Konstnären Katarina Pirak Sikku medverkade den 19 oktober i performance-festival Faculty of Action arrangerad av IntraGalactic Arts Collective i samarbete med konsthallen Färgfabriken. Kultwatch har fått äran att publicera texten som var del av konstnärens performance.
Dessa spår som är så viktiga.
Att lämna egna spår är än viktigare.
Här lämnar jag nu mina spår till er.
Med blod av ren vill jag säga att jag finns till.
Det har sagts att vi inte har lämnat spår efter oss.
Med det menas att vi inte finns till.
Med det menas att landet vi lever i är öde vildmark.
Med det menas att det är fritt fram att våldföra sig.
Det är ju bara ingenting.
Kalla det Vildmark är den vite mannens maktspråk än idag.
Måste det vara så?
Vi ger oss inte!
Vi tänker stå här med blodiga fötter och hävda vår rätt.
Våra spår finns i överallt – från stort till smått.
För tusentals ortnamn talar vårt eget språk.
De berättar om mitt land och mitt folk i norr.
Om ett kulturlandskap från högsta fjälltopp till djupaste sjö.
Om myrland, skogar och renbetesland.
Att namnge allt är vårt sätt att säga:
Här är vi – i vårt land!
Men att lämna osynliga spår är också viktigt.
När rummet är städat och golvet skurat är också
mina spår borta.
Men det innebär inte att de har försvunnit.
Miljonprogrammet gömmer många skatter. Talangen som flödar ut ur Sveriges förorter tar aldrig slut. Under HUA17 kom alltmer ljus att falla på Lennart Navarrete, en fotograf från Hammarkullen. Hans bilder fångar känslor på ett ibland direkt och i andra fall magiskt sätt. Som en del av serien En förort i färg presenterar vi här ett axplock av fotografen Lennart Navarretes verk.
Konstvetaren Anna Dubra Jimenez besökte utställningen RESPECT: Hip-hop Style & Wisdom som visades på Oakland Museum of California (OMCA) under sommaren 2018. För Kultwatch diskuterar Dubra Jimenez kulturell appropriering, generaliseringar och hur museet presenterar hiphop i ett utställningssammanhang.
The Bay
I East Bay, området i norra Kalifornien som innefattar San Francisco och Oakland, finns radiostationen KMEL som spelar hiphop och R&B. Den är alltid på i bilen när vi kör på motorvägarna mellan städerna. Vilket vi gör, varje dag. Att sitta i bilen är en stor del av vardagen, lika självklart som att äta och sova i The Bay. I rusningstrafik är det trångt på vägarna, bilarna sniglar sig fram. Och rusningstrafiken sträcker sig i princip från sex på morgonen till minst sju på kvällen. Trafiken börjar bli ett allt större problem i området, dit allt fler flyttar för att få jobb på något av de lukrativa, växande IT-företagen, som Google, Airbnb, Adobe, Pixar eller Dropbox. Alla vill ha stora skrytiga kontor i The Bay; främst San Francisco och Silicon Valley. Allt medan områdets ”locals” suckar och skakar på huvudet åt de nyrika programmerarna, projektledarna, produktdesigner, etcetera. De som bodde i området innan IT-boomen består till stor del av generationer inflyttad arbetskraft med rötter i Kina, Filippinerna och Centralamerika, och så klart afroamerikaner. Dessa grupper befann sig här när hyrorna fortfarande var billiga. Nu stiger de i rasande fart och det blir svårare att bo kvar utan en IT-lön.
San Francisco är litet till ytan och begränsas dessutom av vatten, så utvecklingen väller långsamt som den sniglande trafiken över Bay Bridge vidare till Oakland. Även om städerna ligger så pass nära varandra att de nästan vuxit ihop och kan betraktas som en, råder det samtidigt en rivalitet dem emellan. Enligt gammalt East Bay-tugg är San Francisco ”The City” medan Oakland är ”The Town”. Stor och liten. Rik och fattig. Oakland är historiskt den av de två städerna med större andel svart befolkning, flest arbetare och industrier, mest drogproblematik och störst kriminalitet. I Oakland finns ”ghetton”, även om gentrifieringen nu i snabb takt börjar nå även hit. Oakland är också vaggan för Bay Area-rap. Det är Oakland som artisten 2Pac rappar om i låten Do for Love med raderna ”Remember when I treated you good. I moved you up to the hills, out the ills of the ghetto hood.” The hills syftar på Oakland hills, dit de med lite mer pengar gärna flyttar. En bit bort från de socialt utsatta platserna med öppen drogproblematik, en bit upp i den socioekonomiska skalan, och med en hisnande vacker utsikt.
De spelar 2Pac ofta på KMEL, liksom de allra senaste kommersiella hitsen med rötter i ”black music” (det vill säga musik som producerats eller inspirerats av den afrikanska diasporan såsom afrokaribisk och afroamerikansk musik; gospel, blues, jazz, soul, funk, ska, reggae, house, detroit techno, R&B och hiphop). Denna sommar är det hits av Drake, Kendrick Lamar, Cardi B, Post Malone, Nicki Minaj, Wiz Khalifa, Gucci Mane som rullar på repeat. Som svensk är det en speciell upplevelse att vara mitt i denna kultur som västeuropa på avstånd bevakar så flitigt, konsumerar och approprierar. Allt runt omkring mig är så främmande och bekant på samma gång, en underlig känsla. Hiphop finns i luften du andas i The Bay (luften som faktiskt är ren i jämförelse med många andra storstadsområden, tack vare närheten till havet.)
När jag umgås med några lokala tonåringar undrar jag om de gillar Drakes nya album. ”Lyssnar du på Drake?! Suck!” utbrister de. ”Han är gammal! Drake är för folk som är trettio”, menar de. ”Vad lyssnar ni på då?” Undrar jag. ”Gucci Gang!” Jag går hem, googlar och suckar. Vi befinner oss i olika generationer och i viss mening olika universum. Jag förstår inte storheten i låtar som Gucci Gang, och de förstår inte varför man överhuvudtaget ska lyssna på någon som i stort sett är medelålders. Vem är förresten Janet Jackson? Undrar de senare.
En vandring i utställningen
Det är en kokhet sommardag när jag besöker Oakland Museum of California (OMCA) och utställningen RESPECT: Hip-hop Style & Wisdom. Men inne i byggnaden av sten och cement är det svalt. En modern arkitektonisk känsla, sparsmakat och lite rått. Den trendiga cafeterian serverar sallader till överpris, och de breda trapporna tar dig mellan museets tre våningar. En sektion behandlar Kaliforniens historia, en annan visar konst från Kalifornien, och så finns en sektion för tillfälliga utställningar där konst, kultur och historia blandas fritt, inom ett museipedagogiskt ramverk. Tidigare utställningar har haft teman som nutida svart maskulinitet i USA, sneakers-kultur, Svarta pantrarnas historia i samband med deras 50-årsjubileum liksom en utställning om marijuana; ”den första museiutställningen över denna provokativa växt”, enligt museet självt.
Jag vandrar in i utställningsrummet och möts av dånande hög rap från ett gigantiskt högtalarsystem. Jag har aldrig hört så hög musik på ett museum förut och finner mig själv stelt undra om de verkligen håller sig inom decibelbestämmelserna. En uttråkad vakt står mitt framför en av de stora förstärkarna och verkar inte särskilt brydd, vare sig om sin arbetsmiljö eller om huruvida jag har biljett. Här råder inte den klassiskt sterila ”vita kuben” som förväntat på konstutställningar, det är snarare spotlights på i övrigt dovt belysta väggar. Hela stället känns mörkt, grottlikt. Rakt framför ingången, några meter in i lokalen, tronar en inglasad monter upp. Den visar sig innehålla två slitna skivspelare, eller turntables. De ser ut att vara lappade och lagade, men de är värdefulla: originalskivspelare från Grandmaster Flash. Hiphop-pionjären som var med och skapade scenen i Bronx, New York på 1970-talet. Placeringen är dramaturgisk, det var så allt började, med två turntables. ”Boom! The Birth of A Culture” står skrivet i stora bokstäver på den första väggen besökaren möts av.
Jag vandrar vidare, längs väggarna hänger fotografier på mer eller mindre kända rap-grupper och breakdansare från olika generationer, från dåtid till idag. Det finns ingen direkt kronologi utan presentationerna är främst uppdelade efter fotograf. Däribland Jamel Shabazz och Martha Cooper med sina ikoniska dokumentärfotografier från New York. Här finns även verk av konstnären Kehinde Wiley, som målade det officiella porträttet av Barack Obama. Jag svänger runt en krök och kommer till en sektion med fler föremål, såsom kläder, installationer, en bokhörna där besökare kan plocka böcker och läsa om hiphop och afroamerikansk historia, och stationer där en kan sitta ner och lyssna på musik och berättelser (lite som en högteknologisk jukebox). Här finns till och med en hel bil: en lowrider från 1964. En sektion tillägnas 2Pac med presentationstext, ett antal fotografier och i ännu en monter ses originalskisser till några av hans låttexter. 2Pac är en stolthet för The Bay. Fast rapparen själv var född på östkusten och endast bodde i Oakland under ett antal år av sitt liv så var det, enligt 2Pac själv, Oakland som låg honom varmast om hjärtat. Och det var Oakland han oftast representerade och återkom till i sina låttexter. Oakland ”väckte något i honom”, det var där han började leva har han själv sagt i intervjuer.
I motsatt hörn ses en stor väggmålning med graffiti och en docka som ser ut att spreja på väggen med en mekanisk arm som rör sig fram och tillbaka (tänk Ensam hemma-filmen när Kevin anordnar hemmafest med skyltdockor). Två stora väggar tas upp av graffiti, men jag blir inte tillfredsställd. Målningarna är inte särskilt välgjorda eller intressanta, och ingen ytterligare inblick i eller förklaring till graffiti-kulturen ges. Det finns så mycket mer att berätta, så många fler ingångar, utvecklingar, djupdykningar att göra. Det är en känsla jag får överlag av utställningen. Att det är småplock, så brett att det riskerar att bli ytligt. Det är lite upp till besökaren själv att informera sig i det bibliotekslika hörnet och dess ”lyssningsstationer”.
Jag har tagit mig långt in i utställningsrummet, svängt runt flertalet hörn och ställts inför mer eller mindre överraskande inslag som flyers från historiska hiphop-events, en Adidas-tröja tillhörande Run-DMC eller LL Cool Js avlagda jumpsuit. Här längst in i det labyrintlika utställningsrummet hittar jag en vägg som pryds av en karta över historiskt betydande platser för East Bays egen hiphop-historia. Från den sömniga förorten Hayward söder om ”The Town”, till Vallejo i North Bay. Här utmärks exempelvis Eastmont Mall i Oakland, där kulturen med det som kallas för sideshows började. För den icke invigda är detta ett säreget fenomen signerat East Bay. Kanske ett slags hiphopens raggarkultur, där ungdomar möts upp på stora parkeringsplatser, dricker och tar partydroger, spelar hiphop på bilstereon, gasar bilen i botten och kör den i stora cirklar på stället. Ibland i så hög fart att den ställer sig på ena långsidans hjul.
I sektionen om Bay Areas hiphop lyfts även den Oaklandbaserade 90-talsgruppen Hieroglyphics fram, liksom rapparen E-40, andra lokala ikoner från hyphy-rörelsen, graffitikonstnären Mike “Dream” Francisco och filmmakaren Yak som anses ha satt lokal streetdance på den globala kartan. ”The Bay är mycket inflytelserikt när det kommer till den oberoende hiphop-rörelsen” säger Trey Amos, en av utställningens curatorer. Han tycker att The Bay ofta förbisetts för sitt inflytande på många olika områden, vilket är allt ifrån mode till språkbruk. Amos nämner installationen med gravljus som är en slags minneslund över bortgångna lokala utövare som sin favoritdel av utställningen. Här finns förstås ett ljus för 2Pac, liksom ett för rapparen Mac Dre som gick bort 2004.
