av. Så de vill skära ner “något” på “graden av direkta och indirekta statliga subventioner riktade till samtidskultur och enskilda kulturskapare”.
Filmstöd hade förlorat 213 miljoner kronor.
Årets budgetandel för kulturen är 0,84 procent eller 8,338 miljarder. En historiskt hög andel. Vi har just nu en regering där Socialdemokraterna och Miljöpartiet satsar på kultur som få gjort innan.
Hade Sverigedemokraterna däremot fått igenom sin budget för 2018 så hade den siffran varit enbart 210 miljoner kronor lägre. Varför “enbart”? Jo, för att det hade placerat dem högt på listan över kulturbudgetar de senaste 20 åren. Men för att få en klarare bild så måste man kika på vad skillnaderna är. Vi går igenom ett par här. Mer detaljer finns i slutet av artikeln.
Kulturområdesövergripande verksamhet skulle blivit av med 266 miljoner kronor (varav den enskilt stora förloraren är Bidrag till allmän kulturverksamhet, utveckling samt internationellt kulturutbyte och samarbete som förlorar 310 miljoner kronor. Man drar även bort 69 miljoner kronor från Bidrag till regional kulturverksamhet med motiveringen att avveckla “offentligt stöd till i första hand uppenbart mångkulturalistiska verksamheter”.
Teater, dans och musik skulle få 33 miljoner mindre.
Litteratur, läsande och språk hade blivit av med 19 miljoner. 30 miljoner mindre i bidrag till litteratur och kulturtidskrifter, medan 11 miljoner extra hamnar hos Institutet för språk och folkminnen.
Bildkonst, arkitektur, form och design skulle få 27 miljoner mindre. Statens konstråd är den stora förloraren med 20 miljoner mindre.
Ersättningar och bidrag till konstnärer skulle minskas 93 miljoner kronor.
Museer och utställningar förlorar 69 miljoner.
Och om ni nu undrar hur allt detta går ihop med en sänkning på “enbart 210 miljoner kronor” som vi skrev ovan? Jo då måste vi kika på posten Kulturmiljö.
Här ingår Riksantikvarieämbetet som får 64 miljoner extra. Medan Kyrkoantikvarisk ersättning nästan dubblas med 440 miljoner i tillskott.
Alla kulturföreningar som inte tillhör “den svenska nationen” skulle mista sina stöd.
Satsningarna som görs är enligt Sverigedemokraterna främst mot att “bevara och levandegöra det svenska kulturarvet och insatser som syftar till att tillgängliggöra kulturen för barn och unga, för de äldre och för personer med funktionsnedsättningar”. Tillgängliggörande av kulturen är en bra sak. Dock skulle kulturutbudet bli kraftigt begränsat om alla kulturföreningar som inte tillhör “den svenska nationen” mister sina stöd.
Tillgängliggörande för funktionsnedsatta nämns vid upprepade tillfällen, vilket vi får hoppas utmynnar i en tvärpolitisk överenskommelse.
Sverigedemokraterna säger även att de vill att “kulturen kommer nära medborgarna och stödjer därför ansatser som syftar till att fördela kulturen något mindre centraliserat och mer regionalt och lokalt”. Detta är också en bra tanke i grunden. Och insatser görs där redan idag. En del etablerade aktörer, såsom Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, rör sig utåt från stadskärnan, men oftast med blandade resultat. Då Sverigedemokraterna minskar bredden av kulturutbudet så kommer dessa insatser förmodligen inte bli bättre med deras politik. Att de drar tillbaka på budgetposten Bidrag till regional kulturverksamhet med 69 miljoner kronor talar också emot detta.
Sveriges tidskrifter och litteratur skulle drabbas hårt.
Sverigedemokraternas har också en vision om att förändra de kulturpolitiska målen. De säger att detta är med “kulturens roll för samhälle, individuell livskvalitet och arbetsmarknadens förutsättningar” i åtanke. Så här skulle de vilja att målen såg ut:
Kulturen ska binda samman Sveriges förflutna med nutid och framtid, förvalta landets historia och arv samt stärka gemenskapen i samhället och den nationella identiteten. Möjlighet till kulturupplevelser ska finnas för individer i alla livets skeden. Kulturen ges möjlighet att spela en stor roll för hälsan och knyta ihop natur- och kulturvård. Kulturhistorisk hänsyn och kulturell planering ska vara en integrerad del av stads- och samhällsbyggnadsfrågor. Det ska finnas god tillgång till kulturella utbildningar och kulturinstitutioner av hög kvalitet samt ett fungerande regelverk anpassat till kulturskaparnas särskilda arbetsvillkor. Samtidskulturen ska uppmuntras att i något högre utsträckning stå på egna ben.
