Hon har hunnit med mycket genom åren, som rappare, aktivist, skribent och tecknare. Just nu är hon aktuell med ljudboken All makt åt folket. Magda Diana Macias och Nadja Häikiö Itäsaari har träffat Nabila Abdul Fattah, kreatören som inte kallar sig konstnär, för en intervju om hennes deltagande i Hammarkullen Urban Art 2017.

När Hammarkullen Urban Arts 2017 bjöd in Nabila Abdul Fattah för att delta som konstnär så tvekade hon först. Hon hade aldrig tidigare gjort ett projekt av den storleken. Men när hon försäkrades om att stöd skulle finnas för genomförandet så tackade hon ja. Platsen var särskilt lockande då Abdul Fattah själv vuxit upp i Hammarkullen, där hon också blivit känd som rappare i tonåren.

Nabila Abdul Fattah visste tidigt att hon ville göra en hyllning till den stadsdel som på många sätt uppfostrat henne politiskt. Tonårstiden spenderade hon i kvarter där den aktivistiska andan fortfarande är stark.  

— Näven skulle vara en hyllning till ”Hammarkullen reser motstånd”. Det nätverket som var med att ockupera vårdcentralen och som har demonstrerat för både det ena och det andra i Hammarkullen. Med bostadshusen i handen var tanken att det också skulle vara en hyllning till bostadskampen runt om i olika miljonprogramsområden i hela Sverige.

En knuten näve, det är för mig inte våld. För mig är det motstånd.

Abdul Fattah berättar att många i området kommit fram och pratat med henne när hon arbetade med verket. Man kommer aldrig få med sig hela området, förklarar hon. Men samtidigt hade hon en tydlig förankring i området då nästan hela hennes släkt bor där, något som underlättat genom att hon regelbundet hade sällskap av en eller annan kusin. Samtalen med Hammarkulleborna cirkulerade ofta kring vad Hammarkullen symboliserar i Sverige. Nabila menar att det är en politisk plats, något vissa höll med om och andra inte.

Men det var också andra som hade tydliga åsikter kring hennes verk. Bostadsbolaget höll flera samtal kring verket, som man menade uppmanade till våld.

— För mig var det inte så. Våld. En knuten näve, det är för mig inte våld. För mig är det motstånd. Och sedan vilken form av motstånd, det är upp till betraktaren. Om de analyserar en symbol för kamp som våld, så är det deras referensramar som de får checka.

Mycket har förändrats sedan Nabila Abdul Fattah växte upp i Hammarkullen på 90-talet. Då arrangerade hon och vännerna egna hiphop-jams. Och det var väldigt populärt att ha med alla de fyra elementen varav graffiti är ett.

— Det fanns alltid en graffitivägg någonstans på grejer (evenemang) man arrangerade eller var på. Men jag var rätt ung då. Självklart såg det inte ut då som det gör idag. Nu är det mycket mer etablerat och större fasader. Jag såg inte graffiti som något som var förbjudet, men inte heller något som var accepterat. Man bara utgick ifrån att vi gör våra egna platser.

Nu känns det som att husen börjar matcha oss lite grann.

När vi frågar om hur hon ser på den politiska förändring som skett sedan dess, med gentrifieringen och allt så blixtrar hon till.

— Det är jättekonstigt att du säger just det. För vissa människor som var kritiska till att det målades eller att vi målade i Hammarkullen var det omvända. Inte att det skulle bidra till gentrifiering utan att det skulle bidra till ”gettofiering” av området. Muraler, det är något som man gör i Favelas i Brasilien, inte i ett fint område.

Abdul Fattah förklarar att det är vanligt att omgivningen uttrycker känslor som, ”Varför måste det ske precis här? Varför måste man experimentera just här?”. Och hon kan hålla med om det, det finns mycket man bör ta till sig av den kritiken.
— Men jag tänker att konst ska finnas till för alla människor. Sedan är det olika grupper som bor i olika områden, för vi är ett klassamhälle, där människor tar till sig av konst på olika sätt. City-folket kanske går på museum men det gör inte Hammarkulleborna och då får vi ha vårt eget museum ute på gatorna. Också att Hammarkullen i sig är en väldigt grå plats och det passar inte folket. För vi är allt annat än gråa. Nu känns det som att husen börjar matcha oss lite grann. Det krävs lite till, men ja…

Jag är allergisk mot ord som kultur och konst.

