Den 9 september är det val i Sverige! Kultwatch riktar in sig på kulturpolitiken för att du ska få bättre koll på vad partierna vill göra med kulturen. Förutom korta analyser så svarar varje parti på våra frågor om kulturens roll och framtid, om jämlikhet och representation. Idag tittar vi närmare på vad Miljöpartiet vill.

Det är på många sätt en generös och rimlig kulturpolitik som Miljöpartiet de gröna presenterar i sitt kulturpolitiska program. Konst och kultur har en viktig plats i samhället och Miljöpartiet vill skapa en stabil grund såväl för kreativitet som för kulturarbetare och yrkesverksamma konstnärer. Kulturskaparna ska arbeta under rimliga villkor i hela landet och de offentliga stöd- och ersättningssystemen ska utformas så att det bidrar till detta. En trygg arbetsmarknad ska skapas.

En av Miljöpartiets huvudfrågor, skolan, har även en framstående plats i deras kulturpolitik. Det är viktigt att barn och unga får möjlighet att utveckla sitt skapande, därför ska kulturen i skolan stärkas och kulturskolan utvecklas. Kulturskolan ses som en viktigt plats och estetiska ämnen som en nyckel till barn och ungas möjligheter att utveckla sin kreativitet. I programmet går att läsa att estetiska läroprocesser och ämnen i skolan ska vara möjligt, om det finns lokala behov och önskemål. En viktig följdfråga blir; är detta ytterligare en form av val, så som skolvalet och vårdvalet, där föräldrar behöver ha förståelse och kunskap för att barnen ska få tillgång till estetiska ämnen? Behov och önskemål handlar i stor grad om att veta att möjligheter finns.

Miljöpartiet skriver också att samtliga nationella program i gymnasieskolan ska innehålla minst ett estetiskt ämne och att hela skolväsendet bör få tillgång till satsningen Skapande skola vilken fokuserar på att barn och unga ska få möta professionell scenkonst och kultur under sin skolgång. Värt att känna till är den kritik som riktats mot Skapande skola.

Kultur och kunskap är även tätt sammankopplat med det som Miljöpartiet kallar för bildning. Bildning beskrivs som förmågan att tillgodogöra sig kunskap och kunna sätta den i ett sammanhang. Till skillnad från utbildning är bildning en livslång strävan efter fördjupad förståelse. Bildning skapar, enlig Miljöpartiet, självständighet och bidrar till frihet från givna strukturer eller auktoriteter. Politiken ska därför bidra till att stärka bildningen. Biblioteken framhålls som viktiga institutioner när det gäller såväl bildning som det demokratiska samhället i stort.

Vilka av samhällets grupper bjuds in till att skapa kulturella nyanser?

Miljöpartiet förordar en kulturpolitik som ”sänker trösklar för deltagande”. Partiet vill att fler människor ska få tillträde till kulturen, något som ska bidra till vad de kallar “kulturella nyanser”. Vidare skriver Miljöpartiet att en grön kulturpolitik är öppen för att ge plats för nya kulturyttringar. Dessa kulturella nyanser och nya kulturyttringar ska tillsammans bilda ”en kulturell väv”. Väven ska präglad av mångfald och en bredd av kulturella och konstnärliga uttryck. Så hur ser arbetet för att skapa tillträde ut? Vilka av samhällets grupper bjuds in till att skapa kulturella nyanser?

Under rubriker ”Urfolket samerna och de nationella minoriteternas kultur” skriver Miljöpartiet att främjande av det samiska folkets och de nationella minoriteternas kulturverksamheter är en fråga om mänskliga rättigheter och att kultur sprids till fler. Miljöpartiet fortsätter: ”Genom konsten och kulturen är det möjligt att med ord, bild eller musik synliggöra perspektiv som i den traditionella historieskrivningen ibland har hamnat i skymundan.”. Här länkas konst och kultur på ett konkret sätt till ett demokratiskt ändamål. Dock kan användandet av ordet ”ibland” diskuteras och kritiseras. Ordet skapar tveksamhet kring huruvida den traditionella historieskrivningen verkligen osynliggjort vissa perspektiv vilket riskerar att förminska urfolks, minoriteters och marginaliserade gruppers berättelser och vittnesmål.