Spretigt och med ett otydligt syfte
I anslutning till utställningen har även ett program med aktiviteter hållits (”the Dojo”), med bland annat breakdance- och dj-workshops, men också mindre traditionella inslag som hiphop-yoga. Instruktören till detta heter Shakira Scott och är en del av initiativet Black to Yoga, en yogastudio som välkomnar alla men där samtliga instruktörer är svarta. Detta för att försöka väga upp den vithetsnorm som väger så tung i den västerländska yoga-världen, ge utrymme och representation till de som inte passar in i den. En av de eftermiddagar då Shakira höll sin klass inne i Dojo-delen av utställningen gick jag återigen till OMCA. ”Hi I’m Shakira, or as I like to call myself, your local yoga dealer” välkomnade instruktören oss. Att ha en icke-vit yogainstruktör och en klass ackompanjerad av en hiphop-mix var något jag inte upplevt tidigare, trots att jag gått på yogaklasser i snart ett decennium. Att ligga raklång och meditera på golvet bland besökare och utställningsobjekt, var också det en speciell upplevelse.
Men tyvärr lämnar mig utställningen som helhet något otillfredsställd, trots en hel del intressanta inslag och extraordinära estetiska objekt. Jag uppskattar hur den sträcker sig utanför ramarna för vad som är förväntat av en museiutställning. Den konstant dånande musiken inne i utställningsrummet, det omfattande programmet av aktiviteter och workshops får utställningen att kännas levande, och understryker hur hiphopen är det likaså. Trots det har jag en känsla av att något saknas. Jag finner ingen riktning, blir på något vis vilseledd. Bok- och multimedia-hörnan är förvisso omfattande och intresseväckande, men kräver en ro att sitta ned och läsa, titta eller lyssna på ett sätt som i alla fall jag inte är bekväm med inne i ett utställningsrum. Jag hade önskat att museet lagt mer ansträngning på att presentera ett urval av detta material istället. Men främst hade jag önskat mig mer fokus, ett tydligare syfte.
För varför vill OMCA egentligen göra en museiutställning om hiphop? Är det möjligtvis publikfriande? Som att museet vill rida på en våg av framgång, för vem gillar inte hiphop i dessa dagar? Eller är inte åtminstone lite nyfiken på detta gigantiska, kulturella fenomen? Enligt OMCAs chefscurator René de Guzman vill de med utställningen hylla hiphopens mångfacetterade natur, men också belysa dess lokala utövare från The Bay Area. Själv tänker jag att en utställning som endast berörde Bay Areas hiphop-historia kunnat vara mer intressant och givande. Kanske en utställning endast tillägnad 2Pac, eller hyphy-rörelsen? En renodlad fotoutställning med historiska fotografier från hiphopens tidiga era. Eller varför inte ett ordentligt sammanförande av graffitins historia?
de Guzman har sagt att de hoppas att utställningen ska locka besökare i alla åldrar, med både inbitna fans av genren och ”människor som inte anser sig vara hiphop-personer”. Att de ska bidra till en förståelse för de saker som förbinder människor genom kultur. Det är en av de saker som hiphop har skapat, menar han, en plattform för mångfald. Hiphop har varit inkluderande eftersom det har fötts ur afroamerikanska erfarenheter. Liksom de från latinos, asiater och européer, menar chefscuratorn. ”Jag tror det förklarar varför det är en global styrka.”
de Guzman sätter en trevlig alla-ska-med-stämpel på hiphop-kulturen, men gör han det med rätta? de Guzman säger att han hoppas att utställningen ska bidra till att demontera de missuppfattningar folk har om hiphop-kulturen som misogyn och att den skulle handla om gäng. Det är bara en liten del av den, menar han. ”Hiphop har utvecklats från en rebellisk ungdomskultur till en positiv kulturell kraft, och nu när den närmar sig sitt 45-årsjubileum är de människor som var en del av hiphopens ursprungsberättelser ledare inom rörelsen. Det finns en känsla av stolthet och acceptans för att du hör till rörelsen, och du är stolt över att ha en plats i rampljuset. Vi vill visa på sätt människor kan bli en del av denna kultur.”
Om kulturell appropriering och att ställa ut hiphop
Är något automatiskt inkluderande bara för att det härrör från en marginaliserad grupp? Det skulle jag inte vilja påstå. Kanske är hiphop i vissa sammanhang inkluderande och i andra sammanhang det motsatta. Det finns ju till och med ett självändamål i det, att en marginaliserad grupp utövar något tillsammans för och med varandra, och utesluter den som inte är del av kulturen eller gruppen. Idag är hiphop i vissa sammanhang övertagen av vita utövare, och i många fall är detta säkert okej, men i vissa fall befinner det sig mer i en gråzon. Gränsen mellan kulturell appropriering och kulturell uppskattning är en fin linje, och det är viktigt att vara uppmärksam på skillnaden. Särskilt som chefscurator och som kulturell institution. På den feministiska tidskriften Busts hemsida skriver Hoda Katebi ”I Förenta staterna händer detta [kulturell appropriering] svart kultur alltför ofta. Svarta i USA ses (felaktigt) som kulturlösa, samtidigt som deras kultur normaliseras och tas ifrån, och approprieras genom att man avfärdar eller inte krediterar svart identitet [’Blackness’] som källan till det kulturella utövandet/den kulturella symbolen.” Katebi menar att vita tar av ”svart kultur” simultant som de ser ner på svarta när de när de ägnar sig åt sin egen kulturella utövning, de anses inte bidra med något av värde till samhället. ”Appropriering har allt att göra med maktstrukturer, och lite att göra med att uppskatta kulturella praktiker och kreditera ursprungliga källor” skriver hon. Är de Guzman medveten om dessa maktstrukturer, när han som vit curator för en mäktig kulturell institution kallar hiphop-kulturen en inkluderande ”plattform för mångfald”?
Katebi förtydligar vad som krävs för kulturell uppskattning, och inte appropriering, av en kultur; det innebär att förstå betydelsen av en särskild kulturell praktik, objekt eller tradition och inte undergräva eller skada dess innebörd eller värde. Att förstå de historier som finns om förtryck och marginalisering kring den särskilda praktiken, objektet eller traditionen och göra en uppskattning om huruvida det är passande att du agerar i relation till dess historia. Håller sig OMCA inom dessa ramar? Till viss del, ja. Men som sagt så är det en fin linje där det är lätt att göra övertramp. Och vem bestämmer egentligen om det exempelvis är ”passande”, eller att en innebörd inte tar skada? Katebi framhåller också detta, att något kan uppfattas kränkande, som kulturell appropriering, av en person tillhörande en viss kultur, även om en annan från samma kultur har gett sitt ”tillstånd” till tolkningen.
Genom att berätta om hiphopens bakgrund och ursprung gör OMCA i denna mening ”rätt”, likaså när de i utställningen erbjuder besökaren möjlighet att vidare informera sig i ämnet och dess relation till afroamerikansk historia och hur den är bunden till politisk kamp. Men när de Guzman på samma gång antyder att hiphop-kulturen är till för alla och kan fungera som ett medel att förbinda människor (av alla möjliga bakgrunder) genom kultur, så verkar det förenklande, och en undrar om inte chefscuratorn själv bör sätta sig ned i utställningens bokhörna för närmare studier. För vad händer när en vit privilegierad människa tar plats i sammanhanget, och representerar var denne kommer ifrån? Det blir något annat. Det blir ett kulturuttryck med hiphop-touch, inspirerat av hiphop-kulturen men inte härrörande från. Kanske är den rätta approachen snarare vad yogastudion Black to Yoga antagit, ”alla bakgrunder, alla genus, alla kroppar, alla generationer är välkomna”, men instruktören är svart.
Var är hiphopen idag?
Hiphop har initialt handlat om att, främst för afroamerikaner i USA, representera och vara stolt över var man kommer ifrån. ”For Jay-Z, pride in the block has been essential and he recognized rap’s role in taking ’that embarrassment off of you. The first time people were saying: I come from here — and it’s O.K.’” Som Zadie Smith uttrycker det i sin essä The House That Hova Built(publicerad i essäsamlingen Feel Free av Hamish Hamilton, 2018). Hiphop är och har varit ett sätt att stärka identiteten som svart och marginaliserad, att representera genom att vara en röst i ett samhälle som inte lyssnar, att skapa från en plats med få förutsättningar. Och det har fungerat, den har givit generationer afroamerikaner stolthet över var de kom ifrån. Hiphopen skapades underifrån och från inget, i alla fall inte mycket mer än ett par turntables. 2017 klassades hiphop som den mest populära musikgenren, enligt en rapport från Nielsen Music (som samlar in data för musikkonsumtion i USA och Kanada och bland annat ligger till grund för Billboard-topplistorna).
Idag är hiphopen stor, större än oversize-kläderna. Större än den här utställningen. Och Grandmaster Flashs skivspelare har runt 45 år på nacken, ungefär precis som lika mycket som Jay-Z. Men hiphop verkar aldrig låta sig tyglas, begränsas eller ”växa upp”. Hiphop är kanske en evigt provokativ ungdomskultur, ungefär som sideshows. Zadie Smith igen om Jay-Z: ”He’s dressed like a kid, in cap and jeans, if he said he was 30 you wouldn’t doubt him. (He’s 42.)”. Kanske är just både Jay-Z och Grandmaster Flash också exempel på dagens ”ledare inom rörelsen” som de Guzman talar om.
Hiphopen idag är spretig, överallt. Den vill åt flera håll, den är olika saker på en och samma gång. Den är en ”local yoga dealer”. Den är en del av Black Lives Matter-rörelsen, samtidigt som den är en del av en innehållslös partykultur som glorifierar droger. Den fortsätter att stärka den svarta identiteten och självrespekten, samtidigt som den i dessa dagar även tas över av vita utövare. Den är underground, den är ansiktstatueringar och fängelsevistelser, samtidigt som den är kommersiellt gångbar och rumsren. Den är knappast en rörelse, som de Guzman gärna vill omnämna den. För att något ska betraktas som en rörelse krävs en slags kollektiv sammanhållning, en kollektiv identitet förenad i en kamp mot ett etablerat system. Hur ska hiphopen, den mest populära musikgenren idag (men så mycket mer än just det, en musikgenre) låta sig fösas ihop så? Hur ska den ta plats på ett museum, och nå ut till ”alla”?
Det är därför utställningen RESPECT: Hip-Hop Style & Wisdom på Oakland Museum of California famlar. Hiphopen låter sig inte fångas in, ungefär som ett fenomen eller en rörelse sällan låter sig sammanfattas och benämnas förrän det faktiskt är historia. Hiphopen är inte historia än, den har uppnått mogen ålder men den bär fortfarande ”cap and jeans”.
Gucci gang, Gucci gang, Gucci gang (Gucci gang!)
Spend ten racks on a new chain
My bitch love do cocaine, ooh
I fuck a bitch, I forgot her name
I can’t buy no bitch no wedding ring
Rather go and buy Balmains, aye
Gucci gang, Gucci gang, Gucci gang
Hiphopen har bjudits in i värmen på museet. In i den mer eller mindre vita kuben. Men utanför OMCAs väggar är Oaklands sociala klyftor och drogproblematik allra högst levande och synliga. Det är fortfarande Oakland som är ”The Town”. För Oakland är svart och San Fransisco är vitt. Och Jay-Z är medelålders och stenrik.
RESPECT: Hip-Hop Style & Wisdom ägde rum på Oakland Museum of California den 24 mars till den 12 augusti, 2018. Teamet av curatorer bestod av Rene de Guzman, Trey Amos, Penny Jennings och Scott Moulton.
His work as a photographer includes documenting the refugee camp of Calais, France. By handing out disposable cameras he aims to help the migrants of the Calais camp tell the story from their own perspective. futuro berg was photographer and filmmaker for Hammarkullen Urban Arts 2017.
I am futuro berg. Activist, filmmaker and photographer from Santiago, Chile.