När vi undrar hur Abdul Fattah prioriterar kamper som kvinna från miljonprogrammen inom den kulturella sektorn i dagens Sverige förklarar hon att hon inte tror på att det finns EN stor kamp, utan väldigt många kamper som blir tillsammans.

— Jag är allergisk mot ord som kultur och konst. Jag tror att det är en av de kamperna, att det är mycket kopplat till klass. Vem som får kalla sig kulturutövare och vem som får kalla sig konstnär. Vem som bedömer vad som är konst och kultur. Att människor från miljonprogrammen inte är dem som är dem som definierar begreppen. Eller får resurserna. Eller är med och sätter vilka kriterier som gäller för vad som kallas konst och vad som kallas kultur.

Själv har hon inget riktigt svar på om man ska separera sig och “göra en egen grej som man kallar kultur, exempelvis Ortens Konstfestival”. Eller om det är bättre att ge sig in i de etablerade kulturinstitutionerna som uppenbarligen inte vill ha en där, och säga till dem att det här är också våra pengar, det här är också våra ord, det här är också våra möjligheter.

— Jag är kluven. Ena dagen vill jag det ena och andra dagen vill jag det andra. För mig är det såhär att en människa från miljonprogrammen oavsett kön egentligen, har inte samma möjligheter att utöva konst och kultur som en människa med bättre resurser. Allting kokas ner till det stora politiska, även kultur. Med klass, med ras och allt det där.

Jag kopplar urban konst till områden som är mer stigmatiserade, fattigare, fler rasifierade.

Vad Nabila Abdul Fattah vet är dock att hon vill se mer urban konst. Det måste lyftas mer, förklarar hon.

— Jag kopplar urban konst till områden som är mer stigmatiserade, fattigare, fler rasifierade. Det är dit som jag associerar den urbana konsten till. Och självklart är det väldigt många nivåer vi måste hoppa upp till för att kunna vara jämlika med dem andra som håller på med konst. För mig är konst ytterligare en grej som vi ska ha rätt till, på samma villkor som de andra.

I slutet på vårt samtal så frågar vi om hon har några aktivistiska planer framöver.
— Nä men vet du, att jag är inte en sådan som planerar min aktivism. Den kommer när den kommer. Det är att, ja nu behövs det någonting. Det finns dem som planerar att om ett halvår då går vi ut med en kampanj som är… Nä. Jag är ingen PR-strateg. Jag är bara aktivist.

Text: Nadja Häikiö Itäsaari & Magda Diana Macias

Toppbild: Haval Mulla Nazar

Ligisd växte upp i Stockholms miljonprogram under 80- och 90-talet som lillebror till en av Sveriges galnaste graffiti writers, MEL, grundaren till All Mightys Crew. Idag är han baserad i Malmö och är själv en av Sveriges och Europas mest kända graffiti writers. Under sommaren 2017 var han en av nyckelpersonerna bakom Hammarkullen Urban Arts 2017.

Lojaliteten till miljonprogrammet sitter kvar, men idag sträcker sig Ligisds horisont ännu längre bort sedan han som vuxen hittat ett andra hem i Chile och Gambia. När Ligisd inte befinner sig utomlands eller i underjorden på nya äventyr ger han av sin tid för att stimulera fram en ny scen av kreatörer. Han skapar också kollektiva verk, där hans namn inte är centralt – som konstverket som pryder Hjällbobron i Göteborg. Därför blev Ligisd en av nyckelpersonerna under Hammarkullen Urban Art 2017.

Ligisd är en variation på ordet ligist, något en del kallar personer som inte är accepterade av samhället, de som befinner sig i marginalen. Det var något Ligisd kunde identifiera sig med som yngre i miljonprogrammet, han kände sig inte inkluderad.
— Du vet, de kallar oss klottrare och vandaler, så Ligisd var ett perfekt namn för mig. Är man inte välkommen så får man skapa sin egen gemenskap.

Ligisd är medlem i W.U.F.C eller som han kallar dem Writers United Fuck Capitalism. Han var med och grundade det legendariska crewet FY, eller Fuck You. Namnet skulle beskriva känslan som låg bakom.
— Det var Fuck You från början och det var ett uttryck för vår besvikelse. Vi träffades genom graffiti och idag är vi ett crew som består av medlemmar i hela Europa.

Du vet, de kallar oss klottrare och vandaler, så Ligisd var ett perfekt namn för mig. Är man inte välkommen så får man skapa sin egen gemenskap.