Sammantaget ger Sverigedemokraternas retorik många gånger sken av att de bryr sig om kulturen, men det är i så fall bara kultur de ser som sin egen. Samtidskonsten vill man ska klara sig mer på egen hand. Det nyskapade är inte lika intressant i deras ögon. Allt som är minoritetskultur eller primärt baserat på könstillhörighet ska förlora alla anslag. Sveriges tidskrifter och litteratur skulle drabbas hårt. Den svenska filmkonsten likaså. Det är vad siffrorna säger. Att Sverigedemokraterna och deras kulturpolitik är ett hot mot den fria kulturen vet mångaaktörer i fältet redan om. Det finns exempelvis en protestlista som i skrivande stund samlat 880 underskrifter.
Sex frågor till Aron Emilsson, kulturpolitisk talesperson för Sverigedemokraterna
Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?
— För Sverigedemokraterna spelar kulturen en central roll i livet, politiken och samhällsbygget. Vi eftersträvar en bred och livskraftig svensk kulturpolitik där barns, äldres och funktionsnedsattas rätt till kultur särskilt beaktas. För oss är det självklart att vi i Sverige har ett unikt och värdefullt kulturellt arv som är värt att bevara och belysa. Den gemensamma svenska kulturen har hållit oss samman och utgjort grunden för framväxten av det demokratiska, fredliga och solidariska välfärdssamhället. Att stärka den nationella identiteten och kulturarvets ställning är således en angelägen uppgift för alla oss som vill befrämja en positiv samhällsutveckling.
▾
I både den professionella kulturvärlden och på de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med medelklassbakgrund från de stora städerna överrepresenterade, medan stora delar av samhället är underrepresenterade i kulturvärlden. Vilka strategier, om några, arbetar ni med för att främja en bredare representation, en spridning av kulturyttringar och ökad jämlikhet i konsten och kulturen?
— Sverigedemokraterna verkar för att tillsättning efter kompetens ska gälla i hela kulturlivet och resten av samhället. Vi motsätter oss representationstillsättning eller kvotering, eftersom vi anser att det är fel att eftersträva en viss sammansättning av människor utefter ovidkommande kriterier så som kön, etnicitet, sexuell läggning med mera. Alla grupper i samhället behöver inte göra samma sak i exakt samma omfattning. Det viktig är att alla står lika inför lagen, har samma rättigheter och skyldigheter och att alla människor oavsett könstillhörighet, etnicitet mm. har rätt och möjlighet att välja sin egen väg i livet.
Det mest demokratiska greppet är tvärtemot all sorts kvotering, att alla på likvärdiga grunder vid ansökan/antagning till högskoleutbildning, har möjlighet att ansöka och att urval görs baserat på om behörigheten och antagningskraven uppfylls.
På frågan om vilka strategier vi har för att främja en bredare representation på området så anser vi att den svenska kulturen och kulturarvet satts åt sidan och har alldeles för litet utrymme både på den konstnärliga arenan i samhället och inom högre utbildning. Detta innebär ju att dagens representation, spridning och jämlikhet är mycket låg i Sverige. Vi vill främja den svenska kulturen och kulturarvet (även det nordiska) och har lagt fram många förslag på området med en helhetlig syn på behoven av och vinsterna med detta.
▾
Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar, om några, skulle ni vilja se i modellen?
— Vi har uttalat att vi är försiktigt kritiska eftersom den kan leda till en godtycklig fördelning av medel till kulturverksamheter och riskerar att leda till en obalans mellan regionerna rörande vad man prioriterar utifrån de nationella kulturpolitiska målen. Vi är dock positiva till att kultursamverkansmodell flyttar ner resurser för kulturen till lokal nivå. Vi har inga konkreta ändringsförslag i dagsläget, men arbetar ständigt med frågan.
▾
Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de åter borde bli obligatoriska och huruvida de borde tillägnas fler studietimmar till dessa ämnen. Var står ni i frågan?
— Vi förespråkar inte ett återinförande av de estetiska ämnena i skolan som ett obligatoriskt inslag. Vi vill införa 2-årigt gymnasium för praktiska och estetiska linjer för att öka valmöjligheterna för de elever som vill arbeta inom ett praktiskt eller estetiskt yrke och som inte har planer på att läsa vidare på universitet eller högskola. Det skulle underlättas av 2-årigt gymnasieprogram.
▾
Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens frihet från politisk styrning?