Att dagens professionella konst- och kulturvärld, likt övriga samhället, präglas av maktstrukturer såsom klass, funktionalitet, etnicitet, hudfärg, sexualitet och kön samt ojämlikhet, vet vi. Genom att lyfta Sveriges nationella minoriteter i sitt program synliggör Miljöpartiet några av samhällets marginaliserade grupper. Med andra ord inbegriper frågan om sänkta trösklar och tillträde ett mycket större arbete. För vem eller vilka är konst och kultur idag (o)tillgänglig? Hur kan exempelvis klassmässiga och rasifierade trösklar slipas ner? Sammantaget saknas tydliga strategier och konkreta åtgärder för ett arbete för inkludering och jämlikhet samt mot diskriminering. Kvar i tomrummet står frågan hur Miljöpartiets kulturpolitik verkar för att främja bred representation och en stor variation av kulturyttringar?

Vad är det då som är specifikt för en miljöfokuserad kulturpolitik? Frågan har inte ett helt givet svar utifrån partiets kulturpolitiska program. Det är lätt att missa de tre meningar i början av programmet som sedan, vid en omläsning, kan tolkas som en central utgångspunkt för en så kalla grön kulturpolitik. Det står:   

”Den gröna synen på människan är att hon är skapande till sin natur. Kulturen är därför lika naturlig som människan själv och behöver inte motiveras med andra argument än sitt eget inneboende värde. En viktig utgångspunkt i en grön kulturpolitik är att skydda och utveckla kulturen och den konstnärliga friheten utifrån denna grundläggande insikt.”

Människan är alltså skapande till sin natur och kulturen lika naturlig som människan. I ett senare stycke ger sig Miljöpartiet på den svåra uppgiften att förklara begreppet kultur. Den estetiska innebörden av kultur beskrivs som ”skapandet och upplevelsen av det sköna och det vackra, men även det skeva och det fula, det anstötliga”. Här blottas en polariserad och traditionell förståelse av estetik – det fina och det fula. Vem bestämmer vad som är fint och vad som är fult?

Vad menar Miljöpartiet med att människan är skapande till sin natur och att kulturen är lika naturlig som människan själv?

Hand i hand med en svart-vitt, dikotom, förståelse går föreställningen om en människas inneboende biologiska essens, det vill säga idén om en människa bär på en biologisk, oföränderlig och sann kärna. Tillsammans med Miljöpartiets förklaring av det estetiska kulturbegreppet ligger det nära till hands att fråga: vad menar Miljöpartiet med att människan är skapande till sin natur och att kulturen är lika naturlig som människan själv? För vem är den naturlig och på vilket sätt? Vad handlar det där inneboende värdet om? Möjligen menar Miljöpartiet enbart att såväl människan som kulturen är en del av naturen, lika natur-lig som träd eller stenar. Dock kan dessa ordval kan ifrågasättas och problematiseras. Precis som frågan om vem som bestämmer vad som är fint eller fult bör vi också fråga vem som avgör vad som är naturligt? Hur har dessa värden skapas och vem har makten att definiera?

Återkommande i Miljöpartiets kulturprogram är tal om frihet och det fria. Miljöpartiet vill säkra utrymme för den fria konsten och människans fria tänkande. Det sistnämnda kopplas till kreativitet och utveckling. I det kulturpolitiska programmet går att läsa att den fria konsten bryter ny mark, utmanar föreställningar och invanda mönster och kan därför ses som en demokratisk vakthund. Därför, menar Miljöpartiet, måste konsten och kulturen stå fri från politisk påverkan och kortsiktiga kommersiella villkor.

Det finns ett framåtsträvande i Miljöpartiets kulturpolitiska program. Vid upprepade tillfällen återkommer Miljöpartiet till ord som utveckling, förändring och det nya, något som kopplas till frihet samt till den fria, tänkande och kreativa människan. Mellan raderna skymtar ett linjärt förhållningssätt till tid, historia och kultur: förändringen som drivs av den fria människan, den intellektuella konstnären, skapar något nytt – från det gamla till det nya. Exakt vad Miljöpartiet tänker att ”det nya” innebär är inte lätt att förstå. Ett annat frågetecken gäller hur detta så kallade nya förhåller sig till hållbarhet.