Initially my feelings towards participating in the festival were of extreme excitement, with the intention of really creating and being part of something that could set an example on how to make graffiti/street art festivals more inclusive, participative, and just more “real” in my eyes. The thought of having a festival that would include a sort of political statement within the festivals discourse, was amazing to me and I was curious of what could be achieved.
It is possible to make political actions in Sweden?
When it comes down to my actual experience at the festival, it’s one of mixed feelings.
Seeing the big grey ugly walls turning into big colourful walls is always a feeling of gratification.
On one hand I had a great time with the other artists – especially because most were from Latin America and I loved seeing their reactions and thoughts about Hammarkullen, Gothenburg and their impression of Sweden, coming from far away places. Seeing the big grey ugly walls turning into big colourful walls is always a feeling of gratification, a certain pleasure that’s quite unique to graffiti – magic in some sense.
On the other hand I think it was a bit of a shock for all of us participating to find some kind of resistance coming from some of the neighbours. A small group of kids and teenagers were stealing the paint, insulting us, and being quite aggressive, especially the first few days, which made everything a bit strange. At the same time that was a reminder of where we were stepping in to – a place considered a “ghetto” by the general Swedish opinion. Which for us Latinos can be quite confusing experience, based on our definition of what a “ghetto” is.
We were the strangers coming into someone else’s territory.
In Latin America and most other places I have never encountered a welcome of that sort, quite the opposite, people greet you, invite you to come into their homes, try their food, etc. The welcome by the community itself took some time. Of course, we were the strangers coming into someone else’s territory, and that is understandable when some of the community members do not wish to be contacted, or shown, or filmed, or even mentioned because of their criminal records.
But we wanted to prove the point that what we were doing was not meant to be for the art, or the building owners – it was meant to be a gift for everybody that lives there, a sort of new emblem that could change the neighbourhood’s outside perception, and most importantly be an initiator for people inside Hammarkullen to create a new idea of what their barrio is.
Everything came down to the few volunteers, organisers and friends.
I very much appreciated to get to know so many characters that have been working in Hammarkullen for many many years, with everything against them, the “gangsters”, the municipality’s lack of interest, the state’s lack of funding, and a long long list of limitations. Those characters made me believe that you can achieve something in this country, but honestly speaking, it’s a long and hard task that only a few fighters can take.
Moreover the isolation, segregation, lack of state presence, and lack of institutions were made pretty clear from the start. Everything came down to the few volunteers, organisers and friends who helped make this possible, and that in turn made the festival a lot more interesting in the end. Because of the shared experience of seeing the problematics behind it, the limitations, and the development of the initiative live, in everyday life.
I personally feel like the action of organising the festival, especially in this part of the city was the biggest artwork, it made people wonder, WHY HERE? Why not? Why have art only in galleries that upper-middle class, educated people can or have interest in visiting. Art should be the tool for the disenfranchised people to become part of something, it should be a cheap accessible tool, not an expensive item at the store.
More of futuros work can be seen in the other articles of the series “En förort i färg“.
Hon har hunnit med mycket genom åren, som rappare, aktivist, skribent och tecknare. Just nu är hon aktuell med ljudboken All makt åt folket. Magda Diana Macias och Nadja Häikiö Itäsaari har träffat Nabila Abdul Fattah, kreatören som inte kallar sig konstnär, för en intervju om hennes deltagande i Hammarkullen Urban Art 2017.
När Hammarkullen Urban Arts 2017 bjöd in Nabila Abdul Fattah för att delta som konstnär så tvekade hon först. Hon hade aldrig tidigare gjort ett projekt av den storleken. Men när hon försäkrades om att stöd skulle finnas för genomförandet så tackade hon ja. Platsen var särskilt lockande då Abdul Fattah själv vuxit upp i Hammarkullen, där hon också blivit känd som rappare i tonåren.
Nabila Abdul Fattah visste tidigt att hon ville göra en hyllning till den stadsdel som på många sätt uppfostrat henne politiskt. Tonårstiden spenderade hon i kvarter där den aktivistiska andan fortfarande är stark.
— Näven skulle vara en hyllning till ”Hammarkullen reser motstånd”. Det nätverket som var med att ockupera vårdcentralen och som har demonstrerat för både det ena och det andra i Hammarkullen. Med bostadshusen i handen var tanken att det också skulle vara en hyllning till bostadskampen runt om i olika miljonprogramsområden i hela Sverige.
En knuten näve, det är för mig inte våld. För mig är det motstånd.
Abdul Fattah berättar att många i området kommit fram och pratat med henne när hon arbetade med verket. Man kommer aldrig få med sig hela området, förklarar hon. Men samtidigt hade hon en tydlig förankring i området då nästan hela hennes släkt bor där, något som underlättat genom att hon regelbundet hade sällskap av en eller annan kusin. Samtalen med Hammarkulleborna cirkulerade ofta kring vad Hammarkullen symboliserar i Sverige. Nabila menar att det är en politisk plats, något vissa höll med om och andra inte.
Men det var också andra som hade tydliga åsikter kring hennes verk. Bostadsbolaget höll flera samtal kring verket, som man menade uppmanade till våld.
— För mig var det inte så. Våld. En knuten näve, det är för mig inte våld. För mig är det motstånd. Och sedan vilken form av motstånd, det är upp till betraktaren. Om de analyserar en symbol för kamp som våld, så är det deras referensramar som de får checka.
Mycket har förändrats sedan Nabila Abdul Fattah växte upp i Hammarkullen på 90-talet. Då arrangerade hon och vännerna egna hiphop-jams. Och det var väldigt populärt att ha med alla de fyra elementen varav graffiti är ett.
— Det fanns alltid en graffitivägg någonstans på grejer (evenemang) man arrangerade eller var på. Men jag var rätt ung då. Självklart såg det inte ut då som det gör idag. Nu är det mycket mer etablerat och större fasader. Jag såg inte graffiti som något som var förbjudet, men inte heller något som var accepterat. Man bara utgick ifrån att vi gör våra egna platser.
Nu känns det som att husen börjar matcha oss lite grann.
När vi frågar om hur hon ser på den politiska förändring som skett sedan dess, med gentrifieringen och allt så blixtrar hon till.
— Det är jättekonstigt att du säger just det. För vissa människor som var kritiska till att det målades eller att vi målade i Hammarkullen var det omvända. Inte att det skulle bidra till gentrifiering utan att det skulle bidra till ”gettofiering” av området. Muraler, det är något som man gör i Favelas i Brasilien, inte i ett fint område.
Abdul Fattah förklarar att det är vanligt att omgivningen uttrycker känslor som, ”Varför måste det ske precis här? Varför måste man experimentera just här?”. Och hon kan hålla med om det, det finns mycket man bör ta till sig av den kritiken. — Men jag tänker att konst ska finnas till för alla människor. Sedan är det olika grupper som bor i olika områden, för vi är ett klassamhälle, där människor tar till sig av konst på olika sätt. City-folket kanske går på museum men det gör inte Hammarkulleborna och då får vi ha vårt eget museum ute på gatorna. Också att Hammarkullen i sig är en väldigt grå plats och det passar inte folket. För vi är allt annat än gråa. Nu känns det som att husen börjar matcha oss lite grann. Det krävs lite till, men ja…
Jag är allergisk mot ord som kultur och konst.
När vi undrar hur Abdul Fattah prioriterar kamper som kvinna från miljonprogrammen inom den kulturella sektorn i dagens Sverige förklarar hon att hon inte tror på att det finns EN stor kamp, utan väldigt många kamper som blir tillsammans.
— Jag är allergisk mot ord som kultur och konst. Jag tror att det är en av de kamperna, att det är mycket kopplat till klass. Vem som får kalla sig kulturutövare och vem som får kalla sig konstnär. Vem som bedömer vad som är konst och kultur. Att människor från miljonprogrammen inte är dem som är dem som definierar begreppen. Eller får resurserna. Eller är med och sätter vilka kriterier som gäller för vad som kallas konst och vad som kallas kultur.
Själv har hon inget riktigt svar på om man ska separera sig och “göra en egen grej som man kallar kultur, exempelvis Ortens Konstfestival”. Eller om det är bättre att ge sig in i de etablerade kulturinstitutionerna som uppenbarligen inte vill ha en där, och säga till dem att det här är också våra pengar, det här är också våra ord, det här är också våra möjligheter.
— Jag är kluven. Ena dagen vill jag det ena och andra dagen vill jag det andra. För mig är det såhär att en människa från miljonprogrammen oavsett kön egentligen, har inte samma möjligheter att utöva konst och kultur som en människa med bättre resurser. Allting kokas ner till det stora politiska, även kultur. Med klass, med ras och allt det där.
Jag kopplar urban konst till områden som är mer stigmatiserade, fattigare, fler rasifierade.
Vad Nabila Abdul Fattah vet är dock att hon vill se mer urban konst. Det måste lyftas mer, förklarar hon.
— Jag kopplar urban konst till områden som är mer stigmatiserade, fattigare, fler rasifierade. Det är dit som jag associerar den urbana konsten till. Och självklart är det väldigt många nivåer vi måste hoppa upp till för att kunna vara jämlika med dem andra som håller på med konst. För mig är konst ytterligare en grej som vi ska ha rätt till, på samma villkor som de andra.
I slutet på vårt samtal så frågar vi om hon har några aktivistiska planer framöver. — Nä men vet du, att jag är inte en sådan som planerar min aktivism. Den kommer när den kommer. Det är att, ja nu behövs det någonting. Det finns dem som planerar att om ett halvår då går vi ut med en kampanj som är… Nä. Jag är ingen PR-strateg. Jag är bara aktivist.
När Hammarkullen Urban Art 2017 (HUA17) planerades så var Iman Josef Husein en av Angereds unga stadsutvecklare. Arrangörerna fick höra att hon älskar att teckna, engagerar sig i lokala frågor som berör Hammarkullen och är en riktig kämpe. Hennes deltagande var inte planerat men kändes som en självklarhet då hon för arrangörerna symboliserade det Orten är. Graffiti-writern Ligisd från FY crew erbjöd sig att vara hennes mentor och lära henne hur man kör en lift och allt om sprejfärger under festivalen. Nu berättar Iman om sina upplevelser och tankar kring HUA17.
Vart kommer den bilden ifrån? Hur länge har den varit där? Vem bestämde att den skulle vara här? Vad är meningen bakom den? Är några av de frågor jag ställer mig när jag ser på offentlig konst. Det är inte ofta att personer i området har möjlighet till att samtala kring offentlig konst, eller delta i någon del av processen. När Daniel Terres, projektledaren på Urban Konst, erbjöd mig att delta kunde jag inte tacka nej. De handla inte bara om att samtala kring det utan att få delta och måla upp något själv. Tankarna i huvudet var inte direkt positiva, duger jag? Klarar jag verkligen måla en husvägg? Tänk så blir det inte bra? Och andra tankar var nära på att få stopp på denna upplevelse. Dock tänkte jag att det kan ju inte blir sämre än att inte göra något överhuvudtaget. Detta var inte bara en möjlighet för mig utan också andra ungdomar som kommer från förorten. Jag har ingen konstutbildning och har inte tagit några lektioner heller, så om jag visar att jag kan så är jag säker på att även andra kommer få göra det.
En canvas på 3 våningar, penslar som strålar ut färg, en lift som steg och konversationer som påverkar. Det är roligt hur allt gick emot mina förväntningar. En vägg är det jag ska måla på tänkte jag, tills jag fick reda på att det var ett 3 våningshus. Penslar och väggfärg är det jag ska använda! Planen att använda penslar och färg ströks helt. Sprayburkar! Det ska du så klart använda! Du klarar dig jättefint! Möjligheten att utforska nya ”penslar” uppkom och jag lyssnade. Åh, det ska bli så kul att måla exakt den här skissen, vilket ändrades under tiden jag pratade med olika människor som gick förbi och bodde i området. Under tiden jag målade tyckte jag att det var intressant hur människor kom och diskuterade med oss. I början gick de bara förbi, men med tiden kom de och talade med oss. Jag tyckte de var jätte roligt att folk kom förbi flera gånger och kollade hur det gick för oss. De gav oss både positiv och negativ feedback. Jag påverkades faktiskt av feedbacken vilket syns om man kollar på all färg som finns. Som ”konstnär” tycker jag att det är ganska viktigt att samtala med dem som bor i området när det kommer till offentlig konst. De är viktigt att den offentliga konsten speglar känslorna som existerar i området, istället för att ha ett konstverk som bara finns och inte har någon anknytning till platsen.