Efter en tid kände Ligisd att han kvävdes i Sverige och han beslutade sig så småningom för att flytta till Sydamerika, där han bodde i fem år, en upplevelse han säger öppnat upp horisonten för honom väldigt mycket.
— Den urbana kulturen där haft möjlighet att frodas på ett helt annat sätt och hittat en viktig roll i samhället. Därför har den urbana kulturen där utvecklas och sprungit om västvärlden för länge sedan. Sydamerikaner generellt sätt är givmilda, tills skillnad från svennar som håller djävligt hårt i det lilla de kan, för att de är så himla osäkra. I Chile, Brasilien och Argentina hade dem en annan uppfattning om vad konst kan vara, de ser graffiti och street art på ett annat sätt, de förstår den subversiva förändringskraften som finns i det. Där finns en starkare kreativ och aktivistisk ådra helt enkelt.

Men trots detta återvände han till Sverige. Något han förklarar med att det fanns jobb att göra.
— Även om man känner att det inte finns spelutrymme för den kreativa individen i ett land som Sverige som är så avtrubbat av alla regler och restriktioner, så kan jag inte bara se skeppet sjunka, detta är ändå landet jag är född i.

Sverige – ett utvecklingsland i synen på konsten

Mycket har också hänt i Sverige de senaste åren. Nolltoleransen och censuren mot graffiti har fallit som ett korthus i stora delar av landet, förklarar Ligisd.
— Det är kul att vanliga svenssons börjar fatta att det bara handlar om lite färg. Även om vi blivit bombarderade med anti-graffiti propaganda de senaste 25 åren, är det också en yngre generation som har växt upp med att graffiti är något häftigt och uppskattat. När de kommer in på maktpositioner kan de sedan öppna upp lite för den här konstformen, vilket jag tycker är väldigt kul. Samtidigt finns den lite mer hårdkokta graffitiscenen, där det finns mer anarki mot samhället. Vilket också är viktigt och en del av uttrycket. Så jag tycker det är bra. Det finns många gråa väggar som behöver lite färg här i Sverige.

En tanke som går in i detta är att Ligisd tror att unga människor i dagens Sverige inte blir exponerade för “bra kultur”. Istället får de popkultur, vilket han menar är en del av konsumtionssamhället. Han beskriver popkulturen som “ganska hjärndöd, om inte rättare sagt hjärntvättande”. Den uppmanar inte till eftertanke, menar han. Därför är det väldigt bra när det kommer någon independent-kultur, som graffiti, och inspirerar andra att ta till färg eller någon annan typ av kreativitet för att uttrycka sig.
— Tyvärr tycker jag att svenskar är väldigt mjäkiga och tycker lite själva. De tar till sig mycket av vad politikerna säger av vad som är ”rätt och fel” – det där är lagligt och det där är olagligt. Egentligen spelar det där ingen stor roll. Det viktiga är vad man själv tycker. Vi lever i en demokrati och om medborgare inte kan uttrycka att de tycker om något, bara för att politiker säger att det är dåligt, då är det dåligt. Och som det ser ut nu i det politiska klimatet så är det fruktansvärt.

Som det ser ut idag med alla skjutningar, kriminalitet och drogmissbruk och vilsna och deprimerade själar så behövs verkligen kulturen på gatan.

Det är viktigt att ha något att leva för som överskrider det materiella och alla måsten som samhället tvingar oss till, berättar Ligisd. Han tror på egenmakt – att vi kan säga vad vi tycker om och uppmuntra det. Ett argument han använder är att det läggs miljoner på att “sanera” väggar men inte på att dekorera eller göra konst.
— Ska vi bara leva i ett samhälle som är fyrkantigt, och gå till jobbet och inte ha något att leva för? Det är inget kvalitativt liv. Även om vi har alla materiella saker som vi har behov av, eller tror vi har behov av, så kommer vi ändå inte bli lyckliga om vi inte kan få uttrycka oss som människor. Och det gäller både bildskapande och musik och annat. Svenskarna är väldigt ignoranta när det kommer till kultur.