— Sverigedemokraterna strävar efter en samtidskultur som i mindre utsträckning är beroende av statliga bidrag. Vi ser en viss motsägelse i konstens möjlighet att vara fri samtidigt som den i alltför hög grad är beroende av offentliga medel. Det betyder inte att vi avser dra in allt offentligt stöd till samtidskultur, utan omfördelar resurser där satsningar på till exempel kulturlotsar och skapande skola också skulle komma dagens kulturarbetare till del. Vi har motsatt oss regeringens politisering i museilagen och deras integrationspolitiska uppdrag till folkbildningsväsendet.
▾
Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i världen, inklusive i Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?
— Vi vill ha ett bra tillsynssystem som ser till att staten inte bidrar till antidemokratiska och våldsbejakande organisationer. Vi tror även att vår sammanhållningspolitik skulle innebära att incitamenten att söka sig till dessa antidemokratiska och våldsbejakande rörelser skulle minska i takt med att den sociala tilliten stärks.
En del siffror värda att notera:
Följande siffror är utdrag ur vad Sverigedemokraterna budgeterade för i år i förhållande till regeringens budget för i år. Alltså, detta hade varit verkligheten om de regerat 2018.
Filmstöd hade förlorat 213 miljoner kronor.
Kulturområdesövergripande verksamhet förlorar 266 miljoner kronor (varav den enskilt stora förloraren är Bidrag till allmän kulturverksamhet, utveckling samt internationellt kulturutbyte och samarbete som förlorar 310 miljoner kronor. Man drar även bort 69 miljoner kronor från Bidrag till regional kulturverksamhet med motiveringen att avveckla “offentligt stöd till i första hand uppenbart mångkulturalistiska verksamheter”.
Teater, dans och musik har en märklig tabell som ser ut att ange att det blir 33 miljoner mindre på den posten, men Sverigedemokraterna har angett summan som -5 miljoner.
Tabellen för Teater, dans och musik ur motion 2017/18_2522 från Sverigedemokraterna.
Litteratur, läsande och språk förlorar 19 miljoner. Det blir 30 miljoner mindre i bidrag till litteratur och kulturtidskrifter, medan 11 miljoner extra hamnar hos Institutet för språk och folkminnen. Bildkonst, arkitektur, form och design får 27 miljoner mindre. Däremot får Nämnden för hemslöjdsfrågor här 5 miljoner i tillskott. Motiveringen lyder: “Anslaget tillförs medel i syfte att, med särskilt fokus på barn och unga, intensifiera arbetet med att skapa intresse kring, och sprida kunskap om, äldre hantverksmetoder och den traditionella svenska folkkonsten.” Statens konstråd är den stora förloraren med 20 miljoner mindre.
Under Kulturskaparnas villkor förlorar posten Ersättningar och bidrag till konstnärer 93 miljoner kronor.
Riksarkivet tillförs 6 miljoner kronor.
Museer och utställningar förlorar 69 miljoner.
Och om ni nu undrar hur allt detta går ihop med en sänkning på “enbart 210 miljoner kronor” som vi skrev ovan? Jo då måste vi kika på den enda återstående kulturposten: Kulturmiljö.
Här ingår Riksantikvarieämbetet som får 64 miljoner extra. Men den stora posten är Kyrkoantikvarisk ersättning som med 440 miljoner i tillskott nästan blir fördubblat.
Den 9 september är det val i Sverige! Kultwatch riktar in sig på kulturpolitiken för att du ska få bättre koll på vad partierna vill göra med kulturen. Förutom korta analyser så svarar varje parti på våra frågor om kulturens roll och framtid, om jämlikhet och representation. Idag tittar vi närmare på vad Miljöpartiet vill.
Det är på många sätt en generös och rimlig kulturpolitik som Miljöpartiet de gröna presenterar i sitt kulturpolitiska program. Konst och kultur har en viktig plats i samhället och Miljöpartiet vill skapa en stabil grund såväl för kreativitet som för kulturarbetare och yrkesverksamma konstnärer. Kulturskaparna ska arbeta under rimliga villkor i hela landet och de offentliga stöd- och ersättningssystemen ska utformas så att det bidrar till detta. En trygg arbetsmarknad ska skapas.
En av Miljöpartiets huvudfrågor, skolan, har även en framstående plats i deras kulturpolitik. Det är viktigt att barn och unga får möjlighet att utveckla sitt skapande, därför ska kulturen i skolan stärkas och kulturskolan utvecklas. Kulturskolan ses som en viktigt plats och estetiska ämnen som en nyckel till barn och ungas möjligheter att utveckla sin kreativitet. I programmet går att läsa att estetiska läroprocesser och ämnen i skolan ska vara möjligt, om det finns lokala behov och önskemål. En viktig följdfråga blir; är detta ytterligare en form av val, så som skolvalet och vårdvalet, där föräldrar behöver ha förståelse och kunskap för att barnen ska få tillgång till estetiska ämnen? Behov och önskemål handlar i stor grad om att veta att möjligheter finns.