Något som jag själv har upplevt ibland är att man inte är inkluderad när det kommer till offentlig konst, speciellt om man är från förorten. Exempelvis finns det ett konstverk någonstans i Hammarkullen (nämner inte vilket) men varje gång jag ser det tänker jag, varför visste inte jag om detta och varför fick vi inte delta och diskutera detta? Jag är en aktiv person när det kommer till stadsutvecklings-frågor och jag har upptäckt att många andra här känner samma sak som jag. Denna upplevelsen fick mig att känna mig inkluderad samtidigt som jag på något sätt inkluderade andra människor runt omkring mig. Detta är en upplevelse jag aldrig kommer glömma! Så många nya saker, en canvas på 3 våningar, penslar som strålar ut färg och stå på en lift samtidigt som man är höjdrädd samt personer som stöttar och vägleder en. Jag är väldigt tacksam för att jag var en av deltagarna. Förhoppningsvis blir det en comeback nästa år. Hahaha.
Ligisd växte upp i Stockholms miljonprogram under 80- och 90-talet som lillebror till en av Sveriges galnaste graffiti writers, MEL, grundaren till All Mightys Crew. Idag är han baserad i Malmö och är själv en av Sveriges och Europas mest kända graffiti writers. Under sommaren 2017 var han en av nyckelpersonerna bakom Hammarkullen Urban Arts 2017.
Lojaliteten till miljonprogrammet sitter kvar, men idag sträcker sig Ligisds horisont ännu längre bort sedan han som vuxen hittat ett andra hem i Chile och Gambia. När Ligisd inte befinner sig utomlands eller i underjorden på nya äventyr ger han av sin tid för att stimulera fram en ny scen av kreatörer. Han skapar också kollektiva verk, där hans namn inte är centralt – som konstverket som pryder Hjällbobron i Göteborg. Därför blev Ligisd en av nyckelpersonerna under Hammarkullen Urban Art 2017.
Ligisd är en variation på ordet ligist, något en del kallar personer som inte är accepterade av samhället, de som befinner sig i marginalen. Det var något Ligisd kunde identifiera sig med som yngre i miljonprogrammet, han kände sig inte inkluderad. — Du vet, de kallar oss klottrare och vandaler, så Ligisd var ett perfekt namn för mig. Är man inte välkommen så får man skapa sin egen gemenskap.
Ligisd är medlem i W.U.F.C eller som han kallar dem Writers United Fuck Capitalism. Han var med och grundade det legendariska crewet FY, eller Fuck You.Namnet skulle beskriva känslan som låg bakom. — Det var Fuck You från början och det var ett uttryck för vår besvikelse. Vi träffades genom graffiti och idag är vi ett crew som består av medlemmar i hela Europa.
Du vet, de kallar oss klottrare och vandaler, så Ligisd var ett perfekt namn för mig. Är man inte välkommen så får man skapa sin egen gemenskap.
Efter en tid kände Ligisd att han kvävdes i Sverige och han beslutade sig så småningom för att flytta till Sydamerika, där han bodde i fem år, en upplevelse han säger öppnat upp horisonten för honom väldigt mycket. — Den urbana kulturen där haft möjlighet att frodas på ett helt annat sätt och hittat en viktig roll i samhället. Därför har den urbana kulturen där utvecklas och sprungit om västvärlden för länge sedan. Sydamerikaner generellt sätt är givmilda, tills skillnad från svennar som håller djävligt hårt i det lilla de kan, för att de är så himla osäkra. I Chile, Brasilien och Argentina hade dem en annan uppfattning om vad konst kan vara, de ser graffiti och street art på ett annat sätt, de förstår den subversiva förändringskraften som finns i det. Där finns en starkare kreativ och aktivistisk ådra helt enkelt.
Men trots detta återvände han till Sverige. Något han förklarar med att det fanns jobb att göra. — Även om man känner att det inte finns spelutrymme för den kreativa individen i ett land som Sverige som är så avtrubbat av alla regler och restriktioner, så kan jag inte bara se skeppet sjunka, detta är ändå landet jag är född i.
Sverige – ett utvecklingsland i synen på konsten
Mycket har också hänt i Sverige de senaste åren. Nolltoleransen och censuren mot graffiti har fallit som ett korthus i stora delar av landet, förklarar Ligisd. — Det är kul att vanliga svenssons börjar fatta att det bara handlar om lite färg. Även om vi blivit bombarderade med anti-graffiti propaganda de senaste 25 åren, är det också en yngre generation som har växt upp med att graffiti är något häftigt och uppskattat. När de kommer in på maktpositioner kan de sedan öppna upp lite för den här konstformen, vilket jag tycker är väldigt kul. Samtidigt finns den lite mer hårdkokta graffitiscenen, där det finns mer anarki mot samhället. Vilket också är viktigt och en del av uttrycket. Så jag tycker det är bra. Det finns många gråa väggar som behöver lite färg här i Sverige.
En tanke som går in i detta är att Ligisd tror att unga människor i dagens Sverige inte blir exponerade för “bra kultur”. Istället får de popkultur, vilket han menar är en del av konsumtionssamhället. Han beskriver popkulturen som “ganska hjärndöd, om inte rättare sagt hjärntvättande”. Den uppmanar inte till eftertanke, menar han. Därför är det väldigt bra när det kommer någon independent-kultur, som graffiti, och inspirerar andra att ta till färg eller någon annan typ av kreativitet för att uttrycka sig. — Tyvärr tycker jag att svenskar är väldigt mjäkiga och tycker lite själva. De tar till sig mycket av vad politikerna säger av vad som är ”rätt och fel” – det där är lagligt och det där är olagligt. Egentligen spelar det där ingen stor roll. Det viktiga är vad man själv tycker. Vi lever i en demokrati och om medborgare inte kan uttrycka att de tycker om något, bara för att politiker säger att det är dåligt, då är det dåligt. Och som det ser ut nu i det politiska klimatet så är det fruktansvärt.
Som det ser ut idag med alla skjutningar, kriminalitet och drogmissbruk och vilsna och deprimerade själar så behövs verkligen kulturen på gatan.
Det är viktigt att ha något att leva för som överskrider det materiella och alla måsten som samhället tvingar oss till, berättar Ligisd. Han tror på egenmakt – att vi kan säga vad vi tycker om och uppmuntra det. Ett argument han använder är att det läggs miljoner på att “sanera” väggar men inte på att dekorera eller göra konst. — Ska vi bara leva i ett samhälle som är fyrkantigt, och gå till jobbet och inte ha något att leva för? Det är inget kvalitativt liv. Även om vi har alla materiella saker som vi har behov av, eller tror vi har behov av, så kommer vi ändå inte bli lyckliga om vi inte kan få uttrycka oss som människor. Och det gäller både bildskapande och musik och annat. Svenskarna är väldigt ignoranta när det kommer till kultur.
Är kanske alternativet då att göra det allmänna rummet till ett utställningsrum? När vi frågar Ligisd om man borde se gatan som en offentlig konsthall, så svarar han att det problematiska med konsthallen är att ingen går dit förutom kulturtanter. — Det är ju barnen och ungdomarna som måste bli intresserade av konsten. Det är dem som skapar morgondagens samhälle. Och som det ser ut idag med alla skjutningar, kriminalitet och drogmissbruk och vilsna och deprimerade själar så behövs verkligen kulturen på gatan. All kultur. Till exempel gatumusiker. Varför finns det inte mer gatumusiker? Det är också ett bra sätt för musiker att tjäna pengar. Kulturklimatet i Sverige måste bli bättre.
Turisterna där blev upprörda av att vi måla, medan gambianerna blev lyckliga.
Ett land där konsten är en normalare del av vardagen är Gambia. Där har också Ligisd varit för att skapa konst, och han beskriver det som radikalt annorlunda erfarenhet. När vi tittar på bilder från hans tid i Gambia så är Ligisd alltid omgiven av hundratals unga. Så ser det aldrig ut i Sverige. Och han ser flera anledningar till detta. — Där folk har lite och någon kommer och ger någonting så uppskattas det. Här i Sverige blir man nästan sedd som en terrorist om du går ut och målar. Även om det är en grå yta som ingen bryr sig om förrän man går dit och målar den. För att det är olagligt. Även om man tycker att den är fin så är det olagligt. Det är det viktigaste enligt samhället.
Senaste gången han var i Gambia gjorde han och hans medarbetare ett projekt för att se hur ett samhälle som aldrig tidigare exponerats för graffiti skulle reagera på konstformen. — Det som var intressant var att turisterna där blev upprörda av att vi måla, medan gambianerna blev lyckliga. Och det säger ju en hel del om det västerländska synsättet på hur ett samhälle ska se ut.
När vi frågar Ligisd om han tror att svenskar styrs mer av ramar och lagar, förklarar han attdet inte bara handlar om lagar utan att det också är en uppfattning om hur man ska leva. Om vad som är rätt och vad som är fel. — Jag tycker att västvärlden är helt bakom flötet när det kommer till många värderingar. Om man ser från vart demokratin kommer ifrån så är det topp-huvudena i samhället som ska bestämma. Och så ser demokratin ut. Även om vi har blivit itutade att det är vi som har makten att bestämma, så har vi inte det. Vi som konsumenter har makt. Men vi som medborgare har ingen makt.
Ligisds syn på politiken är relativt hård. Men hur han ser på framtiden för den urbana konsten i landet som en följd av den politiska utvecklingen är nästan en överraskning. — Framtiden kommer se olika ljus ut beroende på vilka parti sitter i regeringen. Om fascisterna får ännu mer makt i riksdagen och kommunerna kommer den urbana konsten att utvecklas till en mer politisk rörelse och kraft.
Han menar att det är i motståndet som konsten reser sig. Synen på framtiden, som vid första anblick ter sig väldigt negativ, är på ett sätt också väldigt optimistisk. — Ju mörkare framtiden ser ut ju mer panik kommer tanter få, de som har ett gott hjärta, och ju mer pengar kommer gå till kultur. Så jag ser just på det sättet ljust för gatukonsten och graffiti.
Ligisd engagerar sig för konstformens framtid
— När jag började måla graffiti så gjorde jag det olagligt av ett behov. Av en frustration. För jag tyckte inte samhället stod rätt till. När jag var ung så satsade de inga pengar alls på oss. Det fanns ingen fritidsgård eller det fanns ingenting. Antingen så var det fotboll eller så var det hockey. Eller ingenting. Och för mig var det ingenting. Då valde vi graffiti istället. Som det ser ut i dag är jag väldigt glad över att jag kan livnära mig på det jag gör. Det är inte lätt, men det funkar. Förhoppningsvis kommer det bli lättare. Men det jag verkligen hoppas på är att de kommer öppna upp en kulturmarknad för oberoende kultur. Där staten inte behöver berätta för oss vilken sorts kultur vi ska konsumera.
Det är roligare att lyfta fram andra artister och få dem att blomma, än att mitt eget konstnärskap ska ligga i fokus just nu.
Och Ligisd gör sin del för att bidra till en bättre framtid för konsten. De senaste tio åren har han ägnat tid till att lyfta upp andra genom kollektiva muralmålningar och festivaler som Springbeat i Snösätra. Under Hammarkullen Urban Art 2017 hade han också en central roll. — Jag assisterade projektledaren Daniel Terres, agerade allt i allo och hjälpte artisterna med deras projekt, speciellt dem som var nybörjare. Som till exempel Iman [Iman Josef Husein] och Nabila [Nabila Abdul Fattah] samt Nor [Nor Ajami] som målade i stort format och med sprayfärg på vägg för första gången. Vi skapade också ett graffitijam och kollektivmural med stadsdelens namn “Hammarkullen”. Sedan har jag fixat med färg, skylift och hjälpt med det praktiska runt festivalen.