Är kanske alternativet då att göra det allmänna rummet till ett utställningsrum? När vi frågar Ligisd om man borde se gatan som en offentlig konsthall, så svarar han att det problematiska med konsthallen är att ingen går dit förutom kulturtanter.
— Det är ju barnen och ungdomarna som måste bli intresserade av konsten. Det är dem som skapar morgondagens samhälle. Och som det ser ut idag med alla skjutningar, kriminalitet och drogmissbruk och vilsna och deprimerade själar så behövs verkligen kulturen på gatan. All kultur. Till exempel gatumusiker. Varför finns det inte mer gatumusiker? Det är också ett bra sätt för musiker att tjäna pengar. Kulturklimatet i Sverige måste bli bättre.

Turisterna där blev upprörda av att vi måla, medan gambianerna blev lyckliga.

Ett land där konsten är en normalare del av vardagen är Gambia. Där har också Ligisd varit för att skapa konst, och han beskriver det som radikalt annorlunda erfarenhet. När vi tittar på bilder från hans tid i Gambia så är Ligisd alltid omgiven av hundratals unga. Så ser det aldrig ut i Sverige. Och han ser flera anledningar till detta.
— Där folk har lite och någon kommer och ger någonting så uppskattas det. Här i Sverige blir man nästan sedd som en terrorist om du går ut och målar. Även om det är en grå yta som ingen bryr sig om förrän man går dit och målar den. För att det är olagligt. Även om man tycker att den är fin så är det olagligt. Det är det viktigaste enligt samhället.

Senaste gången han var i Gambia gjorde han och hans medarbetare ett projekt för att se hur ett samhälle som aldrig tidigare exponerats för graffiti skulle reagera på konstformen.
— Det som var intressant var att turisterna där blev upprörda av att vi måla, medan gambianerna blev lyckliga. Och det säger ju en hel del om det västerländska synsättet på hur ett samhälle ska se ut.

När vi frågar Ligisd om han tror att svenskar styrs mer av ramar och lagar, förklarar han att det inte bara handlar om lagar utan att det också är en uppfattning om hur man ska leva. Om vad som är rätt och vad som är fel.
— Jag tycker att västvärlden är helt bakom flötet när det kommer till många värderingar. Om man ser från vart demokratin kommer ifrån så är det topp-huvudena i samhället som ska bestämma. Och så ser demokratin ut. Även om vi har blivit itutade att det är vi som har makten att bestämma, så har vi inte det. Vi som konsumenter har makt. Men vi som medborgare har ingen makt.

Ligisds syn på politiken är relativt hård. Men hur han ser på framtiden för den urbana konsten i landet som en följd av den politiska utvecklingen är nästan en överraskning.
— Framtiden kommer se olika ljus ut beroende på vilka parti sitter i regeringen. Om fascisterna får ännu mer makt i riksdagen och kommunerna kommer den urbana konsten att utvecklas till en mer politisk rörelse och kraft.

Han menar att det är i motståndet som konsten reser sig. Synen på framtiden, som vid första anblick ter sig väldigt negativ, är på ett sätt också väldigt optimistisk.
— Ju mörkare framtiden ser ut ju mer panik kommer tanter få, de som har ett gott hjärta, och ju mer pengar kommer gå till kultur. Så jag ser just på det sättet ljust för gatukonsten och graffiti.

Ligisd engagerar sig för konstformens framtid

— När jag började måla graffiti så gjorde jag det olagligt av ett behov. Av en frustration. För jag tyckte inte samhället stod rätt till. När jag var ung så satsade de inga pengar alls på oss. Det fanns ingen fritidsgård eller det fanns ingenting. Antingen så var det fotboll eller så var det hockey. Eller ingenting. Och för mig var det ingenting. Då valde vi graffiti istället. Som det ser ut i dag är jag väldigt glad över att jag kan livnära mig på det jag gör. Det är inte lätt, men det funkar. Förhoppningsvis kommer det bli lättare. Men det jag verkligen hoppas på är att de kommer öppna upp en kulturmarknad för oberoende kultur. Där staten inte behöver berätta för oss vilken sorts kultur vi ska konsumera.

Det är roligare att lyfta fram andra artister och få dem att blomma, än att mitt eget konstnärskap ska ligga i fokus just nu.

Och Ligisd gör sin del för att bidra till en bättre framtid för konsten. De senaste tio åren har han ägnat tid till att lyfta upp andra genom kollektiva muralmålningar och festivaler som Springbeat i Snösätra. Under Hammarkullen Urban Art 2017 hade han också en central roll.
— Jag assisterade projektledaren Daniel Terres, agerade allt i allo och hjälpte artisterna med deras projekt, speciellt dem som var nybörjare. Som till exempel Iman [Iman Josef Husein] och Nabila [Nabila Abdul Fattah] samt Nor [Nor Ajami] som målade i stort format och med sprayfärg på vägg för första gången. Vi skapade också ett graffitijam och kollektivmural med stadsdelens namn “Hammarkullen”. Sedan har jag fixat med färg, skylift och hjälpt med det praktiska runt festivalen.