Talet om det fria kan tolkas som en elitistisk idé om konstnären som ett geni och en övertro på frihet som begrepp och universell lösning. Att det, utifrån ett demokratiskt perspektiv, är relevant att tala om konsten och kulturens frihet är lätt att förstå. Vad som oftast saknas är frågan om vad begreppet frihet innebär, är vi någonsin fria? Vilka är fria? Hur ser frihet ut i relation till maktstrukturer och ojämlika förhållanden? Dessa frågor berörs inte i Miljöpartiets kulturpolitiska program. Sammantaget för detta tankarna till en liberal ideologi.

Citaten är hämtade från Miljöpartiet de grönas kulturpolitiska program 2018.

Sex frågor till Niclas Malmberg, distriktsordförande, riksdagsledamot, kultur- och mediepolitisk talesperson för Miljöpartiet de gröna.

Vilken roll anser ni att kulturen har i samhället? Vilken funktion ska den ha?

— Utan konst och kultur vore tillvaron torftig. Det är genom konsten vi kan förstå oss själva, varandra och omvärlden, genom att få nya perspektiv på tillvaron. Kulturpolitiken ska därför säkra att alla har god tillgång till kultur, oavsett var i landet man bor, ekonomi eller funktionsvariationer.

▾

Hos både den professionella kulturvärlden och de konstnärliga högskoleutbildningarna är vita majoritetssvenskar med en kulturell medelklassbakgrund från de stora städerna överväldigande överrepresenterade, medan stora delar av samhället nästan helt saknar plats i kulturvärlden. Vilka strategier arbetar ni med för att främja bred representation, en spridning av kulturyttringar och jämlikhet i konsten och kulturen?

— Vi arbetar för att kulturen inte låses in i traditionella konstformer, utan att det ges goda möjligheter till nya kulturella uttryck att frodas. En mycket lyckad reform den här mandatperioden har varit Kreativa platser, som skapat förutsättningar för lokalt producerad kultur som annars inte skulle ha kunnat erhålla stöd.

▾

Många mindre kulturaktörer runt om i landet menar att kultursamverkansmodellen i dag inte fungerar som det var tänkt för att säkerställa deras fortsatta verksamhet. Håller ni med? Vilka förändringar skulle ni vilja se i modellen?

— Det stora problemet har varit att utan resurstillskott kan inte nya kulturformer ges stöd om inte nedskärningar samtidigt görs i befintliga institutioner. Miljöpartiet vill stärka den statliga finansieringen av samverkansmodellen med 200 miljoner kronor/år, vilket skapar förutsättningar att bredda modellen utan att tvingas till nedskärningar.

▾

Genom gymnasiereformen 2011 blev estetiska ämnen inte längre obligatoriska på många gymnasieutbildningar. Det diskuteras nu om de borde åter bli obligatoriska och om de borde få fler studietimmar. Vart står ni i frågan?

— Det inte bara diskuteras, Miljöpartiet arbetade för att regeringen skulle lägga en proposition i frågan, vilket skedde men som tyvärr avslogs av allianspartierna och SD. Men vi ger oss inte, utan kommer att arbeta för att propositionen läggs igen.

▾

Vilka strategier har ert parti för att säkra kulturens fria utrymme från politikerstyrning?

— Bland annat genom att säkerställa att det inte är den politiska nivån som fattar beslut om det kulturella innehållet. Den här mandatperioden har vi bland annat fått majoritet för en ny Museilag som slår fast att museer är självständiga myndigheter, som inte kan styras i sin utställningsverksamhet av den politiska nivån.

▾

Högerextrema och främlingsfientliga grupper växer sig allt starkare i världen, inklusive Sverige. Hur kan kulturpolitiken motverka att kulturen påverkas av dessa mörka krafter?

— Bland annat genom att säkra att bidrag inte betalas till organisationer som motverkar grundlagens principer om alla människors lika värde.