Vad var det som lockade dig till att hjälpa till och jobba med festivalen? — Det som jag tycker är värt av en sådan här festival är de boendes glädje, eftersom det inte satsats speciellt mycket på det här området och fastigheterna är väldigt eftersatta. Det märks att de blir väldigt glada när någon kommer och gör det fint. Jag känner också att det är roligare att lyfta fram andra artister och få dem att blomma, än att mitt eget konstnärskap ska ligga i fokus just nu.
Dagarna var långa under festivalen Hammarkullen Urban Art 2017. Konstnärerna slogs mot gigantiska betongklossar och regnet. På kvällarna slocknade de av utmattning eller kom förbi arrangören Daniel Terres hem för att äta och prata om livet i Mexiko, Chile, miljonprogrammet i Sverige eller för att prata om andra gatukonstnärer de ser upp till som Blu, Stinkfish och Mariano Antedomenico. Över ett år har gått sedan de delade mat i Hammarkullen, sedan duon Himed & Reyben satt i Daniel Terres kök tillsammans med den chilenska fotografen Futuro Berg och deras landsman konstnären Sens. Tiden räcker aldrig till för att prata om den väg man färdats på gatan men deras samtal fortsätter idag på Facebook.
Daniel: Hej!
Himed:
Daniel: Hur mår ni? Tänker publicera denna konversation som en intervju, är det okey och kan ni presentera er?
Himed: Ja, jag heter Himed och tillsammans med Reyben målar jag på gatan.
Daniel: Hur och när träffades ni?
Himed: Det är svårt att ge ett datum eftersom vi har varit vänner i sjutton år. Vi började måla graffiti i gymnasiet men det vi gör idag började ta form för 6 år sedan. Vi träffades i el barrio (stadsdelen) genom att spela fotboll på gatan.
Reyben: Och tv-spel. Vi började som de flesta inom graffiti, det var en hobby först, men några år senare vi kom i kontakt med stencilerna, vi lärde oss själva och allt gav sig naturligt.
Himed: Vi gjorde det vi trivdes med och det har tagit oss till den platsen vi är idag. Till skillnad från vad många tror så var det lätt, och idag kan jag inte se mig själv göra något annat.
Reyben: I mitt fall började det i gymnasiet, då började jag omringa mig med personer som var med i graffiti-kulturen.
Daniel: Vad hade ni för influenser eller förebilder?
Reyben: När vi började hade vi inte tillgång till internet, så det vi kom i kontakt med var på gatan och tidskrifter.
Himed: Om du tänker på konstnärer så är det svårt att nämna någon. De flesta lärde vi känna senare när vi blev en del av scenen. Framförallt när det kommer till stenciler, vi började med det av nyfikenhet, vi lärde oss själva och det var inte lätt att hitta andra som höll med på det förrän senare.
Daniel: Har ni några favoriter inom scenen idag?
Himed: Escif, Blu och Stinkfish med vilken vi haft privilegiet att måla tillsammans med.
Daniel: Hur gick det till, vad var kontexten, åkte ni till Colombia? Personligen är jag en stor fan av alla tre.
Himed: Det gav sig av sig själv som att det var menat att hända. Stinkfish var här på besök för ett projekt och vi visste om varandra. Helt enkelt kom vi överens och vi träffades för att måla där vi bodde i Querétaro. Han var här endast tre dagar och vi gjorde muralen i två, utan något stöd men med mycket vilja. Att dela tid med Stinkfish gav oss chansen att lära känna honom, som konstnär är han fantastisk och som person är han ännu bättre.
Daniel: Om vi går tillbaka till den barrio (stadsdelen) ni växte upp i, vilka likheter och skillnader ser ni med Hammarkullen?
Himed: Mycket gatan, fotboll och goda minnen.
Reyben: Här i min stadsdel är de flesta mexikaner, det finns väldigt få från andra länder.
Himed: Skillnaderna är många, främst att Hammarkullen är bokstavligen världen. Där möts folk från olika nationaliteter, länder och religioner. Här händer inte det, det finns inte multikulturalism på samma sätt. Men mycket fotboll med! Den känslan att bo i el barrio när man umgås och pratar med sina grannar, man känner sig hemma. Svårt att sätta ord på det, det är en känsla som endast finns i en barrio, man är aldrig en främling.
Himed: Att lyssna på alla anekdoter i Hammarkullen var något som rörde mig direkt. Det fanns en kampanda, motstånd och mycket vilja att påverka, en Hammarkullen-känsla.
Daniel: Vad betyder “el barrio” som identitet och erfarenhet?
Himed: Gemenskap, att dela med sig och hem.
Reyben: För oss är “el barrio” en plats där man lär sig om livet, att dela med sig, vänskap, sorg, glädje. Något som inte händer på alla platser.
Himed: Vi har alltid känt oss välkomna i de kvarter vi har målat på, de får oss alltid att känna oss hemma.
Daniel: Finns det någon barrio som ni har nära hjärtat och vill lyfta upp?
Himed: Nice fråga, personligen Hammarkullen. De två tillfällen som jag varit där har det varit otroligt, mycket inlärning, avlärning. Jag känner mig som en del av stadsdelen och kommer alltid vara tacksam för det de gav oss. Och Maurel [reds. anm. stadsdel i Himed&Reybens hemstad Querétaro] där träffades vi och började måla.
Daniel: Street art har blivit adopterad som en strategi för city-branding. Hur ser ni på street artens roll idag och vad betyder anonymiteten för er?
Reyben: Att många företag använder sig av street art för att marknadsföra sig har att göra med att de har insett att folk tycker om det. Så klart ser de på konsten som en business snarare än ett kulturellt bidrag till staden. Att fortsätta vara anonyma är ett sätt för oss att inte bli en del av publicitetens lek som personer eller ansikten. Vi vill att vikten ligger på konsten och att den stannar hos människorna.
Himed: Anonymitet, att inte visa ansikten är för oss ett sätt att göra motstånd till branding industrin, att inte förlora vår identitet, att inte låta oss absorberas av en etikett, som tvingas av varumärken, staten, akademiker, systemet som endast söker efter egna vinster i detta som kallas för Street art. Allt detta på bekostnad av konstnärerna som utnyttjas till sista droppen, och genom att exkludera folket. För många är “deras arbete” är att komma till en “marginaliserad stadsdel”, göra en mural och åka hem. Det räcker inte med att försköna en plats, inte heller att komma med eller ge bort något. Att måla på gatan handlar om att dela med sig. Att fortsätta vara anonyma handlar om att handskas med allt detta, det är inget mode eller att vi försöker vara “anti”. Vi är muralerna som vi målar, vår identitet är folket vi delar med och vårt ansikte är gatan.
Daniel: Sista muralen ni målade under HUA17 heter Somos, vad representerar detta för er?
Himed: “SOMOS” representerar omtanke, kärlek, att tro, motstånd, styrka, enighet… det låter kliché men vi ville ge tillbaka litet av allt vi fått från Hammarkullen.
Reyben: Denna mural precis som de andra i området, är något som varje person får ge mening utifrån vad de känner. Det kan betyda kärlek för vissa och för andra något annat. Tolkningen är öppen.
Daniel: Innan HUA17 besökte ni området och gjorde en mural med hjälp av projektet Hammarkullen 365. Har den muralen något namn och vad representerar det?
Himed: Motivet till våra muralmålningar i området är baserade på de boendes historier och det de gått igenom, ibland var deras historier svåra att föreställa sig, de överskred all form av fiktion. Muralen heter “Sin limites” (Utan gränser) och representerar folkets kamp och vilja. Vi försöker provocera. Utan provokation finns ingen förändring och allt blir tråkigt. Det finns en hel värld att förändra.
Daniel: Vad hade ni för bild av Sverige innan ni kom hit?
Himed: De två gångerna var annorlunda. Första gången kände vi ingen och ingen kände oss. Andra gången var det mer välkomnande, många av de boende kände oss redan och mindes oss pga. muralen. De blev glada när de fick reda på att vi skulle måla en ny mural. Infrastrukturen var också annorlunda, man märkte förändringar, det var renare och det fanns bättre belysning. Det var kanske vår romantisering av att återvända men folket kändes till och med gladare.
Reyben: Jag hade en hel annan idé av Sverige, hade aldrig föreställt mig en plats som Hammarkullen. En plats där det finns mycket av allt, en multikulturalism som är tvingad men som finns, för mig ett tydligt exempel på att vi kan leva tillsammans bortom religion, nation, land, språk, etc. Vi är människor, det är det som räknas.
Daniel: Vad trodde du om Sverige?
Reyben: Man ser europeiska länder som den första världen, med en annorlunda kontext och en bättre levnadsstandard. Men när du är väl där så inser du att de har sina egna problem. Jag tycker att Hammarkullen välkomnade oss båda gånger vi var där, den första var lite av en kulturchock, allt var nytt och vi var nya i området. Men folket var alltid schyssta mot oss. Andra gången var det en överraskning att se så många nya förändringar i stadsdelen. Vi upplevde dem som positiva, vi såg mer människor ute med sina familjer, det fanns mer glädje.
Himed: På avstånd såg jag Sverige som ett land utan problem, där inget händer, alla är lyckliga och har ett bra liv. Det var svårt att hitta en sten i riset, som man säger i Mexiko, det vill säga att hitta det svåra, något rått. Men när man är väl där inser du alla problem och svårigheter som rasismen, segregationen. Något svårt att se utifrån om man inte upplever det själv och kan prata med folket.
Daniel: Innan vi avslutar vill jag ställa en sista fråga. Vad har ni för planer?
Himed: Jag är i Guadalajara och Reyben i Querétaro. Vi fortsätter jobba tillsammans och individuellt, båda två jobbar heltid med konsten. Jag tror inte det finns ett annat sätt att leva… Jag är inte en person som planerar tills det händer, för min del handlar det bara om att fortsätta.
Reyben: Jag jobbar på i min stadsdel i Querétaro. Planerna finns inte tills de konkretiseras, som det mesta… hahahaha. Det är bara att fortsätta göra det som vi älskar mest av allt.
“Somos” representa lo colectivo y es también el nombre de uno de los murales que el duo mexicano Himed&Reyben realizó en el marco del festival Hammarkullen Urban Art 2017 (HUA17). Con estas palabras nos cuenta Himed&Reyben sobre su experiencia en el barrio de Hammarkullen, en la ciudad de Gotemburgo, Suecia.
Situado en el noroeste de Gotemburgo, separado de la ciudad por grandes árboles y ubicado en lo alto de un valle, se encuentra Hammarkullen. Hammarkullen es uno de los suburbios que forma parte del plan de un millón de viviendas (Miljonprogrammet); un ambicioso programa de vivienda (construir un millón de viviendas en 10 años) implementado en Suecia durante la década de 1970 para resolver la grave escasez de vivienda en un corto tiempo. Una escasez que se produjo por la migración a las grandes ciudades y la explosión de nuevos nacimientos alrededor de 1965. Aunque el programa logró crear un millón de viviendas, muchos han criticado su ejecución y las secuelas.
La elección de cemento gris como material de construcción, la arquitectura uniforme, la construcción a gran escala y los aburridos ambientes exteriores son nombrados como características típicas que hicieron esas zonas poco atractivas. Quienes tuvieron medios económicos abandonaron poco a poco esos lugares de las ciudades y quienes se quedaron fueron aquellos que no tenían suficientes medios y gente generalmente de procedencia extranjera. Hoy en día estos lugares son popularmente conocidos como “suburbios de concreto”, donde la connotación suburbio en Suecia se asocia a menudo a la cuestión de la segregación.
Quienes tuvieron medios económicos abandonaron poco a poco esos lugares de las ciudades.