Miljöpartiet skriver också att samtliga nationella program i gymnasieskolan ska innehålla minst ett estetiskt ämne och att hela skolväsendet bör få tillgång till satsningen Skapande skola vilken fokuserar på att barn och unga ska få möta professionell scenkonst och kultur under sin skolgång. Värt att känna till är den kritik som riktats mot Skapande skola.
Kultur och kunskap är även tätt sammankopplat med det som Miljöpartiet kallar för bildning. Bildning beskrivs som förmågan att tillgodogöra sig kunskap och kunna sätta den i ett sammanhang. Till skillnad från utbildning är bildning en livslång strävan efter fördjupad förståelse. Bildning skapar, enlig Miljöpartiet, självständighet och bidrar till frihet från givna strukturer eller auktoriteter. Politiken ska därför bidra till att stärka bildningen. Biblioteken framhålls som viktiga institutioner när det gäller såväl bildning som det demokratiska samhället i stort.
Vilka av samhällets grupper bjuds in till att skapa kulturella nyanser?
Miljöpartiet förordar en kulturpolitik som ”sänker trösklar för deltagande”. Partiet vill att fler människor ska få tillträde till kulturen, något som ska bidra till vad de kallar “kulturella nyanser”. Vidare skriver Miljöpartiet att en grön kulturpolitik är öppen för att ge plats för nya kulturyttringar. Dessa kulturella nyanser och nya kulturyttringar ska tillsammans bilda ”en kulturell väv”. Väven ska präglad av mångfald och en bredd av kulturella och konstnärliga uttryck. Så hur ser arbetet för att skapa tillträde ut? Vilka av samhällets grupper bjuds in till att skapa kulturella nyanser?
Under rubriker ”Urfolket samerna och de nationella minoriteternas kultur” skriver Miljöpartiet att främjande av det samiska folkets och de nationella minoriteternas kulturverksamheter är en fråga om mänskliga rättigheter och att kultur sprids till fler. Miljöpartiet fortsätter: ”Genom konsten och kulturen är det möjligt att med ord, bild eller musik synliggöra perspektiv som i den traditionella historieskrivningen ibland har hamnat i skymundan.”. Här länkas konst och kultur på ett konkret sätt till ett demokratiskt ändamål. Dock kan användandet av ordet ”ibland” diskuteras och kritiseras. Ordet skapar tveksamhet kring huruvida den traditionella historieskrivningen verkligen osynliggjort vissa perspektiv vilket riskerar att förminska urfolks, minoriteters och marginaliserade gruppers berättelser och vittnesmål.
Att dagens professionella konst- och kulturvärld, likt övriga samhället, präglas av maktstrukturer såsom klass, funktionalitet, etnicitet, hudfärg, sexualitet och kön samt ojämlikhet, vet vi. Genom att lyfta Sveriges nationella minoriteter i sitt program synliggör Miljöpartiet några av samhällets marginaliserade grupper. Med andra ord inbegriper frågan om sänkta trösklar och tillträde ett mycket större arbete. För vem eller vilka är konst och kultur idag (o)tillgänglig? Hur kan exempelvis klassmässiga och rasifierade trösklar slipas ner? Sammantaget saknas tydliga strategier och konkreta åtgärder för ett arbete för inkludering och jämlikhet samt mot diskriminering. Kvar i tomrummet står frågan hur Miljöpartiets kulturpolitik verkar för att främja bred representation och en stor variation av kulturyttringar?
Vad är det då som är specifikt för en miljöfokuserad kulturpolitik? Frågan har inte ett helt givet svar utifrån partiets kulturpolitiska program. Det är lätt att missa de tre meningar i början av programmet som sedan, vid en omläsning, kan tolkas som en central utgångspunkt för en så kalla grön kulturpolitik. Det står:
”Den gröna synen på människan är att hon är skapande till sin natur. Kulturen är därför lika naturlig som människan själv och behöver inte motiveras med andra argument än sitt eget inneboende värde. En viktig utgångspunkt i en grön kulturpolitik är att skydda och utveckla kulturen och den konstnärliga friheten utifrån denna grundläggande insikt.”