Vad var det som lockade dig till att hjälpa till och jobba med festivalen?
— Det som jag tycker är värt av en sådan här festival är de boendes glädje, eftersom det inte satsats speciellt mycket på det här området och fastigheterna är väldigt eftersatta. Det märks att de blir väldigt glada när någon kommer och gör det fint. Jag känner också att det är roligare att lyfta fram andra artister och få dem att blomma, än att mitt eget konstnärskap ska ligga i fokus just nu.

Dagarna var långa under festivalen Hammarkullen Urban Art 2017. Konstnärerna slogs mot gigantiska betongklossar och regnet. På kvällarna slocknade de av utmattning eller kom förbi arrangören Daniel Terres hem för att äta och prata om livet i Mexiko, Chile, miljonprogrammet i Sverige eller för att prata om andra gatukonstnärer de ser upp till som Blu, Stinkfish och Mariano Antedomenico. Över ett år har gått sedan de delade mat i Hammarkullen, sedan duon Himed & Reyben satt i Daniel Terres kök tillsammans med den chilenska fotografen Futuro Berg och deras landsman konstnären Sens. Tiden räcker aldrig till för att prata om den väg man färdats på gatan men deras samtal fortsätter idag på Facebook. 

Daniel: Hej!

Himed: 

Daniel: Hur mår ni? Tänker publicera denna konversation som en intervju, är det okey och kan ni presentera er?

Himed: Ja, jag heter Himed och tillsammans med Reyben målar jag på gatan.

Daniel: Hur och när träffades ni?

Himed: Det är svårt att ge ett datum eftersom vi har varit vänner i sjutton år. Vi började måla graffiti i gymnasiet men det vi gör idag började ta form för 6 år sedan. Vi träffades i el barrio (stadsdelen) genom att spela fotboll på gatan.

Reyben: Och tv-spel.  Vi började som de flesta inom graffiti, det var en hobby först, men några år senare vi kom i kontakt med stencilerna, vi lärde oss själva och allt gav sig naturligt.

Himed: Vi gjorde det vi trivdes med och det har tagit oss till den platsen vi är idag. Till skillnad från vad många tror så var det lätt, och idag kan jag inte se mig själv göra något annat.

Reyben: I mitt fall började det i gymnasiet, då började jag omringa mig med personer som var med i graffiti-kulturen.

Daniel: Vad hade ni för influenser eller förebilder?

Reyben: När vi började hade vi inte tillgång till internet, så det vi kom i kontakt med var på gatan och tidskrifter.

Himed: Om du tänker på konstnärer så är det svårt att nämna någon. De flesta lärde vi känna senare när vi blev en del av scenen. Framförallt när det kommer till stenciler, vi började med det av nyfikenhet, vi lärde oss själva och det var inte lätt att hitta andra som höll med på det förrän senare.

Daniel: Har ni några favoriter inom scenen idag?

Himed: Escif, Blu och Stinkfish med vilken vi haft privilegiet att måla tillsammans med.

Daniel: Hur gick det till, vad var kontexten, åkte ni till Colombia? Personligen är jag en stor fan av alla tre.

Himed: Det gav sig av sig själv som att det var menat att hända. Stinkfish var här på besök för ett projekt och vi visste om varandra. Helt enkelt kom vi överens och vi träffades för att måla där vi bodde i Querétaro. Han var här endast tre dagar och vi gjorde muralen i två, utan något stöd men med mycket vilja. Att dela tid med Stinkfish gav oss chansen att lära känna honom, som konstnär är han fantastisk och som person är han ännu bättre.

Daniel: Om vi går tillbaka till den barrio (stadsdelen) ni växte upp i, vilka likheter och skillnader ser ni med Hammarkullen?

Himed: Mycket gatan, fotboll och goda minnen.

Reyben: Här i min stadsdel är de flesta mexikaner, det finns väldigt få från andra länder.