Los residentes de Hammarkullen dan testimonio de sentirse despreciados y discriminados debido a su dirección, sentirse apartados de los otros distritos urbanos. Y es que a pesar de situarse a solo 14 minutos en tranvía desde la estación central de la ciudad , muchos habitantes de Gotemburgo nunca han visitado la zona, debido a la conciencia colectiva, creada a través de los años, pues frecuentemente se relaciona al barrio con drogas, asaltos y pandillas. Inclusive, pareciera que la naturaleza forma parte de este apartamiento, pues se ha sobrepuesto a los distritos vecinos y creado una especie de barrera natural que rodea el barrio.
Hoy en día, 7,914 personas viven en Hammarkullen de las cuales el 57 por ciento son nacido en otro país fuera de Suecia. Con casi 100 nacionalidades, culturas y idiomas interactuando día a día en el barrio, provocando que la comunidad y el multiculturalismo sean las principales características identitarias, un multiculturalismo no planeado, originado por la misma segregación alimentada por la mala reputación concebida (exageradamente) por algunos medios de comunicación, políticos (gente con “poder” queriendo hacer menos a las “minorías”) y residentes de la ciudad de Gotemburgo, quienes usan denominaciones peyorativos como “Blattar” y “Svartskallar” (“palabra de origen desconocido” y “cabezas negras”) para referirse a los inmigrantes. Sin embargo de una forma u otra, con mucho esfuerzo y coraje, Hammarkullen se ha sobrepuesto a todo tipo de adversidades y salir adelante, casi de manera independiente al resto de la ciudad, ha logrado sobrevivir.
Gran parte de la gente que vive en Hammarkullen, vienen de historias dignas de ser contadas.
Y no es de sorprenderse por el sentido de lucha que se respira en el barrio, gran parte de la gente que vive en Hammarkullen, vienen de historias dignas de ser contadas. Refugiados económicos, refugiados políticos, refugiados de guerra, gente que atravesó miles de kilómetros por cielo, mar y tierra de la forma más inimaginable en busca de una nueva oportunidad, gente que buscaba generar un cambio en su país y que por ello fue perseguida por el mismo gobierno, encarcelada.
Y a la primera oportunidad tuvieron que huir, sin avisar a nadie, dejando su casa, familia, amigos, su vida, en busca de asilo en otro país. Siendo apenas unos jóvenes, solos, sin conocer el idioma, se volvieron más fuertes, no se rindieron y de una forma u otra Hammarkullen los reunió, se unieron y hoy algunos tienen más 10, 20, 30 años haciendo comunidad en el barrio por medio de activismo que apoya a la mejora del lugar, ayudando a los nuevos emigrantes que llegan día con día, orientándolos para encontrar una oportunidad, una esperanza para una vida mejor y creando un sentido de identidad y unicidad para los habitantes de Hammarkullen, continúan luchando por un lugar mejor para todos.
No tenemos palabras para describir la satisfacción, felicidad y agradecimiento por las experiencias vividas y todo lo aprendido, que el barrio nos abriera sus puertas para convivir y compartir con ellos, , escuchar las historias de vida de gente de todos los rincones del mundo, trabajar con, por y para la gente de ahí, presenciar y participar con el multiculturalismo, ser parte de Hammarkullen , es algo que nos nutre y nos fortalece.
Aprendamos más de lugares como Hammarkullen , el claro ejemplo de que es posible la unión, cooperación y convivencia humana en un mundo sin fronteras.
Eliminemos las etiquetas y distinciones que nos cataloguen y separen por cualquier ámbito: nacionalidad, raza, color, economía, religión, sexo, sexualidad…impuestas solo para tenernos bajo control, y aprendamos más de lugares como Hammarkullen , el claro ejemplo de que es posible la unión, cooperación y convivencia humana en un mundo sin fronteras, sin prejuicios donde hay de todo para todxs, porque juntos SOMOS y podemos más.
Agradecimientos, respeto y admiración a Hammarkullen 365 y Urban Konst, por su compromiso y dedicación con la comunidad, esto no hubiera sido posible sin ustedes
Somos är spanska för “vi är” eller “är vi”. Det är också namnet på ett verk i Hammarkullen som gjordes av den mexikanska konstnärsduon Himed&Reyben förra året som en del av Hammarkullen Urban Art 2017 (HUA17). Det här är Himed&Reybens ord om deras erfarenheter.
Hammarkullen ligger i nordvästra Göteborg, skilt från staden av stora träd och högt upp i en dal. Det är en av förorterna som ingick i Miljonprogrammet. Ett ambitiöst bostadsprogram som hade som ambition att bygga ett miljon hus på tio år under 1970-talet för att på kort tid ta itu med den allvarliga bostadsbristen som inträffade med migrationen mot storstäderna och födelseboomen omkring 1965. Även om programmet lyckades skapa en miljon hem så har många kritiserat dess genomförande och efterdyningar.
Valet av grå betong som byggmaterial, likformig arkitektur, storskaliga byggnader och tråkiga utomhusmiljöer nämns bland de typiska drag som gjorde dessa områden oattraktiva. De som hade ekonomiska medel övergav gradvis dessa platser i städerna och de som stannade var de som inte hade råd att flytta, människor som generellt var av utländskt ursprung. Idag är dessa platser kända som “betongförorter”, där ordet förort i Sverige ofta är förknippat med segregering.
De som hade ekonomiska medel övergav gradvis dessa platser i städerna.
Invånare i Hammarkullen vittnar om att känna sig föraktade och diskriminerade på grund av vart de bor, om att känna sig avskilda från andra stadsdelar trots att de bara ligger 14 minuter bort med spårvagn från centralstationen i staden. Många invånare i Göteborg har aldrig besökt Hammarkullen på grund av den allmänna bilden av området som skapats genom åren, där det ofta kopplas till droger, överfall och gäng. Även naturen verkar vara en del av den här gränssättningen, eftersom den lagt sig mellan grannområdena och skapat ett slags naturligt hinder som omger grannskapet.
I dag bor 7 914 personer i Hammarkullen, varav 57 procent är födda i ett annat land än Sverige. Nästan 100 nationaliteter, kulturer och språk interagerar dagligen i grannskapet, vilket gör att lokalsamhället och mångkulturalism är de viktigaste identitetsmarkörerna. En oplanerad mångkulturalism, orsakad av samma segregation som drivs på av det överdrivet dåliga rykte som kommit av medias beskrivningar, politiker (personer med makt som nedvärderar “minoriteter”) och invånare i staden Göteborg som använder ord som Blattar och Svartskallar (kackerlackor och svarta huvuden) för att hänvisa till invandrare. Trots detta har Hammarkullen på ett eller annat sätt, med stora ansträngningar och mod, lyckats övervinna alla slags motgångar och tagit sig fram, nästan oberoende av resten av staden.
De flesta människor som bor i Hammarkullen har livshistorier som är värda att återberättas.
Och det är inte överraskande med tanke på den kampanda som genomsyrar grannskapet. De flesta människor som bor i Hammarkullen har livshistorier som är värda att återberättas. De är ekonomiska flyktingar, politiska flyktingar, krigsflyktingar, människor som tagit sig igenom tusentals kilometer med flyg, till sjöss och på land på de mest ofattbara sätt i jakten på en ny möjlighet. Människor som försökte skapa en förändring i deras hemländer och därför förföljdes av staten och fängslades.
Vid första chansen var de tvungna att fly utan att meddela någon, lämna sina hem, familjer, vänner, sina liv för att söka asyl i ett annat land. När de bara var ungdomar, ensamma, utan att kunna språket, blev de starkare, de gav inte upp och på ett eller annat sätt förenades de i Hammarkullen. Idag har vissa levt där i 10, 20, 30 år eller mer, och de skapar samhälle i kvarteret genom sin aktivism för att förbättra platsen. De hjälper nyanlända, vägleder dem i att hitta möjligheter – ett hopp om ett bättre liv, och genom att skapa en identitetskänsla och en unik prägel för invånarna i Hammarkullen, fortsätter de att kämpa för en bättre plats för alla.
Vi har inga ord för att beskriva tillfredsställelsen, lyckan och tacksamheten vi känner för de erfarenheter vi genomlevt och allt vi lärt oss. För att grannskapet öppnade sina dörrar för att vi skulle få leva och dela saker med dem. Att vi fått lyssna på berättelser från människor från hela världen. Att vi fått arbeta med och för folket där. Att vi fått bevittna och delta i multikulturalismen och vara en del av Hammarkullen. Allt detta är något som ger oss näring och stärker oss.
Låt oss lära oss mer från platser som Hammarkullen, ett tydligt exempel på att samhörighet, samarbete och mänsklig samexistens är möjliga i en värld utan gränser.
Låt oss ta bort de etiketter och distinktioner som katalogiserar och skiljer oss åt på olika sätt: nationalitet, ras, hudfärg, ekonomi, religion, kön, sexualitet… alla vilka endast skapats för att kontrollera oss. Låt oss lära oss mer från platser som Hammarkullen, ett tydligt exempel på att samhörighet, samarbete och mänsklig samexistens är möjliga i en värld utan gränser, utan fördomar där det finns av allt för alla. För tillsammans ÄR VI och kan vi mer.
Stort tack, respekt och beundran till Hammarkullen 365 och Urban Konst, för deras engagemang och hängivenhet för samhället – det hade inte varit möjligt utan er.
Text översatt från spanska av Alex Valencia Rodallec och Daniel Terres.
Nabila Abdul Fattah är bland annat känd som aktivist, debattör och författare. Hon är också respekterad för sin lojalitet till orten och Hammarkullen. Arrangören Daniel Terres träffade henne först i Hammarkullen och har sedan följt hennes resa från hiphop gruppen Wordsilah till rörelsen Alby inte till Salu till hennes nya bok All makt åt folket. Det var på instagram som han först upptäckte hennes teckningar. Och när Hammarkullen Urban Art 2017 var på gång så undrade han om hon skulle våga ge sig på ett hus? Detta är Nabila Abdul Fattahs verk och hennes tankar kring begreppet konstnär.
Jag är ingen konstnär.
En konstnär för mig är en person som inte finns i min närhet. Det är en person som definierar sig med andra parametrar än mig. Och främst som också definieras av andra med andra parametrar än mig. En konstnär är en person som kan röra sig i konstnärers rum. Prata konstnärers språk. Skriva konstnärers ansökan. Bo i konstnärers residens. Helt enkelt. Den som kan känna sig bekväm runt begreppet ”konst”. Och det är inte jag.
Visserligen har jag varit runt och en del av en massa kulturuttryck under hela min livstid. Men varken jag eller mina kollegor i dessa uttryck skulle kalla sig själva för konstnärer. Det tror jag främst handlar om en klassfråga.
För precis som med allt annat i världen är även konsten politisk och färgad av klass. Den som har ”råd” att kalla sig själv konstnär. Den som har råd att gå de rätta utbildningarna med den osäkra arbetsmarknaden som väntar efter man är klar. Den som har de rätta kontakterna.
Jag ritar. Ritandet är ännu inte klassbetingat. Det är ett papper och en penna. Precis som hiphopen startade som en budgetversion av musikskapandet. Det var en mick och en skivspelare.
Jag kommer aldrig att vara konstnär. Det är en värld jag varken är en del av eller har en önskan att ta del av. Det var därför det kändes lite konstigt när folk började sätta begreppet ”konstnär” på mig. Men jag antar att alla har sina egna definitioner av det ordet. Och ännu konstigare kändes det när jag fick samtalet om jag ville måla under Hammarkullen Urban Art. Visst. Ett litet undangömt elskåp skulle väl funka att experimentera på. Men helt plötsligt stod jag där en kall dag i september och skulle måla en fasad på ett trevåningshus.
Eftersom jag är uppvuxen i Hammarkullen var det egentligen rätt självklart att min allra första fasadmålning skulle bli just i Hammarkullen. Och jag ville måla ett tack. Ett tack till att Hammarkullen uppfostrat min aktivism. Till att Hammarkullen, sedan den byggdes alltid varit en plats för kamp, för motstånd. En hyllning till Hammarkullen som plats som säger ”Vi vet att vi är andra klassens medborgare. Vi är dom utslagna. Dom rasifierade. Dom som ni skyller samhällets förfall på. Men ni trampar fan inte på oss.”