Människan är alltså skapande till sin natur och kulturen lika naturlig som människan. I ett senare stycke ger sig Miljöpartiet på den svåra uppgiften att förklara begreppet kultur. Den estetiska innebörden av kultur beskrivs som ”skapandet och upplevelsen av det sköna och det vackra, men även det skeva och det fula, det anstötliga”. Här blottas en polariserad och traditionell förståelse av estetik – det fina och det fula. Vem bestämmer vad som är fint och vad som är fult?
Vad menar Miljöpartiet med att människan är skapande till sin natur och att kulturen är lika naturlig som människan själv?
Hand i hand med en svart-vitt, dikotom, förståelse går föreställningen om en människas inneboende biologiska essens, det vill säga idén om en människa bär på en biologisk, oföränderlig och sann kärna. Tillsammans med Miljöpartiets förklaring av det estetiska kulturbegreppet ligger det nära till hands att fråga: vad menar Miljöpartiet med att människan är skapande till sin natur och att kulturen är lika naturlig som människan själv? För vem är den naturlig och på vilket sätt? Vad handlar det där inneboende värdet om? Möjligen menar Miljöpartiet enbart att såväl människan som kulturen är en del av naturen, lika natur-lig som träd eller stenar. Dock kan dessa ordval kan ifrågasättas och problematiseras. Precis som frågan om vem som bestämmer vad som är fint eller fult bör vi också fråga vem som avgör vad som är naturligt? Hur har dessa värden skapas och vem har makten att definiera?
Återkommande i Miljöpartiets kulturprogram är tal om frihet och det fria. Miljöpartiet vill säkra utrymme för den fria konsten och människans fria tänkande. Det sistnämnda kopplas till kreativitet och utveckling. I det kulturpolitiska programmet går att läsa att den fria konsten bryter ny mark, utmanar föreställningar och invanda mönster och kan därför ses som en demokratisk vakthund. Därför, menar Miljöpartiet, måste konsten och kulturen stå fri från politisk påverkan och kortsiktiga kommersiella villkor.
Det finns ett framåtsträvande i Miljöpartiets kulturpolitiska program. Vid upprepade tillfällen återkommer Miljöpartiet till ord som utveckling, förändring och det nya, något som kopplas till frihet samt till den fria, tänkande och kreativa människan. Mellan raderna skymtar ett linjärt förhållningssätt till tid, historia och kultur: förändringen som drivs av den fria människan, den intellektuella konstnären, skapar något nytt – från det gamla till det nya. Exakt vad Miljöpartiet tänker att ”det nya” innebär är inte lätt att förstå. Ett annat frågetecken gäller hur detta så kallade nya förhåller sig till hållbarhet.
Talet om det fria kan tolkas som en elitistisk idé om konstnären som ett geni och en övertro på frihet som begrepp och universell lösning. Att det, utifrån ett demokratiskt perspektiv, är relevant att tala om konsten och kulturens frihet är lätt att förstå. Vad som oftast saknas är frågan om vad begreppet frihet innebär, är vi någonsin fria? Vilka är fria? Hur ser frihet ut i relation till maktstrukturer och ojämlika förhållanden? Dessa frågor berörs inte i Miljöpartiets kulturpolitiska program. Sammantaget för detta tankarna till en liberal ideologi.
Sex frågor till Niclas Malmberg, distriktsordförande, riksdagsledamot, kultur- och mediepolitisk talesperson för Miljöpartiet de gröna.
Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?
— Utan konst och kultur vore tillvaron torftig. Det är genom konsten vi kan förstå oss själva, varandra och omvärlden, genom att få nya perspektiv på tillvaron. Kulturpolitiken ska därför säkra att alla har god tillgång till kultur, oavsett var i landet man bor, ekonomi eller funktionsvariationer.
▾
Hos både den professionella kulturvärlden och de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med en kulturell medelklassbakgrund från de stora städerna överväldigande överrepresenterade, medan stora delar av samhället nästan helt saknar plats i kulturvärlden. Vilka strategier arbetar ni med för att främja bred representation, en spridning av kulturyttringar och jämlikhet i konsten och kulturen?
— Vi arbetar för att kulturen inte låses in i traditionella konstformer, utan att det ges goda möjligheter till nya kulturella uttryck att frodas. En mycket lyckad reform den här mandatperioden har varit Kreativa platser, som skapat förutsättningar för lokalt producerad kultur som annars inte skulle ha kunnat erhålla stöd.
▾
Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?