Himed: Skillnaderna är många, främst att Hammarkullen är bokstavligen världen. Där möts folk från olika nationaliteter, länder och religioner. Här händer inte det, det finns inte multikulturalism på samma sätt. Men mycket fotboll med! Den känslan att bo i el barrio när man umgås och pratar med sina grannar, man känner sig hemma. Svårt att sätta ord på det, det är en känsla som endast finns i en barrio, man är aldrig en främling.

Himed: Att lyssna på alla anekdoter i Hammarkullen var något som rörde mig direkt. Det fanns en kampanda, motstånd och mycket vilja att påverka, en Hammarkullen-känsla.

Daniel: Vad betyder “el barrio” som identitet och erfarenhet?

Himed: Gemenskap, att dela med sig och hem.

Reyben: För oss är “el barrio” en plats där man lär sig om livet, att dela med sig, vänskap, sorg, glädje. Något som inte händer på alla platser.

Himed: Vi har alltid känt oss välkomna i de kvarter vi har målat på, de får oss alltid att känna oss hemma.

Daniel: Finns det någon barrio som ni har nära hjärtat och vill lyfta upp?

Himed: Nice fråga, personligen Hammarkullen. De två tillfällen som jag varit där har det varit otroligt, mycket inlärning, avlärning. Jag känner mig som en del av stadsdelen och kommer alltid vara tacksam för det de gav oss. Och Maurel [reds. anm. stadsdel i Himed&Reybens hemstad Querétaro] där träffades vi och började måla.

Daniel: Street art har blivit adopterad som en strategi för city-branding. Hur ser ni på street artens roll idag och vad betyder anonymiteten för er?

Reyben: Att många företag använder sig av street art för att marknadsföra sig har att göra med att de har insett att folk tycker om det. Så klart ser de på konsten som en business snarare än ett kulturellt bidrag till staden. Att fortsätta vara anonyma är ett sätt för oss att inte bli en del av publicitetens lek som personer eller ansikten. Vi vill att vikten ligger på konsten och att den stannar hos människorna.

Himed: Anonymitet, att inte visa ansikten är för oss ett sätt att göra motstånd till branding industrin, att inte förlora vår identitet, att inte låta oss absorberas av en etikett, som tvingas av varumärken, staten, akademiker, systemet som endast söker efter egna vinster i detta som kallas för Street art. Allt detta på bekostnad av konstnärerna som utnyttjas till sista droppen, och genom att exkludera folket. För många är “deras arbete” är att komma till en “marginaliserad stadsdel”, göra en mural och åka hem. Det räcker inte med att försköna en plats, inte heller att komma med eller ge bort något. Att måla på gatan handlar om att dela med sig. Att fortsätta vara anonyma handlar om att handskas med allt detta, det är inget mode eller att vi försöker vara “anti”. Vi är muralerna som vi målar, vår identitet är folket vi delar med och vårt ansikte är gatan.

Daniel: Sista muralen ni målade under HUA17 heter Somos, vad representerar detta för er?

Himed: “SOMOS” representerar omtanke, kärlek, att tro, motstånd, styrka, enighet… det låter kliché men vi ville ge tillbaka litet av allt vi fått från Hammarkullen.

Reyben: Denna mural precis som de andra i området, är något som varje person får ge mening utifrån vad de känner. Det kan betyda kärlek för vissa och för andra något annat. Tolkningen är öppen.

Daniel: Innan HUA17 besökte ni området och gjorde en mural med hjälp av projektet Hammarkullen 365. Har den muralen något namn och vad representerar det?

Himed: Motivet till våra muralmålningar i området är baserade på de boendes historier och det de gått igenom, ibland var deras historier svåra att föreställa sig, de överskred all form av fiktion. Muralen heter “Sin limites” (Utan gränser) och representerar folkets kamp och vilja. Vi försöker provocera. Utan provokation finns ingen förändring och allt blir tråkigt. Det finns en hel värld att förändra.

Daniel: Vad hade ni för bild av Sverige innan ni kom hit?

Himed: De två gångerna var annorlunda. Första gången kände vi ingen och ingen kände oss. Andra gången var det mer välkomnande, många av de boende kände oss redan och mindes oss pga. muralen. De blev glada när de fick reda på att vi skulle måla en ny mural. Infrastrukturen var också annorlunda, man märkte förändringar, det var renare och det fanns bättre belysning. Det var kanske vår romantisering av att återvända men folket kändes till och med gladare.