Och vad är den internationella symbolen för kamp? En knuten näve, såklart. En kroppsdel som säger ”hit men fan inte längre.” I armen målade jag människor. För att en kamp är inget värt om man är ensam. En kamp är en gemenskap. Ett kollektiv. Precis som Hammarkullen.
Jag ville med målningen säga ”Välkommen till Hammarkullen. Här bor kämpar.”
Det var därför som det var lite konstigt när människor ringde till Bostadsbolaget som var en av arrangörerna till HUA fick samtal om just min målning. Att den symboliserade våld. Våld? Det säger mer om deras syn på motstånd än min. Det vart även ännu konstigare när jag fick reda på att just min målning diskuterats på ett möte med tjänstemän i Angereds stadsdelsförvaltning. ”Skulle den kanske göras om?” stod det i dokumentet.
Nej. Den ska fan inte göras om. Och även om jag som aktivist är van att bli dissekerad och kritiserad och diskuterad så trodde jag någonstans att några linjer och lite färg på ett papper (eller en vägg för den delen) skulle vara besparat.
Jag började tänka direkt på den så kallade konstnärliga friheten. Skulle jag kunna åberopa den även fast jag inte säger mig själv vara konstnär? Lyckligtvis var jag inte ensam. Arrangörerna backade mig. Och jag hoppas att dom backar mig än. Oavsett om jag är konstnär eller bara en person som ritar.
För den här målningen var min hyllning till Hammarkullen. Och att den inte faller tjänstemän i smaken är för att den inte är till för dom. För så är det väl med konst? Det faller inte alla i smaken? Jag kan för mitt liv inte förstå Andy Warhols konst. Men hade någon bett honom ändra om en målning? Nej.
För hans konst är godkänt av etablissemanget. Hans konst rör sig i dom rummen jag inte har tillgång till. Den accepteras. Min diskuteras.
Men jag är ändå glad att HUA trodde på mig stöttade mig. Med denna support tror jag många människor som inte är ”konstnärer” får tillgång till det offentliga utrymmet. Och en dag kan vi kanske ta över begreppet, öppnar upp det och göra om det.
Eller att vi helt enkelt skapar ett nytt begrepp som innefattar fler personer.
Text av Nabila Abdul Fattah
Toppbild av Futuro Berg. I bild till vänster, Nabila Abdul Fattah, till höger, Nor Ajami.
Rob MacDonald is a British born artist who lives and works in Barcelona. He often works in stone, but also with music, poetry, and performance. MacDonald is also a founding member and editor of the Bad Art World Network, a platform for radical artists aiming to unite the struggles of artist with workers and community organizations for socialist change. Rob Macdonald was one of the international artists invited to the festival Hammarkullen Urban Arts 2017 (HUA17).
Hammarkullen is a well-known working class suburb in Sweden, which perhaps is better described as a “project” in the American sense of the word. In Sweden the term förort, which literally means “suburb”, is mostly used to describe a specific type of suburb. Areas that in the media are not often associated with art as much as they are with crime and difficult social circumstances. When Rob MacDonald arrived he found something both familiar and strange at the same time. — I found it really interesting. My impression of the place was a big contrast to the type of British working-class estate which I am very used to. Hammarkullen had stone everywhere and areas reminiscent of countryside which British working-class houses would not be surrounded by, says Rob MacDonald.
The mixture of forrest and high-rises, which is something quintessential to the Swedish förort, MacDonald found very different and inspiring. That as well as the symbiosis of the very diverse population. — I went to the Gothenburg city-center just one time, to understand the contrast. The rest of the time I spent in Hammarkullen. So I was very much encapsulated in the area, and was struck by the multicultural communities in the area. A diverse mix of people from all around the world that had migrated to Sweden during historically different times. And then layers of modern immigration. It was like the whole world popped up on the outskirts of the city and was forgotten. Almost like they ran their own affairs – like a mini republic. The community’s will to organize really struck me. To see it functioning in this multicultural way where they all seemed to be together, even with all the social problems.
It was like the whole world popped up on the outskirts of the city and was forgotten.
Rob MacDonald’s current main project is a major Spanish Civil War memorial in Malgrat de Mar, about an hour’s drive north along the coast from Barcelona in Catalonia. That same theme of struggle can easily be connected to Hammarkullen, a place where many have fled armed conflict in regions across the globe. But Rob MacDonald would also find a second interconnected theme. He would do this while learning about the people of Hammarkullen, seeing how the area can organize.
– I made two artworks in stone. Lost at Sea and Hammarkullen Rising. With Lost at Sea I drew on two connected themes. One which I brought with me, the other I found on arrival. The first theme was the project that I am currently doing in Catalonia. It’s about the people aboard the ship Ciudad de Barcelona who were killed by fascists in the Mediterranean, in 1937, during the Spanish Civil War. One of the survivors actually came from Sweden.
— The second theme was about the deaths of the many immigrants that today escape war and oppression in their own countries, but whose lives are lost in the Mediterranean sea – which I consider disgraceful. Many of these communities are represented in Hammarkullen. So the sculpture is three fists of different colors representing the different types of peoples. Not necessarily on the basis of ethnicity. The theme is that we are all different but we are all the same. That is something that should be celebrated, and something I felt from being in Hammarkullen.
The three fists are made of alabaster and the boat is made of soapstone. Rob MacDonald’s second piece, Hammarkullen Rising, is a clenched fist emerging from a stone.
— That piece was about the whole community of Hammarkullen together in unity, breaking through the stone with one fist. The reason is that I found this very united community, with all these layers of potential problems. But they seemed to be fighting together. Coming out of the stone that also surrounds this neighborhood. Both sculptures have fists in them because they were about struggle.
I think the two local artists were the most intriguing of all the artists because they both said they were not artists and for me that rings that they are just ordinary people. That is how I see myself as well.
While working in Hammarkullen Rob MacDonald set up a tent in different places of the community. Sometimes serving as a storage room when it rained, sometimes as makeshift workshop. For a lot of the time he set up next to where local artists Nabila Abdul Fattah and Iman Hussein were working. And there was common ground beyond just sharing a spot. — Nabila also painted a fist on her building. We were doing fists independently from each other, which I found very interesting. I think the two local artists were the most intriguing of all the artists. They both said they were not artists, and for me that rings that they are just ordinary people. That is how I see myself as well.
Continuing the community driven process he has been practicing in Magret del Mar with the monument to the victims of the Ciudad de Barcelona, Rob MacDonald directly involved the community in the crafting of both his pieces. Hammarkullen Rising, the clenched fist coming out of a rock, and Lost at Sea, the fists clasping barbed wire. — My workshop and tent were open, anyone could just come and help me. That’s the way I like to work with community involvement. I think it caused a lot of interest – someone sculpting in the street was a challenge to the norm. I always try to break down the barrier of sculpting because people think it’s super difficult. It’s not, it’s actually very relaxing. “Have a go,” I say, “help me.” If the weather had been a bit better there would have been even more possibilities of moving around, but there was great response to it.
When I went to Gothenburg city for one day I went to the art museum. I do not have anything against the art museum, apart from that is has nothing to do with where I was staying.
For Rob MacDonald the communal process was something he had already worked with, but it was also part of the intention of the festival, which featured eight artists in total. The premise was for the artists to get to know the community and have some form of dialogue, in which ever way they preferred. Most artists had already been to Hammarkullen on a prior occasion, which would now allow for a longer relationship to influence the art. — The first week I was invited to speak in a meeting so that I got to know more about the community. I spoke with around 40 women, mainly Somalian, about art and revolution. For me it was very different and very inspiring to be in the area like this, having such a positive experience. During the process of the making, the second week, as an example, I met some young Kurds and some Somalians – local people, and had a lot of really positive discussions. It wasn’t just a piece of art. It formed whole conversations about all sorts of topics.
The conversations often tied into contemporaneous issues of concern for the people in the area. For Rob MacDonald this is something that is the essence of community art: the engagement. An engagement he failed to find in the city museum in the inner city of Gothenburg. — I had a long discussion with a Kurdish guy because I spoke about the International Brigadistas a lot, and that I partly based my artwork on that. It touched a nerve with what is going on in Kurdistan at the moment. Our conversation focused on questions of how we organize to change things all across the world and what we have to do to make a change. For me when art engages people in political discussions that is when you are doing community art. In contrast, when I went to Gothenburg city for one day I went to the art museum. I don’t have anything against the art museum, apart from that is has nothing to do with where I was staying.
Good community art should always be stepping over the line, questioning. It has to if it is going to be real.
That Gothenburg in previous governments de facto had a longstanding non-tolerance policy toward grafitti and that Hammarkullen Urban Art 2017 had support from the local community is something that Rob Macdonald thinks creates an interesting situation, one that immediately places the whole project “on the line”. Which is something one should strive towards when practicing community art, according to MacDonald. — The size of the murals during the festival were enormous. When talking to Daniel Terres, the organizer of Urban Art [the main group behind the festival], I realized how challenging the project really was to see through. Because of the politics of non-tolerance toward graffiti that Gothenburg had in previous governments, to have these ginormous walls was basically saying “fuck off”. I thought that was phenomenal. I think that this in itself put the project in a really interesting place from day one. The fact that it was a people-led project, from a community like this, supported by the tenant associations, again makes it a fascinating situation. There could be rising complications with authorities, and it strikes me that this was a project that was on the line. Good community art should always be stepping over the line, questioning. It has to if it’s going to be real.
You’ve spoken about your community-based work and one of the focuses of the festival was a community-based process. Tell us a little bit more about how that relates to you as an artist, Rob.
— I want the finished piece to speak for itself but really the process also needs to speak for itself. The pieces I did in Hammarkullen were all about the process. Being there and the things I experienced and with my ability to manipulate stone I was trying to tell a story. The purpose wasn’t to make it surreal. It was about reflecting our society into each other in a clear way. The limit is only your imagination, and so when you allow the art room you allow everything.
For us it is not that we are political artists, it is that we are artists that are political.
— This is one of the reasons why I am part of the Bad Art World Network, which is about artists fighting for the freedom of art. For us it is not that we are political artists, it is that we are artists that are political. In the past you would have futurism, modernism, surrealism, and many other interesting art movements that were political. I like to embrace many of the things they stood for, but today an interdisciplinary approach is common. Use of waste materials is also common. What forms you use are less important, but what you stand for, to me, is more important now.
How so?
— Art in our society is separated from ordinary people. It is often supposed that art of any worth is only something for people with money. That only clever people or people with a particular skill can do it. This is not true in my opinion, and we have to fight this view. Art is a right not a privilege. Click To Tweet
Can you give us an example?
— Take myself, I am a stone worker that has a passion for creativity that’s all. I’m not special, I am just being human. For me that link is super important. The project in Hammarkullen is very good for me, as on another level it was trying to do something about community access and the freedom for art. To say something else. To put the debate about what art is for, at the center of society. What is it for? Who for? And why!? The journey of an artist never stops. It is a journey of discovery, but not in a blind way. In a way that liberates humanity. And that is my view on art.
El muralista mexicano Sens fue uno de los participantes en el festival de arte Hammarkullen Urban Arts 2017 (HUA17) en Gotemburgo, Suecia. HUA17 fue un festival con un enfoque particular en un proceso de anclaje y en que las obras estarían vinculados a la zona y su población. La obra de Sens, “El príncipe migrante”, destaca la conexión de Hammarkullen con la migración. Aquí presentamos la obra y un texto donde el propio artista habla sobre la obra y su tema.
Decidí abordar el tema de los migrantes ya que lo considere importante actualmente y que iba junto con el contexto del barrio de Hammarkullen, que en un principio fue solo por lo que me platicaban pero que después pude vivir un poco ese contexto al estar viviendo ahí durante el proyecto y la pinta del mural, y lo cual nutrió más mi experiencia tanto personal como para el desarrollo del muro.