— Det stora problemet har varit att utan resurstillskott kan inte nya kulturformer ges stöd om inte nedskärningar samtidigt görs i befintliga institutioner. Miljöpartiet vill stärka den statliga finansieringen av samverkansmodellen med 200 miljoner kronor/år, vilket skapar förutsättningar att bredda modellen utan att tvingas till nedskärningar.
▾
Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?
— Det inte bara diskuteras, Miljöpartiet arbetade för att regeringen skulle lägga en proposition i frågan, vilket skedde men som tyvärr avslogs av allianspartierna och SD. Men vi ger oss inte, utan kommer att arbeta för att propositionen läggs igen.
▾
Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens fria utrymme från politikerstyrning?
— Bland annat genom att säkerställa att det inte är den politiska nivån som fattar beslut om det kulturella innehållet. Den här mandatperioden har vi bland annat fått majoritet för en ny Museilag som slår fast att museer är självständiga myndigheter, som inte kan styras i sin utställningsverksamhet av den politiska nivån.
▾
Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i världen, inklusive Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?
— Bland annat genom att säkra att bidrag inte betalas till organisationer som motverkar grundlagens principer om alla människors lika värde.
Den 9 september är det val i Sverige! Kultwatch riktar in sig på kulturpolitiken för att du ska få bättre koll på vad partierna vill göra med kulturen. Förutom korta analyser så svarar varje parti på våra frågor om kulturens roll och framtid, om jämlikhet och representation. Idag tittar vi närmare på vad Socialdemokraterna vill.
Det kan tyckas nästan lite paradoxalt – men Sveriges största politiska parti, som varit störst i över ett århundrade nu, är bland de svåraste partierna att få grepp om när det gäller kulturpolitiken.
Socialdemokraterna lämnar inga konkreta förslag i dagspolitiken. De skickar varken ut motioner eller propositioner från partiet. All kulturpolitik sköts via regeringen, i koalition med Miljöpartiet – och det är Miljöpartiet, genom kulturminister Alice Bah Kuhnke, som är ansiktet utåt i kulturpolitiken.
Det sitter 13 socialdemokrater i Kulturutskottet, inklusive suppleanter. Flest av alla partier. Sammantaget har de lämnat in 122 motioner under mandatperioden. Vissa har varit relativt menlösa, andra helt fantastiska – som Lawen Redars två motioner om Ungas möjlighet till organisering och en Nationell strategi mot marginaliserade förorter. Båda Lawen Redars motioner har fått avslag. Alla utom en av de 122 motionerna har fått avslag, och när de nått omröstning har även de andra socialdemokraterna röstat ner dem. De ger ingen ledtråd till vad partiet som helhet vill.
Det är inte bara en kulturjournalist mitt i ett researcharbete som tycker att det känns otydligt att läsa ut något ur det. Det tycker många i kulturvärlden också. I fjol skrev 30 framträdande representanter från kulturvärlden en debattartikel där de undrar var Socialdemokraternas kulturpolitik tagit vägen. De använder ord som “en gåta”. Och det verkar ändå ha tagit skruv. Partiet vars dagliga kulturpolitik knappast syns har tagit fram det kanske allra längsta kulturpolitiska dokumentet av alla riksdagspartierna, släppt för bara ett par månader sen.
I fjol skrev 30 framträdande representanter från kulturvärlden en debattartikel där de undrar var Socialdemokraternas kulturpolitik tagit vägen.
Har Socialdemokraternas visioner blivit tydligare? Jo, visst. Men mycket är fortfarande nästan provocerande menlöst. I väldigt många av kulturpolitikområdena staplas vaga påståenden på vaga påståenden. Inga konkreta förslag lämnas, bara tankar om att förbättra eller att fortfölja de processer som redan görs, av alla regeringar oavsett partifärg. Kulturarvspolitiken, filmpolitiken, bibliotekspolitiken, kultur i arbetslivet och internationella samarbeten rinner ganska obemärkt förbi.
På andra ställen är det på mittenpartivis flera till synes motstridiga perspektiv som tas in samtidigt. De är på något sätt både för och emot digitalisering, som beskrivs som både viktigt och farligt samtidigt. Partiet vill motverka kulturens kommersialisering (vilket väl ändå kan anses vara radikalt i kapitalismens tidevarv) men skriver samtidigt att “det är bra att det finns privatfinansierad kultur” och att “den kommersiella kulturen och kulturindustrin spelar en viktig roll.”