Reyben: Jag hade en hel annan idé av Sverige, hade aldrig föreställt mig en plats som Hammarkullen. En plats där det finns mycket av allt, en multikulturalism som är tvingad men som finns, för mig ett tydligt exempel på att vi kan leva tillsammans bortom religion, nation, land, språk, etc. Vi är människor, det är det som räknas.

Daniel: Vad trodde du om Sverige?

Reyben: Man ser europeiska länder som den första världen, med en annorlunda kontext och en bättre levnadsstandard. Men när du är väl där så inser du att de har sina egna problem. Jag tycker att Hammarkullen välkomnade oss båda gånger vi var där, den första var lite av en kulturchock, allt var nytt och vi var nya i området. Men folket var alltid schyssta mot oss. Andra gången var det en överraskning att se så många nya förändringar i stadsdelen. Vi upplevde dem som positiva, vi såg mer människor ute med sina familjer, det fanns mer glädje.

Himed: På avstånd såg jag Sverige som ett land utan problem, där inget händer, alla är lyckliga och har ett bra liv. Det var svårt att hitta en sten i riset, som man säger i Mexiko, det vill säga att hitta det svåra, något rått. Men när man är väl där inser du alla problem och svårigheter som rasismen, segregationen. Något svårt att se utifrån om man inte upplever det själv och kan prata med folket.

Daniel: Innan vi avslutar vill jag ställa en sista fråga. Vad har ni för planer?

Himed: Jag är i Guadalajara och Reyben i Querétaro. Vi fortsätter jobba tillsammans och individuellt, båda två jobbar heltid med konsten. Jag tror inte det finns ett annat sätt att leva… Jag är inte en person som planerar tills det händer, för min del handlar det bara om att fortsätta.

Reyben: Jag jobbar på i min stadsdel i Querétaro. Planerna finns inte tills de konkretiseras, som det mesta… hahahaha. Det är bara att fortsätta göra det som vi älskar mest av allt. 

Projektet Hammarkullen 365 grundades med ambitionen att framhäva den kulturella rikedomen i Hammarkullen. Förra året var de medarrangörer till Hammarkullen Urban Arts 2017, en konstfestival som la fokus på att förankra konsten i stadsdelen där den skulle skapas. Laura Nardelli har träffat Gloria Esteban från Hammarkullen 365.

Gloria Esteban arbetar som projektledare på halvtid och är den enda anställda i projektet Hammarkullen 365, en av medarrangörerna bakom Hammarkullen Urban Arts 2017 (HUA17). Vi har stämt träff på Kafé Hammarkullen som är en del av Folkets Hus vid Hammarkulletorget för att diskutera gatukonstfestivalen Hammarkullen Urban Art 2017.

Jag anländer tidigare än planerat till Hammarkullen och inser att det är mer än 30 minuter kvar till att vi ska träffas. Så jag passar på att ströva runt i området och beundra konstverken som är del av HUA17. Första intrycket jag får av muralerna är att de är kolossala. De pryder betongbyggnader som är nio våningar höga, byggda i slutet av 60-talet som en del av miljonprogrammet. Landskapsbilden är övervägande grå vilket inger en känsla av dysterhet och hårdhet. Men konstverken bryter med den monokroma landskapsbilden och bidrar till att sätta färg på Hammarkullen.

Tiden har runnit ifrån mig och jag börjar sakta traska tillbaka mot Folkets Hus för att träffa Gloria Esteban. Jag sätter mig i kafét och det går inte mer än några minuter innan jag upptäcker en person som tittar runt som om hon letar efter någon. Jag ställer mig upp och frågar om det är hon som är Gloria Esteban. Hon ler mot mig och svarar ja. Esteban beställer lite mat och sätter sig ner vid bordet. Hon frågar om jag väntat länge på henne, och jag svarar att jag precis anlänt till kafét.

När jag frågar Gloria Esteban om Hammarkullen 365 så berättar hon att deras främsta uppgift är att framhäva kulturutbudet som finns i Hammarkullen. Att lyfta fram och uppmärksamma den potential och kreativitet som finns i området.
— Hammarkullen 365 arbetar med att skapa nätverk mellan kulturarbetare och organisationer på platsen. Detta är av stor vikt. Främst för att skapa grundförutsättningar för en demokratisk process mellan olika aktörer, förklarar Gloria Esteban.