Lo que pinté es un personaje, un personaje hecho a mi estilo de dibujo, el cual se puede identificar por que la cabeza del personaje está formada por personajes más pequeños, los cuales trato de que interpreten la unión de las personas para lograr un nuevo ser que tiene mayores capacidades y capacidades que uno de los diminutos personajes no tiene y que puede lograr grandes cosas.
El personaje principal está navegando en un bote de madera en el mar, un bote con señales de que ha sido maltratado debido a un largo y complicado viaje y que a mi percepción es la idea de que los migrantes tienen que hacer viajes peligrosos, llenos de riesgos y que ni siquiera es seguro que llegaran a algún sitio y todo esto en la búsqueda de una mejor vida o un mejor futuro ya sea para él o para su familia, y que muchas veces esa es su única opción para una mejor vida, ya que luego los migrantes es gente que viene de países en conflictos bélicos o con muchos problemas sociales, económicos.
El personaje también tiene puesta una corona y una capa roja esto porque yo considero que el migrante es una persona muy valiente tan valiente que debe ser digna de la realeza, son unos héroes al decidir tomar el riesgo de migrar a sitios que no conocen y que no saben que les espera pero ponen toda su esperanza en encontrar mejores cosas, para mi al hacer este acto se convierten en héroes, personas tan valientes y fuertes.
Mi mural es una especie de homenaje a todas estas personas, ya que también lo relaciono con los migrantes sudamericanos y mexicanos que intentan llegar a EUA en la búsqueda de una mejor calidad de vida y que tienen que atravesar todo México en el tren de carga llamado “La Bestia” y que es super peligroso y un viaje de días de sufrimiento y riesgos para llegar a la frontera y que de alguna manera creo que es similar el sentir y situación que pasan muchos migrantes africanos y de países en guerra en medio oriente para poder llegar a europa. Dentro del mural también pinte una mariposa monarca, tipo de mariposa que migra de Canada a Mexico por el invierno y la cual investigando su simbología como mariposa sentí que se identifica con todo el contexto del mural y la idea, ya que también se puede interpretar como los cambios en la vida de una persona al migrar con los cambios que realiza una mariposa y al final renace y vuela a una mejor vida y por otro lado también se liga a la idea del muro por su nombre de mariposa monarca que es un sinónimo de rey o persona de la realeza y que esto lo ligó a la idea de rendirles un homenaje y ver a las personas migrantes como héroes, príncipes y princesas.
Den mexikanske muralisten Sens var en av deltagarna i konstfestivalen Hammarkullen Urban Arts 2017 (HUA17) i Göteborg. HUA17 var en festival med särskild fokus på en process av förankring och där verken på något sätt skulle vara knutna till området och dess befolkning. Sens verk “Migrantprinsen” belyser Hammarkullens koppling till migration. Här presenterar vi verket och en text där konstnären själv berättar om verket och dess tema. Texten går under temat En förort i färg.
Jag bestämde mig för att belysa migrantfrågan för att den är viktig just nu och att den också passar med stadsdelen Hammarkullen. Först var det bara något man berättade för mig, men efter ett tag kunde jag känna dess kontext i och med att jag bodde där under tiden jag utformade och målade min mural. Detta närde både min och muralens utveckling.
Det jag målade var en karaktär, en figur gjord i min stil, som lätt känns igen genom att karaktärens huvud består av mindre karaktärer. Jag försöker visa unionen mellan personer vilka försöker skapa en ny varelse, med högre kapacitet, som kan uppnå större saker än vad de som små individer kan uppnå för sig själva.
Huvudkaraktären seglar över havet på en träbåt som är sliten på grund av den långa och svåra resan. Där försöker jag visa att migranterna måste göra farliga riskfyllda resor utan att ens veta om de kommer nå sitt mål. Allt detta i jakt på ett bättre liv och en bättre framtid för dem eller deras familjer. Vilket oftast är enda alternativet till ett bättre liv, då dessa människor kommer från länder i krig eller med många sociala och ekonomiska konflikter.
Karaktären bär också en krona och en röd cape eftersom jag ser migranten som en väldigt modig person, modig nog att vara värdig kunglighet. De är hjältar som väljer att ta risken att migrera till platser de inte känner till och där de inte vet vad som väntar dem, men ändå sätter de alla sina hopp på att hitta något bättre. När de gör detta blir de hjältar, modiga och starka människor.
Min mural är en slags hyllning till alla dessa människor, som för mig också hör ihop med de sydamerikanska och mexikanska migranterna som försöker nå USA på jakt efter ett bättre liv. De som måste ta sig igenom hela Mexiko på godståget som kallas “Odjuret”. Det är extremt farligt, flera dagars lidande och risker för att nå gränsen. På något sätt tror jag det är en liknande känsla och situation som många afrikanska migranter och de från länder i krig i mellanöstern går igenom för att nå Europa.
I muralen målade jag också en monarkfjäril, en typ av fjäril som vandrar från Kanada till Mexiko för vintern. När jag undersökte dess symbolik som fjäril kände jag att den fungerar med hela muralens kontext och idé. Dels för att man kan koppla förändringen en person som migrerar genomgår med fjärilens metamorfos från larv till puppa till fjäril, för att slutligen pånyttfödd flyga mot ett bättre liv. Sen hör den ihop med muralens idé genom sitt namn, monarkfjäril, en monark är ju en kung eller drottning, vilket jag kopplar till idén om att hylla dem och se migranterna som hjältar, prinsar och prinsessor.
Projektet Hammarkullen 365 grundades med ambitionen att framhäva den kulturella rikedomen i Hammarkullen. Förra året var de medarrangörer till Hammarkullen Urban Arts 2017, en konstfestival som la fokus på att förankra konsten i stadsdelen där den skulle skapas. Laura Nardelli har träffat Gloria Esteban från Hammarkullen 365.
Gloria Esteban arbetar som projektledare på halvtid och är den enda anställda i projektet Hammarkullen 365, en av medarrangörerna bakom Hammarkullen Urban Arts 2017 (HUA17). Vi har stämt träff på Kafé Hammarkullen som är en del av Folkets Hus vid Hammarkulletorgetför att diskutera gatukonstfestivalen Hammarkullen Urban Art 2017.
Jag anländer tidigare än planerat till Hammarkullen och inser att det är mer än 30 minuter kvar till att vi ska träffas. Så jag passar på att ströva runt i området och beundra konstverken som är del av HUA17. Första intrycket jag får av muralerna är att de är kolossala. De pryder betongbyggnader som är nio våningar höga, byggda i slutet av 60-talet som en del av miljonprogrammet. Landskapsbilden är övervägande grå vilket inger en känsla av dysterhet och hårdhet. Men konstverken bryter med den monokroma landskapsbilden och bidrar till att sätta färg på Hammarkullen.
Tiden har runnit ifrån mig och jag börjar sakta traska tillbaka mot Folkets Hus för att träffa Gloria Esteban. Jag sätter mig i kafét och det går inte mer än några minuter innan jag upptäcker en person som tittar runt som om hon letar efter någon. Jag ställer mig upp och frågar om det är hon som är Gloria Esteban. Hon ler mot mig och svarar ja. Esteban beställer lite mat och sätter sig ner vid bordet. Hon frågar om jag väntat länge på henne, och jag svarar att jag precis anlänt till kafét.
När jag frågar Gloria Esteban om Hammarkullen 365 så berättar hon att deras främsta uppgift är att framhäva kulturutbudet som finns i Hammarkullen. Att lyfta fram och uppmärksamma den potential och kreativitet som finns i området. — Hammarkullen 365 arbetar med att skapa nätverk mellan kulturarbetare och organisationer på platsen. Detta är av stor vikt. Främst för att skapa grundförutsättningar för en demokratisk process mellan olika aktörer, förklarar Gloria Esteban.
Hammarkullen 365 bedrivs i projektform som i sin tur får ekonomiskt stöd från Västra Götalandsregionen. Stödet delas ut var tredje år vilket gör att en viss osäkerhet uppstår med tanke på att verksamheten behöver ansöka och beviljas stöd varje gång. Trots detta ser Gloria Esteban Hammarkullen 365 som ett långsiktigt projekt. — Hammarkullen 365 har stort stöd och det finns många volontärer och eldsjälar som är villiga att hjälpa till för att skapa ett mer trivsamt och mångkulturellt Hammarkullen. Kulturen bör vara ”för folk med folk”. Den bör skapa gemenskap mellan folk och vara tillgänglig för alla.
Gloria Esteban lägger stor vikt vid att projektet under årens lopp varit aktiv med att marknadsföra Hammarkullen som en plats med stor kunskapsbank och ett rikt kulturellt utbud. Hon berättar även att Hammarkullen 365 ligger under HAM-SAM som är en sammanslutning av föreningar där Karnevalskommittén som arrangerar Hammarkullekarnevalen tillsätts. — Hammarkullen 365 har varit mycket aktiv i dokumentationsarbetet kring Hammarkullekarnevalen. Vi har bland annat anordnat utställningar som belyser den kulturella mångfalden i Hammarkullen. Dans, musik och danskostymer är motiv som uppmärksammats, berättar Esteban.
Enligt Gloria Esteban så är dokumentation en essentiell del i att skapa historien om en plats. Hon ser den som ett kulturarv, och anser därför att den bör representera de människor som bor på platsen. Hon tittar på mig och frågar. — Vad kommer att gå till historien? Kommer arbetskraftsinvandrings-människorna att vara representerade i böcker eller kommer de försvinna i glömska?
Vid flera tillfällen under intervjun upprepar Gloria Esteban att det är av betydande vikt att samla in och arkivera berättelser, föremål och historien från ett samhälle. Det insamlade materialet bör senare ligga till grund för hur de framtida generationerna kommer att uppfatta det nutida samhället.
I Hammarkullen har det länge funnits önskemål om att frambringa konst i det offentliga rummet. Hammarkullen 365 kom till genom att Gloria Esteban fick kontakt med en mexikansk muralist som var på besök i Sverige, för en artist-in-residence på Akvarellmuseet, ett utbyte mellan Västra Götalandsregionen och staden Querétaro i Mexiko. Kontakten öppnade upp för framtida samarbeten mellan Hammarkullen och staden Querétaro, något som pågår än idag. Nu senast bara för en månad sedan genom en mural av konstnären Sens som även deltog i HUA17.
Mexiko har en stark och lång tradition av muralism. Under 1900-talet har bland annat Diego Rivera och David Alfaro Siqueiros skapat betydelsefulla konstverk inom denna konstart. Det som särskilt fångade Estebans uppmärksamhet var det socialpolitiska innehållet och den socialrealistiska stilen i det mexikanska muralmåleriet. Något som också eftersträvades i HUA17. — Grundtanken med HUA17 var väldigt enkel, säger Gloria Esteban. Idén var att konstnärerna skulle bosätta sig i Hammarkullen i cirka en månad för att få en relation till platsen och människorna som bor där. Detta för att konstverken också skulle ha en koppling till platsen och representera människorna som bor där och deras sociala verklighet. Samma tanke har använts av projektet sedan starten 2014.
För Esteban var folkets röst vital i skapandeprocessen, främst för att bilda en gemenskap kring konstverken. Mycket av hennes tid gick åt till att kommunicera med Hammarkulleborna och att lyfta fram deras tankar och behov till konstnärerna.
Esteban var också den som såg till att konstnärerna fick mat och dryck under de långa arbetsdagarna. De arbetade från det att solen gick upp tills det blev mörk, förklarar hon. Det var tre intensiva veckor av arbete för alla som var inblandade i HUA17. Hon ler lite och säger att vädret inte var optimalt då det regnade under stora delar av festivaltiden.
Framöver uttrycker Gloria Estebans slutligen en förhoppning om att konstverken ska ge en annan bild av Hammarkullen än den som oftast produceras i media. — Ofta tänker människor från andra stadsdelar att Hammarkullen är en en plats fylld med problem. Jag vill istället att fokus läggs på att se varje individ som en resurs för samhället. Istället för att skapa fantasier om hur Hammarkullen är, borde folk komma hit och se det med egna ögon.