Ett filosofiskt stycke om kulturens egenvärde bedyrar att “egenvärdet kommer först”. Fast det stycket ligger inte alls bokstavligen först, utan efter ett som bedyrar hur viktig kulturen är för “samhällsbygget”, ett så socialdemokratiskt begrepp som något. Mycket riktigt står det bara ett stycke senare att de “ser det som att kulturen både har ett egenvärde och kan vara till nytta på andra områden.” Längre ned framhålls att kulturella företag, inte alls kulturen i sig, är målsättningen för kulturpolitiken: “Uppgiften för en socialdemokratisk kulturpolitik är att med bibehållen respekt för kulturens demokratiska värden och konstens integritet utveckla de kulturella näringarna.”
Hur kommer det här sig? Socialdemokraterna är det närmaste ett politiskt parti i Sverige kommer det britterna kallar ett “bredkyrkligt” parti, det vill säga ett som rymmer en helt spektrum av sinsemellan väldigt olika grundfilosofier och politiska ställningstaganden. Det märks att olika röster och perspektiv har fått vara med och sätta sin prägel i arbetet med partiets kulturpolitik.
Socialdemokratin har rötter i arbetarkampen, och den finns absolut närvarande i deras kulturpolitiska program, med insiktsfulla stycken om kultur i arbetarrörelsen och ett brinnande patos för att alla ska ha samma kulturella möjligheter. “Klasstillhörighet,” skriver Socialdemokraterna, “kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder ska inte avgöra möjligheten att ta del av och utöva kultur”. Sen citerar de Hjalmar Branting. Det finns absolut en vilja att göra något åt snedfördelningen av kulturella resurser, och ibland en överraskande radikalitet i beskrivningarna.
När idéerna sen ska omsättas i praktiken är det plötsligt mycket försiktigare. Hur tänker partiet se till “att kulturellt underrepresenterade grupper och deras berättelser ska få utrymme”? Det enda som nämns är satsningar på mötesplatser, uppsökande verksamhet och kulturskolan. De diskuterar på ett ingående sätt könsmaktstrukturer i kulturen, tidstypiskt med en referens till #metoo. Men den enda konkreta lösningen på problemet med sexuella trakasserier är ytterligare en utredning som ska “analysera verksamheten ur ett genus- och jämställdhetsperspektiv”.
De flesta av de större förslagen är stegvisa, små förbättringar med utgångspunkt i den nuvarande politiken. Till exempel vill Socialdemokraterna utöka reformen om fritt inträde till museer att även gälla på regional nivå, och införa statligt filmproduktionsstöd. Socialdemokraterna verkar vilja förskjuta makten tillbaka från regionerna till staten – kanske för att underminera Alliansens kultursamverkansmodell. Samtidigt är det klart att tillskottet av pengar innebär en positiv satsning för många kulturaktörer.
När det brinner till, med intressanta uppslag där de uppenbart har lyssnat på kultursektorn, är det i de mindre högprofilerade förslagen.
När det brinner till, med intressanta uppslag där de uppenbart har lyssnat på kultursektorn, är det i de mindre högprofilerade förslagen. Till exempel vill de göra konstnärliga stipendier sjukpenninggrundande, ett förslag i klassisk socialdemokratisk stil med ursprung ur fackligt arbete, som känns friskt och kommer betyda mycket för utövande konstnärer. De vill också hitta system för att motverka New Public Management-tänkande och kortsiktiga projekt med komplicerade ansöknings- och rapporteringsförfaranden.
Det finns också en förståelse för hur viktig ett bredare kulturdeltagande är. “I en socialdemokratisk kulturpolitik är amatörkulturen och det professionella kulturlivet varandras förutsättningar.” Partiet föreslår att kultursamordnare ska säkerställa kopplingen mellan olika sorters kulturutövande. Kultursamordnarna ska se till att de yrkesmässiga institutionerna på allvar anknyter till amatörkulturen så att kulturutbudet “speglar olika människors och samhällsklassers livsvillkor”. Vad som hamnar i respektive kategori – amatörkultur eller yrkesmässig kultur – får några exempel i texten, men en rejäl kritisk diskussion om olika uttryck uteblir.
Socialdemokraterna har inte praktiskt visat vad de vill med kulturpolitiken under den senaste mandatperioden. Visar deras uppdaterade kulturpolitiska program vägen till en mer visionär och aktiv socialdemokratisk kulturvilja? Nja. Lite. Men nog finns det en hel del kvar att bevisa.
Sex frågor till Gunilla Carlsson, Socialdemokraternas talesperson i kulturfrågor
Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?
— Vi svarar med ett citat ur Socialdemokraternas partiprogram från 2013: Kunskap och kultur är verktyg för människors personliga frihet och utveckling. Men de är också redskap för samhällets utveckling och vår gemensamma välfärd. De är ett mått på samhällets värdighet. Kunskap och kultur ger människor möjlighet att vidga sina perspektiv och att frigöra sina tankar och sin skaparkraft. Denna frigörande förmåga är en avgörande motvikt mot ekonomiska och sociala eliters strävan att ta makten över tanken.