Hammarkullen 365 bedrivs i projektform som i sin tur får ekonomiskt stöd från Västra Götalandsregionen. Stödet delas ut var tredje år vilket gör att en viss osäkerhet uppstår med tanke på att verksamheten behöver ansöka och beviljas stöd varje gång. Trots detta ser Gloria Esteban Hammarkullen 365 som ett långsiktigt projekt.
— Hammarkullen 365 har stort stöd och det finns många volontärer och eldsjälar som är villiga att hjälpa till för att skapa ett mer trivsamt och mångkulturellt Hammarkullen. Kulturen bör vara ”för folk med folk”. Den bör skapa gemenskap mellan folk och vara tillgänglig för alla.

Gloria Esteban lägger stor vikt vid att projektet under årens lopp varit aktiv med att marknadsföra Hammarkullen som en plats med stor kunskapsbank och ett rikt kulturellt utbud. Hon berättar även att Hammarkullen 365 ligger under HAM-SAM som är en sammanslutning av föreningar där Karnevalskommittén som arrangerar Hammarkullekarnevalen tillsätts.
— Hammarkullen 365 har varit  mycket aktiv i dokumentationsarbetet kring Hammarkullekarnevalen. Vi har bland annat anordnat utställningar som belyser den kulturella mångfalden i Hammarkullen. Dans, musik och danskostymer är motiv som uppmärksammats, berättar Esteban.

Enligt Gloria Esteban så är dokumentation en essentiell del i att skapa historien om en plats. Hon ser den som ett kulturarv, och anser därför att den bör representera de människor som bor på platsen. Hon tittar på mig och frågar.
— Vad kommer att gå till historien? Kommer arbetskraftsinvandrings-människorna att vara representerade i böcker eller kommer de försvinna i glömska?

Vid flera tillfällen under intervjun upprepar Gloria Esteban att det är av betydande vikt att samla in och arkivera berättelser, föremål och historien från ett samhälle. Det insamlade materialet bör senare ligga till grund för hur de framtida generationerna kommer att uppfatta det nutida samhället.

I Hammarkullen har det länge funnits önskemål om att frambringa konst i det offentliga rummet. Hammarkullen 365 kom till genom att Gloria Esteban fick kontakt med en mexikansk muralist som var på besök i Sverige, för en artist-in-residence på Akvarellmuseet, ett utbyte mellan Västra Götalandsregionen och staden Querétaro i Mexiko. Kontakten öppnade upp för framtida samarbeten mellan Hammarkullen och staden Querétaro, något som pågår än idag. Nu senast bara för en månad sedan genom en mural av konstnären Sens som även deltog i HUA17.

Mexiko har en stark och lång tradition av muralism. Under 1900-talet har bland annat Diego Rivera och David Alfaro Siqueiros skapat betydelsefulla konstverk inom denna konstart. Det som särskilt fångade Estebans uppmärksamhet var det socialpolitiska innehållet och den socialrealistiska stilen i det mexikanska muralmåleriet. Något som också eftersträvades i HUA17.
— Grundtanken med HUA17 var väldigt enkel, säger Gloria Esteban. Idén var att konstnärerna skulle bosätta sig i Hammarkullen i cirka en månad för att få en relation till platsen och människorna som bor där. Detta för att konstverken också skulle ha en koppling till platsen och representera människorna som bor där och deras sociala verklighet. Samma tanke har använts av projektet sedan starten 2014. 

För Esteban var folkets röst vital i skapandeprocessen, främst för att bilda en gemenskap kring konstverken. Mycket av hennes tid gick åt till att kommunicera med Hammarkulleborna och att lyfta fram deras tankar och behov till konstnärerna.

Esteban var också den som såg till att konstnärerna fick mat och dryck under de långa arbetsdagarna. De arbetade från det att solen gick upp tills det blev mörk, förklarar hon. Det var tre intensiva veckor av arbete för alla som var inblandade i HUA17. Hon ler lite och säger att vädret inte var optimalt då det regnade under stora delar av festivaltiden.

Framöver uttrycker Gloria Estebans slutligen en förhoppning om att konstverken ska ge en annan bild av Hammarkullen än den som oftast produceras i media.
— Ofta tänker människor från andra stadsdelar att Hammarkullen är en en plats fylld med problem. Jag vill istället att fokus läggs på att se varje individ som en resurs för samhället. Istället för att skapa fantasier om hur Hammarkullen är, borde folk komma hit och se det med egna ögon.

Text av Laura Nardelli

Toppbild: Privat