▾
Hos både den professionella kulturvärlden och de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med en kulturell medelklassbakgrund från de stora städerna överväldigande överrepresenterade, medan stora delar av samhället nästan helt saknar plats i kulturvärlden. Vilka strategier arbetar ni med för att främja bred representation, en spridning av kulturyttringar och jämlikhet i konsten och kulturen?
— Kulturpolitiken och den offentliga kulturfinansieringen har bland annat till uppgift att vara en motvikt och ett komplement till kommersiell kultur för att garantera mångfald och att kultur med hög kvalitet blir tillgänglig för alla och överallt. En socialdemokratisk kultursyn utgår från demokratiska värden och vill ge utrymme för olika berättelser, för kulturens och konstens mångfald. Vi anser att det är alla offentligt finansierade kultur- och utbildningsinstitutioners ansvar att verksamheterna genomsyras av kvalitet, mångfald och bred representativitet.
▾
Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?
— Modellen kan behöva utvecklas så att dialogen mellan staten och regionernas förbättras men också så att det fria kulturlivet och civilsamhället får möjlighet att påverka. Det är också viktigt att fortsätta statens ekonomiska ambitioner. Anslagen till kultursamverkansmodellen har stärkts i flera steg. Modellen har justerats för att bättre möta landstingens och kultursektorns behov, t.ex. genom att bild- och formkonstområdet nu också innefattas i modellen samt att samrådet med det civila samhället har utvecklats. De regionala museernas kulturmiljöarbete kan nu också få stöd inom ramen för modellen.
▾
Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?
— Vi socialdemokrater vill att alla gymnasieprogram ska innehålla estetiska ämnen, det är en del av skolans bildningsuppdrag.
▾
Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens fria utrymme från politikerstyrning?
— Kulturpolitiken styr med demokratiska beslut och offentliga medel mot övergripande mål som kulturell jämlikhet och jämställdhet, ökad tillgänglighet och allas rätt och möjlighet att delta i och ta del av kultur. Men när det gäller konstens och kulturens innehåll ska politiken hålla sig på armslängds avstånd. Politiker och tjänstemän måste klara av att balansera de övergripande målen för kulturpolitiken mot den konstnärliga friheten. Som kulturpolitiker är det viktigt att hålla sig till inriktning och uppföljning, att skapa förutsättningar för ett rikt, fritt och blomstrande kulturliv, men inte att konstnärligt styra eller besluta om detaljer. Kulturen och konsten får inte bli föremål för kortsiktiga dagspolitiska och partipolitiska strävanden. Socialdemokraterna driver en politik för kulturell jämlikhet, det vill säga att alla i hela landet ska ha rätt och möjlighet att ta del av och skapa konst och kultur och att kulturellt underrepresenterade grupper och deras berättelser ska få utrymme. Kulturpolitiken behöver flera olika verktyg för att uppnå det målet, utan att för den skull detaljstyra konstens innehåll. Till verktygen hör satsningar på fler mötesplatser och på kultur- och musikskolan i områden där barn och ungdomar nu är underrepresenterade i verksamheten. Vi vill hävda principen om att politiken ska hålla sig på armlängds avstånd till kulturens innehåll samt skapa förutsättningar för att berättelser från alla delar av samhället tar plats i kulturen.
▾
Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i världen, inklusive Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?
— Hoten mot den konstnärliga friheten har ökat. I flera länder växer högerextrema och andra mycket konservativa partier och rörelser som för eller vill föra en politik som begränsar den konstnärliga friheten och yttrandefriheten. Deras kultursyn är exkluderande och bygger på idéer om att avgränsa ett lands kultur. De vill skapa sammanhållning genom att likforma, genom att främja det de definierar som den nationella kulturen och motarbeta andra kulturyttringar. Det är motsatsen till en socialdemokratisk kultursyn som utgår från demokratiska värden och vill ge utrymme för olika berättelser, för kulturens och konstens mångfald. Den konstnärliga friheten kringskärs även av hot och våld mot kulturutövare. Konstnärer hotas och utsätts för våld i ökande omfattning. Förövarna är såväl religiösa som politiska extremister. Detta är en mycket oroande utveckling som måste bemötas kraftfullt.
Vi menar att det är viktigt med offentligt finansierad kultursektor som möjliggör att alla människor kan ta del av och utöva kultur, det är en del av en demokratisk samhällsutveckling.
